Ekan?

Jag har i grunden en rätt negativ inställning till och känsla inför fixerade smeknamn, öknamn... Det här handlar inte om nån allmän, negativ inställning till alla de vanliga, ok människor som bär dessa namn. Nu är ju också många faktiskt döpta eller namngivna med förkortade namnvarianter. Kalle kanske inte har namnet Karl och Billy heter inte alltid William. Från början är dessa kort-varianter, barn-benämningar, dvs. den som yttrar det gestaltar sig själv som stor och den andre som liten. Far klappar lille Pelle på huvudet. Själv avstod jag mitt första namn Carl för att slippa kallas Kalle (precis som den lite löjliga figuren i ÖB-reklamen). Beslutet förstärktes av att i min närhet fanns Kalle-personer som jag avskydde. Själv kallade kompisarna mig Kalà. Det var vanligt i Härnösand att man avslutade grabbarnas benämningar med à, t.ex. Tojá, Pärrà och Hännà. När jag bytte adress och skola ett par gånger i 10-12 års åldern växlade jag till mitt andra namn, Christer som passade mig bättre. Sen är det mest mina flickvänner och fruar som under korta eller längre perioder sagt Chris, Chrille, Chrippe osv. Om andra har gjort det t.ex. på arbetsplatser har jag ofta enskilt på ett hyggligt sätt bett dem avstå, vilket har respekterats. I läroverket, dvs.det gamla elit-högstadiet, härmade vi elever, lärarna och använde efternamnen när vi tilltalade varandra. Då blev också namnförkortningarna ofta baserade på efternamnet, fortfarande både på gott och ont. De var ofta mer tillfälliga - "du kan snacka med Ekàn (Ekà), Eken, Ekis"... När jag kallar bloggen för Ekan så känns det ok, men med en viss kvarstående ambivalens. Jag gillar träd mer än många andra. När jag bodde i Bromma så var jag nästan förälskad i oxelträden i Beckombergas park. De var vackra året om. Jag kan åka förbi där bara för att titta på träden i parken. Jag tycker mycket om mitt namn-träd eken. Tyvärr är det bara ett par av ekarna här på landet som är riktigt fina. Mitt dussin stora körsbärsträd är fantastiska när de blommar, men sköttes inte under lång tid så de grova vattenskotten är svåra att kapa utan att skada trädet. Favoritträden i min lilla skog är nog askarna - ett annat närmast mytiskt träd. Jag har nu börjat odla ett levande pilstaket. Pilträdet är ett annat viktigt träd för mig. Jag tränar jujutsu sedan ca. 35 år tillbak och sedan mitten av 90-talet en traditionell japansk stil, Hontai Yoshin Ryu jujutsu (HYR). Yo i Yoshin betyder just pilträd. En tanke med ordet Yoshin i namnet är likelsen att när det höga trädet (t.ex. tallen) knäcks av stormen, så böjer sig pilträdet följsamt, reser sig sen och låter sig inte brytas. Så för mig kombineras stabiliteten hos eken med flexibiliteten hos pilträdet till värdefulla aspekter. Sen gäller det att inte fixera sig för mycket vid symboler och bilder. Blir man för fixerad och tvångsmässig kan skisser lätt bli hinder i stället för hjälp för tänkandet. Eken och pilen kan vara aspekter av eller en känsla för något hos oss människor. Bloggen, Ekan då? En annan tanke utgår från flytetyget, eka och då ingen flatbottnad sån. Nej en klink-byggd eka, vacker som kyrkbåtarna på Siljan, med anor från vikingatid. Eftersom det här bloggen har ambitionen att vara  kultur- och samhällskritisk, politisk utan partibundenhet så passar också ekan bra. En av landets genom tiderna mest kända ekor är Harpsundsekan, som tyvärr används alltför sällan idag. Harpsund är regeringschefens enkla sommarresidens. Tidigare statsministrar har ofta tagit emot utländska ledare på Harpsund med traditionen att ta en roddtur i Harpsundsekan. Idag är tempot ofta så högt att Harpsund inte finns med i programmet.
Om eken står stadigt, stabilt och kanske lite statiskt så är ekan en träbåt för rörelse (transport) och symbol för kommunikation. Bloggen får med viss tvekan heta ekan så länge. Det finns andra ekan i blogg-världen med helt andra perspektiv och tilläggsnamn. Det är bara att önska dem all lycka! Å andra sidan finns det en hel del Ekman och andra ek-namn. Det verkar inte vara så många som förväxlar Gösta Ekman eller Kerstin Ekman med frikyrkopastorn i Livets ord, Ulf Ekman, varandra eller mig.
So I wish you alla to be free, happy and have peace in your mind. God fortsättning på julen och midvinterfirandet. Gott nytt år, 2012!

Frotterar man sig med skit blir man skitig...

Pressen spekulerar över hur mycket kungen har träffat lättklädda damer. Det är väl få reflekterande människor i Sverige som har några överdrivna förväntningar på maktens kvinnosyn. Vi som har varit med ett tag vet att för några decennier sedan var läget i landet dessutom snäppet närmare talibanernas. Den demokratiska rörelsen, folkrörelsen inkl. arbetarrörelsen i Sverige, gjorde under 150 år upp med de värsta avarterna av sexualiserat kvinnoförtryck. För drygt hundra år sedan fanns det ungefär en bordell i varannan portuppgång på Östermalm. Den progressiva rörelsen för en fri, äkta kärlek och sexualitet, inklusive pornografiska skildringar, undermineras av gamla unkna avarter och gangsterism. Det handlar om nya-gamla former av slaveri med kriminella som organiserar slavarbete, fångna kvinnor och män som ligger med kroppen och ansiktet i marken centralt i våra större städer för att samla ihop stora pengar till brottslingar, på avstånd bevakade av torpeden. Barn som köps för att ingå tvångsäktenskap. Sedan finns nya och gamla former av ofri prostitution, med kvinnor i vanmakt utnyttjade av kopplare. Parallellt med det finns en demokratisk och öppen utveckling för rättigheten till sin egen sexualitet oavsett formen så länge den är frivillig och på ett faktiskt sätt inte är skadlig för andra, inskränker på andras rätt. RFSU, queer-rörelsen m.fl banar väg. Förenklat går det att påstå att det är ok att sälja sina tjänster och sitt arbete på rimliga villkor och inom rimliga ramar. Att sätta människor i vanmakt, att köpa och sälja människor måste alltid bekämpas och hindras. Det bör betraktas som brott mot mänskligheten.
Ur ett politiskt perspektiv är monarkin lika överflödig som kommunala lykt-tändare på gatorna. När kungarna betydde nåt i Sverige sparkades de om de inte var tjänstdugliga. Traditioner kan vara värdefulla och symboler. Skriv avtal med Bernadottarna att som ett privat kungahus tjäna Sverige i PR-syfte. Parollen privatisera kungahuset har en poäng. Det är ingen stor dagspolitisk fråga. Med en fortsatt demokratisk utveckling kommer så småningom de allra flesta att dra logiska slutsatser. Låt alla vara bundna av rikets lagstiftning. Deanne Rauschers bok om kungahuset är bara ett bihang till den som hon hjälpte Janne Mattson att skriva. Om hur landets egentliga, politiska maktcentrum med riksdagsmän och regeringsledamöter minglade på porrklubbar, umgicks med prostituerade och utnyttjade småflickor i nedre tonåren. De rörde sig i kretsarna kring bordellmamman och gravt kriminella.. I centrum stod den tidigare chefsjuristen i TCO och justitieministern Lennart Geijer, men många andra politiker fanns involverade. Palme och Fälldin lyckades rädda varandra och sitt brödranätverk. Ärliga journalister kastades ut i kylan tillsammans med Leif GW Persson och ärliga politiker som petades inför nästa val. Den enda som dömdes för sina sexualbrott med anknytning till bordellmamman, var journalisten Sigvard Hammar. Han erkände och dömdes för att ha köpt sex av underåriga till fängelse med villkorlig dom. I efterhand kan det ses som en markering i Kafka-format till topparna inom massmedia att politikerna inte tänkte falla ensamma... Den sk. bordellmamman var nära lierad med mr X som var känd gangsterledare i Stockholms undre värld. Mattson och Rauschers bok om denna mörkläggning är väldigt torrt och rörigt skriven, men den är som en tågtidtabell. med knastertorra polisrapporter om hur t.ex. Fälldin iakttas på en adress, (bordellmammans) ett tillhåll, som polisen spanar på. Polisen spekulerar inte, de bara antecknar iakttagelser. Till slut hopar sig polisrapporterna om vissa riksdagsmän så rikspolischefen Carl Persson tar upp det med statsminister Olof Palme, som startar den lögnaktiga dementi-apparaten. I boken beskrivs att unga kvinnor påträffas på gatan utanför riksdagshuset på mornarna, blödande ur underlivet. I kombination med torra iakttagelser och polisrapporter finns också en massa spekulativa berättelser från olika inblandade bl.a. från den kriminella världen. Där finns också en intressant intervju med en borgerlig riksdagskvinna som i unga år var prostituerad och då hade insyn i en del av det som förekom när riksdagsmän och ministrar lät sig korrumperas av kriminella och prostituerade. Man såg ett antal år senare Rosengren trampa på i samma fotspår fd. TCO-chef och minister som använder företagskortet för att betala skyhöga notor för sig och sina gäster på porrklubb. Det fanns rakryggade riksdagsmän som motionerade frågan, Gunilla André (c), Bonnie Bernström (fp), Kerstin Nilsson (s). I riksdagsdebatten 1977 utspelas sedan en scén som påminner om kongressförhören i Gudfadern 2, svart blir vitt och vise versa. Det var inte många manliga ledamöter i Risdagen som stödde kvinnorna, Per Garthon och ett några till. Bland riksdagsbröderna så sa Hans Alsén (s) "Prostitution måste bekämpas. Men ska vi moralisera? Är inte kunderna samma offer som flickorna? Ska vi då offentliggöra kundernas namn?" Kerstin Karlsson (c) gick till de utpekades försvar " Det är väl inte bara politiker som går på bordell. Riksdagsmän och -kvinnor är väl vanliga människor och måste få ha sin frihet..." Bonnie Bernström har för något år sedan kommenterat riksdagsdebatten  :"...När det handlar i allmänhet om mäns sexuella förehavanden så sluts leden....gifta män i en ekonomisk gråzon som styrs av deras sexuella intressen. Det är då brödraskapet sluter sig samman...Inte heller journalistiken fungerar utan man har attityden att det där ska vi inte lägga oss i. Vi koncentrerar oss på deklarationer i stället"  Av Mattsson och Rauscher bok framgår att en stor del av den politiska toppen i landet under 70-talet satt i de kriminellas knä och utnyttjade unga flickor. Läs gärna mer i boken "Makten, männen, mörkläggningen" på Vertigo förlag. Märkligt att ingen har skrivit ett filmmanus om den här härvan.( Leif GW kunde få sin första Hollywood-succé)

Ekan: SAAB-lar...

Ekan: SAAB-lar...: Ännu en sorglig dag för Trollhättan. Nu ansöker SAAB om konkurs. SAAB-bilen, en ingenjörsmässig pärla, men ekonomisk katatrof som vansköttes...

SAAB-lar...

Ännu en sorglig dag för Trollhättan. Nu ansöker SAAB om konkurs. SAAB-bilen, en ingenjörsmässig pärla, men ekonomisk katatrof som vansköttes under GM... Vad finns mer att säga om det förflutna än allt... Under senare år har flockar av gamar seglat över det sjuka företaget och gjort sina dykningar mot kroppen... Trollhättan behöver ställa om till andra näringar.
Varumärket SAAB är värt en del och svenskt näringsliv borde värna det för egen del och omvänt om namnet fortsätter i sitt fria fall så påverkas på sikt även markanden för de övriga SAAB-märkena inom tunga transporter och flyg. Jag är en rätt erfaren organisatör, men kan mkt lite om bilindustri. För att helt amatörmässigt skissa på det så kunde det på sikt vara en god affär om ett konsortium med t.ex. SAAB/Scania och SAAB/flyg, uppbackade av SEB-sfären helt köpte ut varumärket. De kunde sedan t.ex. leasa det till Koenigsegg för personbilstillverkning. Nuvarande bilmodeller går i graven och GM får ta ansvar för reservdelsleveransen. Där kunde Sverige pressa GM och se till att ha EU i ryggen. En del leverantörer till SAAB borde kunna fortsätta med reservdelar.
Koenigsegg var länge mycket engagerad i SAAB, men kroknade efter GMs alla nycker. Varför inte skissa på en ny tredje lösning. Backa upp Koenigsegg att gå ihop med indisk bilindustri. Ta de SAAB-modeller som ligger i pipeline och skala bort GM från dem... Vem vet - det kanske kunde funka.
Sverige behöver stå upp för sina varumärken, men det behöver göras genom entrepenörsanda och självklart inte genom att ösa skattemedel i sjön. Tyvärr så råder den medelsvenska, masoschistiska kulturen  och den missundsamma jantelagen, även bland svenska företagare och finansiärer. Så det återstår att se om det finns några tillräckligt djärva självtänkare på de nivåerna. Tyvärr kännetecknas även näringslivets ledare av att verka sakna genuin självkänsla innan de fått internationellt beröm. Detta oavsett hur megalomana de kan verka i inhemska intervjuer, eller när de odlar sin narcisism mellan skål och vägg på Sällskapet. Fast vem vet?

Václav Havel

Författaren, dissidenten, motståndskämpen, den demokratiske, tjeckiske ex-presidenten Václav Havel är död. Den demokratiska världen kommer att sakna och minnas honom. Under mer en tjugo år bar han vårt hopp om ett demokratiskt och fredligt Östeuropa och ett återförenat Europa utan järnridå. Under åratal av demonstrationer utanför Sovjets ambassad gestaltade han för oss tillsammans med en, handfull andra rakryggade, intellektuella med civilkurage detta hopp. Den svenska sk. vänstern var splittrad, vänsterpartiet kunde tänka sig att demonstrera mot det demokratiska USAs orättfärdiga stormaktspolitik. Inför opinionen visade de ett janusansikte - de påstod sig kritisera Sovjet internt, men åkte till alla sina broderpartiers kongresser och applåderade diktaturerna. Den politik som då fördes i Sovjet och dess lydstater var socialfascism. Vänsterpartiet har än idag inte gjort upp med den politiken. Än idag är det i det partiet acceptabelt att stödja Kuba och andra diktaturer, så länge dessa går ut på 1 maj med röda fanor. Václav Havel och hans generation av demokrater befriade Europa från förtrycket från Vänsterpartiets broderpartier. Man kan hoppas att Jonas Sjögren som ledare för V förmår göra upp med Vänsterpartiets smutsiga historia. Det gamla högerpartistiska moderaterna å andra sidan hade svårt att kritisera USA för deras brott mot folkrätten som de begick i många delar av världen. USA må ha en stabil intern demokrati och en inre demokratisk utveckling mot rasism och för medborgerliga rättigheter. Utrikespolitiskt agerar de ofta omoget och kortsiktigt för sina stormakts-intressen och sina militärindustriella intressen. Idag är sex av riksdagspartierna i huvudsak demokratiskt sinnade i både inrikespolitik och utrikespolitik. Av dessa är socialdemokraterna illa ut efter att organisationen byråkratiserats och blivit en födkrok för en sedimenterad partikader. I moderaterna som på ett markant sätt lämnat den gamla dumhögerns politik ,för en demokratisk välfärdspolitik, kan man nu tyvärr alltför ofta, åter se fatcat-juniorer sticka upp sina huvuden med samma arrogans som i konservativ skolungdom på 60-talet. På 50- och 60-talet var det bara i och genom socialdemokraterna som den maktpolitiska ungdomen kunde hitta en ljus framtid, då gick de som Palme, reservofficer och ledare för studenthögern, direkt in i S-partiet för en rimlig politisk karriär. Nu går strömmen åt andra hållet.
Det skulle behövas en mer seriös demokratisk debatt om våra idag viktigaste frågor - särskilt mellan de demokratiska partierna för det är när de öppet kan bryta sina uppfattningar det går att granska politiken. Tyvärr är nu de TV-sända debatterna både i statstelevisionen och TV4 nån slags Lake, eller Springler-shower. Det finns inget utrymme för reflektion. Det vanliga sceneriet är att bjuda in en  diktaturkramare eller hangaround  från Vänsterpartiet, respektive någon från den nynazistiska sfären kring Sverigedemokraterna. I mitten försöker sedan  de demokratiska deltagarna resonera medan de bombarderas i korseld... Det här gör åskådarna, tv-tittarna fördummade. Big Brother Robinson har flyttat in i politiken och programledarna flinar över tummeltet. Radiolyssnarna röstar fram - In the Ghetto med Elvis Presley, som århundraderts låt och sossarna försöker vinna genom att välja en Elvisparodi som partiledare. Precis som den gamla dumhögern försökte lansera Holmberg som en svensk Kennedy. Den senare var ju trots allt en politiker, men Holmberg var inte mycket till politiker. Om Jurholt kan man bara konstatera att han vare sig är någon politiker eller Elvis-kopia av rang... Vi kanske skulle behöva en poet och författare som en-mansparti  - en ny Moberg, eller kanske Havel, men man får passa sig för att fortsätta plagiera andras framgångsrecept. Inspirationen från Havels gärningar räcker långt.

Bort med mellanhänderna!

Under de sk. rekordåren i mitten av sextiotalet, kunde samhället ta på sig spenderbyxorna och skattebetalarna fick ändå en realinkomstökning. Resultatet blev delvis lyckat. Det blev en bättre privatekonomi, det blev satsningar på vård- och omsorg, men tyvärr försvann mycket av pengarna för skola, vård och omsorg istället till ökad byråkrati, som utgör hinder i arbetet inom dessa områden. Det har lett till ett ökat sk. dökött. Systemfelen i offentlig förvaltning har man försökt lösa med more of the same, mer pengar och fler anställda av den sort som redan visat sig inte fungera. Två tydliga exempel är landstingen som huvudman för sjukvården, respektive den odemokratiska organisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL). Landstingen är idag en onödig organisation, en dyr och svårkontrollerad buffert mellan primärkommunerna och staten. Sjukvården skulle med fördel kunna fördelas direkt mellan stat och bärkraftiga primärkommuner. Bas-sjukvård inom kommunerna och högspecialiserad sjukvård vid statliga, regionala universitetssjukhus. Då kunde t.ex. svårigheter för en kommun i glesbygden förhandlas direkt med staten. En del av glesbygds-politiken skulle även omfatta sjukvård. SKL har byggt upp en stor maktapparat som i huvudsak står utom politisk kontroll. SKL har inte fått något eget politiskt mandat från väljarna och stör genom sin existens det demokratiska, politiska samspelet. Det är coolt att betala skatt, så länge man inte öser våra pengar i sjön. Tidigare regeringar har dock ökat skatterna för att bekosta ökad byråkrati och hålla en nomenklatura under armarna - det är inte coolt. Göran Perssons regering höll ordning på samhällsekonomin, men genom att plundra befolkningen. Nu försöker Anders Borg hålla ordning på ekonomin, utan skatteökningar. Ögonen bör nu riktas mot sekundärkommunerna, landstingen, SKL och andra mellanhänder som krånglar till arbetet. Lägg ned landstingen och SKL!

7/12 2015 Nu ett par år senare kan man nästan i ett chocktillstånd konstatera hur illa det har gått. Bakom flyktingkrisen och andra migrationsproblem - galopperar SKL på - landstingen fortsätter att okontrollerat ösa pengar på byggmaffian istället för sjukvård och effektiv kollektivtrafik - och lärarkompetensen, skolan och befolkningens kunskap, bildning sjunker... Debatten får styras av det gamla kommunistpartiet (V utan K) och ett nynazistiskt frontparti...

Ekan - en ny blogg för tankar om bl.a. samhälle och kultur

Jag har tidigare bloggat rätt sporadiskt på   www.christerekman.blogg.se
Jag uppfattar mig som en politisk människa, som alltid har för vana att reflektera över skeenden i omvärlden ur ett politiskt perspektiv. Vanligen är inte reflektionerna partipolitiska. Jag har inte varit partipolitiskt aktiv under de senaste 30 åren. För mig handlar demokratins kärna om medborgerliga fri- och rättigheter, pressfrihet i en balans mellan olika likaberättigade intressen, åsikts- och yttrandefrihet, inkluderat religionsfrihet, demonstrationsrätt etc. Den handlar om frihet och att i fria val få välja sina ledare. Diderot poängterade att demokrati kräver ett upplyst folk. Demokrati kan inte genomföras med kupper eller krig. USAs galna sätt att agera när man utifrån en förvrängd religiositet tror att det med krig går att frälsa Iranska folket till demokrater... Vi ser också de smärtsamma politiska skeendena i de forna Sovjetstaterna, Ryssland och Vitryssland med auktoritära regimer med endast en liten strimma demokrati. Putins regim är auktoritär och bör granskas. Hur riskerar dock alternativet att bli? En totalitär nykommunistisk regim och/eller en auktoritär, nationalistisk, nynazistisk...
Religiös tro är i sig själv ett begränsat hot mot demokratin. Man får tro på vad man vill. Problemen är när organiserad, politisk religion angriper demokratiska fri- och rättigheter, eller på annat sätt hotar friheten. Påvens kvinnofientliga (människofientliga) politik, t.ex.  avseende preventivmedel och abort, dödar tusentals personer, varje år. De judiska högerextremisterna i Israel, varav många är uppväxta i det totalitära Sovjet. Tveklös är dock islamismen, vår tids nazism och idag en klart värre  politisk kraft än. Då handlar det inte om någon psykotisk fobi mot musselmaner eller allmänna fördomar. Den politiska islamismen handlar om en samtida reaktion, en reaktionär politik  mot de demokratiska landvinningarna, de demokratiska fri- och rättigheterna, deklarationen om de mänskliga rättigheterna, Barnkonventionen och jämställdhet mellan könen, om sexuell frihet. Hitlerismen, den tyska nazismen började ta sig till makten via fria val och när man kom i maktposition krossades demokratin. De omgivande demokratierna försökte blidka och blunda. En liknande situation kan nu uppstå i nordafrika och mellanöstern, såsom i Iran för trettio  år sedan. Muslimska brödraskapet grundades på 30-talet med Mussolinis fascistparti som förebild. Wahabitregimen i Saudarabien är ett annat reaktionärt exempel av många i arabvärlden. I Turkiet kan det vara så att militären är en demokratisk bastion som värnar en långsiktig demokratisk utveckling med respekt för ett sekulärt samhällstänkande och att de som med religiös vidskeplighet vill ha stöd av befolkningen för att ta över makten är de verkliga antidemokraterna.