Fördomar och rasism kan ibland gå hand i hand, men är inte samma sak. Rädsla för det främmande och främlingsfientlighet är inte samma... Rasismen har en totalitär politisk kärna där hela folket förtrycks genom angrepp på en etnisk minoritet.
Rasism är inte heller faktiska och ofta likaberättigade intressekonflikter.
Stockholm har sedan decenier haft en dynamisk arbetsmarknad där det i princip alltid finns jobb - på en gråskala - de flesta vita, men även i andra nyanser. Det strömmar in ungdomar från landsorten för att arbeta här. De jobbar men har ingen bostad. Det talas sällan om dessa skötsamma och flitiga, som år efter år arbetar men inte har fast bostad... Politiker och media fokuserar på de bostadslösa som det är synd om... De som behöver ett förmyndarsamhälles beskydd. Löser vi inte bostadsfrågan i storstäderna för de som är födda under senare delen av 80-talet och senare, utan enbart talar om utslagna missbrukare på gatorna eller nyanländna då skapas ett samhälle som går havande med rasism och fascism...

Loreens dag

Loreens seger i Euroschlagern är Sverjedumokraternas nederlag. Västerås vackraste dotter har tagit världen med storm.  Sverigedemokraterna manifesterar sig då som Sverjedumokraterna. Partisekreteraren Björn Söder skämmer ut sig. Innehållet i partisekreteraren yttrande är politiskt och illvilligt - det blottar en rasistisk agenda.

Jag är vanligtvis kritisk till, att alla yttrande i politiken massmedialt, tolkas onyanserat som rasistiska (eller  alternativt kvinnofientliga). Det finns mycket i immigrationspolitiken som måste adresseras och resoneras kring på ett godhjärtat sätt för att stärka demokratin i Sverige och ge oss möjlighet att påverka internationellt. Ibland får man intrycket att svenska media med aftonbladets kultursidor i spetsen tror att de styr världen genom att styra Sveriges riksdag och regering från sina sina köksfönster i Vasastan. Faktum är att vårt inflytande på fängelserna i Etiopien och Eritrea är ytterst begränsat oavsett vad regeringen gör. De svenska medborgare som sitter där är helt utlämnade till regimernas godtycklighet, men vi skall göra det som går och inte glömma dem.

Allt tyder på att USA går mot en mer isolationistisk period. En ledande riskkapitalist-konsult har skrivit boken G 0 (G zero) till skillnad från G 20. Han påvisar att USA är bättre rustat att klara sig än resten av världen, trots att de praktiskt taget ägs av Kina. Ingen kan inkassera den skulden. Det är en skillnad till skuldkrisen i Europa. Grekland är inte USA. Grekland kan inte vänta sig att andra länder fortsätter att försörja dem. När liberala- och vänsterdebattörer i USA t.ex. Ockupera Wall str... propagerar för att federalstaten skall investera sig ur krisen, med lånade pengar, så hör vi samma eko från en massa sydeuropeiska politiker och ekonomer. De önskar att de övriga EU-länderna skall skuldsätta sig, ta medel från pensionsfonder och låta kommande generationer betala deras destruktiva ekonomiska politik. Nu börjar Socialdemokrater och kommunister i Sverige låta som ekon från USA, Grekland och övriga PIGS...

Precis som Sverige och världen behöver en hållbar miljö- och klimatpolitik så behövs en hållbar politisk ekonomi. Det finns massor i regeringens politik som jag är kritisk till, men just nu för Borg och Reinfeldt den bästa och mest hållbara ekonomiska politiken som jag känner till i modern tid. Om Grekland och Sydeuropa drar ned hela EUs ekonomi så kommer det ingen ny Marshall-plan. USA kommer att sakna både vilja och förmåga. Kina är upptaget av sina stora interna utmaningar och har ett sanslöst stort kapital bundet i USA, som de inte kan realisera. Ryssland under de närmaste decennierna bundna av sina svårigheter och fokuserade på sin gamla intressesfär (i huvudsak grannländerna som ingick i Sovjetunionen). På längre sikt (30-50 år) kan självklart Finland, Sverige och Norge bli nationellt hotade, när en ev. gammal strävan att behärska norra Atlantkusten, aktiveras. Ryssland kommer inte att rädda Europas ekonomi. Ett isolationistiskt USA kommer bara att ingripa för sina egna snäva intressen. De kommer inte att skicka vare sig pengar eller trupp till Europa. De kommer inte att ingripa med trupp i Syrien, eller mot Iran, däremot kan de mycket väl bomba ut fabriker och anläggningar som de kan uppfatta som hot t.ex. vid anrikning av uran.
I det nya hårdare ekonomiska klimatet med casinobörser etc. så blir det allt svårare med  stora internationella överenskommelser, lagar och avtal. Precis som trenden med närproducerat, verkar det gå mot att grannländer, eller länder med snävare gemensamma intressen går ihop. I svensk perspektiv blir de nordiska avtalen då allt viktigare, t.ex. Helsingforsavtalet. Det kanske är dags att damma av det gamla, kloka Nordek-projektet. För att vidga cirklarna så ligger Tyskland nära till och England.
Skall Sverige och Norden kunna ha en betydelse, värna demokrati och påverka situationen i världen så måste vi börja med att ta hand om oss värna vår ekonomi, välfärd och demokrati. Det är som när det uppstår syrebrist i ett flygplan tag först på din egen syremask, hjälp sedan de andra.

När forskaren Timo Salinen nu utrett Malmö som migrationsstad och påvisat hur endast ca. 40% av de utrikesfödda har arbete - så måste Regeringen fortsätta att ta itu med hela.  den sfär av människor som nu inte kan eller vill arbeta. Vuxna har en skyldighet att försörja sig själva. Landets förmåga att i framtiden ta emot flyktingar handlar till stora delar om de immigranter som redan finns här skaffar sig arbete eller kan starta bärkraftiga, legala företag. Det handlar också om - den inlärda svenska hjälplösheten kan påverkas så att de arbetslösa i länen i norr och väster, flyttar dit det finns arbete. Det kommer inte att finnas någon röd tomte som går omkring och delar ut riktiga jobb Vad som än Löfven säger. På Aftonbladets kultursidor sitter chefen och ropar efter sin pappas gamla röda tomte och vill ha tillbaka Lenins klasshat och klasskamp. Hon har politiskt rätt i att när de demokratiska socialisterna i Tyskland och andra stormakter röstade för krig i sina parlament 1914 och möjliggjorde första världskriget ledde det till många historiska katastrofer de närmaste 75 åren, fast hon nämner det för att försvara Lenin. Först kriget i sig. Sedan kommunismen så som vi lärde känna den, med Sovjet och Stalin. I Italien startade den tidigare socialrevolutionären, Mussolini - fascismen. Ur bl.a. de två erfarenheterna byggde Hitler & co. sin nationalsocialism. Kommer kulturchefen ihåg Lenins inställning till trasproletariatet, den delen av underklassen som inte arbetar. Kommer hon ihåg att Trotsky som tog över Tsarens armé och kallade den röd, ville militärisera hela arbetslivet i Sovjet, eller riktigare - han ville ta organisationsmodellen från armén och lägga den över industrin och övriga näringar i landet. Trotsky var ingen mysgubbe - han var bara en av Stalins hårda konkurrenter. När man hör en del av oppositionens kritik av arbetsmarknadspolitiken skulle man kunna tro att de har Trotskys fantasier i huvudet.

Vi behöver ett folkförsvar.
För att spinna vidare på temat armé och försvar så har vi här i vårt lands försvarspolitik en av förklaringarna till den svenska ungdomsarbetslösheten. I min ungdom och decennierna därefter så hade vi värnplikt i Sverige. Varje år gjorde en majoritet av unga män omkring 20 år gamla, ett års försvarsutbildning på ett regemente, flygflottilj eller inom marinen. När värnplikten urholkades och sedan avskaffades, transporterades bara samhälles kostnader från försvaret till sysslolöshet, kriminalitet och minskade skatter. För att ändra detta bör en ny form av värnplikt införas till en obligatorisk termin efter gymnasiet med inriktning på totalförsvaret för alla oavsett kön. Det bör finnas ansökningssystem, men inte styras av önskningar utan samhällets behov. Det kan ligga i linje med gymnasievalet. Elever från vårdlinjen kan utbildas i krigssjukvård osv. Varje genomförd värnplikt skall resultera i höga pensionspoäng. Endast en del av utbildningen eller utbildningarna behöver ske i internatform. Vår frihet och senare demokrati har byggt på att vi inte haft ett slavsamhälle, någon livegenskap eller träldom. Sedan går det att hitta undantag med krigsfångar under korta perioder etc.Det svenska folket har varit beväpnat och de fria bönderna har historiskt varit en lika stor maktfaktor som adeln.

Vem är då svensk? Tillbaka till inledningen. Jag gillar Kurdo Bakhsi när han resonerade kring att han varken känner sig som svensk, eller kurd - utan stockholmare - det var hans identitet. jag känner mig också som stockholmare, ibland Härnösandsbo, Säbråbo, eller från Högsjö. Nu också alltmer identitet med Skaraborg. Vissa termer och begrepp bör man inte definiera för tydligt. Man kan vara eller känna sig som svensk i en bemärkelse, men inte i en annan. Det kan handla om formellt medborgarskap, eller att man talar svenska, att man bott länge i Sverige, kanske att man håller på Sverige i idrott, ellert att man i generationer bott i ett annat land, men föräldrarna, eller förfäderna var svenskar. Det beror sig på - som von Wright skrev i sin bok om förståelse och förklaring... Varför är fågeln svart? Svar: det är en koltrast. Replik: förklarar det varför fågeln är svart? - och tillägger sedan - att på en nivå räcker det svaret. Det beror på intentionen bakom frågan - på perspektivet... Idag tycker jag att Loreen är bland det svenskaste jag vet. Min dotter som har en mamma född i Sverige av italienska föräldrar likaså. Min son med sin danska mormor och biologiskt finska mormor - svensk. Mitt ena barnbarn med en genuppsättning med ungefär lika stora delar svensk, italiensk, portugisisk och kreolsk. Hon är lika svensk som jag.  Mina andra fyra barnbarn med inslag av Skaraborg, Egypten och Hälsingland - svenskar. Jag själv med en massa led av "etniska" svenskar och ett stänk av Vallon långt tillbaka. Vi är alla svenskar och så mycket mer...

Idag tänkte jag skriva om politik, fast först lite om vännerna, jobbet och min vardag. Jag har de senaste tjugofem åren tampats med några besvärliga, autoimmuna sjukdomar, som ömsom ligger och slumrar, eller lever rövare med mig.  Hälsan har byggts upp av jujutsuträning och annan koryu budo.I höstas upptäcktes en sömnstörning som innebär att jag vaknar minst varannan  minut vilket kan förklara att jag som alltid haft ett perfekt blodtryck och låg vilopuls plötsligt hade höjt båda med 50%... Med snarkskena verkar det nu stabiliserats, men nu håller astma, allergi och magtarmsjukdom på som tagteam och jäklas. Jujutsun och träningen av Hontai Yoshin Ryu har varit otroligt bra detta "skolår" både för mig och klubben - med fantastiska läger, besök av vår stormästare och mitt besök i Japan i mars. Kompisarna åker nu till storlägret i Italien och jag stannar hemma och firar min fina dotter Emma, som fyller 30 år. Tre av mina gamla vänner finns särskilt nära i mina tankar - Nisse, Nils Gärdegård som nu fightas mot ett elakt cancerangrepp. Vi två kämpade ihop mot allvarliga angrepp på den psykiatriska undantagslagen som skulle vidgas på ett oetiskt sätt - vi lyckades få riksdagen att riva upp förslaget - nu har den galna arkitekten bakom förslaget gjort en parallellt ny omgång, 30 år senare för att kommunerna skall slippa engagera sig i missbruksproblematik  och låta de tung-gumpade landstingens läkare pillra bort det istället. Några av de ledande i föreningen FIB-kulturfront fick ett skov paranoia då Nisse var ordförande och agerade för att valberedningen skulle peta honom. Många ville agera å hans vägnar och följa i den allmänna vänsterns fallenhet för fraktionsstrider. Nisse och jag resonerade igenom det och jag föreslog en jujutsu-teknik - stig åt sidan och låt det passera - välj dina strider... Nisse överraskade alla genom att fortsätta sitt arbete som vice ordförande med utmärkt kontakt med den nya ordföranden Tom Carlsson. Själv satt jag ett par år i tidningens redaktionskommitté. Nästan ett decennium senare hängde Nisse med mig och Gläntan på en patientresa till Italien där han gjorde ett research inför ett jobb åt patientorganisationen, RSMH. Min gamla arbetskamrat Ernst Siepmann som något år tidigare flyttat hem till Köln anslöt sig till oss i Venedig. De blev kompisar och Ernst särbo Victoria, Nisse och dottern Karin firade nyår i Berlin då Järnridån började rämna. Ernst är nu ett par veckor i Stockholm, men mer om det i nästa blogg och då kanske det blir lite mer politik - och något om min kompis BluesPär Adolfsson...

Korpnästet - Efterord

Efterord

BARN - En gyllene regel: Var snäll mot ditt barn!
Det finns många tankar, idéer och teorier om barns utveckling och behov - om föräldraskap och uppfostran. En del hållbara tankar kommer ur barnpsykologisk forskning. Barn utvecklas i samspel med sin miljö, från början mest föräldrarna och de närmaste. Sedan i allt vidare cirklar. Barn utvecklas också främst genom sin egen aktivitet och de erfarenheter det ger. Den fysiska, ekologiska omgivningen är självklart viktig,  t.ex. förekomsten och kvalitén på föda... Fler barn överlever idag än för några hundra, eller tusen år sedan, men människan klarade sig även för tusentals år sedan. Det finns många fungerande uppfostrings-stilar, som har olika för- och nackdelar, t.ex. varande-föräldrar eller projektföräldrar. Det finns föräldraskap som leder till en trygg anknytning, vilket gäller en dryg majoritet, eller en ambivalent anknytning dvs. en grundläggande osäkerhet och tvehågsenhet. Det är också en hög procent. De svårast drabbade får en kaotisk och i grunden otrygg anknytning - barn med föräldrar och omgivning där ingenting kan förutsägas. Andelarna verkar vara ungefär lika fördelade i olika samhällen och kulturer oavsett världsdel och samhällsklass. Den viktigaste uppgiften för föräldrar är att förmedla trygghet och lugn. Barn kan klara krig och katastrofer om föräldrarna trots krisen kan bibehålla ett lugn. Vi kan se på våra kompisar bland däggdjuren och deras barndom och föräldraskap, fast vi är lite biologiskt olika och sociala kulturvarelser på vårt sätt. Ett enkelt (och svårt) råd till föräldrar är att vara snälla. Var snäll mot dina barn och lär dem att själva vara snälla och hänsynsfulla. Visa mogenhet! Händer något oroande lugna dig själv först för att kunna lugna barnet (som om trycket sjunker i en flygplanskabin - tag först på din egen syrgasmask och hjälp barnet sedan. Låt barnet leka i optimal frihet, men var närvarande. Om barn springer och skrattar så är de förmodligen glada och leker - skriker, tjuter och rasar de alltmer exalterade så börjar de vanligen må allt sämre och behöver lugnas och tryggas... Du kan då behöva ingripa på ett lugnt, hyggligt och snällt sätt. Var snäll mot barn! Det här är mina enkla slutsatser efter att ha arbetat inom vuxenpsykiatrin i 20 år och barnpsykiatrin i drygt 25 år. Hela tiden har jag försökt  lära av mina egna direkta erfarenheter och de jag lärt genom andras - dvs. erfarenheter av alla de slag. Inte minst genom mina barn och barnbarn som bra lärare. Var snäll, ( men ingen mes)!!!


Under några decennier har snällhet varit något grovt underskattat.Tidigare fanns det i Stockholm många uttryck för snälla personer, alltifrån hygglighet, att vara reko och en hyvens grabb eller tjej, sen kom den sarkastiska generationen som en motpol och antites. Sarkasm är en slags ironi utan hjärta. Vi möter också kulturer där det handlar om att förtrycka eller förtryckas. Sådana inslag möts bäst med jujutsu-strategi.

Min Blues...

Skriver inlägget med Mississippi Fred McDowells Blues i hörlurarna. Så som för många är musik en stor del av mitt liv. När det gäller musiksmak känner jag mig som konstnären, X-et Erixon och trettiotalets färg- och formare. Enligt Ivar Lo så bedömde X-et konst utifrån om den var bra eller inte och författaren Ivar, undrade - hur vet man det? Svaret var givet - det ser man! Jag gillar bra musik av olika slag - och att det är bra - det hör man... sen lyssnar vi självklart med lite olika öron, eller egentligen hjärnor - music is a mind thing.

Bluesen har alltid varit en kärna i min musiksmak, men inte min enda... Svenska folkvisor - den första schlager som jag kommer ihåg - Ann-Caroline. Sen kom (min yngste morbrors) jazz, Sinatra, Armstrong, Ella Fitzgerald, Miles Davies - Rocken med Little Richard, Elvis - Everly Brothers - Harry Belafonte -  klassiskt, Vivaldi, Bela Bartok, Mozart, Richard Strauss. Jag såg brittiska stjärnan Emile Ford i på inomhus-scenen i Härnösands Folkets park (1960?). 

1961 blev jag tonåring och det fantastiska 60-talets pop-rock-blues- och soul-tsunami svepte in och drog med sig en hel generation. Sverige hade fantastiska band- de flesta nu okända. Vi rockade och shakade till Hep Stars i Härnösands folkets park, 1965. Vi rockade och shakade loss minst lika häftigt som de i bandet som hoppade upp på högtalarna och skakade om - den alltid lika coole Benny Anderson satt bakom sitt keyboard och log så där då bandet och publiken smalt samman, ungefär som han gör idag då han lirar med BAO. 

Ht 1965 flttade jag till Stockholm, ur familjeperspektiv och trygghet blev det en katastrof. Mitt eget musicerande hittade inget sammanhang och dalade. Fast jag kom att se och lyssna på enormt många band. Alla de ledande svenska. Av de utländska artisterna så kunde jag njuta av Earl Hines jazzband med musiker som Roy Eldridge och Buck Clayton på Konserthuset och nån tid senare Jefferson Airplanes med hela sin psykodeliska show i samma lokal, Country Joe & the Fish, Jimi Hendrix på Grönan 25 maj 1967, Pink Floyd på Cirkeln 10 september 1967. En kväll uppträdde fyra supergrupper i Stockholms Folkets hus, Fleetwood Mac,, Ten Year After, The Fugs och the Nice... 

Hela tiden fanns bluesen där, från New Orleans till Chicago (via svenskt vemod, Jan Johansson - Quincy Jones - Dompan) : Muddy Waters, Sonny Terry, Sonny Boy Williamson, Little Walther, Elmor James, Big Mama Thornton, Lady Day, Buddy Guy - kanske främst av alla, Bessie Smith och Robert Johnson.

Under min uppväxt flyttade jag ett dussintal gånger i och runt Härnösand, Söderhamn och Stockholm, t.ex. vintern och våren 1954-55, Slipgatan på Bergsundstrand. Det var lite svårt att hålla en tråd i mitt eget musicerande. Både mitt lyssnande och spelande har gått i vågor. Det första instrument jag klinkade på var min mormors piano i det vita träslottet i Ramsås.  Ingen av de närmaste kunde spela på det efter morfars bortgång, så det var inte ofta det kom musik ur det. Jag hade en del leksaksinstrument, men det var först i sex-sjuårsåldern som jag fick ett Hohners Sonny Boy-munspel. Det var en ren glädje att få spela på det. Tyvärr var det ingen som hjälpte mig att göra rent det, så det stank efter ett tag. 

(Min kompis Christina luktade på en kompis trumpet på en spelning för en tid sedan och höll på att trilla omkull. Ett tips - håll näsan borta från blåsinstrument som inte hunnit rengöras)

I tonåren gjorde jag några försök med nya munspel, bl.a. inspirerad av min klasskompis, Terje Cambrant, sångare och munspelare i Sollentunabandet, the Shivers, som vann Nalens rockbandtävling och sedan kom trea i Oppopoppa - efter Björn Skifts Slamcreepers och Tommy Körbergs Maniacs. Terje hade då börjat i bandet Highballs, men hoppade tillfälligt in i sitt gamla band. Tyvärr slutade Lillbabs brorsa Lasse i Highballs och bandet lades ned. Rotebro-kompisen Borras bror Peppe (Horowitz) också spelade i det gänget. Alla verkade spela och sjunga - tjejer som killar. Jag hängde bl.a. med Kjell Asplund, Vivi, Bittan eller med min flickvän Libban Melin och hennes kompisar. I centrala Härnösand satt tjejerna Kvarten och Mörten i sina coola parkas och armyjackor på trottoarkanterna. I Rotan drog Annika Demant omkring med sin gitarr.

Shivers gitarrist och bandledare Sverker Blomberg samlar fortfarande ihop de kvarvarande i gänget ibland. Han är nu professor emeritus från Teknis. Han är superaktiv med sin gruppeTop Dogs som då de inte uppträder själva backar upp storstjärnor på Sverige-besök.  

Ett hopp tillbaka. Hösten 1958 flyttade jag till släktingar i Högsjö. Jag träffade då min första musiklärare, Torsten Ramström. Han var en av kommunens stora musikpersonligheter, undervisade i ett flertal instrument, startade orkestrar. Han hade en frissör-salong i Utansjö och undervisade samtidigt i den kommunala musikskolan. Jag började med att spela mandolin för honom i Vålånger skola.  Mandolinen har samma kvintstämnings som fiol och Torsten var i grunden violonist. Jag bodde i den stora lärarbostaden där och det fanns bra möjligheter att spela. Min moster, Betty, hade en utmärkt Schimmelflygel och var musikalisk - hade bl.a. sjungit för Erik Eriksson när hon bodde i Uppsala. Jag gillade min mandolin, fast en skolkompis som spelade gitarr. Hon var coolare och spelade Tom Dooley för klassen. Torsten brukade med ett leende klocka skalövningarna som skulle vara snabba och rena. Flera år senare kommenterade han att mitt hastighetsrekord i kommunen fortfarande stod sig. Det är rätt klokt att låta eleverna börja med mandolin, som har samma stämning och fingersättning som en fiol. Stråkinstrument kan låta rätt illa innan man har grunden. Fast det blev varken gitarr eller stråke för min del, utan klarinett. Jag hade inget egentligt val - de vuxna bestämde att jag skulle byta till klarinett. Först ett svårspelat låneinstrument och sen en för mig helt fantastisk Dolnet, inköpt på Hagströms musikhandel. Den var nästan ny och kostade 1959, tvåhundra kronor. Jag sitter nu med min första lärobok framför mig, Harry Ivesjös Klarinettskola för nybörjare. Den är väldigt bra upplagd och fortfarande fullt användbar. Jag ser alla Torstens kommentarer och utropstecken. I stort lärde jag mig grunden att spela klarinetten i alla tonarter på ett år. 

På skolavslutningen i femman spelade Ove och jag, Kristallen den fina i D-moll - jag som var nån månad äldre fick spela den alternativa melodin, en lite knepigare, andra stämma. Vi blev lite tagna av att plötsligt inte bara spela för Torsten. Nu var det ett par hundra åhörare. Ove kom av sig efter några takter och när han inte kom igång igen så gled jag över i första stämmans melodi. Jag tror att Ove kom igen i de sista takterna. De flesta i publiken märkte förmodligen inget. Jag tycks minnas att min morbror, S-U, som var lärare i skolan trodde det var inövat. Torsten var en mycket hygglig och stödjande lärare. Om jag är rätt informerad flyttade han till Köping i Västmanland och är nu nästan nittio år. 

I sexan flyttade jag till min mamma i Härnösand. Vi bodde rätt trångt och det blev mycket svårare att träna och spela. Jag vantrivdes i klassen - skolan var vanskött och tillhörde man inte något gäng, så var det lätt att komma i kläm. Mina gamla kompisar från tvåan och trean bodde i närheten av min mormor på Norra kyrkogatan så där fanns en ventil och en annan var att gå till Johannesbergsskolan och spela klarinett. Jag mötte min blivande klasskamrat Pär Furå där och kanske också kompisen Jan Enberg. Vi var klarinettister. Vår musiklärare har jag glömt namnet på, efternamnet var Larsson. Han var lärare i kommunala musikskolan och ledare för FCO-orkestern, där min pappa, Stig; hade spelat på 40-talet. Janne och jag blev riktiga kompisar under några år, men tappade kontakten då jag flyttade hem till min morbror i Högsjö igen. Min mor flyttade till Stockholm för att arbeta. Jans pappa (Arne?) var musikintresserad och vi lyssnade bl.a. på Tony Scott. Pär och jag gick i samma klass i läroverket i fyra år och spelade i skolan blåsorkester - konserter med Offenbachs musik... Vi hade bl.a. Nauer som musiklärare och sedan en lärare och dirigent (Malmberg?), som har jag glömt namnet på. Jag fick ett väldigt fint betyg av honom i min realexamen. I parken och på danspalatset Brännaborg kunde vi kompisar tjyvlyssna på band som Quincy Jones, Swedanes och Jörgen Ingman (nyårsafton 1961) innan vi hade åldern inne.  I Härnösand fanns Åke Jönssons jazzband, ett antal dansband. Kvarterets livsmedelshandlare var bror till Sigurd Ågren, den kände orkesterledaren - sen kom poppen, med band som Deanbeats med bröderna Stranne och Moffa Hagfors, Lennes combo och Blue Stars med klasskamraten Bengt Starrin. Min gamla klasskamrat Rolf Maul, som är född samma dag som jag, är från en orgelbyggare-familj, inflyttad från Tyskland. Rolf  och vännen Klasse Näslund startade Group 66 (första namnet var Tyfuns, men det ändrades snabbt) Jag hängde med dem i början, på repen i Rö gamla skola. Först hade de Rolfs lillsyrra Jutta  Maul som vokalist. Jag hann inte hitta nån plats i bandet, innan det var dax att flytta igen.Tyvärr tappade jag kontakt med blåsmusiken också när jag flyttade till Sollentuna i gymnasiet. Pär Furå slutade med klarinetten, blev döv-lärare och folkmusiker, riksspeleman, basist. Jan Enberg blev musiklärare och fortsatte med klarinetten. Själv har jag haft många järn i elden med familj, barn, jobb, politik och budoträning. Musiken har alltid funnits där, men sällan fått  ta tillräcklig plats. Jag började jobba på Beckis 18 år gammal - de första tre månaderna hade jag hand om isoleringen på 47:an, stormen eller som den då kallades - hel-oron. Jag delade ofta pass med Urban Haglund en av de seriösa folk- och countrymusikerna. Urban blev sedan föreståndare på rättspsyk i Huddinge och flyttade sen hem till Säter.  Hösten 1968 flyttade jag och min första fru Nette och vår son Patrik, in på Bällstavägen, Guldkusten (gula hus med höga hyror) i Bromma. Grannen och vännen Börje Forsberg hade varit popmusiker och startade skivbolag, hans son Thomas blev en av grundarna av Blackmetall. När "mans oro" revs köpte Börje ett gammalt piano som vi grabbar bar några hundra meter + tre trappor.  För fyrtio år sedan lärde jag känna  Pär Adolfsson, BluesPär och vi har varit kompisar sedan dess. Pär och Eddie startade 1969, Pärs bluesband, som nu heter Louisiana Blues. De var husband på puben, Bullerbyn och Pär höll i tradjazz-jammen där på måndagarna - tog över från Peter Kjellin, bror till klarinettisten, Örjan, Orange... Pär tog studielånet med sig och drog till New Orleans, ett halvår 1966, spelade gitarr och sjöng blues på stan för att  sedan ta kornetten och hänga med jazzfarbröderna på Preservation hall. Han banade vägen för svenskarna som kom dit senare. Jag delar mycket av musiksmaken med Pär fast han befinner sig på en helt annan nivå, är en fantastisk bluessångare och musikant - både blåsare, trumpet och gitarrist. Jag lånade en altsax på sjuttiotalet och då jammade vi en del ihop. När jag separerade från dotterns mamma i slutet av 80-talet så köpte jag en fransk Martin-klarinett - kände att jag försummat mycket av mitt intresse för klassisk musik och gick en period väldigt intensivt på Operan, Drottningholmsteatern och Konserthuset... Tyvärr var jag lite för rädd att störa grannarna så jag kom av mig med att spela efter ett tag, men klarinetten fanns där... Louisiana Blues basist Mattias Bidner som börjat spela klarinett inspirerade mig att ta fram den igen. Bandets saxofonist, Kenneth Arnström, är förmodligen landets bästa i New Orleans-traditionen och en av de bästa saxofonisterna, överhuvudtaget. Han spelar också utmärkt på sin Pettersson-klarinett.

När jag fyllde sextio började jag gå kurser. Jag hade köpt ett diatoniskt munspel i D sju år tidigare.  Jag spelade för Derrick Walker i bluesharp, munspel. Derrick är en fantastisk musiker och människa. Han har bl.a. spelat i Big Mama Thorntons band, med Mike Bloomfiels och Paul Butterfield, bor sedan många år i Stockholm och håller i jammen på Wirströms Pub. Derrick känner jag spontant en stor gemenskap med. Han är också en gammal budoka, som började tidigt med judo och senare karate, blev bl.a. som ung delstats-mästare i Kalifornien. Jag har återupptagit att spela mandolin och klarinett. Har skaffat mig en sopransax. Försöker stimulera mina barnbarn genom att ge dem instrument. En avgörande faktor var att jag skaffade ett hus på Kinnekulle, så att jag vågade börja spela riktigt högt och ljudligt utan att generas av att störa grannarna. Nu vågar jag öva hemma i stan också under eftermiddagarna och tidig kväll. Började köpa diverse intrument för att leka, men också ha på plats för att jamma med kompisar.

Pärre och jag brukar ses och jamma ibland. Det senaste året har jag fått chansen att sitta in i Louisiana Blues, som munspelare - jättehäftigt. Eddie brukar ibland nicka åt mitt håll och garvande säga - det där skulle man ha vetat... På sjuttiotalet brukade Tummen hoppa in på gigen med sin trynorgel - han var sin tids Maxi Dread - liknande utstrålning... På basen spelade då (kompisitören och tangospecialisten) Gunnar Rosengren och på sax, Hasse Arktofft.

 Fred McDowell spelar och sjunger nu - Unknown Blues på tidsmaskinen, Spotify...

Stefan och sossarna...

Brådskan i politiken är illavarslande. Nu har Ss vu visat snabb handlingskraft och utsett en av vännerna i innersta kretsen till ny ordförande, men är det så klokt. Den nya partiordföranden,Stefan Löfvén är en stark socialdemokratisk ledare för metallarbetarna. Vilken inriktning företräder Löfvén inom (S)? En är traditionen att gynna storföretag, banker och exportindustri på bekostnad av  små och medelstora företag. Under sjuttiotalet talades  inom vänstern om att den s-ledda staten gynnade monopol-kapitalet. Ideologiskt har s-propagandan slagit mot borgare och småborgare i ett klass mot klass-perspektiv. Sedan har man gjort undantag för de företag som man av opportunistiska skäl gillar t.ex. artister, idrottsproffs, författare och konstnärer, eller kooperativt drivna företag, eller företag som drivs av hantverkare som ideologiskt anses tillhöra arbetarklassen, som byggnadsarbetare, målare, snickare m.fl.  Metallsossarna har varit ytterst framgångsrika och i nära samarbete med de stora företagen fört en lönepolitik som gynnat dem ömsesidigt. Det har lett till att relativt lågutbildade löntagare har haft höga löner, som ändå inte slagit igenom taket för företagens konkurrenskraft. I stället har de gynnats av att alla offentliganställda akademikers löner har sjunkit under fyrtio års tid. De lågutbildade kvinnorna inom offentlig verksamhet har i stort sett en bibehållen lönenivå, där de tjänar betydligt mindre än än männen inom industrin, men marginellt mindre än akademiskt utbildade kvinnor. Med Stefan Löfvén ökar klyftan bland s-väljarna mellan de gynnade männen inom industrin och kvinnorna i arbetslivet utanför. Samma tänkande och samma splitt finns i de politiska attityderna till ROT, respektive RUT-avdragan. S gynnar gärna hushållsnära hantverks-företag med traditionella manliga uppgifter, snickare och målare, men inte kvinnliga med tjänster i hemmet som städning, eller som nu med gynnade av restauranger genom reducerad moms. Löfvén vet detta och att det kommer att fjärma partiet från många - så han kontrar med att deklarera att han är feminist!? (och hur har det märkts på arbetsmarknaden, tycker han) En tredje inriktning inom (S) är klientiserings-sossarna dvs. en extrem socialliberal grupp för ömsesidigt beroende  mellan sedimenterade välfärdssystem, som fixerar utanförskap istället för att lösa problemen. Min uppfattning är att vi behöver ett tryggt välfärdssamhället som prioriterar de allra mest utsatta och behövande av unga, gamla och sjuka - bra kunskapsinriktad utbildningssystem för barn- och unga - en effektiv och fri sjukvård som prioriterar de stora och allvarliga folksjukdomarna, samt bra ålderpensioner och äldrevård. För att genomföra detta krävs effektiva och skarpa tillsyns-myndigheter som ingriper med kraftfulla sanktioner när det behövs. Nu har vi ett omfattande välfärdsmissbruk där förslappade och klientiserade delar av befolkningen bör vara arbetsföra. De har alla ett eget ansvar för sin situation och samtidigt finns en tung klientiserande apparat som för in dem i inlärd hjälplöshet, där det går att leva hyggligt på en nivå motsvarande de lågavlönades. Metall-sossarna står inte för denna linje. Den företräds av de andra delarna av S tillsammans med motsvarande falang inom Vänsterpartiet och även ultraliberaler bland folkpartister och de centerpartister som finns kvar i Olof Johanssons perspektiv, samt de kristdemokrater som har rötterna i svenska kyrkan - ett exempel är den gamle fördärvaren Gerhard Larsson, som under senare år utmärkte sig genom att för skattemedel föra sin vinkällare till Frankrike när han avgick som landshövding och sedan presenterade ett förslag där han vill föra ansvaret för missbrukarvården från primärkommunerna till landstingen, vilket är ren idioti - missbruk botas inte med sjukvård. Genom att välja Löfvén markerar sossarna också gentemot vänsterpartiet att man tänker slåss om de väljare som varit på väg att lämna (s) för (v). I invandrarpolitiken finns motsvarande konflikt som rör sig mellan behov av arbetskraft utifrån, samt en rimlig och generös solidaritet enligt Geneve- konventionen för de politiskt förföljda - respektive en förslappad politik där godtyckligt, alla eller inga är välkomna - som klienter.
Den andra splitten eller konflikten med Löfvén som ledare är att nu uppstår i praktiken en uppdelning mellan den utomparlamentariska, traditionellt, manligt, arbetslivsinriktade socialdemokratin där det också finns ett konservativt, norrländskt perspektiv. Intressant är att paradoxalt nog försvagas LO och deras ordförande som av tradition sitter i s-ledningen. Nu tar det dominerande förbundet över ledarskapet. De ställs mot sossarnas riksdagsmän och deras ledare i Riksdagen.
I nuläget är det en lättnad att det politiska landskapet klarnat och att det inte skyms av galna, hypomana utspel, utan substans så som det har varit under det senaste åren.
Vi lever i en demokrati och det skall vi vara glada för. Vår demokrati är långtifrån perfekt. Den behöver erövras varje dag genom demokratiska fri- och rättigheter, yttrande och åsiktsfrihet, fri press, samt motsvarande skyldigheter - och som Diderot påpekade ett upplyst, dvs bildat folk som kan skaffa sig underlag för överlagda val. Det kräver också parlament och demokratiska institutioner. Ett personligt dilemma är mitt ansvar att delta i val, dvs. att rösta. Hittills har jag mest haft projektet att rösta bort de som inte sköter sig - det gällde i högsta grad valet 2006 och min röst på Alliansen. Sedan överaskade Reinfeldt och än mer Anders Borg som finansminister, som lyckades med att ge oss vanliga löntagare ett minskat skattetryck och bättre ekonomi, samtidigt som de i den hårda internationella, ekonomiska krisen under flera år lyckats  värna oss, så 2010 röstade jag mer för alliansen. I nästa riksdagsval blir det nog att rösta mot de värsta igen - i dagsläget att minska inflytandet för Sverigedemokraterna och kommunist-resterna i Vänsterpartiet. Personligen hoppas jag att Sjöstedt sätter ned foten i sitt parti och ber de europeiska folken om ursäkt för partiets stöd till de fd. kommunistiska regimerna. Det skall bli intressant att följa de nya ledarna för de rödgröna, s,v och mp...

Brådska?!

Håkan Juholt konstaterade för drygt ett år sedan att hans parti-ordförande, Mona Sahlin, borde avgå. Mona Sahlin är en seriös och skicklig politiker, men något i hennes privata sfär spillde ständigt över i politiken. Hon framstod som slarvig och bortsett från människors politiska uppfattningar, blev det omöjligt för henne som statsministerkandidat. I de egna leden kastade Juholt den första stenen, åtminstone inom träff-avstånd. Några månader senare stod han i hennes position och trampar rakt in i hennes fotspår. För trettiofem år sedan kunde riksdagsmännen umgås med prostituerade, kopplare och gravt kriminella med en liten risk för upptäckt sedan kom Geijer/bordellaffären och de politiska ledarna började ljuga, offra journalister och  egna "opålitliga" riksdagsledamöter. Som bekant är, går svinhugg igen. Sedan dess har journalistkåren varit mer vaksam på politikernas förehavanden och omgivnings. Snart framkom att Juholts sambo dömts för att ha förskingrat en ansenlig summa pengar från sin arbetsgivare och avskedats. Får en politiker bo med en brottsling? Det beror på. Det handlar om förtroende. Juholts sekreterare hade varnat honom för att ta ut helt bostadsstöd från riksdagen, då sambon borde stå för halva hyran - men utan resultat. När det avslöjades omplacerades sekreteraren Svenska folket lär betala ett par miljarder till partistöd och girighetskulturen bland offentliga och privata direktörer verkar ha smittat av sig. Juholt plockade ut lön från riksdagen och lön som partiordförande men det räckte inte - förutom bostadsbidraget uppdagades att han en period hade två tjänstebilar och dessutom flerdubblade antalet ersättningsdagar för en utlands-representation. Juholt verkade tycka det var lika spännande, vilken uppmärksamhet han än fick. Likt en standup-komiker som gillar publikens reaktioner, oavsett om de applåderar eller buar. I kognitiv teori och behandling talas det om förstärkning av beteenden - genom både positivt och negativt bemötande. På ett närmast njutningsfullt sätt klädde han sig i säck och aska för en förlåtelse-turné i partidistrikten. förtroendet i befolkningen fortsatte att rasa. Sedan följde partiets brist på alternativ i politiken och Juholts oförmåga att hålla i budgetarbetet. Han hade nått sin inkompetensnivå, tog time out med en månads semester över jul- och nyår. Återkomsten skulle börja i hans basområde, försvarspolitiken . Juholt klampade direkt i klaveret och visade en tunn politisk förmåga. Hans styrka ligger i den tidigare yrkeskunskapen - ord och  bild  - tidningsredaktionen på en småstadstidning. Sälja in en rubrik och illustrera den. Det hade funkat att gå i Glada Hudik-teaterns spår och lansera sig som Elvis-fan, vilket många gillar. Nu ropade han likt tjuven som pekar och skriker - ta fast tjuven! - regeringen och sd... Det är kört - Elvis är död. Partiledningen tar sitt ansvar - fast dramatikern Juholt  - regisserar slutscenen på sin hemort och tvingar v.u. att stå sig i media och ljuga.
Nu börjar massmedia att hetsa partisekreteraren, Jämtin och partistyrelsen - alla vill vara först med nyheten om vem som blir ny ordförande. S har en av de mest föråldrade och förstelnade organisationsmodeller man kan tänka sig. Bara vansinnet att ha LO-ordföranden med i sin partistyrelse. LO kräver besked om hur riksdagsgruppen arbetar!?. Parallellt med att det gamla folkrörelsesamhället har försvunnit så krävs en annan form av demokratisk förankring i befolkningen för partierna.
Den oro som nu finns i s-partiet riskerar att de löser problemen med "more of the same" och fortsätter som om ingenting har hän, eller kastar sig mellan ytterligheter - tes -antites - tes - antites. Är de kloka så sätter de sig ned i båten och flyter med ett tag och begrundar sin situation. De behöver lyssna på hela befolkningen och fundera över vilken politik som landet behöver - inte lyssna så mycket på karriäristerna i partikadern, eller den lilla spillran i ungdomsförbundet - det behövs inga kamp-sånger om att färga sin fana i den unga högerns blod. Det krävs moget politiskt arbete. Mina nackhår reste sig idag när Jämtin yttrade sig i TV, först något om att de i partiet var överens och sams, sen kom det grova påståendet att det var regeringen som var fienden. Vänta nu - politiska motståndare - ok - men fiende. Talar hon om ett inbördeskrig? Vi lever i en demokrati - vi har en regering som försvarat landet i en pågående, svår, internationell, ekonomisk och politisk kris. Är det inte dags för reflektion?  Är det inte tid att börja reflektera över långsiktiga, hållbara lösningar. Var finns visionerna? Var finns proportionerna? Det finns en ledning i partiet, en styrelse, det finns en organisationsledare, partisekreteraren. Det kanske är dags för dem att mogna och leda sitt parti, utan att trampa på i Juholts fotspår med floskler och utspel likt hagelskurar. Ger man dumheten tillräckligt med rep så hänger den sig själv, vilket förmodligen sker om de bara skenar på.

Vilken politik kommer Vänsterpartiet att föra?

Kommer partiet att fortsätta bygga på den broderparti-politik man förde gentemot Sovjet, DDR, det ockuperade Ungern och det ockuperade Tjeckoslovakien. Kommer de att minnas den tid då partiet och dess medlemmar var bröder med Stalin och hans efterföljare. Vill de bli ett bli ett trovärdigt demokratiskt vänsterparti? Förr eller senare kommer de annars att ställas till svars, som medlöpare till den socialfascism som plågade Östeuropa i decennier. För dessa broderpartier gällde det att inrikespolitisk, maximalt försöka destabilisera sin länder så att revolutionära situationer skulle uppstå. I grunden har man samma, mer eller mindre uttalat, strategi idag, även om endast en minoritet av deras anhängare känner till och förstår det. Vänsterpartiet kan säkert öka någon procent pga. av socialdemokraternas kris och att man slipper Ohly som kvarnsten. Förr eller senare kommer dock den den gamla skuggan från öster över dem och. frågan är om de till dess fegt kommer att huka i buskarna och hoppas på att den drar förbi eller tar itu med det på ett progressivt sätt. Det fanns under det kalla kriget en allmänt utbredd svensk vänster- och fredsrörelse i internationella frågor. Den var beredd att kritisera och angripa övergrepp mot folkrätten oavsett vilka som begick dem. Vänsterpartiet kommunisterna, Vpk - numera Vänsterpartiet tillhörde inte den vänstern...

Vad har sossarna och republikanerna gemensamt?

Det finns faktiskt en hel del likheter mellan situationen för Socialdemokratiska arbetarpartiet (s, sossarna) i Sverige och Republikanska partiet (republikanerna) i USA.  Efter (s) valförlust 2006,  accentuerat av förlusten 2010, respektive republikanernas i USA efter McCains valförlust mot Obama i presidentvalet 2008. Det finns gemensamma drag på hur partierna internt har söndrats och tappat fokus på en rimligt ansvarsfylld, övergripande inrikespolitik. Efter förlusten i presidentvalet mer eller mindre kollapsade Republikanska partiet, federal-politiskt. Det har därefter närmast fört en anti-politik, dvs. en degenererad strategi med avsaknad av statsmanna-perspektiv, basal statskunskap och förmåga till egen politik. In med maximalt grus i maskineriet i lågfrekvent sabotage. (termen och begreppet sabotage kommer från de holländska arbetare som kastade in sina träskor i maskinerna för att stoppa manifaktur-industrins utveckling) Tidigare har partierna i USA kunnat ha skarpa konflikter, men samtidigt värnat landet och förmått göra nödvändiga inrikespolitiska kompromisser. Nu har republikanerna i tre år hindrat allt de förmår av president Obamas initiativ. Parallellt med detta har den nygamla direktörskulturen ökat ett råkapitalistiskt plundrande av både banker, aktieägare, medelklass arbetare och stat. Det har bl.a.gynnats av en svart och grå arbetsmarknad med tiotals miljoner "illegala" invandrare, en extremkapitalism med en ny slags slavmarknad. Samtidigt som staten har finansierat nationen genom en gigantisk och ökande statsskuld. För 25-30 år sedan talades om Sovjet som ett befäst fattighus. Det samma kan nu påstås om USA. Sovjet var en enpartistat som rasade ihop som ett korthus, när kommunistpartiet inte längre kunde finansiera sin kader, sin statliga överbyggnad. I USA skulle det ha kunnat finnas en regeringsduglighet genom Obama och det demokratiska partiet, men det söndrade republikanska partiet kunde inte acceptera sin förlust, utan hamnade i en demonstrativ, missnöjes-politik och en argumentation som banat vägen för först den reaktionära Teaparty-rörelsen och sedan den nu aktuella ockupationsrörelsen. Missnöjda demokrater som inte fått den Change som Obama utlovade registrerar sig i de republikanska kandidatvalen, samtidigt som vissa ibland stöder ockupationsrörelsen och andra, te-partisterna - förvirrande. Genom de politiska och ekonomiska kriser som uppstått genom det etablerade politiska styrets förlamning och de ruttenheter som uppdagats på Wall Street, så gynnas missnöjesyttringar och populism. Bland de demonstranter som initierade Occupy Wall Street  fanns både tidigare aktiva republikaner, demokrater och andra (enl. Democracy Now). Det finns en faktisk och befogad kritik och missnöje över politikens nederlag och fatcat bankers plundringar som förenar de båda rörelserna och även personer som deltar i båda - te-partiet gränsar dock ideologiskt till teokratisk fascism  dvs. i brist på sakliga argument hänvisas till blind tro på vad en konstruerad guds-figur påstås kräva. Inför året presidentval ser man också en mer inflammerad strid mellan de republikanska presidentkandidaterna än någonsin. Alla utom Ron Paul överbjuder man varandra på hur krigiska de vill vara, särskilt populärt är det att  utlova en allians med Israel för att bomba Iran. Ok det kan finnas en situation då den demokratiska världen kan behöva bekämpa ett reaktionärt Iran eller Syrien om de begår folkmord, precis som Libyen 2011 (vilket som helhet var tveksamt). Här handlar det inte om det. Det handlar om att demagogiskt övertrumfa varandra och försöka blåsa upp sig som kraftfull, men egentligen bara erbjuda en oansvarig våldspropaganda. Istället för sakliga argument piskar man stämningen med vidskeplig religion, talar om den judiska-kristna gudstron, om det kristna-judiska sättet att leva. En religiös grund som är samma  som för islam. De försöker utnyttja Teaparty-reaktionen. Timmarna före den första republikanska valomgången går en av partikamraterna/kandidaterna ut och kallar en annan för lögnare. I Iowa fick tre av kandidaterna tillsammans 3/4 av rösterna och låg på mellan ca. 20-25% vardera. Obamas administration har fört en sträng politik mot den illegala invandringen och ca. en miljon personer har utvisats under hans presidentperiod. Ultrahögerns företagare, i huvudsak potentiella republikaner skor sig på de ca. tjugo miljonerna utan uppehållstillstånd, genom lönedumpning och skattesmitning. Det skapar missnöje bland de arbetslösa amerikanska medborgarna, och de lågavlönade som republikanerna också vill ha som väljare. Å ena sidan vill republikanerna ha en hårdare migrationspolitik, men å andra så behöver de den spansktalande befolkningen som sina väljare. Problemet är att övertyga en stor spansktalande befolkning om att den kommer att gynnas av att halva deras familj, släkter och vänkrets skall utvisas, efter åratal, kanske årtionden i landet. Det går inte ihop hur anti-intellektuell argumentationsnivå man än försöker skapa. De ca. tjugo åren av Bush-dynasti hos republikanerna har ersatts av kaos och antipolitik. De amerikanska partierna är inga folkrörelser. Det är mer av två traditionella politiska strukturer för politiskt ambitiösa individer att göra karriär inom och sedan söka stöd i sina valkretsar nivå för nivå. Vad har det då med sossarna i Sverige att göra?
I Sverige har under decennier den djupt förankrade folkrörelsen med en aktiv gräsrotsnivå ersatts av olika representskap för folket. Det har skett inom de politiska ungdomsförbunden, partierna, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen. Struktur-rationaliseringen inom folkrörelserna har centraliserat besluten till en allt snävare krets kring organisationens ledning. Medlemmarna förväntas vara lojala men att själva inte förvänta sig solidaritet från ledningen. Författaren såg detta mycket tydligt på nära håll inom Kommunal-arbetareförbundet under sextio-och sjuttiotalet. Från att den lokala avdelningen fick besluta om ekonomi och avtal, blev det storavdelningar och förbundets överstyrelse som tog besluten och medlemmarna slutade gå på möten, som blev tämligen meningslösa. Maktbasen förskjöts till fackligt anställda personer och politiskt att liera sig med en svällande, offentlig administration i en korporativ riktning. I inrikespolitiken uppstod ett behov av klientiserade väljare och kostsamma stödsystem för dessa, (ofta med sk. inlärd hjälplöshet). Arbetsförmedlare och socialarbetare som ömkade ungdomar, och andra arbetslösa som inte hittade jobb på hemorten," men inte ska du väl behöva flytta - regeringen kan väl satsa mer pengar här". Detta istället för att hjälpa dem till riktiga jobb. Nu har det som tur är funnits en tradition av starka finansministrar med en stabil ekonomisk politik, Sträng, Persson och nu Borg. Ett stort undantag är t.ex. den olyckliga kombinationen Palme-Feldt och det katastrofala sättet de släppte valutaregleringen på och då Sverige helt isolerat i en självförvållad ekonomisk kris sjönk internationellt med enorma svårigheter för följande regeringarna både socialdemokratiska och borgerliga. Persson med sitt närmast brutala sätt att sköta finanspolitiken började rädda landet ur en situation som kunde börja påminna om Greklands. Fast hur många miljarder fördes från pensionerna i ATP-systemet direkt till statskassan (100, 200 el 300?) När Persson blev partiledare och statsminister blev hans egocentriska sätt att leda genom att trampa på svagare ministrar och andra, till slut för mycket för både partikadern och väljarna. På det privata planet kunde Persson likt en Karlsson på taket, väldigt länge peta i sig alla köttbullarna och komma undan med det och låta lillebror titta på. Till slut började hans äktenskap med sin fd. sekreterare som sedan av en slump blev storstatlig spritchef, herrgårdsbyggande m.m. bli för mycket - pressen tipsades. Mona Sahlin en hygglig och erfaren politiker av helt annat snitt, var Perssons motpol. Sahlin hade en vit fläck i sin privatekonomi som i omgångar kostade henne väldigt mycket handlings-utrymme och förtroende. Oavsett om det var slarv eller annat så blev hon en svag ledare. Persson kunde bl.a. styra partiets olika maktcentra genom sitt hotfulla ledarskap. Sahlin varken ville eller kunde använda leadership by threat. Efter valförlusten 2006 var partiet och den enorma, i huvudsak anställda partikadern chockad. Deras trygghet var hotad. Flera placerades om, eller sökte sig bort. I småsint hämnd släppte man lös sitt mediadrev mot de nya ministrarna så att den nya statsministern efter ett extremt tryck tvingades avsätta dem för bagateller för att skapa ett rimligt utrymme för regeringen att regera. Den smutsigaste valdebatten kom efter valet. Den ena ministerns make hade ett utlandsbaserat företag som ägde familjens fritidshus och den andre hade i en slags ungdomsrevolt inte betalat mediaskatt s.k. TV-avgift. Den nya brutalare, mediadrev-politik som socialdemokraterna med stödpartier då stimulerade har nu slagit tillbaka på dem själva och Jurholt som s-ledare. De sådde vind och skördar nu storm. (S)s reducerade parlamentariker började föra en missnöjes-politik liknande republikanernas i USA. Alliansregeringen hade dock majoritet i Riksdagen och kunde 2007 genomföra sin politik till skillnad från Obama 2009. Persson hade i mycket fört en väldigt konservativ politik. I utrikespolitiken förde han Sverige kraftigt åt höger, t.ex. i sin Mellanösternpolitik. Av de senaste decenniernas riksdagspartier är det egentligen bara två som har lyckats förnya sig politiskt och inte bara trampat på i sin egen tradition. Det är Miljöpartiet, som lyckas utveckla sig från ett ungt missnöjesparti i ekologiska frågor med en isolationistisk inriktning, till ett alltmer moget riksdagsparti, både inrikes- och utrikespolitik. Ett moget riksdagsparti skall ha förmågan att ta ett grundläggande ansvar för hela befolkningen, hela landet. Det andra partiet är Moderaterna som har gått från att vara ett konservativt, senare mer nyliberalt och nu demokratiskt, liberalt mittenparti. 2006 utsåg Reinfeldt  en finansminister som skulle ha gjort Ernst Wigfors (s)  både nöjd och stolt. Sverige lyfter sig sedan ekonomiskt på ett fantastiskt sätt. Då börjar oppositionen uppvigla sin press, tala om högerpolitik, hitta stackars människor (som kommit i kläm på riktigt), bara för att driva sin missnöjestes. De blir förblindade inför den internationella, ekonomiska krisen och jämrar sig över allt elände, när regeringen i den faktiska verkligheten klarar landet ekonomi och befolkningens välfärd bättre än någon annan europeisk regering. De vanliga anställda märker att de får mer kvar i plånboken, då skattetrycket lättar. Tidigare svartjobb blir inte lönsamma, varvid skattelättnaderna finansierar sig själva. Sahlin försöker då forma en oppositionspolitik inför valet 2010 och söker stöd hos miljöpartiet. Det verkar logiskt då där skulle kunna finnas en förnyelsepolitik att matcha moderaterna och de allierade med. Då tvingar partiets konservativa centrum, Sahlin att ta med det sk.vänsterpartiet, vars ledare bara för något år sedan tvingats att sluta kalla sig kommunist. Vänsterpartiet är i mycket ett samling av gamla Sovjetinspirerade kommunister som efter den östeuropeiska kommunismens sammanbrott är rotlösa. De har nästan inga broderpartier att besöka och sola sig i glansen ifrån längre, utom Kuba och några till. Gudrun Schyman försökte som partiledar komma tillrätta med denna falang och denna mörka historia, men bortsett från ett namnbyte från Vänsterpartiet kommunisterna, till Vänsterpartiet, blev det inte så mkt mer. Partiet stöder påfallande ofta islamismen, som är en religiös, fascistisk rörelse. Andra falanger är från arbetarrörelsens vänsterkant med en ofta befogad kritik beträffande förhållandet på arbetsplatser och inom fackföreningar. Där finns en del dugliga och demokratiska kommunalpolitiker. En tredje lite lösare falang är mer förankrade bland kritiska kulturarbetare, storstadsintellektuella och ibland helt enkelt folk som gillar röda fanor och som likt sportentusiaster håller på sin klubb i vått och torrt. Resultatet av oppositionspolitiken och tonläget i valrörelsen 2010 blir att missnöjesledaren längst till vänster, Ohly blir tongivande för de röd-gröna. Misslyckandet för Sahlin, som teambuilder banar vägen för det svenska teapartygänget,. Sverigedemokraterna (sd) att komma in i riksdagen. En förlust för både henne och alla 2006 års riksdagspartier. Skall Vänsterpartiet kunna accepteras som ett verkligt demokratiskt parti så måste deras nya partiledning som väljs i Trettondagshelgen, göra upp med de totalitära rötterna i den socialfascistiska kommunismen, som så länge förtryckte hela östra Europa. SD försöker distansera sig från sina nynazistiska rötter, men har förutom att vara ett konservativt högerparti mycket kvar av ett rasistiskt och främlingsfientligt synsätt. De saknar förmågan att skilja på de som religiöst, eller kulturellt är muslimer, vilket i sig rent religiöst, marginellt skiljer sig från kristna och judars tro, respektive en fascistisk, extremt kvinnofientlig, religiös politisk väckelserörelse - islamismen. När de senare kräver demokrati, betyder det inte demokrati med medborgerliga fri- och rättigheter och politisk jämlikhet för alla. Lika lite som när Hitler i Tyskland på 30-talet började ta makten via demokratiska riksdagsval. Demokrati fanns inte på nazismens agenda i Tyskland, lika lite som i islamisternas agenda idag. Det här klarar vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna av att urskilja. När dessa extrema partier, idag, bestämmer agendan för mediadebatten, får de övriga partierna det svårt att reflektera och resonera kring en sansad människovänlig politik. Här används anti-intellektuella politiska argument på ett snarlikt sätt som i USA. Politiken hamnar i saxen mellan motstridiga paroller istället för att söka en lösningsinriktad politik. Hur löser man balansen mellan att inte helt i onödan passivisera hundratusentals arbetsföra, i grunden beslutskompetenta och ansvarsförmögna människor och samtidigt värna de få procenten mest handikappade, sjuka och arbetsoförmögna. Enkelt beskrivet behöver den vuxna befolkningen arbeta heltid i 40 år av sitt liv för att bekosta sin egen uppväxt, sjukdom och ålderdom. De som under denna period i huvudsak inte arbetar utan att vara helt oförmögna, stjäl resurser från andra. I likhet med ideella bistånd via t.ex. Röda korset eller Rädda barnens är det rimligt att pengarna går till de avsedda, behövande och inte förskingras på vägen. Tyvärr lider idag de svenska välfärdssystemen av stora sådana läckage som i vulgär-debatten avvisas med hur rikt landet är. Sverige behöver med ett gott hjärta ta emot de politiskt och religiöst skyddsbehövande och mångdubbla kvoten av sk. Geneve-flyktingar. Landet behöver också en stor konstruktiv arbetskraftsinvandring. Det som är skadligt är när man istället för att satsa på de en konstruktiv inriktning av välfärds- och solidaritets-system istället överför resurserna till ekonomisk och politisk sociopati och stimulera asocial verksamhet både i migrationspolitiken och den inhemska välfärdspolitiken. På liknande sätt som med den amerikanska migrationspolitiken. Hur skapa en medmänsklig immigration som alla tjänar på och som samtidigt inte gynnar olika former av kriminalitet och politisk extremism. I utbytet av Sahlin till Jurholt  fick socialdemokratin en demagogisk missnöjesledare som trasslar in sig i både privata och politiska motsägelser så att partiet rämnar politiskt. Förnuftiga s-politiker som yttrar sig måttfullt i det faktiskt självklara ses som löss i partifanan och politrukerna börjar muttra om munkavle. Bodström förmådde ställa sig på partigränsen och ge en målande och kraftfull kritik, med förslag till åtgärder, vilket i stort möttes med tystnad. Vad blir partistyrelsens nästa steg - trohetsed  ? - eller skall bara partiledaren få yttra sig? För ett drygt år sedan talade de tidigare riksdagspartierna om att inte tillåta SD att bli vågmästare och styra politiken. Det var inte många röster som fattades för alliansen att få egen riksdagsmajoritet. Om de rödgröna partierna hade stått vid sitt ord skulle de inte använda SD för att blockera regeringens politik. De skulle föra fram sina förslag, argumentera och söka kompromisser, men inte sabotera. Missnöjes-ledaren Jurholt uppför sig som republikanerna i amerikanska senaten och kongressen, dvs gör allt för att blockera regeringen, men saknar en egen politik. Istället för politik blir det populistiska slagord för att elda de närmast sörjande i partiet.  En skillnad är att republikanerna stöder sig på utomparlamentariska missnöjesrörelser (tea, occupy). Socialdemokraterna har sina i riksdagen sina missnöjeskompisar i (v) respektive (sd). Det finns en hel del likheter mellan den politiska situationen och det inre kaoset för republikanerna respektive socialdemokraterna. Det finns också likheter mellan Reinfeldts situation och Obamas. Sveriges finanspolitik är bättre än USAs. De gigantiska skillnaderna mellan länderna är ju självklart uppenbara - den gigantiska militära supermakten med ihålig ekonomi och det lilla solida, men exportberoende landet i norra Europa. USAs som stormakt skjuter sina skulder på barnbarnen femtio år in i framtiden. Om femtio år (eller t.o.m. 20-30) har de dock med all sannolikhet förlorat sin nu dominerande ställning och det är stor risk att de likt England och Tyskland efter första världskriget får betala, dvs långivarna kommer att indriva skulderna från Obama- och Bushs barnbarn och barnbarnsbarn, utan att te-parti-guden kan rädda dem. Sverige behöver skaffa sig ett långsiktigt handlingsutrymme, både självständigt och tillsammans med grannländer, EU och det globala samhället.