Stefan och sossarna...

Brådskan i politiken är illavarslande. Nu har Ss vu visat snabb handlingskraft och utsett en av vännerna i innersta kretsen till ny ordförande, men är det så klokt. Den nya partiordföranden,Stefan Löfvén är en stark socialdemokratisk ledare för metallarbetarna. Vilken inriktning företräder Löfvén inom (S)? En är traditionen att gynna storföretag, banker och exportindustri på bekostnad av  små och medelstora företag. Under sjuttiotalet talades  inom vänstern om att den s-ledda staten gynnade monopol-kapitalet. Ideologiskt har s-propagandan slagit mot borgare och småborgare i ett klass mot klass-perspektiv. Sedan har man gjort undantag för de företag som man av opportunistiska skäl gillar t.ex. artister, idrottsproffs, författare och konstnärer, eller kooperativt drivna företag, eller företag som drivs av hantverkare som ideologiskt anses tillhöra arbetarklassen, som byggnadsarbetare, målare, snickare m.fl.  Metallsossarna har varit ytterst framgångsrika och i nära samarbete med de stora företagen fört en lönepolitik som gynnat dem ömsesidigt. Det har lett till att relativt lågutbildade löntagare har haft höga löner, som ändå inte slagit igenom taket för företagens konkurrenskraft. I stället har de gynnats av att alla offentliganställda akademikers löner har sjunkit under fyrtio års tid. De lågutbildade kvinnorna inom offentlig verksamhet har i stort sett en bibehållen lönenivå, där de tjänar betydligt mindre än än männen inom industrin, men marginellt mindre än akademiskt utbildade kvinnor. Med Stefan Löfvén ökar klyftan bland s-väljarna mellan de gynnade männen inom industrin och kvinnorna i arbetslivet utanför. Samma tänkande och samma splitt finns i de politiska attityderna till ROT, respektive RUT-avdragan. S gynnar gärna hushållsnära hantverks-företag med traditionella manliga uppgifter, snickare och målare, men inte kvinnliga med tjänster i hemmet som städning, eller som nu med gynnade av restauranger genom reducerad moms. Löfvén vet detta och att det kommer att fjärma partiet från många - så han kontrar med att deklarera att han är feminist!? (och hur har det märkts på arbetsmarknaden, tycker han) En tredje inriktning inom (S) är klientiserings-sossarna dvs. en extrem socialliberal grupp för ömsesidigt beroende  mellan sedimenterade välfärdssystem, som fixerar utanförskap istället för att lösa problemen. Min uppfattning är att vi behöver ett tryggt välfärdssamhället som prioriterar de allra mest utsatta och behövande av unga, gamla och sjuka - bra kunskapsinriktad utbildningssystem för barn- och unga - en effektiv och fri sjukvård som prioriterar de stora och allvarliga folksjukdomarna, samt bra ålderpensioner och äldrevård. För att genomföra detta krävs effektiva och skarpa tillsyns-myndigheter som ingriper med kraftfulla sanktioner när det behövs. Nu har vi ett omfattande välfärdsmissbruk där förslappade och klientiserade delar av befolkningen bör vara arbetsföra. De har alla ett eget ansvar för sin situation och samtidigt finns en tung klientiserande apparat som för in dem i inlärd hjälplöshet, där det går att leva hyggligt på en nivå motsvarande de lågavlönades. Metall-sossarna står inte för denna linje. Den företräds av de andra delarna av S tillsammans med motsvarande falang inom Vänsterpartiet och även ultraliberaler bland folkpartister och de centerpartister som finns kvar i Olof Johanssons perspektiv, samt de kristdemokrater som har rötterna i svenska kyrkan - ett exempel är den gamle fördärvaren Gerhard Larsson, som under senare år utmärkte sig genom att för skattemedel föra sin vinkällare till Frankrike när han avgick som landshövding och sedan presenterade ett förslag där han vill föra ansvaret för missbrukarvården från primärkommunerna till landstingen, vilket är ren idioti - missbruk botas inte med sjukvård. Genom att välja Löfvén markerar sossarna också gentemot vänsterpartiet att man tänker slåss om de väljare som varit på väg att lämna (s) för (v). I invandrarpolitiken finns motsvarande konflikt som rör sig mellan behov av arbetskraft utifrån, samt en rimlig och generös solidaritet enligt Geneve- konventionen för de politiskt förföljda - respektive en förslappad politik där godtyckligt, alla eller inga är välkomna - som klienter.
Den andra splitten eller konflikten med Löfvén som ledare är att nu uppstår i praktiken en uppdelning mellan den utomparlamentariska, traditionellt, manligt, arbetslivsinriktade socialdemokratin där det också finns ett konservativt, norrländskt perspektiv. Intressant är att paradoxalt nog försvagas LO och deras ordförande som av tradition sitter i s-ledningen. Nu tar det dominerande förbundet över ledarskapet. De ställs mot sossarnas riksdagsmän och deras ledare i Riksdagen.
I nuläget är det en lättnad att det politiska landskapet klarnat och att det inte skyms av galna, hypomana utspel, utan substans så som det har varit under det senaste åren.
Vi lever i en demokrati och det skall vi vara glada för. Vår demokrati är långtifrån perfekt. Den behöver erövras varje dag genom demokratiska fri- och rättigheter, yttrande och åsiktsfrihet, fri press, samt motsvarande skyldigheter - och som Diderot påpekade ett upplyst, dvs bildat folk som kan skaffa sig underlag för överlagda val. Det kräver också parlament och demokratiska institutioner. Ett personligt dilemma är mitt ansvar att delta i val, dvs. att rösta. Hittills har jag mest haft projektet att rösta bort de som inte sköter sig - det gällde i högsta grad valet 2006 och min röst på Alliansen. Sedan överaskade Reinfeldt och än mer Anders Borg som finansminister, som lyckades med att ge oss vanliga löntagare ett minskat skattetryck och bättre ekonomi, samtidigt som de i den hårda internationella, ekonomiska krisen under flera år lyckats  värna oss, så 2010 röstade jag mer för alliansen. I nästa riksdagsval blir det nog att rösta mot de värsta igen - i dagsläget att minska inflytandet för Sverigedemokraterna och kommunist-resterna i Vänsterpartiet. Personligen hoppas jag att Sjöstedt sätter ned foten i sitt parti och ber de europeiska folken om ursäkt för partiets stöd till de fd. kommunistiska regimerna. Det skall bli intressant att följa de nya ledarna för de rödgröna, s,v och mp...

Brådska?!

Håkan Juholt konstaterade för drygt ett år sedan att hans parti-ordförande, Mona Sahlin, borde avgå. Mona Sahlin är en seriös och skicklig politiker, men något i hennes privata sfär spillde ständigt över i politiken. Hon framstod som slarvig och bortsett från människors politiska uppfattningar, blev det omöjligt för henne som statsministerkandidat. I de egna leden kastade Juholt den första stenen, åtminstone inom träff-avstånd. Några månader senare stod han i hennes position och trampar rakt in i hennes fotspår. För trettiofem år sedan kunde riksdagsmännen umgås med prostituerade, kopplare och gravt kriminella med en liten risk för upptäckt sedan kom Geijer/bordellaffären och de politiska ledarna började ljuga, offra journalister och  egna "opålitliga" riksdagsledamöter. Som bekant är, går svinhugg igen. Sedan dess har journalistkåren varit mer vaksam på politikernas förehavanden och omgivnings. Snart framkom att Juholts sambo dömts för att ha förskingrat en ansenlig summa pengar från sin arbetsgivare och avskedats. Får en politiker bo med en brottsling? Det beror på. Det handlar om förtroende. Juholts sekreterare hade varnat honom för att ta ut helt bostadsstöd från riksdagen, då sambon borde stå för halva hyran - men utan resultat. När det avslöjades omplacerades sekreteraren Svenska folket lär betala ett par miljarder till partistöd och girighetskulturen bland offentliga och privata direktörer verkar ha smittat av sig. Juholt plockade ut lön från riksdagen och lön som partiordförande men det räckte inte - förutom bostadsbidraget uppdagades att han en period hade två tjänstebilar och dessutom flerdubblade antalet ersättningsdagar för en utlands-representation. Juholt verkade tycka det var lika spännande, vilken uppmärksamhet han än fick. Likt en standup-komiker som gillar publikens reaktioner, oavsett om de applåderar eller buar. I kognitiv teori och behandling talas det om förstärkning av beteenden - genom både positivt och negativt bemötande. På ett närmast njutningsfullt sätt klädde han sig i säck och aska för en förlåtelse-turné i partidistrikten. förtroendet i befolkningen fortsatte att rasa. Sedan följde partiets brist på alternativ i politiken och Juholts oförmåga att hålla i budgetarbetet. Han hade nått sin inkompetensnivå, tog time out med en månads semester över jul- och nyår. Återkomsten skulle börja i hans basområde, försvarspolitiken . Juholt klampade direkt i klaveret och visade en tunn politisk förmåga. Hans styrka ligger i den tidigare yrkeskunskapen - ord och  bild  - tidningsredaktionen på en småstadstidning. Sälja in en rubrik och illustrera den. Det hade funkat att gå i Glada Hudik-teaterns spår och lansera sig som Elvis-fan, vilket många gillar. Nu ropade han likt tjuven som pekar och skriker - ta fast tjuven! - regeringen och sd... Det är kört - Elvis är död. Partiledningen tar sitt ansvar - fast dramatikern Juholt  - regisserar slutscenen på sin hemort och tvingar v.u. att stå sig i media och ljuga.
Nu börjar massmedia att hetsa partisekreteraren, Jämtin och partistyrelsen - alla vill vara först med nyheten om vem som blir ny ordförande. S har en av de mest föråldrade och förstelnade organisationsmodeller man kan tänka sig. Bara vansinnet att ha LO-ordföranden med i sin partistyrelse. LO kräver besked om hur riksdagsgruppen arbetar!?. Parallellt med att det gamla folkrörelsesamhället har försvunnit så krävs en annan form av demokratisk förankring i befolkningen för partierna.
Den oro som nu finns i s-partiet riskerar att de löser problemen med "more of the same" och fortsätter som om ingenting har hän, eller kastar sig mellan ytterligheter - tes -antites - tes - antites. Är de kloka så sätter de sig ned i båten och flyter med ett tag och begrundar sin situation. De behöver lyssna på hela befolkningen och fundera över vilken politik som landet behöver - inte lyssna så mycket på karriäristerna i partikadern, eller den lilla spillran i ungdomsförbundet - det behövs inga kamp-sånger om att färga sin fana i den unga högerns blod. Det krävs moget politiskt arbete. Mina nackhår reste sig idag när Jämtin yttrade sig i TV, först något om att de i partiet var överens och sams, sen kom det grova påståendet att det var regeringen som var fienden. Vänta nu - politiska motståndare - ok - men fiende. Talar hon om ett inbördeskrig? Vi lever i en demokrati - vi har en regering som försvarat landet i en pågående, svår, internationell, ekonomisk och politisk kris. Är det inte dags för reflektion?  Är det inte tid att börja reflektera över långsiktiga, hållbara lösningar. Var finns visionerna? Var finns proportionerna? Det finns en ledning i partiet, en styrelse, det finns en organisationsledare, partisekreteraren. Det kanske är dags för dem att mogna och leda sitt parti, utan att trampa på i Juholts fotspår med floskler och utspel likt hagelskurar. Ger man dumheten tillräckligt med rep så hänger den sig själv, vilket förmodligen sker om de bara skenar på.

Vilken politik kommer Vänsterpartiet att föra?

Kommer partiet att fortsätta bygga på den broderparti-politik man förde gentemot Sovjet, DDR, det ockuperade Ungern och det ockuperade Tjeckoslovakien. Kommer de att minnas den tid då partiet och dess medlemmar var bröder med Stalin och hans efterföljare. Vill de bli ett bli ett trovärdigt demokratiskt vänsterparti? Förr eller senare kommer de annars att ställas till svars, som medlöpare till den socialfascism som plågade Östeuropa i decennier. För dessa broderpartier gällde det att inrikespolitisk, maximalt försöka destabilisera sin länder så att revolutionära situationer skulle uppstå. I grunden har man samma, mer eller mindre uttalat, strategi idag, även om endast en minoritet av deras anhängare känner till och förstår det. Vänsterpartiet kan säkert öka någon procent pga. av socialdemokraternas kris och att man slipper Ohly som kvarnsten. Förr eller senare kommer dock den den gamla skuggan från öster över dem och. frågan är om de till dess fegt kommer att huka i buskarna och hoppas på att den drar förbi eller tar itu med det på ett progressivt sätt. Det fanns under det kalla kriget en allmänt utbredd svensk vänster- och fredsrörelse i internationella frågor. Den var beredd att kritisera och angripa övergrepp mot folkrätten oavsett vilka som begick dem. Vänsterpartiet kommunisterna, Vpk - numera Vänsterpartiet tillhörde inte den vänstern...

Vad har sossarna och republikanerna gemensamt?

Det finns faktiskt en hel del likheter mellan situationen för Socialdemokratiska arbetarpartiet (s, sossarna) i Sverige och Republikanska partiet (republikanerna) i USA.  Efter (s) valförlust 2006,  accentuerat av förlusten 2010, respektive republikanernas i USA efter McCains valförlust mot Obama i presidentvalet 2008. Det finns gemensamma drag på hur partierna internt har söndrats och tappat fokus på en rimligt ansvarsfylld, övergripande inrikespolitik. Efter förlusten i presidentvalet mer eller mindre kollapsade Republikanska partiet, federal-politiskt. Det har därefter närmast fört en anti-politik, dvs. en degenererad strategi med avsaknad av statsmanna-perspektiv, basal statskunskap och förmåga till egen politik. In med maximalt grus i maskineriet i lågfrekvent sabotage. (termen och begreppet sabotage kommer från de holländska arbetare som kastade in sina träskor i maskinerna för att stoppa manifaktur-industrins utveckling) Tidigare har partierna i USA kunnat ha skarpa konflikter, men samtidigt värnat landet och förmått göra nödvändiga inrikespolitiska kompromisser. Nu har republikanerna i tre år hindrat allt de förmår av president Obamas initiativ. Parallellt med detta har den nygamla direktörskulturen ökat ett råkapitalistiskt plundrande av både banker, aktieägare, medelklass arbetare och stat. Det har bl.a.gynnats av en svart och grå arbetsmarknad med tiotals miljoner "illegala" invandrare, en extremkapitalism med en ny slags slavmarknad. Samtidigt som staten har finansierat nationen genom en gigantisk och ökande statsskuld. För 25-30 år sedan talades om Sovjet som ett befäst fattighus. Det samma kan nu påstås om USA. Sovjet var en enpartistat som rasade ihop som ett korthus, när kommunistpartiet inte längre kunde finansiera sin kader, sin statliga överbyggnad. I USA skulle det ha kunnat finnas en regeringsduglighet genom Obama och det demokratiska partiet, men det söndrade republikanska partiet kunde inte acceptera sin förlust, utan hamnade i en demonstrativ, missnöjes-politik och en argumentation som banat vägen för först den reaktionära Teaparty-rörelsen och sedan den nu aktuella ockupationsrörelsen. Missnöjda demokrater som inte fått den Change som Obama utlovade registrerar sig i de republikanska kandidatvalen, samtidigt som vissa ibland stöder ockupationsrörelsen och andra, te-partisterna - förvirrande. Genom de politiska och ekonomiska kriser som uppstått genom det etablerade politiska styrets förlamning och de ruttenheter som uppdagats på Wall Street, så gynnas missnöjesyttringar och populism. Bland de demonstranter som initierade Occupy Wall Street  fanns både tidigare aktiva republikaner, demokrater och andra (enl. Democracy Now). Det finns en faktisk och befogad kritik och missnöje över politikens nederlag och fatcat bankers plundringar som förenar de båda rörelserna och även personer som deltar i båda - te-partiet gränsar dock ideologiskt till teokratisk fascism  dvs. i brist på sakliga argument hänvisas till blind tro på vad en konstruerad guds-figur påstås kräva. Inför året presidentval ser man också en mer inflammerad strid mellan de republikanska presidentkandidaterna än någonsin. Alla utom Ron Paul överbjuder man varandra på hur krigiska de vill vara, särskilt populärt är det att  utlova en allians med Israel för att bomba Iran. Ok det kan finnas en situation då den demokratiska världen kan behöva bekämpa ett reaktionärt Iran eller Syrien om de begår folkmord, precis som Libyen 2011 (vilket som helhet var tveksamt). Här handlar det inte om det. Det handlar om att demagogiskt övertrumfa varandra och försöka blåsa upp sig som kraftfull, men egentligen bara erbjuda en oansvarig våldspropaganda. Istället för sakliga argument piskar man stämningen med vidskeplig religion, talar om den judiska-kristna gudstron, om det kristna-judiska sättet att leva. En religiös grund som är samma  som för islam. De försöker utnyttja Teaparty-reaktionen. Timmarna före den första republikanska valomgången går en av partikamraterna/kandidaterna ut och kallar en annan för lögnare. I Iowa fick tre av kandidaterna tillsammans 3/4 av rösterna och låg på mellan ca. 20-25% vardera. Obamas administration har fört en sträng politik mot den illegala invandringen och ca. en miljon personer har utvisats under hans presidentperiod. Ultrahögerns företagare, i huvudsak potentiella republikaner skor sig på de ca. tjugo miljonerna utan uppehållstillstånd, genom lönedumpning och skattesmitning. Det skapar missnöje bland de arbetslösa amerikanska medborgarna, och de lågavlönade som republikanerna också vill ha som väljare. Å ena sidan vill republikanerna ha en hårdare migrationspolitik, men å andra så behöver de den spansktalande befolkningen som sina väljare. Problemet är att övertyga en stor spansktalande befolkning om att den kommer att gynnas av att halva deras familj, släkter och vänkrets skall utvisas, efter åratal, kanske årtionden i landet. Det går inte ihop hur anti-intellektuell argumentationsnivå man än försöker skapa. De ca. tjugo åren av Bush-dynasti hos republikanerna har ersatts av kaos och antipolitik. De amerikanska partierna är inga folkrörelser. Det är mer av två traditionella politiska strukturer för politiskt ambitiösa individer att göra karriär inom och sedan söka stöd i sina valkretsar nivå för nivå. Vad har det då med sossarna i Sverige att göra?
I Sverige har under decennier den djupt förankrade folkrörelsen med en aktiv gräsrotsnivå ersatts av olika representskap för folket. Det har skett inom de politiska ungdomsförbunden, partierna, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och fackföreningsrörelsen. Struktur-rationaliseringen inom folkrörelserna har centraliserat besluten till en allt snävare krets kring organisationens ledning. Medlemmarna förväntas vara lojala men att själva inte förvänta sig solidaritet från ledningen. Författaren såg detta mycket tydligt på nära håll inom Kommunal-arbetareförbundet under sextio-och sjuttiotalet. Från att den lokala avdelningen fick besluta om ekonomi och avtal, blev det storavdelningar och förbundets överstyrelse som tog besluten och medlemmarna slutade gå på möten, som blev tämligen meningslösa. Maktbasen förskjöts till fackligt anställda personer och politiskt att liera sig med en svällande, offentlig administration i en korporativ riktning. I inrikespolitiken uppstod ett behov av klientiserade väljare och kostsamma stödsystem för dessa, (ofta med sk. inlärd hjälplöshet). Arbetsförmedlare och socialarbetare som ömkade ungdomar, och andra arbetslösa som inte hittade jobb på hemorten," men inte ska du väl behöva flytta - regeringen kan väl satsa mer pengar här". Detta istället för att hjälpa dem till riktiga jobb. Nu har det som tur är funnits en tradition av starka finansministrar med en stabil ekonomisk politik, Sträng, Persson och nu Borg. Ett stort undantag är t.ex. den olyckliga kombinationen Palme-Feldt och det katastrofala sättet de släppte valutaregleringen på och då Sverige helt isolerat i en självförvållad ekonomisk kris sjönk internationellt med enorma svårigheter för följande regeringarna både socialdemokratiska och borgerliga. Persson med sitt närmast brutala sätt att sköta finanspolitiken började rädda landet ur en situation som kunde börja påminna om Greklands. Fast hur många miljarder fördes från pensionerna i ATP-systemet direkt till statskassan (100, 200 el 300?) När Persson blev partiledare och statsminister blev hans egocentriska sätt att leda genom att trampa på svagare ministrar och andra, till slut för mycket för både partikadern och väljarna. På det privata planet kunde Persson likt en Karlsson på taket, väldigt länge peta i sig alla köttbullarna och komma undan med det och låta lillebror titta på. Till slut började hans äktenskap med sin fd. sekreterare som sedan av en slump blev storstatlig spritchef, herrgårdsbyggande m.m. bli för mycket - pressen tipsades. Mona Sahlin en hygglig och erfaren politiker av helt annat snitt, var Perssons motpol. Sahlin hade en vit fläck i sin privatekonomi som i omgångar kostade henne väldigt mycket handlings-utrymme och förtroende. Oavsett om det var slarv eller annat så blev hon en svag ledare. Persson kunde bl.a. styra partiets olika maktcentra genom sitt hotfulla ledarskap. Sahlin varken ville eller kunde använda leadership by threat. Efter valförlusten 2006 var partiet och den enorma, i huvudsak anställda partikadern chockad. Deras trygghet var hotad. Flera placerades om, eller sökte sig bort. I småsint hämnd släppte man lös sitt mediadrev mot de nya ministrarna så att den nya statsministern efter ett extremt tryck tvingades avsätta dem för bagateller för att skapa ett rimligt utrymme för regeringen att regera. Den smutsigaste valdebatten kom efter valet. Den ena ministerns make hade ett utlandsbaserat företag som ägde familjens fritidshus och den andre hade i en slags ungdomsrevolt inte betalat mediaskatt s.k. TV-avgift. Den nya brutalare, mediadrev-politik som socialdemokraterna med stödpartier då stimulerade har nu slagit tillbaka på dem själva och Jurholt som s-ledare. De sådde vind och skördar nu storm. (S)s reducerade parlamentariker började föra en missnöjes-politik liknande republikanernas i USA. Alliansregeringen hade dock majoritet i Riksdagen och kunde 2007 genomföra sin politik till skillnad från Obama 2009. Persson hade i mycket fört en väldigt konservativ politik. I utrikespolitiken förde han Sverige kraftigt åt höger, t.ex. i sin Mellanösternpolitik. Av de senaste decenniernas riksdagspartier är det egentligen bara två som har lyckats förnya sig politiskt och inte bara trampat på i sin egen tradition. Det är Miljöpartiet, som lyckas utveckla sig från ett ungt missnöjesparti i ekologiska frågor med en isolationistisk inriktning, till ett alltmer moget riksdagsparti, både inrikes- och utrikespolitik. Ett moget riksdagsparti skall ha förmågan att ta ett grundläggande ansvar för hela befolkningen, hela landet. Det andra partiet är Moderaterna som har gått från att vara ett konservativt, senare mer nyliberalt och nu demokratiskt, liberalt mittenparti. 2006 utsåg Reinfeldt  en finansminister som skulle ha gjort Ernst Wigfors (s)  både nöjd och stolt. Sverige lyfter sig sedan ekonomiskt på ett fantastiskt sätt. Då börjar oppositionen uppvigla sin press, tala om högerpolitik, hitta stackars människor (som kommit i kläm på riktigt), bara för att driva sin missnöjestes. De blir förblindade inför den internationella, ekonomiska krisen och jämrar sig över allt elände, när regeringen i den faktiska verkligheten klarar landet ekonomi och befolkningens välfärd bättre än någon annan europeisk regering. De vanliga anställda märker att de får mer kvar i plånboken, då skattetrycket lättar. Tidigare svartjobb blir inte lönsamma, varvid skattelättnaderna finansierar sig själva. Sahlin försöker då forma en oppositionspolitik inför valet 2010 och söker stöd hos miljöpartiet. Det verkar logiskt då där skulle kunna finnas en förnyelsepolitik att matcha moderaterna och de allierade med. Då tvingar partiets konservativa centrum, Sahlin att ta med det sk.vänsterpartiet, vars ledare bara för något år sedan tvingats att sluta kalla sig kommunist. Vänsterpartiet är i mycket ett samling av gamla Sovjetinspirerade kommunister som efter den östeuropeiska kommunismens sammanbrott är rotlösa. De har nästan inga broderpartier att besöka och sola sig i glansen ifrån längre, utom Kuba och några till. Gudrun Schyman försökte som partiledar komma tillrätta med denna falang och denna mörka historia, men bortsett från ett namnbyte från Vänsterpartiet kommunisterna, till Vänsterpartiet, blev det inte så mkt mer. Partiet stöder påfallande ofta islamismen, som är en religiös, fascistisk rörelse. Andra falanger är från arbetarrörelsens vänsterkant med en ofta befogad kritik beträffande förhållandet på arbetsplatser och inom fackföreningar. Där finns en del dugliga och demokratiska kommunalpolitiker. En tredje lite lösare falang är mer förankrade bland kritiska kulturarbetare, storstadsintellektuella och ibland helt enkelt folk som gillar röda fanor och som likt sportentusiaster håller på sin klubb i vått och torrt. Resultatet av oppositionspolitiken och tonläget i valrörelsen 2010 blir att missnöjesledaren längst till vänster, Ohly blir tongivande för de röd-gröna. Misslyckandet för Sahlin, som teambuilder banar vägen för det svenska teapartygänget,. Sverigedemokraterna (sd) att komma in i riksdagen. En förlust för både henne och alla 2006 års riksdagspartier. Skall Vänsterpartiet kunna accepteras som ett verkligt demokratiskt parti så måste deras nya partiledning som väljs i Trettondagshelgen, göra upp med de totalitära rötterna i den socialfascistiska kommunismen, som så länge förtryckte hela östra Europa. SD försöker distansera sig från sina nynazistiska rötter, men har förutom att vara ett konservativt högerparti mycket kvar av ett rasistiskt och främlingsfientligt synsätt. De saknar förmågan att skilja på de som religiöst, eller kulturellt är muslimer, vilket i sig rent religiöst, marginellt skiljer sig från kristna och judars tro, respektive en fascistisk, extremt kvinnofientlig, religiös politisk väckelserörelse - islamismen. När de senare kräver demokrati, betyder det inte demokrati med medborgerliga fri- och rättigheter och politisk jämlikhet för alla. Lika lite som när Hitler i Tyskland på 30-talet började ta makten via demokratiska riksdagsval. Demokrati fanns inte på nazismens agenda i Tyskland, lika lite som i islamisternas agenda idag. Det här klarar vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna av att urskilja. När dessa extrema partier, idag, bestämmer agendan för mediadebatten, får de övriga partierna det svårt att reflektera och resonera kring en sansad människovänlig politik. Här används anti-intellektuella politiska argument på ett snarlikt sätt som i USA. Politiken hamnar i saxen mellan motstridiga paroller istället för att söka en lösningsinriktad politik. Hur löser man balansen mellan att inte helt i onödan passivisera hundratusentals arbetsföra, i grunden beslutskompetenta och ansvarsförmögna människor och samtidigt värna de få procenten mest handikappade, sjuka och arbetsoförmögna. Enkelt beskrivet behöver den vuxna befolkningen arbeta heltid i 40 år av sitt liv för att bekosta sin egen uppväxt, sjukdom och ålderdom. De som under denna period i huvudsak inte arbetar utan att vara helt oförmögna, stjäl resurser från andra. I likhet med ideella bistånd via t.ex. Röda korset eller Rädda barnens är det rimligt att pengarna går till de avsedda, behövande och inte förskingras på vägen. Tyvärr lider idag de svenska välfärdssystemen av stora sådana läckage som i vulgär-debatten avvisas med hur rikt landet är. Sverige behöver med ett gott hjärta ta emot de politiskt och religiöst skyddsbehövande och mångdubbla kvoten av sk. Geneve-flyktingar. Landet behöver också en stor konstruktiv arbetskraftsinvandring. Det som är skadligt är när man istället för att satsa på de en konstruktiv inriktning av välfärds- och solidaritets-system istället överför resurserna till ekonomisk och politisk sociopati och stimulera asocial verksamhet både i migrationspolitiken och den inhemska välfärdspolitiken. På liknande sätt som med den amerikanska migrationspolitiken. Hur skapa en medmänsklig immigration som alla tjänar på och som samtidigt inte gynnar olika former av kriminalitet och politisk extremism. I utbytet av Sahlin till Jurholt  fick socialdemokratin en demagogisk missnöjesledare som trasslar in sig i både privata och politiska motsägelser så att partiet rämnar politiskt. Förnuftiga s-politiker som yttrar sig måttfullt i det faktiskt självklara ses som löss i partifanan och politrukerna börjar muttra om munkavle. Bodström förmådde ställa sig på partigränsen och ge en målande och kraftfull kritik, med förslag till åtgärder, vilket i stort möttes med tystnad. Vad blir partistyrelsens nästa steg - trohetsed  ? - eller skall bara partiledaren få yttra sig? För ett drygt år sedan talade de tidigare riksdagspartierna om att inte tillåta SD att bli vågmästare och styra politiken. Det var inte många röster som fattades för alliansen att få egen riksdagsmajoritet. Om de rödgröna partierna hade stått vid sitt ord skulle de inte använda SD för att blockera regeringens politik. De skulle föra fram sina förslag, argumentera och söka kompromisser, men inte sabotera. Missnöjes-ledaren Jurholt uppför sig som republikanerna i amerikanska senaten och kongressen, dvs gör allt för att blockera regeringen, men saknar en egen politik. Istället för politik blir det populistiska slagord för att elda de närmast sörjande i partiet.  En skillnad är att republikanerna stöder sig på utomparlamentariska missnöjesrörelser (tea, occupy). Socialdemokraterna har sina i riksdagen sina missnöjeskompisar i (v) respektive (sd). Det finns en hel del likheter mellan den politiska situationen och det inre kaoset för republikanerna respektive socialdemokraterna. Det finns också likheter mellan Reinfeldts situation och Obamas. Sveriges finanspolitik är bättre än USAs. De gigantiska skillnaderna mellan länderna är ju självklart uppenbara - den gigantiska militära supermakten med ihålig ekonomi och det lilla solida, men exportberoende landet i norra Europa. USAs som stormakt skjuter sina skulder på barnbarnen femtio år in i framtiden. Om femtio år (eller t.o.m. 20-30) har de dock med all sannolikhet förlorat sin nu dominerande ställning och det är stor risk att de likt England och Tyskland efter första världskriget får betala, dvs långivarna kommer att indriva skulderna från Obama- och Bushs barnbarn och barnbarnsbarn, utan att te-parti-guden kan rädda dem. Sverige behöver skaffa sig ett långsiktigt handlingsutrymme, både självständigt och tillsammans med grannländer, EU och det globala samhället.