Bluesen har alltid varit en kärna i min musiksmak, men inte min enda... Svenska folkvisor - den första schlager som jag kommer ihåg - Ann-Caroline. Sen kom (min yngste morbrors) jazz, Sinatra, Armstrong, Ella Fitzgerald, Miles Davies - Rocken med Little Richard, Elvis - Everly Brothers - Harry Belafonte - klassiskt, Vivaldi, Bela Bartok, Mozart, Richard Strauss. Jag såg brittiska stjärnan Emile Ford i på inomhus-scenen i Härnösands Folkets park (1960?).
1961 blev jag tonåring och det fantastiska 60-talets pop-rock-blues- och soul-tsunami svepte in och drog med sig en hel generation. Sverige hade fantastiska band- de flesta nu okända. Vi rockade och shakade till Hep Stars i Härnösands folkets park, 1965. Vi rockade och shakade loss minst lika häftigt som de i bandet som hoppade upp på högtalarna och skakade om - den alltid lika coole Benny Anderson satt bakom sitt keyboard och log så där då bandet och publiken smalt samman, ungefär som han gör idag då han lirar med BAO.
Ht 1965 flttade jag till Stockholm, ur familjeperspektiv och trygghet blev det en katastrof. Mitt eget musicerande hittade inget sammanhang och dalade. Fast jag kom att se och lyssna på enormt många band. Alla de ledande svenska. Av de utländska artisterna så kunde jag njuta av Earl Hines jazzband med musiker som Roy Eldridge och Buck Clayton på Konserthuset och nån tid senare Jefferson Airplanes med hela sin psykodeliska show i samma lokal, Country Joe & the Fish, Jimi Hendrix på Grönan 25 maj 1967, Pink Floyd på Cirkeln 10 september 1967. En kväll uppträdde fyra supergrupper i Stockholms Folkets hus, Fleetwood Mac,, Ten Year After, The Fugs och the Nice...
Hela tiden fanns bluesen där, från New Orleans till Chicago (via svenskt vemod, Jan Johansson - Quincy Jones - Dompan) : Muddy Waters, Sonny Terry, Sonny Boy Williamson, Little Walther, Elmor James, Big Mama Thornton, Lady Day, Buddy Guy - kanske främst av alla, Bessie Smith och Robert Johnson.
Under min uppväxt flyttade jag ett dussintal gånger i och runt Härnösand, Söderhamn och Stockholm, t.ex. vintern och våren 1954-55, Slipgatan på Bergsundstrand. Det var lite svårt att hålla en tråd i mitt eget musicerande. Både mitt lyssnande och spelande har gått i vågor. Det första instrument jag klinkade på var min mormors piano i det vita träslottet i Ramsås. Ingen av de närmaste kunde spela på det efter morfars bortgång, så det var inte ofta det kom musik ur det. Jag hade en del leksaksinstrument, men det var först i sex-sjuårsåldern som jag fick ett Hohners Sonny Boy-munspel. Det var en ren glädje att få spela på det. Tyvärr var det ingen som hjälpte mig att göra rent det, så det stank efter ett tag.
Under min uppväxt flyttade jag ett dussintal gånger i och runt Härnösand, Söderhamn och Stockholm, t.ex. vintern och våren 1954-55, Slipgatan på Bergsundstrand. Det var lite svårt att hålla en tråd i mitt eget musicerande. Både mitt lyssnande och spelande har gått i vågor. Det första instrument jag klinkade på var min mormors piano i det vita träslottet i Ramsås. Ingen av de närmaste kunde spela på det efter morfars bortgång, så det var inte ofta det kom musik ur det. Jag hade en del leksaksinstrument, men det var först i sex-sjuårsåldern som jag fick ett Hohners Sonny Boy-munspel. Det var en ren glädje att få spela på det. Tyvärr var det ingen som hjälpte mig att göra rent det, så det stank efter ett tag.
(Min kompis Christina luktade på en kompis trumpet på en spelning för en tid sedan och höll på att trilla omkull. Ett tips - håll näsan borta från blåsinstrument som inte hunnit rengöras)
I tonåren gjorde jag några försök med nya munspel, bl.a. inspirerad av min klasskompis, Terje Cambrant, sångare och munspelare i Sollentunabandet, the Shivers, som vann Nalens rockbandtävling och sedan kom trea i Oppopoppa - efter Björn Skifts Slamcreepers och Tommy Körbergs Maniacs. Terje hade då börjat i bandet Highballs, men hoppade tillfälligt in i sitt gamla band. Tyvärr slutade Lillbabs brorsa Lasse i Highballs och bandet lades ned. Rotebro-kompisen Borras bror Peppe (Horowitz) också spelade i det gänget. Alla verkade spela och sjunga - tjejer som killar. Jag hängde bl.a. med Kjell Asplund, Vivi, Bittan eller med min flickvän Libban Melin och hennes kompisar. I centrala Härnösand satt tjejerna Kvarten och Mörten i sina coola parkas och armyjackor på trottoarkanterna. I Rotan drog Annika Demant omkring med sin gitarr.
I tonåren gjorde jag några försök med nya munspel, bl.a. inspirerad av min klasskompis, Terje Cambrant, sångare och munspelare i Sollentunabandet, the Shivers, som vann Nalens rockbandtävling och sedan kom trea i Oppopoppa - efter Björn Skifts Slamcreepers och Tommy Körbergs Maniacs. Terje hade då börjat i bandet Highballs, men hoppade tillfälligt in i sitt gamla band. Tyvärr slutade Lillbabs brorsa Lasse i Highballs och bandet lades ned. Rotebro-kompisen Borras bror Peppe (Horowitz) också spelade i det gänget. Alla verkade spela och sjunga - tjejer som killar. Jag hängde bl.a. med Kjell Asplund, Vivi, Bittan eller med min flickvän Libban Melin och hennes kompisar. I centrala Härnösand satt tjejerna Kvarten och Mörten i sina coola parkas och armyjackor på trottoarkanterna. I Rotan drog Annika Demant omkring med sin gitarr.
Shivers gitarrist och bandledare Sverker Blomberg samlar fortfarande ihop de kvarvarande i gänget ibland. Han är nu professor emeritus från Teknis. Han är superaktiv med sin gruppeTop Dogs som då de inte uppträder själva backar upp storstjärnor på Sverige-besök.
Ett hopp tillbaka. Hösten 1958 flyttade jag till släktingar i Högsjö. Jag träffade då min första musiklärare, Torsten Ramström. Han var en av kommunens stora musikpersonligheter, undervisade i ett flertal instrument, startade orkestrar. Han hade en frissör-salong i Utansjö och undervisade samtidigt i den kommunala musikskolan. Jag började med att spela mandolin för honom i Vålånger skola. Mandolinen har samma kvintstämnings som fiol och Torsten var i grunden violonist. Jag bodde i den stora lärarbostaden där och det fanns bra möjligheter att spela. Min moster, Betty, hade en utmärkt Schimmelflygel och var musikalisk - hade bl.a. sjungit för Erik Eriksson när hon bodde i Uppsala. Jag gillade min mandolin, fast en skolkompis som spelade gitarr. Hon var coolare och spelade Tom Dooley för klassen. Torsten brukade med ett leende klocka skalövningarna som skulle vara snabba och rena. Flera år senare kommenterade han att mitt hastighetsrekord i kommunen fortfarande stod sig. Det är rätt klokt att låta eleverna börja med mandolin, som har samma stämning och fingersättning som en fiol. Stråkinstrument kan låta rätt illa innan man har grunden. Fast det blev varken gitarr eller stråke för min del, utan klarinett. Jag hade inget egentligt val - de vuxna bestämde att jag skulle byta till klarinett. Först ett svårspelat låneinstrument och sen en för mig helt fantastisk Dolnet, inköpt på Hagströms musikhandel. Den var nästan ny och kostade 1959, tvåhundra kronor. Jag sitter nu med min första lärobok framför mig, Harry Ivesjös Klarinettskola för nybörjare. Den är väldigt bra upplagd och fortfarande fullt användbar. Jag ser alla Torstens kommentarer och utropstecken. I stort lärde jag mig grunden att spela klarinetten i alla tonarter på ett år.
Ett hopp tillbaka. Hösten 1958 flyttade jag till släktingar i Högsjö. Jag träffade då min första musiklärare, Torsten Ramström. Han var en av kommunens stora musikpersonligheter, undervisade i ett flertal instrument, startade orkestrar. Han hade en frissör-salong i Utansjö och undervisade samtidigt i den kommunala musikskolan. Jag började med att spela mandolin för honom i Vålånger skola. Mandolinen har samma kvintstämnings som fiol och Torsten var i grunden violonist. Jag bodde i den stora lärarbostaden där och det fanns bra möjligheter att spela. Min moster, Betty, hade en utmärkt Schimmelflygel och var musikalisk - hade bl.a. sjungit för Erik Eriksson när hon bodde i Uppsala. Jag gillade min mandolin, fast en skolkompis som spelade gitarr. Hon var coolare och spelade Tom Dooley för klassen. Torsten brukade med ett leende klocka skalövningarna som skulle vara snabba och rena. Flera år senare kommenterade han att mitt hastighetsrekord i kommunen fortfarande stod sig. Det är rätt klokt att låta eleverna börja med mandolin, som har samma stämning och fingersättning som en fiol. Stråkinstrument kan låta rätt illa innan man har grunden. Fast det blev varken gitarr eller stråke för min del, utan klarinett. Jag hade inget egentligt val - de vuxna bestämde att jag skulle byta till klarinett. Först ett svårspelat låneinstrument och sen en för mig helt fantastisk Dolnet, inköpt på Hagströms musikhandel. Den var nästan ny och kostade 1959, tvåhundra kronor. Jag sitter nu med min första lärobok framför mig, Harry Ivesjös Klarinettskola för nybörjare. Den är väldigt bra upplagd och fortfarande fullt användbar. Jag ser alla Torstens kommentarer och utropstecken. I stort lärde jag mig grunden att spela klarinetten i alla tonarter på ett år.
På skolavslutningen i femman spelade Ove och jag, Kristallen den fina i D-moll - jag som var nån månad äldre fick spela den alternativa melodin, en lite knepigare, andra stämma. Vi blev lite tagna av att plötsligt inte bara spela för Torsten. Nu var det ett par hundra åhörare. Ove kom av sig efter några takter och när han inte kom igång igen så gled jag över i första stämmans melodi. Jag tror att Ove kom igen i de sista takterna. De flesta i publiken märkte förmodligen inget. Jag tycks minnas att min morbror, S-U, som var lärare i skolan trodde det var inövat. Torsten var en mycket hygglig och stödjande lärare. Om jag är rätt informerad flyttade han till Köping i Västmanland och är nu nästan nittio år.
I sexan flyttade jag till min mamma i Härnösand. Vi bodde rätt trångt och det blev mycket svårare att träna och spela. Jag vantrivdes i klassen - skolan var vanskött och tillhörde man inte något gäng, så var det lätt att komma i kläm. Mina gamla kompisar från tvåan och trean bodde i närheten av min mormor på Norra kyrkogatan så där fanns en ventil och en annan var att gå till Johannesbergsskolan och spela klarinett. Jag mötte min blivande klasskamrat Pär Furå där och kanske också kompisen Jan Enberg. Vi var klarinettister. Vår musiklärare har jag glömt namnet på, efternamnet var Larsson. Han var lärare i kommunala musikskolan och ledare för FCO-orkestern, där min pappa, Stig; hade spelat på 40-talet. Janne och jag blev riktiga kompisar under några år, men tappade kontakten då jag flyttade hem till min morbror i Högsjö igen. Min mor flyttade till Stockholm för att arbeta. Jans pappa (Arne?) var musikintresserad och vi lyssnade bl.a. på Tony Scott. Pär och jag gick i samma klass i läroverket i fyra år och spelade i skolan blåsorkester - konserter med Offenbachs musik... Vi hade bl.a. Nauer som musiklärare och sedan en lärare och dirigent (Malmberg?), som har jag glömt namnet på. Jag fick ett väldigt fint betyg av honom i min realexamen. I parken och på danspalatset Brännaborg kunde vi kompisar tjyvlyssna på band som Quincy Jones, Swedanes och Jörgen Ingman (nyårsafton 1961) innan vi hade åldern inne. I Härnösand fanns Åke Jönssons jazzband, ett antal dansband. Kvarterets livsmedelshandlare var bror till Sigurd Ågren, den kände orkesterledaren - sen kom poppen, med band som Deanbeats med bröderna Stranne och Moffa Hagfors, Lennes combo och Blue Stars med klasskamraten Bengt Starrin. Min gamla klasskamrat Rolf Maul, som är född samma dag som jag, är från en orgelbyggare-familj, inflyttad från Tyskland. Rolf och vännen Klasse Näslund startade Group 66 (första namnet var Tyfuns, men det ändrades snabbt) Jag hängde med dem i början, på repen i Rö gamla skola. Först hade de Rolfs lillsyrra Jutta Maul som vokalist. Jag hann inte hitta nån plats i bandet, innan det var dax att flytta igen.Tyvärr tappade jag kontakt med blåsmusiken också när jag flyttade till Sollentuna i gymnasiet. Pär Furå slutade med klarinetten, blev döv-lärare och folkmusiker, riksspeleman, basist. Jan Enberg blev musiklärare och fortsatte med klarinetten. Själv har jag haft många järn i elden med familj, barn, jobb, politik och budoträning. Musiken har alltid funnits där, men sällan fått ta tillräcklig plats. Jag började jobba på Beckis 18 år gammal - de första tre månaderna hade jag hand om isoleringen på 47:an, stormen eller som den då kallades - hel-oron. Jag delade ofta pass med Urban Haglund en av de seriösa folk- och countrymusikerna. Urban blev sedan föreståndare på rättspsyk i Huddinge och flyttade sen hem till Säter. Hösten 1968 flyttade jag och min första fru Nette och vår son Patrik, in på Bällstavägen, Guldkusten (gula hus med höga hyror) i Bromma. Grannen och vännen Börje Forsberg hade varit popmusiker och startade skivbolag, hans son Thomas blev en av grundarna av Blackmetall. När "mans oro" revs köpte Börje ett gammalt piano som vi grabbar bar några hundra meter + tre trappor. För fyrtio år sedan lärde jag känna Pär Adolfsson, BluesPär och vi har varit kompisar sedan dess. Pär och Eddie startade 1969, Pärs bluesband, som nu heter Louisiana Blues. De var husband på puben, Bullerbyn och Pär höll i tradjazz-jammen där på måndagarna - tog över från Peter Kjellin, bror till klarinettisten, Örjan, Orange... Pär tog studielånet med sig och drog till New Orleans, ett halvår 1966, spelade gitarr och sjöng blues på stan för att sedan ta kornetten och hänga med jazzfarbröderna på Preservation hall. Han banade vägen för svenskarna som kom dit senare. Jag delar mycket av musiksmaken med Pär fast han befinner sig på en helt annan nivå, är en fantastisk bluessångare och musikant - både blåsare, trumpet och gitarrist. Jag lånade en altsax på sjuttiotalet och då jammade vi en del ihop. När jag separerade från dotterns mamma i slutet av 80-talet så köpte jag en fransk Martin-klarinett - kände att jag försummat mycket av mitt intresse för klassisk musik och gick en period väldigt intensivt på Operan, Drottningholmsteatern och Konserthuset... Tyvärr var jag lite för rädd att störa grannarna så jag kom av mig med att spela efter ett tag, men klarinetten fanns där... Louisiana Blues basist Mattias Bidner som börjat spela klarinett inspirerade mig att ta fram den igen. Bandets saxofonist, Kenneth Arnström, är förmodligen landets bästa i New Orleans-traditionen och en av de bästa saxofonisterna, överhuvudtaget. Han spelar också utmärkt på sin Pettersson-klarinett.
När jag fyllde sextio började jag gå kurser. Jag hade köpt ett diatoniskt munspel i D sju år tidigare. Jag spelade för Derrick Walker i bluesharp, munspel. Derrick är en fantastisk musiker och människa. Han har bl.a. spelat i Big Mama Thorntons band, med Mike Bloomfiels och Paul Butterfield, bor sedan många år i Stockholm och håller i jammen på Wirströms Pub. Derrick känner jag spontant en stor gemenskap med. Han är också en gammal budoka, som började tidigt med judo och senare karate, blev bl.a. som ung delstats-mästare i Kalifornien. Jag har återupptagit att spela mandolin och klarinett. Har skaffat mig en sopransax. Försöker stimulera mina barnbarn genom att ge dem instrument. En avgörande faktor var att jag skaffade ett hus på Kinnekulle, så att jag vågade börja spela riktigt högt och ljudligt utan att generas av att störa grannarna. Nu vågar jag öva hemma i stan också under eftermiddagarna och tidig kväll. Började köpa diverse intrument för att leka, men också ha på plats för att jamma med kompisar.
När jag fyllde sextio började jag gå kurser. Jag hade köpt ett diatoniskt munspel i D sju år tidigare. Jag spelade för Derrick Walker i bluesharp, munspel. Derrick är en fantastisk musiker och människa. Han har bl.a. spelat i Big Mama Thorntons band, med Mike Bloomfiels och Paul Butterfield, bor sedan många år i Stockholm och håller i jammen på Wirströms Pub. Derrick känner jag spontant en stor gemenskap med. Han är också en gammal budoka, som började tidigt med judo och senare karate, blev bl.a. som ung delstats-mästare i Kalifornien. Jag har återupptagit att spela mandolin och klarinett. Har skaffat mig en sopransax. Försöker stimulera mina barnbarn genom att ge dem instrument. En avgörande faktor var att jag skaffade ett hus på Kinnekulle, så att jag vågade börja spela riktigt högt och ljudligt utan att generas av att störa grannarna. Nu vågar jag öva hemma i stan också under eftermiddagarna och tidig kväll. Började köpa diverse intrument för att leka, men också ha på plats för att jamma med kompisar.
Pärre och jag brukar ses och jamma ibland. Det senaste året har jag fått chansen att sitta in i Louisiana Blues, som munspelare - jättehäftigt. Eddie brukar ibland nicka åt mitt håll och garvande säga - det där skulle man ha vetat... På sjuttiotalet brukade Tummen hoppa in på gigen med sin trynorgel - han var sin tids Maxi Dread - liknande utstrålning... På basen spelade då (kompisitören och tangospecialisten) Gunnar Rosengren och på sax, Hasse Arktofft.
Fred McDowell spelar och sjunger nu - Unknown Blues på tidsmaskinen, Spotify...
