GUD FINNS INTE - men många bär en god gudsbild i sina hjärtan

Jag uppfattar mig som agnostiker, humanist och ateist, samt icke-gudstroende buddhist. Den som kommer med ett påstående har bevisbördan. Ingen som kommit med påståendet att det finns en gud eller många gudar har kunnat föra det i bevis. Det finns dock gudaberättelser som bibeln, toran och koranens berättelser, men även andra grekiska, romerska och nordiska för att nämna några. De flesta gudar som har dyrkats i historien tror ingen längre på, men några kvarstår. De är både kultur- och litteraturhistoriska fenomen, otroligt spännande och sammansatta. Hur än historierna har uppstått har de relativt snart tagits över av den styrande eller uppstigande makteliten. Gud finns alltså i litteraturen och som politiskt och kulturellt fenomen. Det kan ge en god förebild för många, men det kan också Bamse och Pippi Långstrump göra.

Den goda gudsbilden
Jag har mött många människor som letts av en konstruktiv, människoälskande gudsbild i sina hjärtan. Jag vet inte hur många av de formellt troende som har en sådan djupt integrerad bild. Många har förmodligen en yt-anpassning till ett vanligt kulturfenomen från sin uppväxt. Forskning om hur gudsbilden framträder i psykoterapi och psykoanalys visar att den inte visar sig alls. Min andra hustru studerade till socionom på Sköndalsinstitutet. Hon var då ateist och kände sig väldigt välkommen på den högskolan för det fanns ett så starkt intresse för livs- och världsåskådningsfrågor. De önskade olika perspektiv och öppna resonemang. Det intresserade mig minst lika mycket och kanske mer än min fru. Ibland kändes det som om jag också gick igenom hennes utbildning, var involverad i hennes uppsatsskrivande. Vi hade det inte så lätt tillsammans men här hade vi ett neutralt, för oss konfliktfritt område. Jag hade tidigare haft samarbete med Peter Gerdman som var lärare på skolan, i arbetet mot en utvidgning av den psykiatriska tvångsvården och slopandet av Nykterhetsvårdlagen. För några år sedan gick jag en handledarutbildning där. Har i decennier ansett att Sköndal har den bästa socionomutbildningen i landet. När de utvecklar utbildningen får de ofta på nöten av ett mer inskränkt högskoleverk. Jag är kritisk till religiöst drivna skolor och högskolor, men få balanserar uppdraget så bra som Ersta-Sköndals högskola och jag skulle önska att de tog över lärarutbildningen i Härnösand. Under min uppväxt fanns där även en diakoniutbildning. Det kanske kunde locka.

Sätt en fenomenologisk parantes kring enskild tro - det är inget för en humanist att haka upp sig på.
En person som jag är övertygad om bar en god gudsbild i sitt hjärta var Greta Hofsten. Jag var lokal ordförande för den politiska partiförening hon var medlem i på 70-talet och ansvarig för att sköta föreningens kontakter med henne (tog bl.a. emot hennes medlemsavgift). Vi hade en vänlig och bra kontakt, men pratade inte onödigt mycket. Det här var bl.a. under hennes tid på FIB/kf med IB-affären, spionanklagelser och rättegångar. Greta var kristen marxist och så här efteråt önskar jag att vi hade haft mer tid att sitta ned och resonera om detta. Det fanns en lutheransk tradition i hennes uthålliga, etiskt-moraliska sätt att handla dvs. agera. Hennes tvillingsyster Karin Rössel som jag hade som överläkare från dag ett på Beckomberga 1966 hade många liknande personlighetsdrag med Greta. Ett enormt engagemang för utsatta människor. Både Karin och Greta var enkelt, t.o.m. asketiskt klädda. Karin var pedantisk utan att pressa det på andra. Hennes skrivbord var det bäst strukturerade jag någonsin har sett. Det fanns en hel del föremål på det, men allt låg alltid i perfekt ordning och var absolut dammfritt. Jag vet inte om Karin var troende. Gretas son Kåre, som var arbetskamrat med min sons mor, började i sin moster Karins fotspår och utbildade sig till läkare, men hoppade av och blev metallarbetare på Atlas Copco. Han kom där att arbeta med min dotters morfar, Ottorino Ferrari. Det finns kretsar av människor som genom sina intressen och personligheter har stora chanser att mötas under sina liv, trots miljoner, eller miljarder andra... Så tänker jag, andra talar utifrån de tidiga religionernas ödestro - det var förutbestämt... Karin och Greta var under sin ungdom kända som de yngsta av systrarna Bagger-Sjöbäck. FN-ambassadören Inga Thorsson var storasyster. De kände min vän Nils Bejerot. Greta och Nils hade ett gemensamt drag. Greta var den medlem i FIB som sålde flest antal av tidningen Folket i Bild/kf och Nils var den som sålde mest av RNS tidning Narkotikafrågan - så vitt jag vet hade inte Nisse någon gudstro,men han uppskattade allt vad de religiösa samfunden gjorde för att hjälpa missbrukarna ur sin situation. Karin och Nils kan jag se som mina mentorer. Karin kommenterade lite korthugget den sanning som finns i Jan Myrdals memoarer om sin uppväxt: ungefär Jan Myrdal hade det för jäkligt under uppväxten. När det gäller moralisk och etisk resning så kan jag inte se några skillnader på de som hade en gudstro och de agnostiska, humanistiska och ateistiska... Här blev det en massa s.k. namne-dropping, men det var svårt att undvika... Kort uttryckt så har vi människor som opportunistiska rovdjur och allätare en djup bio, psykosocial benägenhet till både aggressivitet och kärlek för att kunna överleva. En förmåga vi har som håller ihop oss både individuellt och som samhällsvarelser är förmågan till medkänsla och omtanke. Det förstärks ofta av de formella och informella etiskt moraliska regler vi har i de våra kulturer. Hos enskilda individer och periodvis i olika kulturer sätt detta ur spel genom att andra människor kan demoniseras och avhumaniseras. Ibland har religioner använts på ett inhumant sätt t.ex. under kolonialismen, men ibland har religiösa individer och grupperingar förföljts av rasistiska och inte religiösa skäl.

Hur jag tänker vidare i dessa frågor sker mycket utifrån en buddhistisk ram. Den icke-gudstroende delen av buddhismen och zen. Jag älskar våra jultraditioner, men också många andra traditioner kring årstider. Om man tänker det som aptitliga matrecept och julen handlar mycket om att samla släkten och eller vännerna kring mattraditioner som är säsongsbundna. Precis som en bra kock monterar ingredienserna i sina rätter är julen ett montage av olika ingredienser. Sveriges bästa måltidsuppfinning är inte köttbullar, kräftor eller surströmming utan smörgåsbordet. Smörgåsbordet tillåter alla att samlas oavsett smak - kring smörgåsbordet finns gott om utrymme och något smakfullt för alla.
Tillbaka till buddhismen. Precis som på julen har buddhismen dekorerats och pyntats. Den påverkas av lokala religioner och kulturfenomen. För att ta några exempel tog den väldigt tidigt kanske redan för 2500 år sedan intryck av hinduismen, för 1400 år sedan av shintoismen i Japan. De senaste 100 åren har den kristna kyrkan inspirerats och bl.a. i sin kontemplation används buddhistisk meditation. Min generations uppbrott från tidigare förstelnad och normativ tradition tog till sig buddhismen monterad med andra inslag i både hippierörelse, popkultur och psykoterapi, som med mindfulnes...
För min del i kärnan och det på djupare plan meningsfulla med buddhismen behövs dessa kringverk inte. Dalai Lama tituleras av sina närmaste anhängare som helig, his holines. Han behöver inte en titel och jag har svårt för den, men andra av hans anhängare de kanske behöver den. Dalai Lama som säger så mycket klokt tillhör de buddhister som konstaterar att de människor som tänker på och utforskar hur de kan uppträda på ett medmänskligt, medkännande och kärleksfullt sätt är sin egen buddha. Han talar om vetenskap, utbildning, bildning och inre-yttre upplysning. En medmänsklig, humanistisk ateist kan vara en buddha. En kärleksfull kristen, jude och muslim med en bra vägledande gudsbild kan också vara en buddha. Gandhi var en buddha. Martin Luther King var en buddha och Nelson Mandela var förmodligen samtidens största buddha. Livet är fyllt av misslyckanden, smärta och lidande. Vi behöver finna styrka i oss själva och varandra att bära detta - låta negativa tankar och känslor komma och gå utan att de uppfyller och tär oss, men inte heller avtrubbas beträffande det som skapat dem... Det finns i livet många destruktiva krafter - en del ofrånkomliga i det globala kretsloppet och universella processer. Andra onödiga och medmänskligt, sociokulturellt skadliga. Mycket av det kommer från individer och grupper med negativa inre bilder och riktlinjer byggda på hat och fientlighet - i olika tider har de beskrivits på olika sätt - i modern tid t.ex. nazism, fascism, stalinism och annan kommunism - men också genom hänsynslös råkapitalism och extrem miljöförstörelse - våldsam kriminalitet osv. Vilken inre gudsbild har en wahabit i Saudi som trampar ned halva sin befolkning alla kvinnor, en katolsk IRA-ledare som för sin tro spränger andra, en protestantisk UDF-anhängare som torterar sin katolske gisslan. En fanatisk judisk bosättare som skjuter sin palestinske granne. Gudsbilden hos dessa måste så vitt jag kan begripa mest påminna om det som i deras religiösa verk beskrivs som Guds, Jehovas, Allahs motsats - den andre- diabolo, djävulen. För det är så de yttrar sig, beskriver och handlar.
Hur kan vi tänka kring det?  Var din egen buddha! Stoppa våldet - stoppa de destruktiva. Vik inte ned dig. Se din egen och andras styrka. Om nazisterna skriker - viska eller sjung vackert! Mer hat gynnar de hatiska. Prata med folk. Håller din bror på att skrika ut en massa hat på fotbollsläktarna år efter år- fråga honom vad det ger och om han skulle vilja ha barnens dagis på sidan om sig under matcherna.

Skapa enhet kring det väsentliga
När det gäller politik slå inte i småsprickor och för upprivande skendebatter. Skruva åt kranarna och tillflödet till det destruktiva - det omänskliga och antidemokratiska. Det är extremt få som står utanför möjligheten att påverkas och räddas. I Sydafrika var Nelson Mandela mycket större än sitt parti och andra ledare. De nuvarande och kommande ledarna har små chanser att axla hans mantel. Sydafrika har så många historiska och kulturella sår och ärr. Den unga demokratin behandlas också av internationella företag som en gammal koloni. Kapitalismen är den hittills mest utvecklade ekonomiska samhällsformen, men den behöver tydliga ramar och spelregler. I It-eran har den funnit en ny svårkontrollerad form som måste styras upp därför att den utarmar allt och äter sig själv, särskilt i unga nationer som de afrikanska.

För Sydafrika kommer inte de  nya ledarna att kunna spela Mandelas roll, men de behöver vara tillräckligt bra ledare. För att tala om föräldraskap med den gamle psykoanalytikern Winnicot  - good enough parent. Barnet behöver en tillräckligt bra förälder - resten har det egen växtkraft att klara. Så är det med länder också. De politiska ledarna behöver vara tillräckligt bra, göra få allvarliga misstag och lära av dem. När det ser politiskt mörkt ut kan ofta hjälpen komma från motståndarlägret. T.o.m. i tyska nationalsocialistiska partiet fanns det motståndare till Hitler. Det finns källor om att Stalin som är den politiker i historien som lät döda flest av sitt partimedlemmar till sist blev dödad av sina egna, eller övergiven och avstäng från sjukvård. Sedan kom Gorbatjov och Jeltsin som avskaffade den kommunistiska diktaturen. Jag tror att man kan räkna med att det tar ett par hundra år att lugnt och metodiskt bygga en fredlig, demokratisk värld och ekonomisk, politisk jämställdhet. Det finns dock inget facit och kan misslyckas. Förmodligen behöver den byggas ungefär som Masslovs utvecklingspsykologiska behovspyramid. Steg ett - faktisk, fysisk överlevnad för alla - högst upp kulturellt och individuellt självförverkligande. Det går inte att ta för många genvägar utan att hamna tillbaka på gå. Jag tror att många idag saknar redskap att bli sin egen buddha. De som har kan behöva stillhet och lugn för sin fördjupning, men har också att kommunicera med andra och påverka andra. Särskilt de politiskt aktiva behöver påverka sina partivänner att besinna sig - lära av Nelson Mandela - se till det väsentliga - sök enighet och inte splitt  - fråga alltid om intresset och vem som tjänar på det både på kort och lång sikt. Det kommande århundradet kan bli mycket bättre än det tidigare, men i värsta fall mycket värre. Det går att undvika nya Hitler och massmord, men kan också ge flerfaldigt fler, effektivare och värre... De frön som sås idag kan gro till nytta för alla eller bli en dragsådd. Det är inte säkert att Hitlerismen är det värsta som historien kommer att uppvisa - det kan komma värre - det är upp till oss, våra barn, barnbarn och barnbarns barn att stoppa detta...

Religion

Religion
Med Voltaire vill jag ungefär säga: att jag avskyr kanske din åsikt, men jag är beredd att dö för din rätt att ha den. På samma sätt med religion (och politik)... Min vän eller fiende och medmänniska du har rätt, och mitt stöd, att få tro på vad du vill. Om du vill kan vi diskutera och debattera det. Din individuella åsikts- yttrande och religionsfrihet är just individuell. Du har den och har ett ansvar för hur du använder den så att den inom mycket vida och rimliga ramar inte skadar andra och deras frihet. Som individ har du alltid mitt stöd för dina rättigheter. Om du tillhör en organisation, samfund, sekt, parti - då är det ganska troligt att din organisation inte har mitt stöd kanske inte ens mitt stöd för att existera. Jag är motståndare t.ex. till skattefinansierat partistöd och stöd till religiösa samfund. Partistöden gör att medlemmarna passiviseras och marginaliseras. Medlemmarna blir då lätt till besvär för styrelser som ekonomiskt klarar sig utan dem. På samma sätt med religiösa samfund. Mer eller mindre statsfinansiering går stick i stäv med folkrörelsebaserad demokrati.

Jag är intresserad av religion och religionshistoria, ungefär så som jag gillar folksagor, fantasy och science fiction. Tror också att en anledning till att barndomens religion behåller greppet över vuxna är att det är en slags sagor som påminner mycket om barndomens sagor och sagostunder. I den desillusionerings-process som livet innebär så lämnar man ofta världen av tomtar och troll, men den illusoriska föreställningen om en allvetande, allsmäktig och god gud är svårare att släppa...

Jag ser i huvudsak två negativa problem med gudstroende religioner.
1/ Det första är att de används nästan uteslutande av härskarna, den religiösa och politiska makten/ eliten, för att styra och kontrollera undersåtarna. Ibland uppstår dock progressiva, dvs. framstegsvänliga motrörelser inom den religiösa kontexten. I Sverige var frikyrkorörelsen den första stora demokratiska folkrörelsen, förlöpare till nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och de andra folkliga politiska rörelserna, den liberala och bonderörelsen. Den kristna kyrkan med sin kärna inom katolicismen och de ortodoxa kyrkorna är de sista resterna av det romerska riket. De protestantiska kyrkorna är kristendomens anpassning till nationalstaten. Enkelt uttryckt är den katolska kyrkan, kejsarens religiösa företag där makten delas med påven. I de ortodoxa kyrkorna blev den historiska maktdelningen, den östromerske kejsaren och i Ryssland med Tsaren (idag med Putin!?). Inom protestantismen blev kyrkan, nationalstatens och kungamaktens kyrka, där fanns ingen maktdelning. Ärkebiskopen var också en av kungens undersåtar. Kyrkan blev också en kontrollfunktion med husförhör och katekesrabblande. I Sverige pågick detta relativt ostört i trehundra år. Sedan kom den första religiösa befrielserörelsen i Sverige för rätten att få tro på Jesus och gud på andra sätt än vad staten och kungen bestämde. Oppositionen började inom religionen. Kyrkan ledde också periodvis maktens terror mot den egna befolkningen t.ex. inkvisitionen i Europa, respektive mot andra folk genom rättfärdigande av kolonialism med kristen mission. I Sverige finns t.ex. häxprocesserna på 1600-talet. Strider inom och mellan nationer skedde i guds namn. Judendomen har inte tidigare spelat samma internationella betydelse i krigen. I ännu en mer begränsad skala används nu judendomen på liknande sätt i deras ny-nationalistiska projekt i Israel till skada för dem själv och deras grannar. Det används också för att rättfärdiga en islamsk extremism. Islam och muslimer i allmänhet har väl genom sin historia fungerat ungefär som kristendomen för sina ledare och deras följare. De senaste ca. femtio åren har dock en ny extrem islamistisk väckelse drabbat världen inom såväl den sunni- som den shiamuslimska riktningen. Det förmodligen mest extrema samhället på sidan om Nordkorea är Saudiarabien med sina hårda sharialagar och närmast rasistiska kvinnoförtryck och slavliknande arbetsförhållanden för gästarbetare. Den krigiska, militanta islamismen är ett av de största hoten mot demokratin i världen. Den kristna historien är fylld av intriger, krig och folkmord i den kristna gudens namn. Länder har startat krig - with God on their side - för att citera Bob Dylan - vi har fortfarande dyningar av det i Europa t.ex. på Nordirland med extremism och periodvis uppblossande terror. 1990-talets krig och folkmord på Balkan som också hade starka religiösa ingredienser har lämnat stora ärr. De s.k. böckernas religioner: judendom, kristendom och islam är i grunden samma monoteistiska religion. De har sedan en mängd fraktioner och tolkningsläror. Olika konvent har avtalat om vilka texter som skall accepteras och om hur de skall tolkas. Där finns en massa skrämmande primitiva berättelser blandat med goda moraliska regler om att behandla medmänniskor bra. Religionernas funktion och syfte är dock att hjälpa ledarna att styra folk, strängt behavoristiskt med morot och piska - himmel och helvete. Därför finns det också ett religiöst ledarskap som beslutar om vid vilka situationer de moraliska reglerna inte behöver följas. Du skall icke dräpa - utom då ledarna bestämmer det...

2/ Det andra problemet är att gudstro är oförnuftigt och saknar vetenskapligt stöd. Den får människor att tänka sämre. Jag använder hösten till att läsa Darwins bok från hans femåriga forskningsresa på 1830-talet. Man möter där en påläst och kunnig 20-åring med en enorm arbetskapacitet. Den unge prästsonen brottas med konsekvenserna av upptäckterna. I sjuttonde kapitlet når forskningsfartyget Beagle, Galapagosöarna. De närbesläktade arterna av bl.a. finkar som upptäcktes på de olika öarna falsifierade skapelseberättelsen. Det tog Darwin sedan ett tjugotal år för att bryta de religiösa ramarna och publicera sin upptäckt. På en vardagsnivå och på en individnivå spelar nog religiös tro i allmänhet en rätt liten roll för kunskapsutvecklingen och kompetens. Det går alldeles utmärkt att bygga hus och undervisa i engelska även om man är gudstroende. Det vi nu vet om världen och vårt/våra universum är så oerhört mycket intressantare, mer sammansatt och spännande än vad någon av de gudstroende lärorna erbjuder. Tänk så oerhört mycket mer som expeditionerna i och omkring Latinamerika betydde både för Darwin och oss alla jämfört med om han stängt in sig i fem år på en prästseminarium för att lära sig att predika... I USA förs nu striden om vetenskap skall utgöra grunden för skola och utbildning, eller om ovetenskapliga idéer och läror skall tillåtas få samma status. Ett av skälen och symptomen på att USA börjat dala som demokratisk stormakt är den stora dysfunktionella religiösa inflytandet över samhället. USA är det enda av de femtio främsta demokratiska länderna beträffande levnadsstandard som har ett stort religiöst inflytande i befolkningen.

I Västeuropa idag är det kring 5-10% som är kyrkligt aktiva. När det gäller att följa de av kristendomen präglade traditionerna gäller nog de omvända procent-talen, speciellt beträffande jul och påsk. Båda dessa är dock påverkade av äldre traditioner och religioner. De i Europa som är troende har numera ofta tillägg av s.k. new age, eller behåller en viss tro som en slags försäkring, lite uti-fall-att...

Gud finns förmodligen inte. Gud saknar vetenskapliga belägg. Det som finns i ett humanistiskt och bra perspektivt är att många goda och konstruktiva människor fyllda av kärlek och omtanke bär en god gudsbild
 i sina hjärtan och i sin personliga och privata tro vägleds av anständiga etiska och moraliska regler precis som de flesta humanister, agnostiker och ateister. Den gudsbilds som styr de hatiska, de terroristiska och extremistiska i deras omänskliga handlingar påminner mer om den hornförsedde bilden av den beskrivna djävulen som tyvärr också verkar bo ett fåtal människor hjärtan... Den felinlärning och perversion av lustsystem och blodtörst som dessa konstruerar ledda av denna ideologiska vrångbild finns i alla de stora religionerna, men också i den kriminella miljön och annan inhuman extremism...
fortsättning följer

Telia

Min mor arbetade ca. 25 år för Televerket/Telia. Hon var väldigt lojal med sin arbetsgivare. Själv så upplevde jag en hel del bekymmer med deras monopol och blev glad över möjligheten till alternativ, som jag sedan har använt mig av. Under några år hade jag inget fast abonnemang utan allt var mobilt...
Det blev en hel del bekymmer på landet i Gössäter, för min leverantör hade usel täckning. Min puck som skulle förmedla WIFI hängde vi upp i flaggstången, då kompisen Olle var på besök. Som tur är så regnade det inte så mycket i sommar. Jag hade redan 2012 skaffat fast abonnemang. Nu ringde jag Telia, fick ett gott bemötande. Det ledde till ett avtal om att samla allt i ett, via telefonjacket: bredband, IP-telefoni, TV. Paketet med all teknisk utrustning kom i tid. Serviceteknikern som skulle dyka upp kl. 8.00 kom 7.45. Han flyttade första jacket så det skulle funka med övriga installationer. Kollade det halvdussinet andra jacken i huset och installerade allt. Var på gott humör. Därefter funkade allt problemfritt och kunden me, myself var väldigt nöjd. Företaget fick massor med extra reklam...

I stan flyttade jag förra året några hundra meter och min nya lägenhet ligger i radioskugga. Fastigheten saknar centralantenn och kabel. TV-mottagningen är usel och det är 3G-mottagningen också. Jag kontaktade Telia igen och talade med en lösningsinriktad och trevlig handläggare. Vi kom överens om samma paket som på landet. Tyvärr kunde jag inte pausa det andra abonnemanget halvåret jag är i stan. Handläggaren gav mig som smörjmedel extra megabit utan extra kostnad. När paket med prylar kom var bara hälften med. Resten fick jag ringa om. Rabatten ifrågasattes då, för sådan fanns inte, fast då de båda aktörerna talade med varandra löste det sig. Grejerna kom och fick lösas ut för några hundra, men plötsligt skulle det kosta 900kr att identifiera första jacket och ev. flytta in det i rummet, fast installationen ingick... Igår ringde Telia och meddelade att teknikern skulle komma idag mellan kl. 9-12, mer kunde hon inte att precisera. Jag skulle vara hemma och accepterade för att få det gjort. Hade jag arbetat skulle det ha kostat en halv arbetsdag. Klockan 10.30 dök en trevlig grabb upp och började göra sitt jobb. Efter ett tag upptäckte han att abonnemanget inte var inkopplat. Han ringde Telia och fick informationen om att det skulle kopplas in först på måndag, dvs. han kunde idag inte göra installationen utan bara skruva ihop grejerna. Så resten får jag försöka göra själv när det är inkopplat och funkar inte det så får jag beställa in teknikern igen. (vem betalar och får hålla sig hemma?)

Det känns som att jag har att göra med två helt olika företagskulturer. En där man sammanhållet och kompetent tar ansvar från början till slut och inte utsätter sina kunder för onödiga besvär och kostnader. Den andra mentaliteten känns som en dyning från Sovjet. Kunden står med mössan i hand och ber om att få köpa och betala. Kunden skall vara lösningsinriktad och ta ansvar. På företagssidan vet inte den ena handen vad den andra gör. (Förhoppningsvis löser jag nu nästa bit på måndag... vi får se)

Det här påminner mycket om mina arbetserfarenheter från landstingets sjukvård och mycket annat i dagens samhälle. Högsta nivån och genomsnittsnivån är hög. Godtyckligheten gör dock att en stor andel på lägsta nivå verkligen är låg och kan obetingat få fortsätta vara det, då det saknas effektiva sanktioner och andra metoder att ta itu med det. Så verkar det vara inom försäkringskassan och äldrevården också. Folk är bra och anställda inom olika samhällssektorer är det vanligtvis också. Det verkar dock inte finnas metoder att ta itu med det dysfunktionella. Ofta försöker man åtgärda med kollektiva metoder. Om en anställd ständigt ställer till det händer inget för individen däremot införs administrativa åtgärder för alla anställda. Inom trafiken finns det ett begränsat antal problemförare bestående av t.ex. kriminella, missbrukare och hjärnskadade osv. men de är svåra att komma åt - istället införs begränsningar i trafiken för alla trafikanter, vilket de problematiska struntar i.

För ett antal år sedan sade jag upp kontakten med Telia. Jag hade då mycket noga gått igenom att räkningen för min då nya telefon på landet skulle skickas till min postadress i stan. Jag stängde huset för hösten och återvände till jul och hittade då räkningar och krav från Telia med påminnelse-avgifter, inkassokrav etc. Handläggaren jag sedan talade med var helt kallsinnig till mina påpekanden t.ex. att jag inte har någon postadress på landet utan bara eftersänder post dit under sommaren. Jag betalade och satte Telia i en femårig karantän.

Det som varit bra denna gång är att alla jag talat med har varit tillmötesgående och vänliga. En slags perestrojka har det nog varit i det gamla statliga monopolet trots allt.

Del två och tre
Jag fick stanna hemma på måndag för att försöka få igång abonnemanget med IP-telefoni, bredband och TV. Jag följde instruktonerna som jag fick i fredags, kröp omkring och kollade sladdar etc. Inget funkade och inte viaa Telias hemsida heller. Jag fick ringa supporten som konstaterade att allt skulle vara inkopplat. Sedan ficck jag krypa momkring på golvet och kolla kopplingar igen. Sedan upptäckte supporten att ingen kontakt syntes på skärmen.och vår gemensamma reflektion var att det kanske var någon annan lägenhet som var inkopplad. Handläggaren reklamerade hela installationen.

Igår kom en tekniker från nätägaren och konstaterade samma sak. Det fanns ingen kräm i miuna telefonledningar. Han gav sig iväg till närmaste station och där fanns inga trådar till min ledning inkopplad. Han fixade det, kom tillbaka och det bara att vänta tills själva ledningen fungerade via bredband. Sedan drog han iväg. Jag hade inte fått koderna, utan fick ringa supporten igen, då Telias internetsupport inte accepterar Google och Chromebook. En cool tjej i Sundsvall hjälpte mig och guidade mig igenom proceduren och efter en timme till så var TVn inkopplad. Fantastiskt jag har för första gången på ca. 15 månader en tydlig TV-bild i stan. Sen fick jag ringa supporten igen för att få det reserverade telefon-numret inkopplat. Det kommer att fungera på fredag. Istället för att vara hemma högst ett par timmar så som det var på landet, kunde jag nu inte lämna hemmet dagtid tre vardagar, fred, månd. och tisd. Den här installationen bör jag nog inte betala för, eller vad tycker du? Telia verkar ha buggar i sitt system, som inte riktigt klarar av att korrigera när något börjar gå snett. Fast de anställda har alla varit trevliga och hjälpsamma.

Fast nu känner jag mig nöjd och glad med att ha både ok telefon, wifi och TV.

Vänsterpolitik?!

Jag känner mig ofta stolt över många av mina vänner och bekanta från sextio- och sjuttiotalets solidaritetsrörelse. Jag menar de som kritiserade den då statsbärande socialdemokratins betongpolitik i Sverige som fördes i allians med de allra starkaste företagen och bankerna (monopolkapitalet). Själva den socialdemokratiska parti-organisationen och hela den fackliga organisationen hade byråkratiserats. Inflytandet och makten flyttades från gräsrötterna i stora och breda medlemsorganisationer till representanter och ombudsmän närmast onåbara för den vanlige medlemmen. Ideologiskt uttryckte (S) ett utbrett förakt för små- och medelstora företagare, de s.k. småborgarna. I den förhärskande ideologin skulle också allt gammalt jämnas med marken, t.ex. skulle alla stadskärnor se likadana ut. Alla gamla hus rivas. I Stockholm revs Klara-kvarteren. Den första stora motståndsstriden och segern i Stockholm stod 1971 omkring almarna i Kungsträdgården, en vändpunkt. 70-tals generationen inom socialdemokratin kan beskrivas som en tredje, s.k. förgörar-generation. Branting-generationen byggde en folkrörelsebaserad, vänster-demokratisk grund, sida vid sida med den vänster-liberala rörelsen ledd av Karl Staaf och man tog över regeringsmakten fr.o.m. 20-talet. Sedan följde generationen, Per Albin Hansson som tillsammans  med Ernst Wigfors förvaltade och utvecklade bygget av demokrati och välfärd... Den i sin person, ängslige och försiktige förvaltaren och akademikern Tage Erlander tillsammans med den karismatiska Olof Palme var inga folkrörelsemänniskor. Palme med adliga anor, var löjtnant i kavalleriet och kom direkt från unghögern och blev socialdemokratisk statssekreterare hos T.E. Han drevs mest av sitt internationella engagemang och var en lysande, kantig och orädd internationell politiker, som skolpolitiker en katastrof med sina beryktade UKAS och PUKAS-angrepp vilka konfronterades av såväl socialistiska som borgerliga studenter. Statsministern Palmes största bedrift var att blunda då hans finansminister Feldt förledd av riksbankschefen över en natt avskaffade valutaregleringen på 80-talet och Sverige mitt i en stabil internationell konjunktur släppte valutaregleringen och helt på egen hand skapade den allvarligaste, svenska ekonomiska krisen någonsin med billionförluster för landet. Genom sitt genuina ointresse, eller o-kunnande beträffande  vanliga arbetare, tjänstemän och företagare lämnade E/P-generationen ett stort utrymme för despotiska småpåvar, partipampar och fackpampar. Finansministern Gunnar Sträng var lite av prototypen - saknade han argument sablade han pompöst ned opponenten, ungefär så som Göran Persson senare gjorde i lite mindre skala. All politik löstes med ökade skatter och avgifter. Det fanns ingen känsla för de enskilda arbetarna och tjänstemännens privatekonomi. Såg man att de inte kunde betala de nya höga hyrorna för miljonprogrammets bostäder så ökades skatterna så att vissa kunde få offentlig återbäring i form av t.ex. bostadsbidrag. Då måste också en speciell administration för detta byggas med ökade skatter osv. De nya bidragssystemen skiljde sig från det geniala barnbidraget, som var exakt lika för alla barn, vilket kräver minimal administration. Barnbidrag till enstaka miljardärs-barn fick en obetydlig påverkan, men i låginkomstfamiljen en enorm påverkan. Med Palme som ledare förlorade socialdemokraterna 1976 regeringsmakten för första gången på ca. femtio år. (I den bästa av världar borde Palme ha blivit statssekreterare på UD, sedan utrikesminister och därefter likt Eliasson ha fått avsluta med en karriär inom FN. Sverige var en för liten arena för honom.) Precis som dagens näthat så var det många som riktade både berättigad, men ofta personlighets-störd ilska mot Palme. Personligen tror jag att det var C.P. som dödade honom och Lisbeth Palmes iakttagelser vid mordet verkar övertygande. Däremot oklarheterna över varför C.P. befann sig i området, slumpmässigt inkl. psykologiskt uppdrag från hans vän "bombmannen", tips från frifräsare inom någon myndighet. Ingen vet säkert. När det gäller störda personer med politiska mål som lasermannen, Mangs, Breivik, Anna Linds mördare är det väldigt svårt för socialt välfungerande att förstå hur de tänker. Sådana "kniven i köttet-politiker" eller "yxan i huvudet-sällskap" har sin egen inre logik, som för andra verkar helt orimliga. Jag läste ett stycke ur ett vittnesmål beträffande en av mina gamla patienter - hennes svärfar tog spritflaskan som stod på bordet, då högg hon kniven i honom tills han dog - blev överlämnad till psykvård och sedan släppt rätt snart - familjetragedi (en rätt äcklig term)... Hade hon blivit arg på Palme skulle hon förmodligen ha gjort det. Inom ungdomspsykiatrin hade jag som föreståndare bra relation till en tonårsflicka som kände sig trygg med mig. Hon flyttade sedan till en ungdomsavdelning där hon högg en kniv i bröstet på den mycket hygglige och snälla, kvinnliga föreståndaren. Själv fick jag en kötthammare av metall slagen i bakhuvudet av en tonårspojke som jag några timmar tidigare varsamt hindrat från att skada sig själv då han höll på att slå sin hand in i en spegel, därefter försökt lugna och trösta. Det går inte att se in i huvudet på andra. De här personerna finns och jag tror Palme råkade ut för en sådan.

Högerpartiet efter Hjalmarsson sågs som enbart korkade och dammiga, mest attraktiva för delar av Östermalm och kretsarna kring kungahuset/riddarhuset och det gjorde man sitt bästa för att leva upp till.

Den andra sidan av solidaritetsrörelsen var den antikoloniala och anti-imperialistiska delen. Den tog ställning för de förtryckta folken i Östeuropa mot Sovjets förtryck och ockupationer. 40-talisterna hade upplevt att Sovjetryssland slog ned frihetssträvandena i Ungern 1956 och senare den s.k. Pragvåren 1968. Därefter demonstrerade den äkta vänstern utanför Sovjets ambassad den 21 augusti varje år. Rörelsen var antirasistisk och stödde kampen mot apartheit i Sydafrika och stödde de svartas medborgarrättsrörelse i USA. Den bekämpade också USAs orättfärdiga, stormaktspolitik och urskiljningslösa krig i Indokina. Det kunde upplevas som en kluvenhet att rörelsen så tydligt bekämpade den rådande amerikanska utrikespolitiken och samtidigt bejakade amerikansk och anglosaxisk kultur. Såg man de svenska demonstrationstågen kunde det likaväl ha vara engelska mods och rockers, eller amerikanska hippies och beatniks... USA var den första demokratiska republiken och den koloni som först lyckades frigöra sig från, den under ett par sekler dominerande stormakten/kolonialmakten, England. USA som efter en isolationistisk politik ingrep i första världskriget och i andra världskriget krossade Nazityskland och då förde ett enligt folkrätten, rättfärdigt krig. Antikrigsrörelsen var också mycket stark i USA under slutet av 60-talet och fram till krigsslutet 1975. Beträffande demokrati, fred och frihet under det senaste seklet har USA växlande spelat på båda planhalvor. Då de dessutom är en demokratisk nation med sin bakgrund har världen rätt att ställa högre krav på dem. Tyvärr verkar tendensen vara fortsatt bekymmersam med reaktionär, närmast religiöst totalitära inslag t.ex. Tea-partyrörelsen som skulle kunna utvecklas till en neo-fascistiskt parti om de inte lyckas med sin kupp inom Republikanska partiet. På 70-talet tog ungdomsrörelsen avstånd från USAs utrikespolitik och gick sedan på en rock eller jazz-klubb t.ex. Bullerbyn och lyssnade på amerikansk (ibland svensk-amerikansk) blues, rock, pop och jazz...

Den fd. VPK-ledaren C.H. Hermansson skrev en bra sammanfattning om den politiska vänstern, i en minnesskrift över framlidne Nils Bejerot:

När jag talar om vänstern menar jag inte någon sekteristisk
grupp som låser in sig med sina egna åsikter
och ser allt och alla utanför det egna huset som onda
fiender. Jag avser den historiska vänsterrörelse som har
sitt ursprung i franska revolutionens och upplysningstidens
ideer och som sedan berikats med marxismens
betraktelsesätt och den anti-imperialistiska rörelsens
solidaritetsbegrepp. Till den hör både den klassiska
liberalismen och arbetarrörelsen liksom de moderna
solidaritetsrörelserna. Vänstern i denna mening har sett
många av sina idéer segra och genomsyra det allmänna
medvetandet.

Både Bejerot och Hermansson hade varit med i SKP/VPK sedan krigstiden. Då Stalins tyranni avslöjades 1956 lämnade Bejerot partiet. Han betecknade sig inte som kommunist, utan hade en period tanken att bygga ett socialistiskt folkparti ungefär som man gjorde i Danmark och Norge, men fokuserade på sin socialmedicinska forskning och blev en av världens ledande forskare angående ungdomsnarkomanin. Väldigt många missbrukare kände igen sig och upplevde sig förstådda av Bejerot. En del tog det negativt då de kände sig avslöjade. Vid Norrmalmstorgs-dramat önskade bankrånare Olsson att få prata med Bejerot som han kände förtroende för. Bejerot analyserade senare det fenomen som uppstod i relationen mellan kidnappare och gisslan - han benämnde det Stockholmssyndromet. Ett begrepp som idag är internationellt lika känt som IKEA. För genomhygglige Bejerot som aldrig gick förbi en människa i nöd räckte det inte bara med en akademisk karriär. Parallellt med sin professur träffade han de mest utsatta i Stockholm som konsult åt polisen. Brandattentatet/-en mot Bejerot tror jag vållade hans död ett par år senare. Det knäckte hans hälsa. Precis som beträffande Palme klarade inte polisen upp det brottet. Ett personligt minne: Vi hade varit på nåt väldigt seriöst möte inne i Stockholm i början av 80-talet. På en av biograferna på Kungsgatan visades Blixt Gordon. Nisse tyckte vi kunde gå in och se den. Han hade på femtiotalet skrivit boken "Barn, serier och samhälle" och varnat för övermännisko-ideal samt rasistiska inslag i främst amerikanska tecknade serier. Bejerot var ingen dogmatiker utan det gick att som en bagatell tillsammans gå in och kolla på en äventyrsfilm och lyssna på Queens musik... Jag hade möjligheten att få samarbeta med Nisse för att stoppa ett allvarligt försök att införa en ny psykiatrisk tvångslag som skulle bryta mot deklarationen om de mänskliga rättigheterna i FN-stadgan. Nils Gärdegård och jag startade Beckombergakommittén mot LPM-lagen med stöd från samtliga fackföreningar, samtliga överläkare och hela sjukhusledningen. Jag blev ordförande för Rikskommittén mot LPM/LPV-lagen. Vi lyckades få stopp på den efter ett par år. Samarbetet med Nils Bejerot medförde också att jag under några år engagerade mig i kampen mot narkotikan. Han verkade också i och genom FIB/kf - bl.a. i rörelsen för Kunskap i skolan - det var inte Björklund som upptäckte risken med flumskolan - effekterna märktes redan kring 1980 - fp har dock enbart anammat halva perspektivet... Vi verkade också för en bred försvarsvänlig vänster. Jag hade bl.a. annat nöjet att lifta med honom till en sådant evenemang ordnat i Örebro. I bilen satt också Nils Gärdegård som var ordf. för FIB/kf, samt en kvinna som var ledare för Lottaförbundet, eller någon annan frivilligorganisation. En mycket intressant, spännande och rolig biltur - inte minst Bejerots mustiga skrönor för den lätt chockade damen. Det kan ibland vara svårt att se glimten i ögat på någon då man sitter i en bil och tittar framåt.

Hermansson stannade 1956 kvar och verkade för ett avståndstagande från den totalitära kommunismen. Han forskade också, skrev böcker och avhandlingar om den ekonomiska maktstrukturen i landet. Hermansson var en av de intelligentaste och klokaste partiledarna i modern tid. Uppgörelsen och avståndstagande från den totalitära kommunismen avbröts enligt min uppfattning av hans efterträdare Werner som hukade för öststatskommunismen. Han framstod som en hygglig karl, men inte med företrädarens resning och stod inte emot trycket från öst, förmodligen påverkat av en del personliga problem. Under Hermansson bröt sig den stalinistiska falangen av de mest Sovjettrogna med centrum i Norrbotten och kring tidningen Norrskensflamman ut och bildade ett eget parti. Den milde Hermansson kunde sätta ned sin fot. Hans kända yttrande på en partikongress: "Nån jävla ordning får det väl vara i ett part!"  Gudrun Schyman som började sin politiska bana inom Folket i Bild/kf fortsatte senare som partiledare för vänsterpartiet en viss uppgörelse med den kvarvarande kommunistiska falangen, men trots partiets framgång lyckades hon inte med det. Hennes efterträdare Lars Ohly kallade sig öppet för kommunist. Ett av de sista mötena jag var med på i FIB/kf, omkring 1990 satt jag i samma seminariegrupp som Hermansson och Sture Ring med väldigt stimulerande resonemang på hög nivå. Hermansson hade inte varit aktiv i organisationen, men vänligt sinnad. En liten kul detalj från plenarmötet var då Jan Guillou, jakt-klädd skulle upp i talarstolen och först ställde hjortgeväret i ett hörn.

Flyttar vi över Hermanssons ovanstående vida vänsterbegrepp som utgår från upplysningstiden, franska revolutionen och hela den demokratiska rörelsen, till samtidens Sverige. Då finner vi att flertalet av riksdagspartierna verkar i denna demokratiska vänstertradition.
Tyvärr har dock många politiker och partimedlemmar ett behov att definiera sig ungefär som inom lagsporterna. Nyss var en moderat kommunpolitiker i TV och spjärnade emot partiets nuvarande position - han deklarerade att moderaterna befann sig till höger om mitten, men tillade sedan att (M) är ett center-högerparti. Inom sossarna delar man upp sig i vänster resp. högerfalanger och slåss om centrala partiposter - det enda man riktigt verkar vara överens om är att landet har en höger-regering.  Liknande falanger finns inom (V) som per def. ändå ser partiet som vänster och (S) som en slags vänster-höger. Massmedia verkar älska detta slags banaliserade uppdelning som skymmer realpolitiken.

Granskar man partierna mer faktiskt så framträder en annan bild: Vänsterpartiet är i demokratiska perspektiv kluvet genom sin tidigare bundenhet till diktaturerna i Östeuropa och en kvardröjande kommunist- och revolutionsromantik, men flertalet medlemmar och företrädare verkar idag vara identifierade med ett demokratiskt vänsterperspektiv, fast utan CHs breda synsätt.
Miljöpartiet verkar också alltmer i en liberal, demokratisk vänstertradition.
Socialdemokraterna och folkpartiet är den ursprungliga svenska, demokratiska vänstern och trots sina brister befinner de sig i den demokratiska vänsterfåran.
Centerpartiet kommer ur den folkliga bonderörelsen och är idag i mångt och mycket ett slags blandparti med olika politiska falanger, med både reaktionära krafter, populistiska kring t.ex. jakt, fiske och jordbruk, respektive progressiv miljöpolitik, liberal, demokratisk företagspolitik, samt en postmodernistisk, dekonstruktivistisk s.k. Stureplanscenter.
Moderaterna har genomgått en genuin metamorfos från det reaktionära konservativa partiet för 100 år sedan, via ett demokratiskt högerparti till ett både traditionellt och modernt demokratiskt och liberalt välfärdsparti.
Kristdemokraterna (KD) värnar också välfärden, men saknar idag folkrörelseförankring trots sin start i frikyrkorörelsen. För att kunna bygga ett parti var dock Alf Svensson tvungen att lämna pingströrelsens grundare Levi Petrus. Idag är de ett mer individuellt, familjefokuserat, värdekonservativt parti. KD är inget vänsterparti. Det populistiska nyhöger-partiet,
Sverigedemokraterna(SD) har nynazistiska rötter som partiledningen om inte annat så för att bredda sitt väljarunderlag försöker fjärma sig från.

Det konsensus som finns i Sverige kring både demokrati och välfärd kan vi känna oss glada och stolta över och både Staaf och Brantings ättlingar kan slå sig för bröstet. I svenska media verkar det dock som om Sverige sedan sju år leds av högerpolitik. Synar man detta ur ett internationellt perspektiv faller påståendet. Jämfört med USA så skulle knappast ens den mest välfärdsinriktade, tredjedelen av Demokratiska partiet platsa inom den ovan beskrivna vänsterskalan. Det finns i Sverige ett stort politiskt konsensus om välfärdspolitiken och även om utrikespolitik och biståndspolitik. Precis som inom kommunalpolitiken är det dock viktigt att olika alternativ diskuteras, stöts och blöts. De brösttoner som man dock tar till i partipolitiken och demoniserar varandra verkar lite lånade från lagidrotten där man glömmer sitt gemensamma intresse för sport och främjar huligan-ligornas perspektiv på att få hata och slåss med andra hatfyllda. Tyvärr förstärks det av den politiska kommentatorskulturen i massmedia som verkar lånade från sporten och ungefär lika begåvad. Istället för att låta lyssnarna i fred få höra vad politikerna säger i debatter, utfrågningar osv. så dränks det av mer eller mindre inskränkta kommentatorer som förklarar för de obildade massorna vad politikerna egentligen menar. Åsikts- och attitydmässigt befinner sig journalistkåren långt ifrån befolkningen i allmänhet. Den är på intet sätt representativ och borde i sin yrkesfunktion vara mer återhållsamma med sina uppfattningar och åsikter. Inte undra på att media blivit så förtjusta i programserier med personer som garanterat har mindre än 70 IQ. (De mentalt retarderade är en del av befolkningen som självklart ska ha sin del av media-utrymmet. Tyvärr har jag på offentliga platser, bussar, tåg etc. hört kommentarer som känns skrämmande, då en del personer verkar se deras handikapp som lustiga varianter av Family guy, eller Simpson. Jag kan ibland också känna kluvenhet inför alla dessa sjukhusserier, både den rena fiktionen, men också när TV-bolagen finns närvarande på t.ex. barnsjukhus, som min gamla arbetsplats ALB. Magnus Ladulås införde kvinnofrid i Sverige. Hur vore det med sjukhus-frid. Fast vården behöver också granskas, men hur...

Då socialdemokratin under andra delen av 1900-talet började förstelna och föra en betongpolitik fanns det inga andra regeringsdugliga alternativ. 70-talets borgerliga regeringar som mötte en ekonomisk kris förde en desperat socialdemokratisk politik på ett ytterst inkompetent sätt. Betänk varvskrisen och de desperata borgerliga förstatligandena av varvsindustrin och mångmiljard-rullningen.

Förändringen av moderaterna och alliansen har gett Sverige demokratiska alternativ inom ett välfärdsperspektiv. Det ger också socialdemokratin chansen att förändra och utveckla sin förstelnade organisation och utveckla en modern välfärdspolitik. Granskar man det alliansregeringen utfört så har man bibehållet välfärden på samma nivå som tidigare, med samma styrka internationellt, men fortsatt också många brister. Man har samtidigt lyckats rädda det svenska samhället och ekonomin mitt i ett Europa som har tvingats till stora nedskärningar inom alla samhällssektorer. Det man visat med sina skattesänkningar är att det är bättre att få in skatter genom ökat arbete med fler i riktiga jobb, som ökar hela bruttonationalprodukten och större inkomster som beskattas via moms och andra metoder. Dvs. moderaterna kan erbjuda socialdemokraternas välfärd till en lägre kostnad. Redan på 60-talet skrev socialmedicinarna, makarna Inghe rapporter om "Den ofärdiga välfärden" och dessa brister måste alltid granskas, oavsett regering. Välfärden blir aldrig färdig. Tendensen verkar vara att man löser problem för tre personer men skapar ett nytt för en fjärde, då det går bra. Det kan bli omvänt också. Den välfärds- och arbetsmarknadspolitik som socialdemokraterna förde kunde dölja stora brister inom välfärdssystemen. S-ledningen kunde tillsammans med ett fåtal exportföretag och banker föra en ytterst centralistisk politik. Avskedade och arbetslösa kunde förtidspensioneras. Det kunde också spridas till att t.ex. anhöriga som fruar i glesbygden som hade o-stimulerande arbeten hellre stannade hemma. En stor del av, denna nästan en miljon stora grupp i arbetsför ålder som inte förvärvsarbetade, finansierades av de extremt låga lönerna för de kvinnodominerade yrkena inom skola, vård och omsorg. Det har dessutom blivit direkt olönsamt att skaffa sig akademiska utbildningar inom denna sektor. Det här har skadat hela denna sektor för flera decennier framöver och situationen förvärras alltmer, då dessa sektorer för varje år får allt svårare att konkurrera om de mest begåvade och kreativa studenterna. Om några år är det en kvartil av de minst begåvade studenterna som skall vara legitimerade lärare ute i våra skolor. De kan självklart vara individuellt väldigt lämpade och kompetenta, men som stor  viktig yrkesgrupp med hundratusentalet verksamma bli det en allvarlig försvagning.

Den metod som förenade ungdomsrörelsen, solidaritetsrörelsen under 70-talet var enhetsmetoden, eller enhetsfrontspolitiken som den kallades. Exempel på denna var Folket i Bild/kulturfront, Vietnamrörelsen m.fl. Den gick ut på att i viktiga frågor som t.ex. att stoppa en skövling av natur, känsliga stadsmiljöer, rättsröta, orättfärdiga krig osv. så finns en skyldighet att söka enhet oavsett andra politiska meningsskillnader. Ett bra exempel var RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, som under 70-80-talet hade en riksdagsman från varje riksdagsparti i sin förbundsstyrelse, vilket var mer genialt än förbundsledningen själva riktigt begrep då det ibland kunde bli lite kortsiktigt tungrott.

En bra företrädare för en modern, internationell demokratisk, fredlig enhetspolitik är Gene Sharp och hans principer för hur diktaturer kan störtas med fredliga metoder och t.o.m. så att om kampen tillåts att föras på diktatorernas starkaste sida dvs., våldet och vapenstyrkan är de demokratiska krafterna dömda att förlora. Sharps metoder användes av demokratirörelsen på Balkan under 90-talet och har använts under den arabiska våren. Den finns säkert i Syrien, men där har den i så fall vridits ur händerna av den del som tog upp en väpnad kamp, vilket utmynnat i en blodbad och ömsesidiga brott mot mänskligheten. Istället för att internt tålmodigt vrida makten ur diktaturens händer blir nu Syriens folk offer för stormaktspolitik och uppgörelser mellan regimen, Ryssland, USA, Iran och Turkiet, samt med EU och FN som åskådare.

Jag är sedan trettio år tillbaka inte anhängare till något politiskt parti. Jag uppfattar mig som en stark demokrat, i ett oändligt  demokratiperspektiv, utan utopiska mål, tydlig början eller slut. Demokrati förutsätter som Diderot påtalade, ett upplyst folk, det förutsätter också nationell frihet, valfrihet, demokratiska val och demokratiska institutioner, parlament, (riksdag). Lika avgörande är demokratiska, medborgerliga fri- och rättigheter, osv. Utifrån Hegels dialektik ser vi också den ständiga rörelsen och förändringen av allt, samhälleligt, politiskt och ekonomiskt så förändras termer och begrepp när de brukas. En tendens kan dölja en annan. En nedläggningshotad Konsumbutik i glesbygden tas över av de anställda och byborna, vilket kan gynna alla. Ett par decennier senare så har KF plötsligt skickat mig min ägarandel, min insats på en dryg tusenlapp som jag haft innestående sedan jag blev medlem för 47 år sedan. Många Konsumbutiker bedrivs nu privat. Medlemskortet är nu ett kundkort som hos alla större butikskedjor. Samhället stod oförberedd inför 60-och 70-talets narkotika-epidemi. Ideella krafter startade terapeutiska och pedagogiska kollektiv, t.ex. Hassella-rörelsen till gagn för alla. Fyrtio år senare har företag som går under den benämningen anklagats för fusk och bedrägerier. S:t Görans sjukhus kunde när de började drivas i privat regi faktiskt erbjuda en bättre, mindre byråkratiserad vård än de flesta jämförbara sjukhus till en kostnad av 90% av de som drevs av Stockholms läns landsting. S:t Göran verkar fortfarande fungera bra. Idag dominerar dock en handfull stora vårdbolag den vårdsektor som upplåtits till privat drift inom såväl sjukvård, hemtjänst och äldrevård.

Professor. Marta Szebyhelys gedigna forskningsrapport som nyligen presenterats visar att resultaten av de privata alternativen och konkurrensutsättningen inom vård och omsorg, inte har medfört några mätbara förbättringar i några avseenden. Hon har då granskat samtliga nordiska länder och gjort jämförelser. Därmed inte sagt att det inte går att ha utvecklingsfördelar med alternativa utförare inom välfärdssektorerna. Parollen "bort med vinsterna i vården" är väldigt enfaldig - då den inte är konsekvent dvs. de traditionellt manliga företagen som bygger sjukhus, är fastighetsägare, bedriver instrumentproduktion, it, transport, läkemedelsproduktion är ok men inte de som bedriver själva vården... Den nuvarande S-ledaren var som Metall-bas en av de som allra starkast bidrog till att pressa ned lönerna inom de kvinnodominerade sektorerna. Det har ökat löneklyftan mellan manligt resp. kvinnligt dominerade yrken inom LO.  Om inte han gör en lönepolitisk U-sväng blir kvinnorna (och männen i dessa yrken) de största förlorarna om (S) vinner valet 2014. Det gäller LO-kvinnorna inom Kommunal, men i än högre grad i de kvinnodominerade akademikeryrkena, vars fackföreningar idag helt domineras av socialdemokratiska betongpampar ofta i kjolar. I hela denna sektor har ledningsmässigt dominerats av ett kunskaps- och kompetensförakt. Karriärer görs främst av de som inte gillar grunduppgifterna t.ex. att undervisa i klassrummen - det är risk för att det är de som också blir utvalda för karriärtjänster, i landstingen av personer som inte gillar eller förmår ha egen patientkontakt osv. Situationen har i årtionden räddats av duktiga lärare och vårdarbetare som t.ex. trots alla administrativa galenskaper räddat sina patienter och bedrivit en vård i världsklass. Då rekryteringsunderlaget allvarligt försämrats under lång tid kommer detta inte att hålla så länge. Svensk sjukvård håller toppklass, men har fler anställda per patient än något annat land och ändå tror svenskarna att man är allmänt underbemannade och utsatta för nedskärningar inom vården. För en rimlig företagsrevision. Vad gör de anställda inom vård- och omsorg - hur prioriteras resurser och insatser?

Mitt perspektiv är att rå-kapitalismen alltid måste hållas på mattan - lämna inga blottor till sociopater och sociopatiska grupperingar. Då spelar det mindre roll om de är motorcykel-burna eller inte. I den både nationella och internationella ekonomin är den s.k. fiat-företeelsen och direktörskulten hotande och destruktiv. I Sverige ser man direktörsfasonerna inom alla samhällssektorer. I banker, industri och andra företag, men också i kommuner, landsting, SKL, kommunala aktiebolag, bostadsföretag och ideella  organisationer som Röda Korset, ställer sig direktörerna högt över ägarna, familjer-, aktie-, pensionsfonder, (ungefär som sossarnas ombudsmän gjorde redan på 70-talet). Gemensamt är att de kortsiktigt genom bonusar, feta löner och förmåner roffar åt sig allt de kommer över. De gör det dessutom i det närmaste riskfritt. För att komma till tals med dessa behövs en demokratisk enhetspolitik mellan riksdagspartierna och medborgarna, väljarna, kommun-innevånarna, aktie- och fondägarna osv. Här behöver Anders Borg och Magdalena Andersson ställa sig sida vid sida och vara uppbackade av sina partiledare. Att hurtigt ropa Heja röda laget, alternativt Heja blåa laget det kan man förvisa upp på läktarna på idrottsanläggningarna. Alternativt plocka fram FC Barcelonas färger och ropa heja Blå-röda laget...

Oavsett utgången i nästa val vore den största utmaningen att skapa en ALLIANS FÖR VÄLFÄRD, en regeringskoalition av socialdemokrater och moderater. Det skulle bli ett hästjobb för dem att finna nya hållbara lösningar för den framtida välfärden med skola, vård och omsorg samt en arbetsmarknad med riktiga jobb. Återförstatligande av skolan. Översyn av huvudmannaskapet av vården. Det enda rimliga i mitt perspektiv är att förstatliga den högspecialiserade sjukvården till regionala universitetssjukhus och i vissa fall nationella centrum. Den vanliga specialistvården, vanliga mottagningar och sjukhus borde läggas under hållbara primärkommuner så som man idag gör på utmärkta, men lite olika sätt på Gotland resp. Norrtälje. Ett väsentligt perspektiv är att välfärdens kärna aldrig får hotas av särintressen. Bo Rotsteins nyligen presenterade internationella forskning över alla faktorer för välfärden och befolkningens känsla av trygghet är att myndigheter och samhällsinstitutioner drivs av oväld, neutralitet (objektivitet), saklighet, förutsägbarhet. (min tolkning och sammanfattning). En utmaning för både starka stridshingstar, utan fruktan och sega arbetshästar som orkar baxa timmer... Frågan är om Reinfeldt och Löfvén har de kvalitéerna. Med tillräcklig styrka och kurage skulle det dessutom helt marginalisera (SD) och även (V).

Försvar för våra ungdomar

Sossarna ledde uppbyggnaden av svensk välfärd och det moderna samhället. Första hälften av 1900-talet var fredsrörelsen stark i landet och t.ex. många av mina släktingar från gamla soldatsläkter var engagerade radikal- pacifister. Inför 2:a världskriget hade landet nedrustat så mycket att vi i det närmaste var försvarslösa. Det mest hotfulla vi kunde erbjuda mot t.ex. nazityskland var att skrämma med att ta självmord på vårt näringsliv och spränga våra gruvor och vissa nyckelindustrier... Därefter upprustade vi hastigt av rena chocken och förskräckelsen under ett par decennier så vi fick ett av Europas starkaste försvar. Samtidigt var vi fredliga, hjälpsamma i biståndsarbetet och tjänade FN var helst det behövdes. Vi kunde på kort tid ställa flera hundratusen soldater på fötter och hade världens fjärde starkaste flygvapen. Vårt förvarspolitik utsattes för intensiva propagandistiska angrepp från Sovjetunionens infiltratörer och s.k. nyttiga idioter. Bäst kartlagt är DDRs infiltration i t.ex. svenska skolor, lärarkår... När det sovjetiska väldet rasade ihop för drygt tjugo år sedan verkar  många av sovjettrogna ha flyttat över sina sympatier till de nya härskarna i Kreml.

Jag är förvånad över att det sedan blev så enkelt att nedrusta och närmast avrusta det svenska försvaret utifrån tanken om en idealiserad framtid. landet har behållit ett tunt flygförsvar och lite biståndsförband för insatser för en märklig form av militärt biståndsarbete. Denna galenskap har i olika begränsade avsnitt sin egen inre logik. Det är klart att skall någon mellanchef hålla sin budget så kanske den inte räcker till att vartannat år smörja de stora välfungerande artilleripjäser i Stockholms skärgård som istället skrotas. Det är påfallande ofta som man i försvarspolitik hamnar i det av Jannis beskrivna s.k. groupthink. Plötsligt var värnplikten först nedskuren sedan slaktad. Sedan blev man förvånad över en ökad ungdomsarbetslöshet. Samhället var ju helt inställd på att en årskull unga män var sysselsatta inom värnplikten.

Så fort man i pressen börjar tala om hoten från en ökad nationalism och stormaktspolitik i öst hoppar ovan beskrivna megafoner upp i pressen. Svaret kommer sedan från Nato-anhängarna - det senare utmynnar oftast i att inte behöver vi en egen beredskap, försvarsvilja och egen försvarsförmåga. Det räcker att vi går med i Nato så ordnar det sig. Sossarna har gjort en liten och intetsägande svängning som trots allt är intressant. Alla ungdomar skall få mönstra på internet, men sen blir det inget mer. Moderaterna är pinsamt tysta. Fp har sina Nato-illusioner. Vänsterpartiet har å ena sidan sympatier för islamismen, utan att försvara terrorn, men de förstår den - å andra sidan fortsätter man sitt stöd för Ryssland av hävd och hamnar i konflikt med sig själv t.ex. vid konflikterna i Tjetjenien. Mp gillar inte vapen och arméer för de är dåliga för miljön... Sverige har genom sin nedrustning destabiliserat hela Norden. Omgivningen blir osäker och orolig. Är Sverige ett förvars-politiskt vakum en nation som inte längre kan värna sina gränser. Den dagen kan vi inte heller värna vår demokrati och frihet. Den unga generationen kanske inte ens förstår frågan. Vi äldre kommer ihåg hur Finland och president Kekkonen fick huka sig inför Sovjets stormaktspolitik, åka till Moskva och anpassa sig för att minska risken för att bli angripna på olika sätt. Idag ser vi liknande tendenser från Ryssland gentemot Ukraina. En liten försmak får vi nu nog kring HBTQ-rörelsen där Kreml kommer att fortsätta demonstrera sin makt. Om den ryska HBTQ-rörelsen är smart bygger den successivt upp sin ställning t.ex. inspirerad av Sharps metoder. Om den blir militant och mest drivs av europeiska intellektuella så kommer den ryska delen att fängslas och krossas. Vi såg den fredliga demokratirörelsen på Himmelska fridens torg i Peking, som hade visst stöd bland de demokratiskt sinnade i KKP, men då provokatörer började bränna bussar osv. och demonstranterna tog till våld eller svarade med motvåld var utgången given. Demonstrationen och större delen av rörelsen krossades, många dödades och fängslades. De mest demokratiska krafterna i kommunistpartiet förlorade inflytande och demokratiska förändringar slogs tillbaka för decennier.

Svensk försvar handlar inte främst om några få flygplan. Det handlar om den folkliga försvarsviljan och ett beväpnat och utbildat folk. Det handlar också om ett försvar som både är militärt och civilt.

För att slå två flugor i en smäll. Inför en obligatorisk totalförsvarsutbildning, som en extra termin efter gymnasiet. Bedriv den i huvudsak på hemorten, men erbjud de särskilt intresserade internat (typ gamla lumpen) ge alla en teoretisk och demokratisk, folkrättslig grundutbildning. Utbildning i handeldvapen. Grundläggande fordonsutbildning, förberedelse för körkort, terrängkörning. Sjukvårdsutbildning för fredstid, krig, men också katastrofinsatser, nationellt såväl som internationellt. Elementär utbildning i organisation, grupp, ledarskap. En intensivutbildning där man kör så det ryker och varje arbetsgivare vet att de ungdomar som kommer ut ur den kommer att fungera på ett jobb. Använd de relativt ineffektiva miljarder som satsas på "förslöade ungdomar och  kräsna arbetsgivare" som en grundpeng till detta. De flesta människor är bra och det gäller ungdomar, unga vuxna och arbetsgivare också. Det finns dock etiska värden med balansen kring individens samhälleliga rättigheter respektive skyldigheter som blivit förryckta. En sådan inställning är att ett offentligt samhälle skall ge arbete till alla individer - det var en sovjetisk illusion i syfte att passivisera folket. Alla vuxna i arbetsför ålder är skyldiga att försörja sig inom lagens ramar och betala sin del av samhällets förväntade kostnad för dem under uppväxt, vid behov av vård och omsorg samt som gamla. Kan de inte skaffa arbete på uppväxtorten får de flytta på sig. De som har begränsad arbetsförmåga får använda sig av den som finns - bygga på sitt friska - bygga på sin förmåga. I dagens It-samhälle finns dessutom alla chanser att bygga upp sitt eget företag, internetbaserat. Orkar man vara uppkopplad och spela, kolla facebook osv. kan man använda halva tiden till att försöka tjäna in en försörjning och göra lite nytta, oavsett om det leder till inkomster på hundra kr per månad eller hundratusen...

Ur försvarshänseende tror jag att den utvecklingskraft som finns hos 19- 20-åringar ibland behöver aktiveras. Den gamla lumpen hade en del demokratiska inslag som var oöverträffade. Den gav möjligheter för individer från alla olika samhällsskikt att mötas så som aldrig annars. Den kunde ibland vara ineffektiv med mycket väntan och dötid. En ny variant inriktad på både civilt och militärt försvar skulle ha som ett av sina demokratiska syften att aktivera och mobilisera den unge vuxne inför sitt vuxenblivande och vuxenansvar. En vecka skjutövningar, nästa att möta snabba effektiva ambulanssjuksköterskor, eller brandmän... Självklart skulle det finnas vapenfria alternativ för de som av livsåskådningsskäl väljer bort vapendelen, däremot aldrig omvänt. De som är beredda att bära vapen skall alltid också tränas i att ta hand om sjuka och skadade.

Korpnästet Ramsås följde med

Ramsås följde med mig i mina tankar. Jag var fortfarande kvar i Korpnästet

Jag hittade mitt gamla häfte från tredjeklass i Seminarieskolan, Härnösand. Uppgifter för tyst läsning i anslutning till Folkskolans läsebok, som innehöll många fantasifulla berättelser... I häftet låg en liten uppsats som jag skrev i trean, nio år gammal 1957-58. Jag hade då 1½ år tidigare flyttat från den lilla byn Ramsås in till Härnösand

MITT FRITIDSINTRESSE
Ett av mina fritidsintressen är fiske så jag brukar ibland fara ut och fiska. En sommardag i mitten av februari bestämde jag mig för att fiska, tonfisk och gädda i Lilltjärn i Ramsås. Dit åkte jag drake (läraren har rättat - med en draken, fast var det flygplanet eller besten jag menade) När jag kom fram måste jag leta mask. Jag hittade några ynkliga ena, på ungefär fyra dm. (läraren rättade till små, fast är maskar på fyra decimeter små) Så började jag meta. På en gång nappade det. Det var en mört på ungefär en halv meter. Den var för liten tyckte jag. Så den kastades i igen. Jag kom då på idén att låna en eka. Så fort ekan kom ut på djupare vatten satte jag fast den med en harpun i en häll. Trodde jag ja. (läraren strök ja - akta dig för talspråk) Rätt som det var satte hällen iväg. Det var en val som jag harpunerat. Den satte iväg med både mig och båten. Det må ni tro var den våghalsigaste undervattensfärd jag varit med om. Till slut satte valen upp en fart på över 100 knop. Av rena farten åkte den upp på land och sopade ner  fyra gårdar. Bönderna ville ha ersättning för gårdarna. Jag gav dem valen. Den räckte både till gårdar och ladugårdar. Ty den var 96 meter lång, 10 m bred och 8 m hög. Vikten var 800.000 ton. Bönderna var lyckliga, men det var inte jag, för jag var luspank. Så jag liftade med en sputnik och kom hem välbehållen.

BUDDHA

Jag gillar buddhismens kärna om hur man möter sig själv, andra och världen. En livsåskådning och praktisk filosofi som ofta kallas religion utan att ha en gudstro som ställer till det. Buddha tog inte ställning till något övernaturligt, något enskilt liv efter detta eller gudaväsen. När du/ man/ jag funderar över dessa frågor är du själv Buddha och kan bygga din egen buddhism. Det levande befinner sig i ständig interaktion med det icke levande. Det finns lidande i världen. Den eld som när lidandet och det destruktiva har tre källor: girighet - aggressivitet - okunnighet. Å ena sidan finns ett konstaterande av det faktiska. Det andra är att påverka och förändra börjar med en själv att vända sin tendens till girighet och egoism till generositet och medkänsla
att vända ilska och aggressivitet till lugn och medkänsla  att vända sin okunnighet till insikt, upplysning och kunskap. I lidandet i världen ingår att man misslyckas, mer eller mindre. Buddhismen accepterar att det finns människor som tror. Den accepterar förekomsten av andra religioner och världsåskådningar. Den accepterar också ateism och humanism. Dalai Lama ledare för en buddhistisk riktning uttryckte nyligen att om vetenskapen skulle påvisa brister i buddhismen så skulle buddhismen behöva förändras på dessa punkter. Buddhismen är dock inte nihilistisk. Den värnar allt liv och levande. Buddhismen är dock inte utopisk eller dogmatisk. Det mänskliga livet kan behöva värnas mot destruktiva krafter. De fredliga krigarna som o-aggressivt värnar det mänskliga livet misslyckas om de behöver bruka våld, men i vissa lägen kan misslyckandet för mänskligheten vara större om de inte ingriper med  våld. I zed-buddhismen och samuraj-kulturen finns sådana exempel.

Många mors

Jag tänker ofta på mina gamla patienter. Nu vill jag berätta om Björn. Våren 1967 arbetade jag på den s.k. Stormen på Beckis. Egentligen var det korrekta namnet, avdelning 34, helorolig vårdavdelning för män, klinik två, Beckomberga mentalsjukhus, en del av Stockholms stads mentalsjukvård. Jag var 18½ år gammal och hade arbetat ett halvår som mentalskötare. Avdelningen hade vi nyligen flyttat från gamla unkna, stinkande lokaler i den s.k. mans oro-byggnaden till nyrenoverade i kvinns oro. Min vän och nuvarande husläkare Dag Strömberg som började på avdelningen samtidigt som jag. Han fick ett vikariat på en annan avdelning omkring årsskiftet och lärde inte känna Björn.

Det var en vårdag Björn kom in. Han uppträder förvirrat och uppvisar ett flertal psykotiska symptom. Björn är 19 år gammal. Jag får ingripa och rädda honom vid flera tillfällen under de kommande veckorna. De flesta med psykossjukdom är mer fridsamma än befolkningen i allmänhet. På 34:an fanns det dock ett handfull patienter som var farliga för andra. För att ta ett exempel, en man i femtioårs-åldern har tidigare utanför sjukhuset sexuellt våldfört sig på både kvinnor och djur. Han har tidigare på avdelningen under flera år våldtagit och förföljt en debil 30-årig man, Hasse, så illa att man till slut tvingades att operera bort delar av dennes tjocktarm som hängde ut. Hasse hade till sist i desperation kastat sig ut genom ett fönster på tredje våningen i den gamla byggnaden och var därefter förlamad i benen. Det var drygt 30 patienter på avdelningen med tolv anställda på rullande schema, samt en föreståndare och en försteskötare dagtid.  I veckorna på dagtid fanns det i snitt tre personal på avdelningen annars två. De för tillfället eller konstant oroligaste och farliga patienterna var inlåsta på isoleringen. Det var sällan någon anställd kom till skada, men det var nästan omöjligt att finnas till hands och skydda alla patienter mot de svåraste.

Björn verkade inte kunna förstå den risksituation han befann sig i.  Förmodligen oavsiktligt kom han i vägen för många av sina medpatienter, försöker t.ex. tränga sig förbi när dörrarna till matsalen öppnades för middagen. På den här nyrenoverade avdelningen är det sex vårdplatser per sal.

Ingen förstår sig riktigt på Björn och hans symptom. Läkarna kollar upp för hjärnskador, hjärntumör osv. Björn talar osammanhängande och är svår att prata med och att ta anamnes på... Vårdnadshavarna beskriver en skötsam kille som går sista året på gymnasiet. Han har mönstrat och skall rycka in i lumpen efter skolavslutningen. Vad har Björn råkat ut för? Vad har hänt honom?

En dag börjar plötsligt Björn att prata med mig helt klart och redigt. Det är en häpnadsväckande berättelse. Han går tredje ring i ett gymnasium på Södermalm. Under håltimmarna i skolan börjar han hänga på en del öl-caféer och hittar där en del småtjuvar och missbrukare som är spännande att prata med. Han totar ihop en historia om att han går på amfetamin och boysen har inget emot att få med sig en till, särskilt en av grabbarna tar honom under sina vingar. Efter en kort tid blir han medbjuden till en s.k. knarkarkvart för att dela spruta med sin nya kompis. När de kommer in, löser denne upp 20 tabletter Ritalina och 20 tabletter Preludin i lite vatten (Beng-rita). Han drar sedan upp det i en glas-spruta och hjälper Björn att injicerade halva silen intravenöst. Nästa minne Björn har är att han åker in genom järngrindar och förbi stora rödfärgade byggnader. Han hade nyligen mönstrat tror att han blivit transporterad till en regemente och tvingas rycka in i militärtjänst i förtid. Björn kommenterar också om hur korkad han känner sig som försatt sig i en så svår situation. Jag uppmanar honom att berätta det för avdelningsläkaren Fransiska Ylander eller den biträdande överläkaren Karin Rössel. Båda två är fantastiska personer och bra läkare. (Karin är tvillingsyster till Greta Hofsten som ett par år senare är FIB-ordförande och åtalad i IB-skandalen.) Jag ger själv en rapport om samtalet. Björn är nu helt klar i knoppen. Han får frigång att röra sig inom sjukhusområdet på egen hand och får permissioner.

I slutet av juli rycker jag själv in i lumpen. Jag har haft två vaknätter och åker direkt till F8, när jag går av mitt pass. Jag känner mig optimistisk och hoppfull, tror att det kommer att ordna sig och gå bra för Björn. När jag återvänder till sjukhuset tio månader senare frågar jag mina arbetskamrater om hur det hade gått för Björn. Svaret blir - han är död... De berättar sedan att han verkade må bra och skrevs ut. Det verkade gå bra i början, men sedan hade han bakom ryggen på läkare och anhöriga återvänt till kvarten för ett nytt försök att knarka. Han hade då återigen drabbats av en amfetamin-psykos. Björn hängde sig sedan på sjukhuset så fort han fick möjlighet. Han blev tjugo år ung och har nu varit död i fyrtiofem år. Det handfull av narkotikamissbrukare jag träffade på under mitt första yrkesår var samtliga döda då jag återvände våren 1968. När jag åt lunch i personalmatsalen på sjukhuset hände det ibland att jag pratade med sjukhusets obduktionstekniker och assistenter. De hade sin egen yrkesjargong och kallade bl.a. de avlidna för mors, som är slang för mortis.  Den förste var Krister K. Han hade efter en rymning lyckats smuggla in åtta flaskor ren morfin som var utskrivna av den s.k. knarkdoktorn Eije Å. Denne hade en mottagning vid Ängby torg där be beroende kunde hämta ut den narkotika de önskade för att injicera på egen hand. Under sjukhusvistelse hade Krister gått ned i tolerans och då han tog sin vanliga mängd slutade andningen att fungera så han kvävdes. Jag kom till avdelningen efter en vak-ledighet och klev in i rummet då mina kollegor gjorde i ordning hans lik. Han var i mitten av 30-årsåldern. Allt psykiatrin hade gjort för honom hade enbart tryckt honom djupare ned i träsket. Han fick biverkningar av neuroleptika och ökad ångest. Han bedövade sig med allt han kunde komma över thinner, trikloretylen, hasch, sprit, amfetamin och morfin... Läkarna erbjöd då lobotomi, men den blev inte såsom det var tänkt. Det var den tidens grova neuropsykiatri. Krister mådde allt sämre... Min egen välgrundade slutsats var och är att mentalsjukvård, psykiatri har inget bra att erbjuda missbrukare. Undantaget kan vara de som redan har en psykossjukdom och kan behöva psykiatrisk behandling för den. Det förekommer en stor omnipotens inom psykiatrin där man betraktar sig som experter på allt mänskligt. Desperata försök att hitta psykiatriska diagnoser för de flesta mänskliga fenomenen. Inom andra delar av vårdsektorn tar man med öppna famnar emot erbjudandet från psykiatrin att ta över deras besvärliga patienter, klienter och försöka sätta in sina vanliga standardmedicineringar- och terapier. Det som kanske fungerar bra på t.ex. depressioner respektive psykoser. Vi ser ju bl.a. de resultat som är offentligt kända Svartenbrandt, Quick...  Rättspsykiatriska utredningar är helt adekvata som underlag till domstolarna. Rättspsykiatri som behandling är en skam för all medicinsk verksamhet.
Det är min övertygelse att Björn dog i onödan. Det borde ha gått att hjälpa honom med en vettig eftervård och öppenvård... Det var alldeles för många mors bland sjukhusets unga missbrukare... Björns död var en av de händelser och erfarenheter som övertygade mig om att sextiotalets psykiatri måste förändras och fick mig att arbeta engagerat i 45 år till. I trettio år förbättrades och humaniserades psykiatrin sedan kom bakslagen och det s.k. neuropsykiatriska enfaldiga perspektivet började åter dominera i sin kejsares nya kläder. Självklart handlar det alltid om bio-psyko-sociala faktorer inom psykiatrin. Det är en enögd perspektivdominans som är en styggelse...

Kriget i Mellanöstern och Nordafrika. De intellektuella i väst tänker inom boxen, sin box...

Mellanöstern och Nordafrika är idag en krigszon med växlande stridsfrekvens. Det brinner eller pyr. De intellektuella i väst beskriver situationen på ett sätt som påminner om barnen som med ögonbindel försöker beskriva en elefant...
Det går ett geografiskt bälte från Mongoliet och norra Kina över Ural, Pakistan, Afganisistan, Iran, Irak, Turkiet, Syrien, Saudarabien, Jordanien, Palestina/Israel och hela Nordafrika. I syd Indonesien, Sirilanka, Thailand, Afrikas horn, delar av Afrika söder om Sahara och Västafrika. Det som sker i detta bälte sedan några decennier är en politisk, totalitär väckelserörelse - islamism. Lika lite, som konflikten mellan "katoliker" och "protestanter" på Nordirland handlade om kristen tro eller både sidors terrorism hade något med demokrati, eller frihet att göra, handlar islamismen om tro. I grunden är det ett angrepp mot en hörnpelare i demokratin och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Det är en är ett angrepp på principen om den absoluta jämlikheten, alla människors absoluta, lika människovärde. Vi är alla olika i en mängd avseenden, men vi är jämlika. Vi har rätt att tänka och tycka som vi vill - tanke och åsiktsfrihet. I den islamistiska, politiska väckelsen är kontrollen och förslavandet av kvinnan själva kärnan. Kvinnoförtrycket tar nya extrema former. En av de värsta sidorna av förtryck är när offren accepterar förtrycket - att låta sig förtryckas är en vidrig aspekt av förtryck. Nazisterna utsåg capos i koncentrationslägren. De kunde t.ex. utse av av de judiska fångarna till en slags förman med vissa uppdrag och ev. privilegier. På så sätt kan i olika av de drabbade länderna, eller kvinnor i exil, acceptera förtrycket och att t.ex, vara underordnade sin man och sina söner. De kan uppfostra sina döttrar att acceptera våld och underordning. Islamisterna har i stort samma politiska intentioner oavsett om det sker inom ramen för wahabitisk kultur, sunni- eller shiamuslimsk... Paradoxalt nog står i flera av dessa länder armén för en sekulär och ofta en mer demokratisk syn med mindre kvinnoförtryck, t.ex. i Turkiet och Egypten. Grindstolparna in till ett demokratiskt samhälle består av å ena sidan (stolpen) öppna och fria val, respektive den andra demokratiska fri- och rättigheter.
Islamisterna i olika länder går till väga som Hitler eller Mussolini. Hitler och nationalsocialistiska partiet i Tyskland valdes in i Riksdagen sedan vred de makten ur demokraternas händer och tog makten över polis och militär. Resten är historia med massmord. krig och massförstörelse. Mussolini som i början var socialist orkade inte invänta massorna utan genomförde sitt korporativa projekt med hjälp av ett brutalt avantgarde, nationalistiskt och chauvinistiskt. Den italienska fascismen var brutal och totalitär,men inte rasistiskt. Den fick stöd av katolska kyrkan. Den kom att inspirera grundandet av Muslimska brödraskapet på 1930-talet.
I den islamistiska, politiska väckelsen ser man tillvägagångssättet från både Mussolini och Hitler, men också Spaniens Franco. 

Den politiska oppositionen och kampen mot shahen av Iran vreds ur de demokratiska krafternas händer av shiamuslimska islamister med blodbad och förtryck. De fick hjälp av kommunisterna, som efteråt slaktades.

USA trodde muslimer skulle vara lättare att förhandla med än Shahen. Förta dagen förklarade den nya islamo-nnazistiska diktatorn krig mot den stora satan USA och den lilla satan Israel. 

 I inbördeskrigets Syrien finns en tunn demokratisk opposition, men mycket handlar om klanstrider och situationen utnyttjas av islamisterna och deras terrorister. 

I Egypten och den arabiska våren kidnappade det islamska brödraskapet och Mursi den demokratiska revolutionen. Kvinnans ställning försämrades direkt och skamlöst försökte Mursi som president att vrida demokratiseringen ur folkets händer och införa sharialagar och totalitär teokrati.

I alla dessa beskrivna situationerna har de intellektuella i väst stått som fån och stirrat utan att begripa det som pågått. Man har utan att förstå eller agera,  stirrat på massmord i Rwanda, på Serbiska nationalisters folkmord mitt framför ögonen på FN och nu det islamistiska projektet.

Det är svårt för hyggliga och positivt empatiska människor att förstå sociopater och psykopater.
Det är oerhört svårt för demokratiskt sinnade och fritänkande personer att förstå och identifiera verkliga, totalitära hot. Det är svårt för de konstruktiva att förstå de destruktiva. Det är svårt för de toleranta att förstå de intoleranta. Den uppräknade differentieringen kan tyckas dualistisk, men självklart finns det skalor och skillnader inom kategorierna. Det finns dock vissa, absoluta begrepp och tillstånd, t.ex. principen om människovärde, jämlikhet. Det kan liknas vid om en kvinna är gravid eller inte.

Demokratiskt sinnade människor, demokratiska länder och demokratiska rörelser behöver fredliga krigare, o-aggressiva och vapenföra med pennan (eller skjutvapen). De toleranta skall inte acceptera de intoleranta  för om de intoleranta dominerar finns inget utrymme för de toleranta och ingen tolerans kvar

Islamo-fascisterna älskar döden mer än sina barn. Demokrater älskar livet, våra barn och medmänniskor. Våra rättssamhällen är byggda för att skydda oss medborgare och våra rättigheter att vara oss själva utan att skada andra, att få tycka, tänka och tro på det man vill. Våra samhällen kan vara stökiga och mångfacetterade, i våra lagar finns kryphål för de asociala att utnyttja. De är inga paradis och de blir aldrig klara. Kommunister, national-socialister och islamo-fascister hatar det. De totalitär kan bara acceptera en tanke, en vilja och en elit, De kräver undersåtar och underkastelser. De söker ständigt syndabockar och blodoffer till sina altare. De söker judar, druzer, andra muslimer, yasider, andra kristna och driver sitt ständiga krig mot kvinnan, den homosexuelle och all hbtq. Ibland förföljs en grupp, annars alla de kommer åt. Muslimska Brödraskapet nationella grupper får lägga upp taktiken själva - det strategiska målet är ett globalt kaifat styrt av en kalif och sharialagar - ett globalt ISIS/Hamas/Boko haram-imperium

Maj på Kinnekulle

Körsbärsträden blommar
och Gössäter vaknar
Rödhaken visar sitt revir
Fjärilsvingar kring mig flämtar
trollsländelarven letar i sitt djup
ankhonan ruvar
draken varnar
meditationen når
spegeln på min damm
och vita blombladen singlar...

Tranans flykt över Hornborgen
sen över Strömmen
 och laxens kuvös
på Haga - Lasse liten
Lucidor ler
men fjärils vingar ses ej mer
På Kinnekulle bina kämpar
för mig och för er

(tänkte skriva en haiku - men det blev så här och lite sisådär - lite kul pekoral... / ce)

My generation... writing about my generation
Om man tänker i Eric Homburger Ericsons utvecklingpsykologiska modell, så befinner jag mig förmodligen i en generativ fas och försöker förmedla min erfarenhet och kunskap vidare. Det brukar sällan gå särskilt bra, i alla fall i förhållande till nästa generation. I stort och smått lär man av historien att man inte lär av historien. Det känns dock viktigt att vara trogen sina erfarenheter, vilket Ivar Lo Johansson konstaterade. Inom arkitekturen sägs att ingenting är så fult som trettio-åriga hus. Nåt decenium senare kommer ofta en omvärdering. Det kanske är likadant inom min yrkesverksamhet, psykiatrin (vård, skola och omsorg). Min son upptäckte när han kom ut på sitt första jobb på Soc. i Malmö att cheferna försökte genomföra gårdagens reformer, dvs sådant som var aktuellt när de gick sin utbildning  ett tjugotal år tidigare - så kan det också vara - på bra eller sämre sätt... En del saker tar tid att utveckla och annat kan snabbt bli passé...

Jag har haft utmärkta läromästare i olika sammanhang, försteskötare Evert Bäckqvist på 47:an, Beckomberga och med Karin Rössel som överläkare. Kurator Gunnel Beander på S:t Göran, BUPs avd. 92 och Michael Bohman tf. klinikchef på kliniken. Nils Bejerot i socialmedicinska frågor, spec. beroendelära. Vi lyckades tillsammans med Nils Gärdegård stoppa LVM-lagen och få fram en fyrpartimotion i Riksdagen så att eländet drogs tillbaka. Min handledare och utbildningsledare i tillämpad psykoterapi Imre Scezödy, som själv var utbildad och handledd av Homburger Ericson i sin tur utbildad av Anna Freud... Känslan att få befinna mig i en rak linje med rätt kort avstånd till Sigmund Freud. Jag kan ibland ertappa mig själv med att yttra tankegångar jag har fått från min mormor och som hon hade fått från sin morfar. Det vore intressant att veta vilka tankar, frågor och förhållningssätt som ekar direkt tillbaka till dotter och far Freud.

En erfarenhet är att människan, dvs. människor i allmänhet är starka och anpassningsbara på ett bra sätt. Människan har en förmåga att göra det som är nödvändigt och klarar i allmänhet stora och svåra kriser. Ur ett folkrörelse- inklusive traditionell arbetarrörelseperspektiv så finns ett motstånd mot välmenande förmynderi och välgörenhet oavsett om det sker privat eller offentligt. Kom ihåg snickaren i Röda rummet då de fina damerna kommer på besök...

De senaste tjugo åren har t.ex. de sk. bokstavsdiagnoserna ökat lavinartat. Den amerikanska sjukvårdsindustrins DSM system är luddigt och har ofta otydliga kriterier t.ex. beträffande ADHD,som kommit att omfatta omkring fyra gånger större population av barn än WHOs internationella motsvarighet ICD. Det senare leder också till mycket bättre behandlingsresultat. När det gäller koncentrationsproblem, oro och motorisk oro så kan det bero på många faktorer och i den helhetsmodell som jag är skolad i bör samtliga beaktas. Träffar man på en tolvåring med sådana symptom skall man självklart beakta om det finns hjärnskador och neurologisk sjukdom. Är i så fall symptomen vanliga i den givna gruppen av neurologiska sjukdomar eller förvärvade hjärnskador? I så fall bör det finnas en precisering inom den diagnoskategorin och inte psykiatriseras och klistras på onödiga diagnoser...

På 60-70-talet fanns ännu ett för lågt kunnande om neurologiska sjukdomar beträffande de patienter som vårdades inom mentalvården. Det fanns dessutom i den diskurs som fördes ett alltför svagt intresse för neurologi. Det fanns dock ett stort kunnande och intresse för de psykosociala faktorerna. Det jag saknar idag är just dessa perspektiv då man träffar den oroliga, hyperaktiva pojken (eller flickan). Hur ser skolmognaden ut för att klara årskurs sex. Hur har han det i skolan? Kan barnens arbetsminne fungera i de givna klassrumsmiljöerna. Vilken slags ledning utövar läraren? Hur ser skolans ledarskap och klimat ut? Den sk. normala utvecklingen är väldigt utdragen om man betraktar en vanlig skolklass. Tittar man på individerna i årskurs fyra (10-åringar) och följer upp dem vid 15, 20 och 25 års ålder så skulle man bli rätt överraskad. De prediktioner man försökt göra i början stämmer sällan vid en uppföljning...

Nästa steg är familjen och hemmiljön. Har barnet det bra hemma? Barn utvecklas i huvudsak genom sin egen aktivitet, men behöver en bra och hygglig hemsituation. Det innebär också åldersadekvata krav, men inte överkrav. För lågt ställda förväntningar och mycket daltande hämmar också barns utveckling. Det förmodligen mest skadliga ur utvecklingspsykologisk synpunkt är dock en fientlig atmosfär och att bli sönderkritiserade... Förekommer missbruk och våld i hemmet, eller psykisk sjukdom hos nära anhöriga? Det kan peka både på utsatthet och sårbarhet. Att bryta en socialt och sociokulturellt arv är bland det svåraste som finns. Skador som redan har skett är ibland inte ens möjliga att åtgärda, men det finns ett ansvar att försöka och framför allt att erbjuda en hjälp till självhjälp. Den Hippokratisk eden förpliktar oss också att om man inte kan bota så går det att lindra (ge stöd) och att trösta.

Idag har mycket av kunskapen och förtrogenheten om detta gått förlorad inom barnpsykiatrin. Vi har unga barnpsykiatrer och även disputerade som inte har läst eller känner till banbrytande svenska avhandlingar av t.ex. Gustav Jonson (Skå-Gustav), Ingvar Nylander, Michael Bohman, Margit Bellman och Marianne Cederbladh...

Om vi lämnar denna tankenivån ett tag. För mig har det i jobbet alltid funnits en mycket konkret och praktisk nivå. Det handlar om att träffa en människa på en mottagning, avdelning, behandlingshem, eller hemmiljö. En vuxen eller barn... Försöka få en kontakt, ett samspel och möjligtvis ett uppdrag. Min kompetens bottnar i ett miljöterapeutiskt synsätt och ett helhetstänkande. Vilka är vi och vad gör vi här? Vad kan jag göra för att förbättra din eller er situation. Det kan börja med ett glas vatten, eller en kopp kaffe. Visa medkänsla, men ömka inte människor. Det kan få dem att ge upp när det faktiskt finns hopp. Det vi behöver förmedla är ett realistiskt hopp...

Thinking about my Generation...
Sedan jag bestämde mig för att pensionera mig på Första Maj i år, så har jag tänkt mycket över mitt 47-åriga arbetsliv. I mitt fokus är mestadels arbetet inom sjukvården, psykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin. Vad har jag och min generation egentligen åstadkommit? När jag är för mig själv, så tänker jag ofta i form av en inre dialog. Den kan handla om t.ex. fortsättningen på ett samtal som jag redan för med en yngre kollega, men också om vad jag skulle vilja säga på mitt avskedsfika den 24:e april. Perspektivet blir en slags normalkurva, med kvartilavvikelser, med lika stor del, en fjärdedel till vänster respektive höger. Den vänstra kvartilen har fört oss tillbaka till GÅ och stå över tre kast... Fjärdedelen till höger innebär områden där forskning och metodutveckling fört oss starkt framåt. I det stora mittfältet (halva skalan) fortsätter forskning och klinisk utveckling i sin egen  tradition. (science and treatment as usual)
Det sorgliga är att min generation i början av 80-talet lade ned barnets århundrande bl.a. genom att avskaffa barnavårdslagen och samtidigt barnavårdsnämnderna  i landets kommuner. Parallellt avvecklades det sociala perspektivet på psykisk ohälsa. Det blev en perspektiv-dominans för det bio-soma-neurologiska... Samtidigt sjönk lönerna, relativt sett, för alla kvinnodominerade, akademiska yrken inom skola, vård och omsorg. Jag tänker på hur jag och mina kurskamrater på Råckstaskolan kämpade för att göra en skillnad inom vården. Hur vi t.ex.stod på nätterna och stencilerade SMECO-nytt för att vården skulle bli bättre. Hur i slutet av 1968, jag och elva andra vårdyrkesstuderande från olika studentorganisationer inom vården startade Vårdfronten. Efter några möten var vi ett nätverk av ett par hundra engagerade, medicinare, socionomer, sjuksköterskor, mentalskötare, som nådde ut på varje avdelning på 30-talet sjukhus i Stockholm. 1969-70 var jag med och debatterade sjukvårdens och psykiatrins framtid med ca. 200 vårdfrontare närvarande på Beckomberga, ett möte arrangerat av sjukhusledningen och facket (vt -69). Under hösten 1969 i en paneldebatt på Medborgarhuset med bl.a. Södersjukhusets direktör, Margueliez - om demokrati och jämlikhet inom sjukvården. Det kulminerade ett halvår senare med den första TV-debatten om psykiatri. Den sändes med anledning av TV-filmen Vårdaren, av bl.a. Bengt Bratt, inspelad på avd. 16, Beckomberga under sommaren. Den drygt tre timmar långa debatten klipptes ned till 50 minuter, vilket gjorde att mycket av det som sändes blev rätt rumphugget och svårbegripligt. Monica Kempe som var debattledare hade jag tjugofem år senare som kurskamrat och seminariekompis på pedagogiska institutionen på Stockholms universitetet. Bland debattörerna fanns psykiatrins dåvarande grand old man, prof. Torsten Frey (son till pr. Frej Svensson), öl. Bengt Berggren, som bl.a. startade den första psykiatriska dagavdelningen (SÖS) och representant för de yngre psykiaterna var Clarence Craaford. En facklig representant för mentalskötarna i Lund åkte tåg, tur och retur till Stockholm, men yttrade inte ett ord under hela debatten. Efteråt fick vi frotteras med bl.a. författarna, regissörer och skådespelare på hotell Anglais, vilket var lite småkul. Så här i efterhand undrar jag om det var värt allt slit - ... det vet det sjutton. Någon på avd. 15 som jag då var placerad på för en 4 månaders praktiktjänstgöring blev paranoid på mig - tror det var försteskötaren vars bror var avgående fackpamp - såg till att få mig omplacerad - alla de ordinarie skötarna på 15 brukade sedan gå på fackmötena och ge mig allt sitt stöd och jag var omtyckt av klinikledningen inte minst den syndikalistiskt influerade liberalen doc. Martin Ekbladh och b.öl. Karin Rössel. Fast jag gick till en bra placering på avd. 14 i tre månader och återförenades med Dag Strömberg och fick några av mina bästa arbetskamrater någonsin.
(forts. följer)

VEM ÄR SVENSK?!
T.o.m. inom forskning  kan det ibland vara en fördel om termer och begrepp inte är alltför tydligt definierade. När det gäller personer som bio-psyko-sociokulturellt inte bara har band till Sverige så är det ganska enkelt med vårt östra grannland., Finland. Både en finlandssvensk och sverigefinländare kan accepteras som svenskar om de vill det. Första delen av 1900-talet var det hög status att ha svenskamerikanska släktingar och det har återupptagits idag genom t.ex. TVs dokusåpa om de som söker sina svenska rötter - vi vill gärna inkludera ättlingar till svenska utvandrare som återvänder och genetiskt kanske har en sextondel gener från en svensk anfader/moder. Författaren Kurdo Bahksi har resonerat om sin kulturella identitet - han känner sig inte som kurd och inte heller som svensk utan konstaterade att han var stockholmare - basta... För mig är dock Kurdo Bahksi andra generationens svensk - en svensk-kurd. Vill vi precisera mer än bara acceptera personer som bor i Sverige och känner sig bosatta och hemma här - så är det enkelt att - lägga till: svensk-same, svensk-rom, svensk-finne. Min kompis Marlon som bott 2/3 av sitt liv här men har kvar sitt tyska medborgarskap, svensk-tysk. Det finns många grupper som nu varit här i några generationer, min dotters mammas familj svensk-italienare (mitt barnbarn är 4:e generationen svensk-italienare och med en fjärdedel italienska gener). Kompisen Kamil svensk-polack. Vännen Leila svensk-rysk. Min vän Jorge svensk-argentinare. Alla är de svenskar...

Man kan klustra ett dussintal kriterier på vad en svensk är eller kan vara.(Sen kan man resonera som vid medicinsk diagostik av syndrom t.ex. - då räcker det ofta om några ur en grupp kriterier stämmer...)

1) Språket - att ha svenska som första, andra eller tredje språk
2) Ha svenskt medborgarskap
3) Vara född i Sverige
4) Ha en svensk förälder
5) Känna sig hemma i Sverige
6) Vara långvarigt bosatt i Sverige
7) Uppfatta sig som stockholmare, göteborgare, malmöit, umebo osv. 
8), 9), 10), 11), 12)

När det gäller invandring behöver vi ha en balans mellan utsatta Geneveflyktingar och asylsökande respektive arbetskraftsinvandring. När det finns en utlänningslag med möjlighet till utvisning så måste det gälla en likhet inför lagen och det är fel att klandra rättväsendet och polis när de på ett korrekt sätt följer lagen. Beslut om utvisning skall omedelbart verkställas. Min uppfattning är att myndigheterna dock skall begränsas när det gäller verkställande av beslut om utvisning till 2-3 år - efter så lång tid bör beslutet upphävas och personen uppfattas ha sådan anknytning till Sverige att de bör få uppehållstillstånd. Barn födda i Sverige med utländska föräldrar bör automatiskt få svenskt medborgarskap efter tre år i landet. I nuvarande situation bör amnesti för alla övervägas. Under en mycket kort period, t.ex. ett kvartal i samband med amnesti, avtala med EU om att stoppa asylmöjligheten och sedan göra en nystart. Vi bör också överväga att införa en modern bettleri- och lösdriverilag för att bekämpa det nya slaveriet, med trafficing av både prostituerade och s.k. papperslösa - tiggande, frysande personer som av kriminella nätverk...

Jag blir ytterst sällan arg på människor. De flesta är hyggliga, bra och gör så gott de kan. Jag känner dock ofta en frustration och vrede över orättvisor och orättfärdighet. Allra mest reagerar jag när det drabbar barn. T.ex. den lilla åttaåriga Hinok - född i Sverige och som går i skolan här - det hemland han känner till är Sverige. Jag ger blanka f-n i föräldrasituationen - pappan kan vara världens hyggligaste, mest hårdarbetande, eller kriminellt slödder - oavsett skall  Hinok ha sin egen rätt och sitt eget människovärde. Född i Sverige och bosatt här hela sitt liv bör han ha svenskt medborgarskap. Sverige bör åter ställa sig i spetsen för barns rättigheter och inte traska efter länder som USA och England där aga dvs. lindrig barnmisshandel är tillåten. Vi behöver en ny barnavårdslag som också konkret tar ställning till migrationens barn. Barn födda i Sverige, bosatta i Sverige... är svenskar... De skall värnas av Sverige. Fast kallar nån mig svennebanan så - ok jag är svensk - banan kan du vara själv om du vill... men jag gillar både Sean Banan och Electric Banana Band
 - det vore kul om de uppträdde tillsammans

Det är nåt ruttet med landstingen. Direktörsfasonerna sprider sig. Nu leker de fiat-kapitalister och säljer medborgarnas tåg till amerikamska risk-kapitalister och leasar dem sedan för att lura sina medborgare på deras pengar, skatter... De förlorar hundratals  miljoner som medborgarna sedan ska betala. Sjukvården sköts lika oansvarigt. Tyvärr har moderaterna efter Filippas landstingskarriär lagt programet för avveckling av landstingen på is. Mitt förslag är att vi säljer hela landtingsadministrationen till riskkapitalister i Indien, Kina eller Nigeria. Sedan leaser vi för en tredjedel av nuvarande kostnad. De har ju själva visat vägen. Den politiska styrningen behåller vi själva...

Migration
Jag brukar tänka på Bengt Göranssons tankar om förmyndarsverige som likt överklassdamerna i Strindbergs Röda rummet vill förminska de underkuvade till svaga hjon att utöva välgörenhet på... I det välfärdsbaserade förmynderiet ingår en klientisering av befolkningen Den ses som svag och i behov av skydd.  Kyrkan har förvandlats till ett förmyndarparti som letar  nya svaga individer för att rättfärdiga sin existens. Många medborgarna börjar se sig mer som klienter än som kompetenta och ansvarstagande. Barn, svårt sjuka ochriktigt ålderssvaga behöver självklart bra försäkringar, vård och omsorg. Plötsligt har en massa kategorier som haft det svårt i en betydligt tuffare tid som flytt krav på skadestånd från samtidens medborgare som en slags arvsynd att betala... Migrationsfrågan är också genomsyrad av olika förmyndarpolitruker. En del för i sin naivitet kampanjer som gynnar de nya kriminella slavägarna. Papperslösa och rättlösa bundna av kriminella på den gråsvarta jobbmarknaden... I Andra utnyttjar situationen för illvillig rasism och fördomsfull främlingsrädsla och fientlighet. I Storbrittanien beräknas idag finnas tio gånger fler slavar än då slaveriet förbjöds för tvåhundra år sedan. Vi behöver migration utan att förslava eller livstids klientisera. Vi bör också ta emot en stor kvot av sk. Geneveflyktingar - men täppa till luckorna för de grovt kriminella. människosmugglarna - med ligor som parallellt bedriver narkotikasmuggling...och annan brottslighet. Bedriv politik med gott hjärta och hygglighet, utan att vara alltför naiva. Snälla men inte dumma... Sverige har en tradition som dominerats av tolerans och öppenhet. Det bör vi fortsätta med utan kulturell och politisk masoschism