Många mors

Jag tänker ofta på mina gamla patienter. Nu vill jag berätta om Björn. Våren 1967 arbetade jag på den s.k. Stormen på Beckis. Egentligen var det korrekta namnet, avdelning 34, helorolig vårdavdelning för män, klinik två, Beckomberga mentalsjukhus, en del av Stockholms stads mentalsjukvård. Jag var 18½ år gammal och hade arbetat ett halvår som mentalskötare. Avdelningen hade vi nyligen flyttat från gamla unkna, stinkande lokaler i den s.k. mans oro-byggnaden till nyrenoverade i kvinns oro. Min vän och nuvarande husläkare Dag Strömberg som började på avdelningen samtidigt som jag. Han fick ett vikariat på en annan avdelning omkring årsskiftet och lärde inte känna Björn.

Det var en vårdag Björn kom in. Han uppträder förvirrat och uppvisar ett flertal psykotiska symptom. Björn är 19 år gammal. Jag får ingripa och rädda honom vid flera tillfällen under de kommande veckorna. De flesta med psykossjukdom är mer fridsamma än befolkningen i allmänhet. På 34:an fanns det dock ett handfull patienter som var farliga för andra. För att ta ett exempel, en man i femtioårs-åldern har tidigare utanför sjukhuset sexuellt våldfört sig på både kvinnor och djur. Han har tidigare på avdelningen under flera år våldtagit och förföljt en debil 30-årig man, Hasse, så illa att man till slut tvingades att operera bort delar av dennes tjocktarm som hängde ut. Hasse hade till sist i desperation kastat sig ut genom ett fönster på tredje våningen i den gamla byggnaden och var därefter förlamad i benen. Det var drygt 30 patienter på avdelningen med tolv anställda på rullande schema, samt en föreståndare och en försteskötare dagtid.  I veckorna på dagtid fanns det i snitt tre personal på avdelningen annars två. De för tillfället eller konstant oroligaste och farliga patienterna var inlåsta på isoleringen. Det var sällan någon anställd kom till skada, men det var nästan omöjligt att finnas till hands och skydda alla patienter mot de svåraste.

Björn verkade inte kunna förstå den risksituation han befann sig i.  Förmodligen oavsiktligt kom han i vägen för många av sina medpatienter, försöker t.ex. tränga sig förbi när dörrarna till matsalen öppnades för middagen. På den här nyrenoverade avdelningen är det sex vårdplatser per sal.

Ingen förstår sig riktigt på Björn och hans symptom. Läkarna kollar upp för hjärnskador, hjärntumör osv. Björn talar osammanhängande och är svår att prata med och att ta anamnes på... Vårdnadshavarna beskriver en skötsam kille som går sista året på gymnasiet. Han har mönstrat och skall rycka in i lumpen efter skolavslutningen. Vad har Björn råkat ut för? Vad har hänt honom?

En dag börjar plötsligt Björn att prata med mig helt klart och redigt. Det är en häpnadsväckande berättelse. Han går tredje ring i ett gymnasium på Södermalm. Under håltimmarna i skolan börjar han hänga på en del öl-caféer och hittar där en del småtjuvar och missbrukare som är spännande att prata med. Han totar ihop en historia om att han går på amfetamin och boysen har inget emot att få med sig en till, särskilt en av grabbarna tar honom under sina vingar. Efter en kort tid blir han medbjuden till en s.k. knarkarkvart för att dela spruta med sin nya kompis. När de kommer in, löser denne upp 20 tabletter Ritalina och 20 tabletter Preludin i lite vatten (Beng-rita). Han drar sedan upp det i en glas-spruta och hjälper Björn att injicerade halva silen intravenöst. Nästa minne Björn har är att han åker in genom järngrindar och förbi stora rödfärgade byggnader. Han hade nyligen mönstrat tror att han blivit transporterad till en regemente och tvingas rycka in i militärtjänst i förtid. Björn kommenterar också om hur korkad han känner sig som försatt sig i en så svår situation. Jag uppmanar honom att berätta det för avdelningsläkaren Fransiska Ylander eller den biträdande överläkaren Karin Rössel. Båda två är fantastiska personer och bra läkare. (Karin är tvillingsyster till Greta Hofsten som ett par år senare är FIB-ordförande och åtalad i IB-skandalen.) Jag ger själv en rapport om samtalet. Björn är nu helt klar i knoppen. Han får frigång att röra sig inom sjukhusområdet på egen hand och får permissioner.

I slutet av juli rycker jag själv in i lumpen. Jag har haft två vaknätter och åker direkt till F8, när jag går av mitt pass. Jag känner mig optimistisk och hoppfull, tror att det kommer att ordna sig och gå bra för Björn. När jag återvänder till sjukhuset tio månader senare frågar jag mina arbetskamrater om hur det hade gått för Björn. Svaret blir - han är död... De berättar sedan att han verkade må bra och skrevs ut. Det verkade gå bra i början, men sedan hade han bakom ryggen på läkare och anhöriga återvänt till kvarten för ett nytt försök att knarka. Han hade då återigen drabbats av en amfetamin-psykos. Björn hängde sig sedan på sjukhuset så fort han fick möjlighet. Han blev tjugo år ung och har nu varit död i fyrtiofem år. Det handfull av narkotikamissbrukare jag träffade på under mitt första yrkesår var samtliga döda då jag återvände våren 1968. När jag åt lunch i personalmatsalen på sjukhuset hände det ibland att jag pratade med sjukhusets obduktionstekniker och assistenter. De hade sin egen yrkesjargong och kallade bl.a. de avlidna för mors, som är slang för mortis.  Den förste var Krister K. Han hade efter en rymning lyckats smuggla in åtta flaskor ren morfin som var utskrivna av den s.k. knarkdoktorn Eije Å. Denne hade en mottagning vid Ängby torg där be beroende kunde hämta ut den narkotika de önskade för att injicera på egen hand. Under sjukhusvistelse hade Krister gått ned i tolerans och då han tog sin vanliga mängd slutade andningen att fungera så han kvävdes. Jag kom till avdelningen efter en vak-ledighet och klev in i rummet då mina kollegor gjorde i ordning hans lik. Han var i mitten av 30-årsåldern. Allt psykiatrin hade gjort för honom hade enbart tryckt honom djupare ned i träsket. Han fick biverkningar av neuroleptika och ökad ångest. Han bedövade sig med allt han kunde komma över thinner, trikloretylen, hasch, sprit, amfetamin och morfin... Läkarna erbjöd då lobotomi, men den blev inte såsom det var tänkt. Det var den tidens grova neuropsykiatri. Krister mådde allt sämre... Min egen välgrundade slutsats var och är att mentalsjukvård, psykiatri har inget bra att erbjuda missbrukare. Undantaget kan vara de som redan har en psykossjukdom och kan behöva psykiatrisk behandling för den. Det förekommer en stor omnipotens inom psykiatrin där man betraktar sig som experter på allt mänskligt. Desperata försök att hitta psykiatriska diagnoser för de flesta mänskliga fenomenen. Inom andra delar av vårdsektorn tar man med öppna famnar emot erbjudandet från psykiatrin att ta över deras besvärliga patienter, klienter och försöka sätta in sina vanliga standardmedicineringar- och terapier. Det som kanske fungerar bra på t.ex. depressioner respektive psykoser. Vi ser ju bl.a. de resultat som är offentligt kända Svartenbrandt, Quick...  Rättspsykiatriska utredningar är helt adekvata som underlag till domstolarna. Rättspsykiatri som behandling är en skam för all medicinsk verksamhet.
Det är min övertygelse att Björn dog i onödan. Det borde ha gått att hjälpa honom med en vettig eftervård och öppenvård... Det var alldeles för många mors bland sjukhusets unga missbrukare... Björns död var en av de händelser och erfarenheter som övertygade mig om att sextiotalets psykiatri måste förändras och fick mig att arbeta engagerat i 45 år till. I trettio år förbättrades och humaniserades psykiatrin sedan kom bakslagen och det s.k. neuropsykiatriska enfaldiga perspektivet började åter dominera i sin kejsares nya kläder. Självklart handlar det alltid om bio-psyko-sociala faktorer inom psykiatrin. Det är en enögd perspektivdominans som är en styggelse...

Kriget i Mellanöstern och Nordafrika. De intellektuella i väst tänker inom boxen, sin box...

Mellanöstern och Nordafrika är idag en krigszon med växlande stridsfrekvens. Det brinner eller pyr. De intellektuella i väst beskriver situationen på ett sätt som påminner om barnen som med ögonbindel försöker beskriva en elefant...
Det går ett geografiskt bälte från Mongoliet och norra Kina över Ural, Pakistan, Afganisistan, Iran, Irak, Turkiet, Syrien, Saudarabien, Jordanien, Palestina/Israel och hela Nordafrika. I syd Indonesien, Sirilanka, Thailand, Afrikas horn, delar av Afrika söder om Sahara och Västafrika. Det som sker i detta bälte sedan några decennier är en politisk, totalitär väckelserörelse - islamism. Lika lite, som konflikten mellan "katoliker" och "protestanter" på Nordirland handlade om kristen tro eller både sidors terrorism hade något med demokrati, eller frihet att göra, handlar islamismen om tro. I grunden är det ett angrepp mot en hörnpelare i demokratin och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Det är en är ett angrepp på principen om den absoluta jämlikheten, alla människors absoluta, lika människovärde. Vi är alla olika i en mängd avseenden, men vi är jämlika. Vi har rätt att tänka och tycka som vi vill - tanke och åsiktsfrihet. I den islamistiska, politiska väckelsen är kontrollen och förslavandet av kvinnan själva kärnan. Kvinnoförtrycket tar nya extrema former. En av de värsta sidorna av förtryck är när offren accepterar förtrycket - att låta sig förtryckas är en vidrig aspekt av förtryck. Nazisterna utsåg capos i koncentrationslägren. De kunde t.ex. utse av av de judiska fångarna till en slags förman med vissa uppdrag och ev. privilegier. På så sätt kan i olika av de drabbade länderna, eller kvinnor i exil, acceptera förtrycket och att t.ex, vara underordnade sin man och sina söner. De kan uppfostra sina döttrar att acceptera våld och underordning. Islamisterna har i stort samma politiska intentioner oavsett om det sker inom ramen för wahabitisk kultur, sunni- eller shiamuslimsk... Paradoxalt nog står i flera av dessa länder armén för en sekulär och ofta en mer demokratisk syn med mindre kvinnoförtryck, t.ex. i Turkiet och Egypten. Grindstolparna in till ett demokratiskt samhälle består av å ena sidan (stolpen) öppna och fria val, respektive den andra demokratiska fri- och rättigheter.
Islamisterna i olika länder går till väga som Hitler eller Mussolini. Hitler och nationalsocialistiska partiet i Tyskland valdes in i Riksdagen sedan vred de makten ur demokraternas händer och tog makten över polis och militär. Resten är historia med massmord. krig och massförstörelse. Mussolini som i början var socialist orkade inte invänta massorna utan genomförde sitt korporativa projekt med hjälp av ett brutalt avantgarde, nationalistiskt och chauvinistiskt. Den italienska fascismen var brutal och totalitär,men inte rasistiskt. Den fick stöd av katolska kyrkan. Den kom att inspirera grundandet av Muslimska brödraskapet på 1930-talet.
I den islamistiska, politiska väckelsen ser man tillvägagångssättet från både Mussolini och Hitler, men också Spaniens Franco. 

Den politiska oppositionen och kampen mot shahen av Iran vreds ur de demokratiska krafternas händer av shiamuslimska islamister med blodbad och förtryck. De fick hjälp av kommunisterna, som efteråt slaktades.

USA trodde muslimer skulle vara lättare att förhandla med än Shahen. Förta dagen förklarade den nya islamo-nnazistiska diktatorn krig mot den stora satan USA och den lilla satan Israel. 

 I inbördeskrigets Syrien finns en tunn demokratisk opposition, men mycket handlar om klanstrider och situationen utnyttjas av islamisterna och deras terrorister. 

I Egypten och den arabiska våren kidnappade det islamska brödraskapet och Mursi den demokratiska revolutionen. Kvinnans ställning försämrades direkt och skamlöst försökte Mursi som president att vrida demokratiseringen ur folkets händer och införa sharialagar och totalitär teokrati.

I alla dessa beskrivna situationerna har de intellektuella i väst stått som fån och stirrat utan att begripa det som pågått. Man har utan att förstå eller agera,  stirrat på massmord i Rwanda, på Serbiska nationalisters folkmord mitt framför ögonen på FN och nu det islamistiska projektet.

Det är svårt för hyggliga och positivt empatiska människor att förstå sociopater och psykopater.
Det är oerhört svårt för demokratiskt sinnade och fritänkande personer att förstå och identifiera verkliga, totalitära hot. Det är svårt för de konstruktiva att förstå de destruktiva. Det är svårt för de toleranta att förstå de intoleranta. Den uppräknade differentieringen kan tyckas dualistisk, men självklart finns det skalor och skillnader inom kategorierna. Det finns dock vissa, absoluta begrepp och tillstånd, t.ex. principen om människovärde, jämlikhet. Det kan liknas vid om en kvinna är gravid eller inte.

Demokratiskt sinnade människor, demokratiska länder och demokratiska rörelser behöver fredliga krigare, o-aggressiva och vapenföra med pennan (eller skjutvapen). De toleranta skall inte acceptera de intoleranta  för om de intoleranta dominerar finns inget utrymme för de toleranta och ingen tolerans kvar

Islamo-fascisterna älskar döden mer än sina barn. Demokrater älskar livet, våra barn och medmänniskor. Våra rättssamhällen är byggda för att skydda oss medborgare och våra rättigheter att vara oss själva utan att skada andra, att få tycka, tänka och tro på det man vill. Våra samhällen kan vara stökiga och mångfacetterade, i våra lagar finns kryphål för de asociala att utnyttja. De är inga paradis och de blir aldrig klara. Kommunister, national-socialister och islamo-fascister hatar det. De totalitär kan bara acceptera en tanke, en vilja och en elit, De kräver undersåtar och underkastelser. De söker ständigt syndabockar och blodoffer till sina altare. De söker judar, druzer, andra muslimer, yasider, andra kristna och driver sitt ständiga krig mot kvinnan, den homosexuelle och all hbtq. Ibland förföljs en grupp, annars alla de kommer åt. Muslimska Brödraskapet nationella grupper får lägga upp taktiken själva - det strategiska målet är ett globalt kaifat styrt av en kalif och sharialagar - ett globalt ISIS/Hamas/Boko haram-imperium