Min mor arbetade ca. 25 år för Televerket/Telia. Hon var väldigt lojal med sin arbetsgivare. Själv så upplevde jag en hel del bekymmer med deras monopol och blev glad över möjligheten till alternativ, som jag sedan har använt mig av. Under några år hade jag inget fast abonnemang utan allt var mobilt...
Det blev en hel del bekymmer på landet i Gössäter, för min leverantör hade usel täckning. Min puck som skulle förmedla WIFI hängde vi upp i flaggstången, då kompisen Olle var på besök. Som tur är så regnade det inte så mycket i sommar. Jag hade redan 2012 skaffat fast abonnemang. Nu ringde jag Telia, fick ett gott bemötande. Det ledde till ett avtal om att samla allt i ett, via telefonjacket: bredband, IP-telefoni, TV. Paketet med all teknisk utrustning kom i tid. Serviceteknikern som skulle dyka upp kl. 8.00 kom 7.45. Han flyttade första jacket så det skulle funka med övriga installationer. Kollade det halvdussinet andra jacken i huset och installerade allt. Var på gott humör. Därefter funkade allt problemfritt och kunden me, myself var väldigt nöjd. Företaget fick massor med extra reklam...
I stan flyttade jag förra året några hundra meter och min nya lägenhet ligger i radioskugga. Fastigheten saknar centralantenn och kabel. TV-mottagningen är usel och det är 3G-mottagningen också. Jag kontaktade Telia igen och talade med en lösningsinriktad och trevlig handläggare. Vi kom överens om samma paket som på landet. Tyvärr kunde jag inte pausa det andra abonnemanget halvåret jag är i stan. Handläggaren gav mig som smörjmedel extra megabit utan extra kostnad. När paket med prylar kom var bara hälften med. Resten fick jag ringa om. Rabatten ifrågasattes då, för sådan fanns inte, fast då de båda aktörerna talade med varandra löste det sig. Grejerna kom och fick lösas ut för några hundra, men plötsligt skulle det kosta 900kr att identifiera första jacket och ev. flytta in det i rummet, fast installationen ingick... Igår ringde Telia och meddelade att teknikern skulle komma idag mellan kl. 9-12, mer kunde hon inte att precisera. Jag skulle vara hemma och accepterade för att få det gjort. Hade jag arbetat skulle det ha kostat en halv arbetsdag. Klockan 10.30 dök en trevlig grabb upp och började göra sitt jobb. Efter ett tag upptäckte han att abonnemanget inte var inkopplat. Han ringde Telia och fick informationen om att det skulle kopplas in först på måndag, dvs. han kunde idag inte göra installationen utan bara skruva ihop grejerna. Så resten får jag försöka göra själv när det är inkopplat och funkar inte det så får jag beställa in teknikern igen. (vem betalar och får hålla sig hemma?)
Det känns som att jag har att göra med två helt olika företagskulturer. En där man sammanhållet och kompetent tar ansvar från början till slut och inte utsätter sina kunder för onödiga besvär och kostnader. Den andra mentaliteten känns som en dyning från Sovjet. Kunden står med mössan i hand och ber om att få köpa och betala. Kunden skall vara lösningsinriktad och ta ansvar. På företagssidan vet inte den ena handen vad den andra gör. (Förhoppningsvis löser jag nu nästa bit på måndag... vi får se)
Det här påminner mycket om mina arbetserfarenheter från landstingets sjukvård och mycket annat i dagens samhälle. Högsta nivån och genomsnittsnivån är hög. Godtyckligheten gör dock att en stor andel på lägsta nivå verkligen är låg och kan obetingat få fortsätta vara det, då det saknas effektiva sanktioner och andra metoder att ta itu med det. Så verkar det vara inom försäkringskassan och äldrevården också. Folk är bra och anställda inom olika samhällssektorer är det vanligtvis också. Det verkar dock inte finnas metoder att ta itu med det dysfunktionella. Ofta försöker man åtgärda med kollektiva metoder. Om en anställd ständigt ställer till det händer inget för individen däremot införs administrativa åtgärder för alla anställda. Inom trafiken finns det ett begränsat antal problemförare bestående av t.ex. kriminella, missbrukare och hjärnskadade osv. men de är svåra att komma åt - istället införs begränsningar i trafiken för alla trafikanter, vilket de problematiska struntar i.
För ett antal år sedan sade jag upp kontakten med Telia. Jag hade då mycket noga gått igenom att räkningen för min då nya telefon på landet skulle skickas till min postadress i stan. Jag stängde huset för hösten och återvände till jul och hittade då räkningar och krav från Telia med påminnelse-avgifter, inkassokrav etc. Handläggaren jag sedan talade med var helt kallsinnig till mina påpekanden t.ex. att jag inte har någon postadress på landet utan bara eftersänder post dit under sommaren. Jag betalade och satte Telia i en femårig karantän.
Det som varit bra denna gång är att alla jag talat med har varit tillmötesgående och vänliga. En slags perestrojka har det nog varit i det gamla statliga monopolet trots allt.
Del två och tre
Jag fick stanna hemma på måndag för att försöka få igång abonnemanget med IP-telefoni, bredband och TV. Jag följde instruktonerna som jag fick i fredags, kröp omkring och kollade sladdar etc. Inget funkade och inte viaa Telias hemsida heller. Jag fick ringa supporten som konstaterade att allt skulle vara inkopplat. Sedan ficck jag krypa momkring på golvet och kolla kopplingar igen. Sedan upptäckte supporten att ingen kontakt syntes på skärmen.och vår gemensamma reflektion var att det kanske var någon annan lägenhet som var inkopplad. Handläggaren reklamerade hela installationen.
Igår kom en tekniker från nätägaren och konstaterade samma sak. Det fanns ingen kräm i miuna telefonledningar. Han gav sig iväg till närmaste station och där fanns inga trådar till min ledning inkopplad. Han fixade det, kom tillbaka och det bara att vänta tills själva ledningen fungerade via bredband. Sedan drog han iväg. Jag hade inte fått koderna, utan fick ringa supporten igen, då Telias internetsupport inte accepterar Google och Chromebook. En cool tjej i Sundsvall hjälpte mig och guidade mig igenom proceduren och efter en timme till så var TVn inkopplad. Fantastiskt jag har för första gången på ca. 15 månader en tydlig TV-bild i stan. Sen fick jag ringa supporten igen för att få det reserverade telefon-numret inkopplat. Det kommer att fungera på fredag. Istället för att vara hemma högst ett par timmar så som det var på landet, kunde jag nu inte lämna hemmet dagtid tre vardagar, fred, månd. och tisd. Den här installationen bör jag nog inte betala för, eller vad tycker du? Telia verkar ha buggar i sitt system, som inte riktigt klarar av att korrigera när något börjar gå snett. Fast de anställda har alla varit trevliga och hjälpsamma.
Fast nu känner jag mig nöjd och glad med att ha både ok telefon, wifi och TV.
fredag 18 oktober 2013
onsdag 16 oktober 2013
Vänsterpolitik?!
Jag känner mig ofta stolt över många av mina vänner och bekanta från sextio- och sjuttiotalets solidaritetsrörelse. Jag menar de som kritiserade den då statsbärande socialdemokratins betongpolitik i Sverige som fördes i allians med de allra starkaste företagen och bankerna (monopolkapitalet). Själva den socialdemokratiska parti-organisationen och hela den fackliga organisationen hade byråkratiserats. Inflytandet och makten flyttades från gräsrötterna i stora och breda medlemsorganisationer till representanter och ombudsmän närmast onåbara för den vanlige medlemmen. Ideologiskt uttryckte (S) ett utbrett förakt för små- och medelstora företagare, de s.k. småborgarna. I den förhärskande ideologin skulle också allt gammalt jämnas med marken, t.ex. skulle alla stadskärnor se likadana ut. Alla gamla hus rivas. I Stockholm revs Klara-kvarteren. Den första stora motståndsstriden och segern i Stockholm stod 1971 omkring almarna i Kungsträdgården, en vändpunkt. 70-tals generationen inom socialdemokratin kan beskrivas som en tredje, s.k. förgörar-generation. Branting-generationen byggde en folkrörelsebaserad, vänster-demokratisk grund, sida vid sida med den vänster-liberala rörelsen ledd av Karl Staaf och man tog över regeringsmakten fr.o.m. 20-talet. Sedan följde generationen, Per Albin Hansson som tillsammans med Ernst Wigfors förvaltade och utvecklade bygget av demokrati och välfärd... Den i sin person, ängslige och försiktige förvaltaren och akademikern Tage Erlander tillsammans med den karismatiska Olof Palme var inga folkrörelsemänniskor. Palme med adliga anor, var löjtnant i kavalleriet och kom direkt från unghögern och blev socialdemokratisk statssekreterare hos T.E. Han drevs mest av sitt internationella engagemang och var en lysande, kantig och orädd internationell politiker, som skolpolitiker en katastrof med sina beryktade UKAS och PUKAS-angrepp vilka konfronterades av såväl socialistiska som borgerliga studenter. Statsministern Palmes största bedrift var att blunda då hans finansminister Feldt förledd av riksbankschefen över en natt avskaffade valutaregleringen på 80-talet och Sverige mitt i en stabil internationell konjunktur släppte valutaregleringen och helt på egen hand skapade den allvarligaste, svenska ekonomiska krisen någonsin med billionförluster för landet. Genom sitt genuina ointresse, eller o-kunnande beträffande vanliga arbetare, tjänstemän och företagare lämnade E/P-generationen ett stort utrymme för despotiska småpåvar, partipampar och fackpampar. Finansministern Gunnar Sträng var lite av prototypen - saknade han argument sablade han pompöst ned opponenten, ungefär så som Göran Persson senare gjorde i lite mindre skala. All politik löstes med ökade skatter och avgifter. Det fanns ingen känsla för de enskilda arbetarna och tjänstemännens privatekonomi. Såg man att de inte kunde betala de nya höga hyrorna för miljonprogrammets bostäder så ökades skatterna så att vissa kunde få offentlig återbäring i form av t.ex. bostadsbidrag. Då måste också en speciell administration för detta byggas med ökade skatter osv. De nya bidragssystemen skiljde sig från det geniala barnbidraget, som var exakt lika för alla barn, vilket kräver minimal administration. Barnbidrag till enstaka miljardärs-barn fick en obetydlig påverkan, men i låginkomstfamiljen en enorm påverkan. Med Palme som ledare förlorade socialdemokraterna 1976 regeringsmakten för första gången på ca. femtio år. (I den bästa av världar borde Palme ha blivit statssekreterare på UD, sedan utrikesminister och därefter likt Eliasson ha fått avsluta med en karriär inom FN. Sverige var en för liten arena för honom.) Precis som dagens näthat så var det många som riktade både berättigad, men ofta personlighets-störd ilska mot Palme. Personligen tror jag att det var C.P. som dödade honom och Lisbeth Palmes iakttagelser vid mordet verkar övertygande. Däremot oklarheterna över varför C.P. befann sig i området, slumpmässigt inkl. psykologiskt uppdrag från hans vän "bombmannen", tips från frifräsare inom någon myndighet. Ingen vet säkert. När det gäller störda personer med politiska mål som lasermannen, Mangs, Breivik, Anna Linds mördare är det väldigt svårt för socialt välfungerande att förstå hur de tänker. Sådana "kniven i köttet-politiker" eller "yxan i huvudet-sällskap" har sin egen inre logik, som för andra verkar helt orimliga. Jag läste ett stycke ur ett vittnesmål beträffande en av mina gamla patienter - hennes svärfar tog spritflaskan som stod på bordet, då högg hon kniven i honom tills han dog - blev överlämnad till psykvård och sedan släppt rätt snart - familjetragedi (en rätt äcklig term)... Hade hon blivit arg på Palme skulle hon förmodligen ha gjort det. Inom ungdomspsykiatrin hade jag som föreståndare bra relation till en tonårsflicka som kände sig trygg med mig. Hon flyttade sedan till en ungdomsavdelning där hon högg en kniv i bröstet på den mycket hygglige och snälla, kvinnliga föreståndaren. Själv fick jag en kötthammare av metall slagen i bakhuvudet av en tonårspojke som jag några timmar tidigare varsamt hindrat från att skada sig själv då han höll på att slå sin hand in i en spegel, därefter försökt lugna och trösta. Det går inte att se in i huvudet på andra. De här personerna finns och jag tror Palme råkade ut för en sådan.
Högerpartiet efter Hjalmarsson sågs som enbart korkade och dammiga, mest attraktiva för delar av Östermalm och kretsarna kring kungahuset/riddarhuset och det gjorde man sitt bästa för att leva upp till.
Den andra sidan av solidaritetsrörelsen var den antikoloniala och anti-imperialistiska delen. Den tog ställning för de förtryckta folken i Östeuropa mot Sovjets förtryck och ockupationer. 40-talisterna hade upplevt att Sovjetryssland slog ned frihetssträvandena i Ungern 1956 och senare den s.k. Pragvåren 1968. Därefter demonstrerade den äkta vänstern utanför Sovjets ambassad den 21 augusti varje år. Rörelsen var antirasistisk och stödde kampen mot apartheit i Sydafrika och stödde de svartas medborgarrättsrörelse i USA. Den bekämpade också USAs orättfärdiga, stormaktspolitik och urskiljningslösa krig i Indokina. Det kunde upplevas som en kluvenhet att rörelsen så tydligt bekämpade den rådande amerikanska utrikespolitiken och samtidigt bejakade amerikansk och anglosaxisk kultur. Såg man de svenska demonstrationstågen kunde det likaväl ha vara engelska mods och rockers, eller amerikanska hippies och beatniks... USA var den första demokratiska republiken och den koloni som först lyckades frigöra sig från, den under ett par sekler dominerande stormakten/kolonialmakten, England. USA som efter en isolationistisk politik ingrep i första världskriget och i andra världskriget krossade Nazityskland och då förde ett enligt folkrätten, rättfärdigt krig. Antikrigsrörelsen var också mycket stark i USA under slutet av 60-talet och fram till krigsslutet 1975. Beträffande demokrati, fred och frihet under det senaste seklet har USA växlande spelat på båda planhalvor. Då de dessutom är en demokratisk nation med sin bakgrund har världen rätt att ställa högre krav på dem. Tyvärr verkar tendensen vara fortsatt bekymmersam med reaktionär, närmast religiöst totalitära inslag t.ex. Tea-partyrörelsen som skulle kunna utvecklas till en neo-fascistiskt parti om de inte lyckas med sin kupp inom Republikanska partiet. På 70-talet tog ungdomsrörelsen avstånd från USAs utrikespolitik och gick sedan på en rock eller jazz-klubb t.ex. Bullerbyn och lyssnade på amerikansk (ibland svensk-amerikansk) blues, rock, pop och jazz...
Den fd. VPK-ledaren C.H. Hermansson skrev en bra sammanfattning om den politiska vänstern, i en minnesskrift över framlidne Nils Bejerot:
När jag talar om vänstern menar jag inte någon sekteristisk
grupp som låser in sig med sina egna åsikter
och ser allt och alla utanför det egna huset som onda
fiender. Jag avser den historiska vänsterrörelse som har
sitt ursprung i franska revolutionens och upplysningstidens
ideer och som sedan berikats med marxismens
betraktelsesätt och den anti-imperialistiska rörelsens
solidaritetsbegrepp. Till den hör både den klassiska
liberalismen och arbetarrörelsen liksom de moderna
solidaritetsrörelserna. Vänstern i denna mening har sett
många av sina idéer segra och genomsyra det allmänna
medvetandet.
Både Bejerot och Hermansson hade varit med i SKP/VPK sedan krigstiden. Då Stalins tyranni avslöjades 1956 lämnade Bejerot partiet. Han betecknade sig inte som kommunist, utan hade en period tanken att bygga ett socialistiskt folkparti ungefär som man gjorde i Danmark och Norge, men fokuserade på sin socialmedicinska forskning och blev en av världens ledande forskare angående ungdomsnarkomanin. Väldigt många missbrukare kände igen sig och upplevde sig förstådda av Bejerot. En del tog det negativt då de kände sig avslöjade. Vid Norrmalmstorgs-dramat önskade bankrånare Olsson att få prata med Bejerot som han kände förtroende för. Bejerot analyserade senare det fenomen som uppstod i relationen mellan kidnappare och gisslan - han benämnde det Stockholmssyndromet. Ett begrepp som idag är internationellt lika känt som IKEA. För genomhygglige Bejerot som aldrig gick förbi en människa i nöd räckte det inte bara med en akademisk karriär. Parallellt med sin professur träffade han de mest utsatta i Stockholm som konsult åt polisen. Brandattentatet/-en mot Bejerot tror jag vållade hans död ett par år senare. Det knäckte hans hälsa. Precis som beträffande Palme klarade inte polisen upp det brottet. Ett personligt minne: Vi hade varit på nåt väldigt seriöst möte inne i Stockholm i början av 80-talet. På en av biograferna på Kungsgatan visades Blixt Gordon. Nisse tyckte vi kunde gå in och se den. Han hade på femtiotalet skrivit boken "Barn, serier och samhälle" och varnat för övermännisko-ideal samt rasistiska inslag i främst amerikanska tecknade serier. Bejerot var ingen dogmatiker utan det gick att som en bagatell tillsammans gå in och kolla på en äventyrsfilm och lyssna på Queens musik... Jag hade möjligheten att få samarbeta med Nisse för att stoppa ett allvarligt försök att införa en ny psykiatrisk tvångslag som skulle bryta mot deklarationen om de mänskliga rättigheterna i FN-stadgan. Nils Gärdegård och jag startade Beckombergakommittén mot LPM-lagen med stöd från samtliga fackföreningar, samtliga överläkare och hela sjukhusledningen. Jag blev ordförande för Rikskommittén mot LPM/LPV-lagen. Vi lyckades få stopp på den efter ett par år. Samarbetet med Nils Bejerot medförde också att jag under några år engagerade mig i kampen mot narkotikan. Han verkade också i och genom FIB/kf - bl.a. i rörelsen för Kunskap i skolan - det var inte Björklund som upptäckte risken med flumskolan - effekterna märktes redan kring 1980 - fp har dock enbart anammat halva perspektivet... Vi verkade också för en bred försvarsvänlig vänster. Jag hade bl.a. annat nöjet att lifta med honom till en sådant evenemang ordnat i Örebro. I bilen satt också Nils Gärdegård som var ordf. för FIB/kf, samt en kvinna som var ledare för Lottaförbundet, eller någon annan frivilligorganisation. En mycket intressant, spännande och rolig biltur - inte minst Bejerots mustiga skrönor för den lätt chockade damen. Det kan ibland vara svårt att se glimten i ögat på någon då man sitter i en bil och tittar framåt.
Hermansson stannade 1956 kvar och verkade för ett avståndstagande från den totalitära kommunismen. Han forskade också, skrev böcker och avhandlingar om den ekonomiska maktstrukturen i landet. Hermansson var en av de intelligentaste och klokaste partiledarna i modern tid. Uppgörelsen och avståndstagande från den totalitära kommunismen avbröts enligt min uppfattning av hans efterträdare Werner som hukade för öststatskommunismen. Han framstod som en hygglig karl, men inte med företrädarens resning och stod inte emot trycket från öst, förmodligen påverkat av en del personliga problem. Under Hermansson bröt sig den stalinistiska falangen av de mest Sovjettrogna med centrum i Norrbotten och kring tidningen Norrskensflamman ut och bildade ett eget parti. Den milde Hermansson kunde sätta ned sin fot. Hans kända yttrande på en partikongress: "Nån jävla ordning får det väl vara i ett part!" Gudrun Schyman som började sin politiska bana inom Folket i Bild/kf fortsatte senare som partiledare för vänsterpartiet en viss uppgörelse med den kvarvarande kommunistiska falangen, men trots partiets framgång lyckades hon inte med det. Hennes efterträdare Lars Ohly kallade sig öppet för kommunist. Ett av de sista mötena jag var med på i FIB/kf, omkring 1990 satt jag i samma seminariegrupp som Hermansson och Sture Ring med väldigt stimulerande resonemang på hög nivå. Hermansson hade inte varit aktiv i organisationen, men vänligt sinnad. En liten kul detalj från plenarmötet var då Jan Guillou, jakt-klädd skulle upp i talarstolen och först ställde hjortgeväret i ett hörn.
Flyttar vi över Hermanssons ovanstående vida vänsterbegrepp som utgår från upplysningstiden, franska revolutionen och hela den demokratiska rörelsen, till samtidens Sverige. Då finner vi att flertalet av riksdagspartierna verkar i denna demokratiska vänstertradition.
Tyvärr har dock många politiker och partimedlemmar ett behov att definiera sig ungefär som inom lagsporterna. Nyss var en moderat kommunpolitiker i TV och spjärnade emot partiets nuvarande position - han deklarerade att moderaterna befann sig till höger om mitten, men tillade sedan att (M) är ett center-högerparti. Inom sossarna delar man upp sig i vänster resp. högerfalanger och slåss om centrala partiposter - det enda man riktigt verkar vara överens om är att landet har en höger-regering. Liknande falanger finns inom (V) som per def. ändå ser partiet som vänster och (S) som en slags vänster-höger. Massmedia verkar älska detta slags banaliserade uppdelning som skymmer realpolitiken.
Granskar man partierna mer faktiskt så framträder en annan bild: Vänsterpartiet är i demokratiska perspektiv kluvet genom sin tidigare bundenhet till diktaturerna i Östeuropa och en kvardröjande kommunist- och revolutionsromantik, men flertalet medlemmar och företrädare verkar idag vara identifierade med ett demokratiskt vänsterperspektiv, fast utan CHs breda synsätt.
Miljöpartiet verkar också alltmer i en liberal, demokratisk vänstertradition.
Socialdemokraterna och folkpartiet är den ursprungliga svenska, demokratiska vänstern och trots sina brister befinner de sig i den demokratiska vänsterfåran.
Centerpartiet kommer ur den folkliga bonderörelsen och är idag i mångt och mycket ett slags blandparti med olika politiska falanger, med både reaktionära krafter, populistiska kring t.ex. jakt, fiske och jordbruk, respektive progressiv miljöpolitik, liberal, demokratisk företagspolitik, samt en postmodernistisk, dekonstruktivistisk s.k. Stureplanscenter.
Moderaterna har genomgått en genuin metamorfos från det reaktionära konservativa partiet för 100 år sedan, via ett demokratiskt högerparti till ett både traditionellt och modernt demokratiskt och liberalt välfärdsparti.
Kristdemokraterna (KD) värnar också välfärden, men saknar idag folkrörelseförankring trots sin start i frikyrkorörelsen. För att kunna bygga ett parti var dock Alf Svensson tvungen att lämna pingströrelsens grundare Levi Petrus. Idag är de ett mer individuellt, familjefokuserat, värdekonservativt parti. KD är inget vänsterparti. Det populistiska nyhöger-partiet,
Sverigedemokraterna(SD) har nynazistiska rötter som partiledningen om inte annat så för att bredda sitt väljarunderlag försöker fjärma sig från.
Det konsensus som finns i Sverige kring både demokrati och välfärd kan vi känna oss glada och stolta över och både Staaf och Brantings ättlingar kan slå sig för bröstet. I svenska media verkar det dock som om Sverige sedan sju år leds av högerpolitik. Synar man detta ur ett internationellt perspektiv faller påståendet. Jämfört med USA så skulle knappast ens den mest välfärdsinriktade, tredjedelen av Demokratiska partiet platsa inom den ovan beskrivna vänsterskalan. Det finns i Sverige ett stort politiskt konsensus om välfärdspolitiken och även om utrikespolitik och biståndspolitik. Precis som inom kommunalpolitiken är det dock viktigt att olika alternativ diskuteras, stöts och blöts. De brösttoner som man dock tar till i partipolitiken och demoniserar varandra verkar lite lånade från lagidrotten där man glömmer sitt gemensamma intresse för sport och främjar huligan-ligornas perspektiv på att få hata och slåss med andra hatfyllda. Tyvärr förstärks det av den politiska kommentatorskulturen i massmedia som verkar lånade från sporten och ungefär lika begåvad. Istället för att låta lyssnarna i fred få höra vad politikerna säger i debatter, utfrågningar osv. så dränks det av mer eller mindre inskränkta kommentatorer som förklarar för de obildade massorna vad politikerna egentligen menar. Åsikts- och attitydmässigt befinner sig journalistkåren långt ifrån befolkningen i allmänhet. Den är på intet sätt representativ och borde i sin yrkesfunktion vara mer återhållsamma med sina uppfattningar och åsikter. Inte undra på att media blivit så förtjusta i programserier med personer som garanterat har mindre än 70 IQ. (De mentalt retarderade är en del av befolkningen som självklart ska ha sin del av media-utrymmet. Tyvärr har jag på offentliga platser, bussar, tåg etc. hört kommentarer som känns skrämmande, då en del personer verkar se deras handikapp som lustiga varianter av Family guy, eller Simpson. Jag kan ibland också känna kluvenhet inför alla dessa sjukhusserier, både den rena fiktionen, men också när TV-bolagen finns närvarande på t.ex. barnsjukhus, som min gamla arbetsplats ALB. Magnus Ladulås införde kvinnofrid i Sverige. Hur vore det med sjukhus-frid. Fast vården behöver också granskas, men hur...
Då socialdemokratin under andra delen av 1900-talet började förstelna och föra en betongpolitik fanns det inga andra regeringsdugliga alternativ. 70-talets borgerliga regeringar som mötte en ekonomisk kris förde en desperat socialdemokratisk politik på ett ytterst inkompetent sätt. Betänk varvskrisen och de desperata borgerliga förstatligandena av varvsindustrin och mångmiljard-rullningen.
Förändringen av moderaterna och alliansen har gett Sverige demokratiska alternativ inom ett välfärdsperspektiv. Det ger också socialdemokratin chansen att förändra och utveckla sin förstelnade organisation och utveckla en modern välfärdspolitik. Granskar man det alliansregeringen utfört så har man bibehållet välfärden på samma nivå som tidigare, med samma styrka internationellt, men fortsatt också många brister. Man har samtidigt lyckats rädda det svenska samhället och ekonomin mitt i ett Europa som har tvingats till stora nedskärningar inom alla samhällssektorer. Det man visat med sina skattesänkningar är att det är bättre att få in skatter genom ökat arbete med fler i riktiga jobb, som ökar hela bruttonationalprodukten och större inkomster som beskattas via moms och andra metoder. Dvs. moderaterna kan erbjuda socialdemokraternas välfärd till en lägre kostnad. Redan på 60-talet skrev socialmedicinarna, makarna Inghe rapporter om "Den ofärdiga välfärden" och dessa brister måste alltid granskas, oavsett regering. Välfärden blir aldrig färdig. Tendensen verkar vara att man löser problem för tre personer men skapar ett nytt för en fjärde, då det går bra. Det kan bli omvänt också. Den välfärds- och arbetsmarknadspolitik som socialdemokraterna förde kunde dölja stora brister inom välfärdssystemen. S-ledningen kunde tillsammans med ett fåtal exportföretag och banker föra en ytterst centralistisk politik. Avskedade och arbetslösa kunde förtidspensioneras. Det kunde också spridas till att t.ex. anhöriga som fruar i glesbygden som hade o-stimulerande arbeten hellre stannade hemma. En stor del av, denna nästan en miljon stora grupp i arbetsför ålder som inte förvärvsarbetade, finansierades av de extremt låga lönerna för de kvinnodominerade yrkena inom skola, vård och omsorg. Det har dessutom blivit direkt olönsamt att skaffa sig akademiska utbildningar inom denna sektor. Det här har skadat hela denna sektor för flera decennier framöver och situationen förvärras alltmer, då dessa sektorer för varje år får allt svårare att konkurrera om de mest begåvade och kreativa studenterna. Om några år är det en kvartil av de minst begåvade studenterna som skall vara legitimerade lärare ute i våra skolor. De kan självklart vara individuellt väldigt lämpade och kompetenta, men som stor viktig yrkesgrupp med hundratusentalet verksamma bli det en allvarlig försvagning.
Den metod som förenade ungdomsrörelsen, solidaritetsrörelsen under 70-talet var enhetsmetoden, eller enhetsfrontspolitiken som den kallades. Exempel på denna var Folket i Bild/kulturfront, Vietnamrörelsen m.fl. Den gick ut på att i viktiga frågor som t.ex. att stoppa en skövling av natur, känsliga stadsmiljöer, rättsröta, orättfärdiga krig osv. så finns en skyldighet att söka enhet oavsett andra politiska meningsskillnader. Ett bra exempel var RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, som under 70-80-talet hade en riksdagsman från varje riksdagsparti i sin förbundsstyrelse, vilket var mer genialt än förbundsledningen själva riktigt begrep då det ibland kunde bli lite kortsiktigt tungrott.
En bra företrädare för en modern, internationell demokratisk, fredlig enhetspolitik är Gene Sharp och hans principer för hur diktaturer kan störtas med fredliga metoder och t.o.m. så att om kampen tillåts att föras på diktatorernas starkaste sida dvs., våldet och vapenstyrkan är de demokratiska krafterna dömda att förlora. Sharps metoder användes av demokratirörelsen på Balkan under 90-talet och har använts under den arabiska våren. Den finns säkert i Syrien, men där har den i så fall vridits ur händerna av den del som tog upp en väpnad kamp, vilket utmynnat i en blodbad och ömsesidiga brott mot mänskligheten. Istället för att internt tålmodigt vrida makten ur diktaturens händer blir nu Syriens folk offer för stormaktspolitik och uppgörelser mellan regimen, Ryssland, USA, Iran och Turkiet, samt med EU och FN som åskådare.
Jag är sedan trettio år tillbaka inte anhängare till något politiskt parti. Jag uppfattar mig som en stark demokrat, i ett oändligt demokratiperspektiv, utan utopiska mål, tydlig början eller slut. Demokrati förutsätter som Diderot påtalade, ett upplyst folk, det förutsätter också nationell frihet, valfrihet, demokratiska val och demokratiska institutioner, parlament, (riksdag). Lika avgörande är demokratiska, medborgerliga fri- och rättigheter, osv. Utifrån Hegels dialektik ser vi också den ständiga rörelsen och förändringen av allt, samhälleligt, politiskt och ekonomiskt så förändras termer och begrepp när de brukas. En tendens kan dölja en annan. En nedläggningshotad Konsumbutik i glesbygden tas över av de anställda och byborna, vilket kan gynna alla. Ett par decennier senare så har KF plötsligt skickat mig min ägarandel, min insats på en dryg tusenlapp som jag haft innestående sedan jag blev medlem för 47 år sedan. Många Konsumbutiker bedrivs nu privat. Medlemskortet är nu ett kundkort som hos alla större butikskedjor. Samhället stod oförberedd inför 60-och 70-talets narkotika-epidemi. Ideella krafter startade terapeutiska och pedagogiska kollektiv, t.ex. Hassella-rörelsen till gagn för alla. Fyrtio år senare har företag som går under den benämningen anklagats för fusk och bedrägerier. S:t Görans sjukhus kunde när de började drivas i privat regi faktiskt erbjuda en bättre, mindre byråkratiserad vård än de flesta jämförbara sjukhus till en kostnad av 90% av de som drevs av Stockholms läns landsting. S:t Göran verkar fortfarande fungera bra. Idag dominerar dock en handfull stora vårdbolag den vårdsektor som upplåtits till privat drift inom såväl sjukvård, hemtjänst och äldrevård.
Professor. Marta Szebyhelys gedigna forskningsrapport som nyligen presenterats visar att resultaten av de privata alternativen och konkurrensutsättningen inom vård och omsorg, inte har medfört några mätbara förbättringar i några avseenden. Hon har då granskat samtliga nordiska länder och gjort jämförelser. Därmed inte sagt att det inte går att ha utvecklingsfördelar med alternativa utförare inom välfärdssektorerna. Parollen "bort med vinsterna i vården" är väldigt enfaldig - då den inte är konsekvent dvs. de traditionellt manliga företagen som bygger sjukhus, är fastighetsägare, bedriver instrumentproduktion, it, transport, läkemedelsproduktion är ok men inte de som bedriver själva vården... Den nuvarande S-ledaren var som Metall-bas en av de som allra starkast bidrog till att pressa ned lönerna inom de kvinnodominerade sektorerna. Det har ökat löneklyftan mellan manligt resp. kvinnligt dominerade yrken inom LO. Om inte han gör en lönepolitisk U-sväng blir kvinnorna (och männen i dessa yrken) de största förlorarna om (S) vinner valet 2014. Det gäller LO-kvinnorna inom Kommunal, men i än högre grad i de kvinnodominerade akademikeryrkena, vars fackföreningar idag helt domineras av socialdemokratiska betongpampar ofta i kjolar. I hela denna sektor har ledningsmässigt dominerats av ett kunskaps- och kompetensförakt. Karriärer görs främst av de som inte gillar grunduppgifterna t.ex. att undervisa i klassrummen - det är risk för att det är de som också blir utvalda för karriärtjänster, i landstingen av personer som inte gillar eller förmår ha egen patientkontakt osv. Situationen har i årtionden räddats av duktiga lärare och vårdarbetare som t.ex. trots alla administrativa galenskaper räddat sina patienter och bedrivit en vård i världsklass. Då rekryteringsunderlaget allvarligt försämrats under lång tid kommer detta inte att hålla så länge. Svensk sjukvård håller toppklass, men har fler anställda per patient än något annat land och ändå tror svenskarna att man är allmänt underbemannade och utsatta för nedskärningar inom vården. För en rimlig företagsrevision. Vad gör de anställda inom vård- och omsorg - hur prioriteras resurser och insatser?
Mitt perspektiv är att rå-kapitalismen alltid måste hållas på mattan - lämna inga blottor till sociopater och sociopatiska grupperingar. Då spelar det mindre roll om de är motorcykel-burna eller inte. I den både nationella och internationella ekonomin är den s.k. fiat-företeelsen och direktörskulten hotande och destruktiv. I Sverige ser man direktörsfasonerna inom alla samhällssektorer. I banker, industri och andra företag, men också i kommuner, landsting, SKL, kommunala aktiebolag, bostadsföretag och ideella organisationer som Röda Korset, ställer sig direktörerna högt över ägarna, familjer-, aktie-, pensionsfonder, (ungefär som sossarnas ombudsmän gjorde redan på 70-talet). Gemensamt är att de kortsiktigt genom bonusar, feta löner och förmåner roffar åt sig allt de kommer över. De gör det dessutom i det närmaste riskfritt. För att komma till tals med dessa behövs en demokratisk enhetspolitik mellan riksdagspartierna och medborgarna, väljarna, kommun-innevånarna, aktie- och fondägarna osv. Här behöver Anders Borg och Magdalena Andersson ställa sig sida vid sida och vara uppbackade av sina partiledare. Att hurtigt ropa Heja röda laget, alternativt Heja blåa laget det kan man förvisa upp på läktarna på idrottsanläggningarna. Alternativt plocka fram FC Barcelonas färger och ropa heja Blå-röda laget...
Oavsett utgången i nästa val vore den största utmaningen att skapa en ALLIANS FÖR VÄLFÄRD, en regeringskoalition av socialdemokrater och moderater. Det skulle bli ett hästjobb för dem att finna nya hållbara lösningar för den framtida välfärden med skola, vård och omsorg samt en arbetsmarknad med riktiga jobb. Återförstatligande av skolan. Översyn av huvudmannaskapet av vården. Det enda rimliga i mitt perspektiv är att förstatliga den högspecialiserade sjukvården till regionala universitetssjukhus och i vissa fall nationella centrum. Den vanliga specialistvården, vanliga mottagningar och sjukhus borde läggas under hållbara primärkommuner så som man idag gör på utmärkta, men lite olika sätt på Gotland resp. Norrtälje. Ett väsentligt perspektiv är att välfärdens kärna aldrig får hotas av särintressen. Bo Rotsteins nyligen presenterade internationella forskning över alla faktorer för välfärden och befolkningens känsla av trygghet är att myndigheter och samhällsinstitutioner drivs av oväld, neutralitet (objektivitet), saklighet, förutsägbarhet. (min tolkning och sammanfattning). En utmaning för både starka stridshingstar, utan fruktan och sega arbetshästar som orkar baxa timmer... Frågan är om Reinfeldt och Löfvén har de kvalitéerna. Med tillräcklig styrka och kurage skulle det dessutom helt marginalisera (SD) och även (V).
Högerpartiet efter Hjalmarsson sågs som enbart korkade och dammiga, mest attraktiva för delar av Östermalm och kretsarna kring kungahuset/riddarhuset och det gjorde man sitt bästa för att leva upp till.
Den andra sidan av solidaritetsrörelsen var den antikoloniala och anti-imperialistiska delen. Den tog ställning för de förtryckta folken i Östeuropa mot Sovjets förtryck och ockupationer. 40-talisterna hade upplevt att Sovjetryssland slog ned frihetssträvandena i Ungern 1956 och senare den s.k. Pragvåren 1968. Därefter demonstrerade den äkta vänstern utanför Sovjets ambassad den 21 augusti varje år. Rörelsen var antirasistisk och stödde kampen mot apartheit i Sydafrika och stödde de svartas medborgarrättsrörelse i USA. Den bekämpade också USAs orättfärdiga, stormaktspolitik och urskiljningslösa krig i Indokina. Det kunde upplevas som en kluvenhet att rörelsen så tydligt bekämpade den rådande amerikanska utrikespolitiken och samtidigt bejakade amerikansk och anglosaxisk kultur. Såg man de svenska demonstrationstågen kunde det likaväl ha vara engelska mods och rockers, eller amerikanska hippies och beatniks... USA var den första demokratiska republiken och den koloni som först lyckades frigöra sig från, den under ett par sekler dominerande stormakten/kolonialmakten, England. USA som efter en isolationistisk politik ingrep i första världskriget och i andra världskriget krossade Nazityskland och då förde ett enligt folkrätten, rättfärdigt krig. Antikrigsrörelsen var också mycket stark i USA under slutet av 60-talet och fram till krigsslutet 1975. Beträffande demokrati, fred och frihet under det senaste seklet har USA växlande spelat på båda planhalvor. Då de dessutom är en demokratisk nation med sin bakgrund har världen rätt att ställa högre krav på dem. Tyvärr verkar tendensen vara fortsatt bekymmersam med reaktionär, närmast religiöst totalitära inslag t.ex. Tea-partyrörelsen som skulle kunna utvecklas till en neo-fascistiskt parti om de inte lyckas med sin kupp inom Republikanska partiet. På 70-talet tog ungdomsrörelsen avstånd från USAs utrikespolitik och gick sedan på en rock eller jazz-klubb t.ex. Bullerbyn och lyssnade på amerikansk (ibland svensk-amerikansk) blues, rock, pop och jazz...
Den fd. VPK-ledaren C.H. Hermansson skrev en bra sammanfattning om den politiska vänstern, i en minnesskrift över framlidne Nils Bejerot:
När jag talar om vänstern menar jag inte någon sekteristisk
grupp som låser in sig med sina egna åsikter
och ser allt och alla utanför det egna huset som onda
fiender. Jag avser den historiska vänsterrörelse som har
sitt ursprung i franska revolutionens och upplysningstidens
ideer och som sedan berikats med marxismens
betraktelsesätt och den anti-imperialistiska rörelsens
solidaritetsbegrepp. Till den hör både den klassiska
liberalismen och arbetarrörelsen liksom de moderna
solidaritetsrörelserna. Vänstern i denna mening har sett
många av sina idéer segra och genomsyra det allmänna
medvetandet.
Både Bejerot och Hermansson hade varit med i SKP/VPK sedan krigstiden. Då Stalins tyranni avslöjades 1956 lämnade Bejerot partiet. Han betecknade sig inte som kommunist, utan hade en period tanken att bygga ett socialistiskt folkparti ungefär som man gjorde i Danmark och Norge, men fokuserade på sin socialmedicinska forskning och blev en av världens ledande forskare angående ungdomsnarkomanin. Väldigt många missbrukare kände igen sig och upplevde sig förstådda av Bejerot. En del tog det negativt då de kände sig avslöjade. Vid Norrmalmstorgs-dramat önskade bankrånare Olsson att få prata med Bejerot som han kände förtroende för. Bejerot analyserade senare det fenomen som uppstod i relationen mellan kidnappare och gisslan - han benämnde det Stockholmssyndromet. Ett begrepp som idag är internationellt lika känt som IKEA. För genomhygglige Bejerot som aldrig gick förbi en människa i nöd räckte det inte bara med en akademisk karriär. Parallellt med sin professur träffade han de mest utsatta i Stockholm som konsult åt polisen. Brandattentatet/-en mot Bejerot tror jag vållade hans död ett par år senare. Det knäckte hans hälsa. Precis som beträffande Palme klarade inte polisen upp det brottet. Ett personligt minne: Vi hade varit på nåt väldigt seriöst möte inne i Stockholm i början av 80-talet. På en av biograferna på Kungsgatan visades Blixt Gordon. Nisse tyckte vi kunde gå in och se den. Han hade på femtiotalet skrivit boken "Barn, serier och samhälle" och varnat för övermännisko-ideal samt rasistiska inslag i främst amerikanska tecknade serier. Bejerot var ingen dogmatiker utan det gick att som en bagatell tillsammans gå in och kolla på en äventyrsfilm och lyssna på Queens musik... Jag hade möjligheten att få samarbeta med Nisse för att stoppa ett allvarligt försök att införa en ny psykiatrisk tvångslag som skulle bryta mot deklarationen om de mänskliga rättigheterna i FN-stadgan. Nils Gärdegård och jag startade Beckombergakommittén mot LPM-lagen med stöd från samtliga fackföreningar, samtliga överläkare och hela sjukhusledningen. Jag blev ordförande för Rikskommittén mot LPM/LPV-lagen. Vi lyckades få stopp på den efter ett par år. Samarbetet med Nils Bejerot medförde också att jag under några år engagerade mig i kampen mot narkotikan. Han verkade också i och genom FIB/kf - bl.a. i rörelsen för Kunskap i skolan - det var inte Björklund som upptäckte risken med flumskolan - effekterna märktes redan kring 1980 - fp har dock enbart anammat halva perspektivet... Vi verkade också för en bred försvarsvänlig vänster. Jag hade bl.a. annat nöjet att lifta med honom till en sådant evenemang ordnat i Örebro. I bilen satt också Nils Gärdegård som var ordf. för FIB/kf, samt en kvinna som var ledare för Lottaförbundet, eller någon annan frivilligorganisation. En mycket intressant, spännande och rolig biltur - inte minst Bejerots mustiga skrönor för den lätt chockade damen. Det kan ibland vara svårt att se glimten i ögat på någon då man sitter i en bil och tittar framåt.
Hermansson stannade 1956 kvar och verkade för ett avståndstagande från den totalitära kommunismen. Han forskade också, skrev böcker och avhandlingar om den ekonomiska maktstrukturen i landet. Hermansson var en av de intelligentaste och klokaste partiledarna i modern tid. Uppgörelsen och avståndstagande från den totalitära kommunismen avbröts enligt min uppfattning av hans efterträdare Werner som hukade för öststatskommunismen. Han framstod som en hygglig karl, men inte med företrädarens resning och stod inte emot trycket från öst, förmodligen påverkat av en del personliga problem. Under Hermansson bröt sig den stalinistiska falangen av de mest Sovjettrogna med centrum i Norrbotten och kring tidningen Norrskensflamman ut och bildade ett eget parti. Den milde Hermansson kunde sätta ned sin fot. Hans kända yttrande på en partikongress: "Nån jävla ordning får det väl vara i ett part!" Gudrun Schyman som började sin politiska bana inom Folket i Bild/kf fortsatte senare som partiledare för vänsterpartiet en viss uppgörelse med den kvarvarande kommunistiska falangen, men trots partiets framgång lyckades hon inte med det. Hennes efterträdare Lars Ohly kallade sig öppet för kommunist. Ett av de sista mötena jag var med på i FIB/kf, omkring 1990 satt jag i samma seminariegrupp som Hermansson och Sture Ring med väldigt stimulerande resonemang på hög nivå. Hermansson hade inte varit aktiv i organisationen, men vänligt sinnad. En liten kul detalj från plenarmötet var då Jan Guillou, jakt-klädd skulle upp i talarstolen och först ställde hjortgeväret i ett hörn.
Flyttar vi över Hermanssons ovanstående vida vänsterbegrepp som utgår från upplysningstiden, franska revolutionen och hela den demokratiska rörelsen, till samtidens Sverige. Då finner vi att flertalet av riksdagspartierna verkar i denna demokratiska vänstertradition.
Tyvärr har dock många politiker och partimedlemmar ett behov att definiera sig ungefär som inom lagsporterna. Nyss var en moderat kommunpolitiker i TV och spjärnade emot partiets nuvarande position - han deklarerade att moderaterna befann sig till höger om mitten, men tillade sedan att (M) är ett center-högerparti. Inom sossarna delar man upp sig i vänster resp. högerfalanger och slåss om centrala partiposter - det enda man riktigt verkar vara överens om är att landet har en höger-regering. Liknande falanger finns inom (V) som per def. ändå ser partiet som vänster och (S) som en slags vänster-höger. Massmedia verkar älska detta slags banaliserade uppdelning som skymmer realpolitiken.
Granskar man partierna mer faktiskt så framträder en annan bild: Vänsterpartiet är i demokratiska perspektiv kluvet genom sin tidigare bundenhet till diktaturerna i Östeuropa och en kvardröjande kommunist- och revolutionsromantik, men flertalet medlemmar och företrädare verkar idag vara identifierade med ett demokratiskt vänsterperspektiv, fast utan CHs breda synsätt.
Miljöpartiet verkar också alltmer i en liberal, demokratisk vänstertradition.
Socialdemokraterna och folkpartiet är den ursprungliga svenska, demokratiska vänstern och trots sina brister befinner de sig i den demokratiska vänsterfåran.
Centerpartiet kommer ur den folkliga bonderörelsen och är idag i mångt och mycket ett slags blandparti med olika politiska falanger, med både reaktionära krafter, populistiska kring t.ex. jakt, fiske och jordbruk, respektive progressiv miljöpolitik, liberal, demokratisk företagspolitik, samt en postmodernistisk, dekonstruktivistisk s.k. Stureplanscenter.
Moderaterna har genomgått en genuin metamorfos från det reaktionära konservativa partiet för 100 år sedan, via ett demokratiskt högerparti till ett både traditionellt och modernt demokratiskt och liberalt välfärdsparti.
Kristdemokraterna (KD) värnar också välfärden, men saknar idag folkrörelseförankring trots sin start i frikyrkorörelsen. För att kunna bygga ett parti var dock Alf Svensson tvungen att lämna pingströrelsens grundare Levi Petrus. Idag är de ett mer individuellt, familjefokuserat, värdekonservativt parti. KD är inget vänsterparti. Det populistiska nyhöger-partiet,
Sverigedemokraterna(SD) har nynazistiska rötter som partiledningen om inte annat så för att bredda sitt väljarunderlag försöker fjärma sig från.
Det konsensus som finns i Sverige kring både demokrati och välfärd kan vi känna oss glada och stolta över och både Staaf och Brantings ättlingar kan slå sig för bröstet. I svenska media verkar det dock som om Sverige sedan sju år leds av högerpolitik. Synar man detta ur ett internationellt perspektiv faller påståendet. Jämfört med USA så skulle knappast ens den mest välfärdsinriktade, tredjedelen av Demokratiska partiet platsa inom den ovan beskrivna vänsterskalan. Det finns i Sverige ett stort politiskt konsensus om välfärdspolitiken och även om utrikespolitik och biståndspolitik. Precis som inom kommunalpolitiken är det dock viktigt att olika alternativ diskuteras, stöts och blöts. De brösttoner som man dock tar till i partipolitiken och demoniserar varandra verkar lite lånade från lagidrotten där man glömmer sitt gemensamma intresse för sport och främjar huligan-ligornas perspektiv på att få hata och slåss med andra hatfyllda. Tyvärr förstärks det av den politiska kommentatorskulturen i massmedia som verkar lånade från sporten och ungefär lika begåvad. Istället för att låta lyssnarna i fred få höra vad politikerna säger i debatter, utfrågningar osv. så dränks det av mer eller mindre inskränkta kommentatorer som förklarar för de obildade massorna vad politikerna egentligen menar. Åsikts- och attitydmässigt befinner sig journalistkåren långt ifrån befolkningen i allmänhet. Den är på intet sätt representativ och borde i sin yrkesfunktion vara mer återhållsamma med sina uppfattningar och åsikter. Inte undra på att media blivit så förtjusta i programserier med personer som garanterat har mindre än 70 IQ. (De mentalt retarderade är en del av befolkningen som självklart ska ha sin del av media-utrymmet. Tyvärr har jag på offentliga platser, bussar, tåg etc. hört kommentarer som känns skrämmande, då en del personer verkar se deras handikapp som lustiga varianter av Family guy, eller Simpson. Jag kan ibland också känna kluvenhet inför alla dessa sjukhusserier, både den rena fiktionen, men också när TV-bolagen finns närvarande på t.ex. barnsjukhus, som min gamla arbetsplats ALB. Magnus Ladulås införde kvinnofrid i Sverige. Hur vore det med sjukhus-frid. Fast vården behöver också granskas, men hur...
Då socialdemokratin under andra delen av 1900-talet började förstelna och föra en betongpolitik fanns det inga andra regeringsdugliga alternativ. 70-talets borgerliga regeringar som mötte en ekonomisk kris förde en desperat socialdemokratisk politik på ett ytterst inkompetent sätt. Betänk varvskrisen och de desperata borgerliga förstatligandena av varvsindustrin och mångmiljard-rullningen.
Förändringen av moderaterna och alliansen har gett Sverige demokratiska alternativ inom ett välfärdsperspektiv. Det ger också socialdemokratin chansen att förändra och utveckla sin förstelnade organisation och utveckla en modern välfärdspolitik. Granskar man det alliansregeringen utfört så har man bibehållet välfärden på samma nivå som tidigare, med samma styrka internationellt, men fortsatt också många brister. Man har samtidigt lyckats rädda det svenska samhället och ekonomin mitt i ett Europa som har tvingats till stora nedskärningar inom alla samhällssektorer. Det man visat med sina skattesänkningar är att det är bättre att få in skatter genom ökat arbete med fler i riktiga jobb, som ökar hela bruttonationalprodukten och större inkomster som beskattas via moms och andra metoder. Dvs. moderaterna kan erbjuda socialdemokraternas välfärd till en lägre kostnad. Redan på 60-talet skrev socialmedicinarna, makarna Inghe rapporter om "Den ofärdiga välfärden" och dessa brister måste alltid granskas, oavsett regering. Välfärden blir aldrig färdig. Tendensen verkar vara att man löser problem för tre personer men skapar ett nytt för en fjärde, då det går bra. Det kan bli omvänt också. Den välfärds- och arbetsmarknadspolitik som socialdemokraterna förde kunde dölja stora brister inom välfärdssystemen. S-ledningen kunde tillsammans med ett fåtal exportföretag och banker föra en ytterst centralistisk politik. Avskedade och arbetslösa kunde förtidspensioneras. Det kunde också spridas till att t.ex. anhöriga som fruar i glesbygden som hade o-stimulerande arbeten hellre stannade hemma. En stor del av, denna nästan en miljon stora grupp i arbetsför ålder som inte förvärvsarbetade, finansierades av de extremt låga lönerna för de kvinnodominerade yrkena inom skola, vård och omsorg. Det har dessutom blivit direkt olönsamt att skaffa sig akademiska utbildningar inom denna sektor. Det här har skadat hela denna sektor för flera decennier framöver och situationen förvärras alltmer, då dessa sektorer för varje år får allt svårare att konkurrera om de mest begåvade och kreativa studenterna. Om några år är det en kvartil av de minst begåvade studenterna som skall vara legitimerade lärare ute i våra skolor. De kan självklart vara individuellt väldigt lämpade och kompetenta, men som stor viktig yrkesgrupp med hundratusentalet verksamma bli det en allvarlig försvagning.
Den metod som förenade ungdomsrörelsen, solidaritetsrörelsen under 70-talet var enhetsmetoden, eller enhetsfrontspolitiken som den kallades. Exempel på denna var Folket i Bild/kulturfront, Vietnamrörelsen m.fl. Den gick ut på att i viktiga frågor som t.ex. att stoppa en skövling av natur, känsliga stadsmiljöer, rättsröta, orättfärdiga krig osv. så finns en skyldighet att söka enhet oavsett andra politiska meningsskillnader. Ett bra exempel var RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, som under 70-80-talet hade en riksdagsman från varje riksdagsparti i sin förbundsstyrelse, vilket var mer genialt än förbundsledningen själva riktigt begrep då det ibland kunde bli lite kortsiktigt tungrott.
En bra företrädare för en modern, internationell demokratisk, fredlig enhetspolitik är Gene Sharp och hans principer för hur diktaturer kan störtas med fredliga metoder och t.o.m. så att om kampen tillåts att föras på diktatorernas starkaste sida dvs., våldet och vapenstyrkan är de demokratiska krafterna dömda att förlora. Sharps metoder användes av demokratirörelsen på Balkan under 90-talet och har använts under den arabiska våren. Den finns säkert i Syrien, men där har den i så fall vridits ur händerna av den del som tog upp en väpnad kamp, vilket utmynnat i en blodbad och ömsesidiga brott mot mänskligheten. Istället för att internt tålmodigt vrida makten ur diktaturens händer blir nu Syriens folk offer för stormaktspolitik och uppgörelser mellan regimen, Ryssland, USA, Iran och Turkiet, samt med EU och FN som åskådare.
Jag är sedan trettio år tillbaka inte anhängare till något politiskt parti. Jag uppfattar mig som en stark demokrat, i ett oändligt demokratiperspektiv, utan utopiska mål, tydlig början eller slut. Demokrati förutsätter som Diderot påtalade, ett upplyst folk, det förutsätter också nationell frihet, valfrihet, demokratiska val och demokratiska institutioner, parlament, (riksdag). Lika avgörande är demokratiska, medborgerliga fri- och rättigheter, osv. Utifrån Hegels dialektik ser vi också den ständiga rörelsen och förändringen av allt, samhälleligt, politiskt och ekonomiskt så förändras termer och begrepp när de brukas. En tendens kan dölja en annan. En nedläggningshotad Konsumbutik i glesbygden tas över av de anställda och byborna, vilket kan gynna alla. Ett par decennier senare så har KF plötsligt skickat mig min ägarandel, min insats på en dryg tusenlapp som jag haft innestående sedan jag blev medlem för 47 år sedan. Många Konsumbutiker bedrivs nu privat. Medlemskortet är nu ett kundkort som hos alla större butikskedjor. Samhället stod oförberedd inför 60-och 70-talets narkotika-epidemi. Ideella krafter startade terapeutiska och pedagogiska kollektiv, t.ex. Hassella-rörelsen till gagn för alla. Fyrtio år senare har företag som går under den benämningen anklagats för fusk och bedrägerier. S:t Görans sjukhus kunde när de började drivas i privat regi faktiskt erbjuda en bättre, mindre byråkratiserad vård än de flesta jämförbara sjukhus till en kostnad av 90% av de som drevs av Stockholms läns landsting. S:t Göran verkar fortfarande fungera bra. Idag dominerar dock en handfull stora vårdbolag den vårdsektor som upplåtits till privat drift inom såväl sjukvård, hemtjänst och äldrevård.
Professor. Marta Szebyhelys gedigna forskningsrapport som nyligen presenterats visar att resultaten av de privata alternativen och konkurrensutsättningen inom vård och omsorg, inte har medfört några mätbara förbättringar i några avseenden. Hon har då granskat samtliga nordiska länder och gjort jämförelser. Därmed inte sagt att det inte går att ha utvecklingsfördelar med alternativa utförare inom välfärdssektorerna. Parollen "bort med vinsterna i vården" är väldigt enfaldig - då den inte är konsekvent dvs. de traditionellt manliga företagen som bygger sjukhus, är fastighetsägare, bedriver instrumentproduktion, it, transport, läkemedelsproduktion är ok men inte de som bedriver själva vården... Den nuvarande S-ledaren var som Metall-bas en av de som allra starkast bidrog till att pressa ned lönerna inom de kvinnodominerade sektorerna. Det har ökat löneklyftan mellan manligt resp. kvinnligt dominerade yrken inom LO. Om inte han gör en lönepolitisk U-sväng blir kvinnorna (och männen i dessa yrken) de största förlorarna om (S) vinner valet 2014. Det gäller LO-kvinnorna inom Kommunal, men i än högre grad i de kvinnodominerade akademikeryrkena, vars fackföreningar idag helt domineras av socialdemokratiska betongpampar ofta i kjolar. I hela denna sektor har ledningsmässigt dominerats av ett kunskaps- och kompetensförakt. Karriärer görs främst av de som inte gillar grunduppgifterna t.ex. att undervisa i klassrummen - det är risk för att det är de som också blir utvalda för karriärtjänster, i landstingen av personer som inte gillar eller förmår ha egen patientkontakt osv. Situationen har i årtionden räddats av duktiga lärare och vårdarbetare som t.ex. trots alla administrativa galenskaper räddat sina patienter och bedrivit en vård i världsklass. Då rekryteringsunderlaget allvarligt försämrats under lång tid kommer detta inte att hålla så länge. Svensk sjukvård håller toppklass, men har fler anställda per patient än något annat land och ändå tror svenskarna att man är allmänt underbemannade och utsatta för nedskärningar inom vården. För en rimlig företagsrevision. Vad gör de anställda inom vård- och omsorg - hur prioriteras resurser och insatser?
Mitt perspektiv är att rå-kapitalismen alltid måste hållas på mattan - lämna inga blottor till sociopater och sociopatiska grupperingar. Då spelar det mindre roll om de är motorcykel-burna eller inte. I den både nationella och internationella ekonomin är den s.k. fiat-företeelsen och direktörskulten hotande och destruktiv. I Sverige ser man direktörsfasonerna inom alla samhällssektorer. I banker, industri och andra företag, men också i kommuner, landsting, SKL, kommunala aktiebolag, bostadsföretag och ideella organisationer som Röda Korset, ställer sig direktörerna högt över ägarna, familjer-, aktie-, pensionsfonder, (ungefär som sossarnas ombudsmän gjorde redan på 70-talet). Gemensamt är att de kortsiktigt genom bonusar, feta löner och förmåner roffar åt sig allt de kommer över. De gör det dessutom i det närmaste riskfritt. För att komma till tals med dessa behövs en demokratisk enhetspolitik mellan riksdagspartierna och medborgarna, väljarna, kommun-innevånarna, aktie- och fondägarna osv. Här behöver Anders Borg och Magdalena Andersson ställa sig sida vid sida och vara uppbackade av sina partiledare. Att hurtigt ropa Heja röda laget, alternativt Heja blåa laget det kan man förvisa upp på läktarna på idrottsanläggningarna. Alternativt plocka fram FC Barcelonas färger och ropa heja Blå-röda laget...
Oavsett utgången i nästa val vore den största utmaningen att skapa en ALLIANS FÖR VÄLFÄRD, en regeringskoalition av socialdemokrater och moderater. Det skulle bli ett hästjobb för dem att finna nya hållbara lösningar för den framtida välfärden med skola, vård och omsorg samt en arbetsmarknad med riktiga jobb. Återförstatligande av skolan. Översyn av huvudmannaskapet av vården. Det enda rimliga i mitt perspektiv är att förstatliga den högspecialiserade sjukvården till regionala universitetssjukhus och i vissa fall nationella centrum. Den vanliga specialistvården, vanliga mottagningar och sjukhus borde läggas under hållbara primärkommuner så som man idag gör på utmärkta, men lite olika sätt på Gotland resp. Norrtälje. Ett väsentligt perspektiv är att välfärdens kärna aldrig får hotas av särintressen. Bo Rotsteins nyligen presenterade internationella forskning över alla faktorer för välfärden och befolkningens känsla av trygghet är att myndigheter och samhällsinstitutioner drivs av oväld, neutralitet (objektivitet), saklighet, förutsägbarhet. (min tolkning och sammanfattning). En utmaning för både starka stridshingstar, utan fruktan och sega arbetshästar som orkar baxa timmer... Frågan är om Reinfeldt och Löfvén har de kvalitéerna. Med tillräcklig styrka och kurage skulle det dessutom helt marginalisera (SD) och även (V).
måndag 14 oktober 2013
Försvar för våra ungdomar
Sossarna ledde uppbyggnaden av svensk välfärd och det moderna samhället. Första hälften av 1900-talet var fredsrörelsen stark i landet och t.ex. många av mina släktingar från gamla soldatsläkter var engagerade radikal- pacifister. Inför 2:a världskriget hade landet nedrustat så mycket att vi i det närmaste var försvarslösa. Det mest hotfulla vi kunde erbjuda mot t.ex. nazityskland var att skrämma med att ta självmord på vårt näringsliv och spränga våra gruvor och vissa nyckelindustrier... Därefter upprustade vi hastigt av rena chocken och förskräckelsen under ett par decennier så vi fick ett av Europas starkaste försvar. Samtidigt var vi fredliga, hjälpsamma i biståndsarbetet och tjänade FN var helst det behövdes. Vi kunde på kort tid ställa flera hundratusen soldater på fötter och hade världens fjärde starkaste flygvapen. Vårt förvarspolitik utsattes för intensiva propagandistiska angrepp från Sovjetunionens infiltratörer och s.k. nyttiga idioter. Bäst kartlagt är DDRs infiltration i t.ex. svenska skolor, lärarkår... När det sovjetiska väldet rasade ihop för drygt tjugo år sedan verkar många av sovjettrogna ha flyttat över sina sympatier till de nya härskarna i Kreml.
Jag är förvånad över att det sedan blev så enkelt att nedrusta och närmast avrusta det svenska försvaret utifrån tanken om en idealiserad framtid. landet har behållit ett tunt flygförsvar och lite biståndsförband för insatser för en märklig form av militärt biståndsarbete. Denna galenskap har i olika begränsade avsnitt sin egen inre logik. Det är klart att skall någon mellanchef hålla sin budget så kanske den inte räcker till att vartannat år smörja de stora välfungerande artilleripjäser i Stockholms skärgård som istället skrotas. Det är påfallande ofta som man i försvarspolitik hamnar i det av Jannis beskrivna s.k. groupthink. Plötsligt var värnplikten först nedskuren sedan slaktad. Sedan blev man förvånad över en ökad ungdomsarbetslöshet. Samhället var ju helt inställd på att en årskull unga män var sysselsatta inom värnplikten.
Så fort man i pressen börjar tala om hoten från en ökad nationalism och stormaktspolitik i öst hoppar ovan beskrivna megafoner upp i pressen. Svaret kommer sedan från Nato-anhängarna - det senare utmynnar oftast i att inte behöver vi en egen beredskap, försvarsvilja och egen försvarsförmåga. Det räcker att vi går med i Nato så ordnar det sig. Sossarna har gjort en liten och intetsägande svängning som trots allt är intressant. Alla ungdomar skall få mönstra på internet, men sen blir det inget mer. Moderaterna är pinsamt tysta. Fp har sina Nato-illusioner. Vänsterpartiet har å ena sidan sympatier för islamismen, utan att försvara terrorn, men de förstår den - å andra sidan fortsätter man sitt stöd för Ryssland av hävd och hamnar i konflikt med sig själv t.ex. vid konflikterna i Tjetjenien. Mp gillar inte vapen och arméer för de är dåliga för miljön... Sverige har genom sin nedrustning destabiliserat hela Norden. Omgivningen blir osäker och orolig. Är Sverige ett förvars-politiskt vakum en nation som inte längre kan värna sina gränser. Den dagen kan vi inte heller värna vår demokrati och frihet. Den unga generationen kanske inte ens förstår frågan. Vi äldre kommer ihåg hur Finland och president Kekkonen fick huka sig inför Sovjets stormaktspolitik, åka till Moskva och anpassa sig för att minska risken för att bli angripna på olika sätt. Idag ser vi liknande tendenser från Ryssland gentemot Ukraina. En liten försmak får vi nu nog kring HBTQ-rörelsen där Kreml kommer att fortsätta demonstrera sin makt. Om den ryska HBTQ-rörelsen är smart bygger den successivt upp sin ställning t.ex. inspirerad av Sharps metoder. Om den blir militant och mest drivs av europeiska intellektuella så kommer den ryska delen att fängslas och krossas. Vi såg den fredliga demokratirörelsen på Himmelska fridens torg i Peking, som hade visst stöd bland de demokratiskt sinnade i KKP, men då provokatörer började bränna bussar osv. och demonstranterna tog till våld eller svarade med motvåld var utgången given. Demonstrationen och större delen av rörelsen krossades, många dödades och fängslades. De mest demokratiska krafterna i kommunistpartiet förlorade inflytande och demokratiska förändringar slogs tillbaka för decennier.
Svensk försvar handlar inte främst om några få flygplan. Det handlar om den folkliga försvarsviljan och ett beväpnat och utbildat folk. Det handlar också om ett försvar som både är militärt och civilt.
För att slå två flugor i en smäll. Inför en obligatorisk totalförsvarsutbildning, som en extra termin efter gymnasiet. Bedriv den i huvudsak på hemorten, men erbjud de särskilt intresserade internat (typ gamla lumpen) ge alla en teoretisk och demokratisk, folkrättslig grundutbildning. Utbildning i handeldvapen. Grundläggande fordonsutbildning, förberedelse för körkort, terrängkörning. Sjukvårdsutbildning för fredstid, krig, men också katastrofinsatser, nationellt såväl som internationellt. Elementär utbildning i organisation, grupp, ledarskap. En intensivutbildning där man kör så det ryker och varje arbetsgivare vet att de ungdomar som kommer ut ur den kommer att fungera på ett jobb. Använd de relativt ineffektiva miljarder som satsas på "förslöade ungdomar och kräsna arbetsgivare" som en grundpeng till detta. De flesta människor är bra och det gäller ungdomar, unga vuxna och arbetsgivare också. Det finns dock etiska värden med balansen kring individens samhälleliga rättigheter respektive skyldigheter som blivit förryckta. En sådan inställning är att ett offentligt samhälle skall ge arbete till alla individer - det var en sovjetisk illusion i syfte att passivisera folket. Alla vuxna i arbetsför ålder är skyldiga att försörja sig inom lagens ramar och betala sin del av samhällets förväntade kostnad för dem under uppväxt, vid behov av vård och omsorg samt som gamla. Kan de inte skaffa arbete på uppväxtorten får de flytta på sig. De som har begränsad arbetsförmåga får använda sig av den som finns - bygga på sitt friska - bygga på sin förmåga. I dagens It-samhälle finns dessutom alla chanser att bygga upp sitt eget företag, internetbaserat. Orkar man vara uppkopplad och spela, kolla facebook osv. kan man använda halva tiden till att försöka tjäna in en försörjning och göra lite nytta, oavsett om det leder till inkomster på hundra kr per månad eller hundratusen...
Ur försvarshänseende tror jag att den utvecklingskraft som finns hos 19- 20-åringar ibland behöver aktiveras. Den gamla lumpen hade en del demokratiska inslag som var oöverträffade. Den gav möjligheter för individer från alla olika samhällsskikt att mötas så som aldrig annars. Den kunde ibland vara ineffektiv med mycket väntan och dötid. En ny variant inriktad på både civilt och militärt försvar skulle ha som ett av sina demokratiska syften att aktivera och mobilisera den unge vuxne inför sitt vuxenblivande och vuxenansvar. En vecka skjutövningar, nästa att möta snabba effektiva ambulanssjuksköterskor, eller brandmän... Självklart skulle det finnas vapenfria alternativ för de som av livsåskådningsskäl väljer bort vapendelen, däremot aldrig omvänt. De som är beredda att bära vapen skall alltid också tränas i att ta hand om sjuka och skadade.
Jag är förvånad över att det sedan blev så enkelt att nedrusta och närmast avrusta det svenska försvaret utifrån tanken om en idealiserad framtid. landet har behållit ett tunt flygförsvar och lite biståndsförband för insatser för en märklig form av militärt biståndsarbete. Denna galenskap har i olika begränsade avsnitt sin egen inre logik. Det är klart att skall någon mellanchef hålla sin budget så kanske den inte räcker till att vartannat år smörja de stora välfungerande artilleripjäser i Stockholms skärgård som istället skrotas. Det är påfallande ofta som man i försvarspolitik hamnar i det av Jannis beskrivna s.k. groupthink. Plötsligt var värnplikten först nedskuren sedan slaktad. Sedan blev man förvånad över en ökad ungdomsarbetslöshet. Samhället var ju helt inställd på att en årskull unga män var sysselsatta inom värnplikten.
Så fort man i pressen börjar tala om hoten från en ökad nationalism och stormaktspolitik i öst hoppar ovan beskrivna megafoner upp i pressen. Svaret kommer sedan från Nato-anhängarna - det senare utmynnar oftast i att inte behöver vi en egen beredskap, försvarsvilja och egen försvarsförmåga. Det räcker att vi går med i Nato så ordnar det sig. Sossarna har gjort en liten och intetsägande svängning som trots allt är intressant. Alla ungdomar skall få mönstra på internet, men sen blir det inget mer. Moderaterna är pinsamt tysta. Fp har sina Nato-illusioner. Vänsterpartiet har å ena sidan sympatier för islamismen, utan att försvara terrorn, men de förstår den - å andra sidan fortsätter man sitt stöd för Ryssland av hävd och hamnar i konflikt med sig själv t.ex. vid konflikterna i Tjetjenien. Mp gillar inte vapen och arméer för de är dåliga för miljön... Sverige har genom sin nedrustning destabiliserat hela Norden. Omgivningen blir osäker och orolig. Är Sverige ett förvars-politiskt vakum en nation som inte längre kan värna sina gränser. Den dagen kan vi inte heller värna vår demokrati och frihet. Den unga generationen kanske inte ens förstår frågan. Vi äldre kommer ihåg hur Finland och president Kekkonen fick huka sig inför Sovjets stormaktspolitik, åka till Moskva och anpassa sig för att minska risken för att bli angripna på olika sätt. Idag ser vi liknande tendenser från Ryssland gentemot Ukraina. En liten försmak får vi nu nog kring HBTQ-rörelsen där Kreml kommer att fortsätta demonstrera sin makt. Om den ryska HBTQ-rörelsen är smart bygger den successivt upp sin ställning t.ex. inspirerad av Sharps metoder. Om den blir militant och mest drivs av europeiska intellektuella så kommer den ryska delen att fängslas och krossas. Vi såg den fredliga demokratirörelsen på Himmelska fridens torg i Peking, som hade visst stöd bland de demokratiskt sinnade i KKP, men då provokatörer började bränna bussar osv. och demonstranterna tog till våld eller svarade med motvåld var utgången given. Demonstrationen och större delen av rörelsen krossades, många dödades och fängslades. De mest demokratiska krafterna i kommunistpartiet förlorade inflytande och demokratiska förändringar slogs tillbaka för decennier.
Svensk försvar handlar inte främst om några få flygplan. Det handlar om den folkliga försvarsviljan och ett beväpnat och utbildat folk. Det handlar också om ett försvar som både är militärt och civilt.
För att slå två flugor i en smäll. Inför en obligatorisk totalförsvarsutbildning, som en extra termin efter gymnasiet. Bedriv den i huvudsak på hemorten, men erbjud de särskilt intresserade internat (typ gamla lumpen) ge alla en teoretisk och demokratisk, folkrättslig grundutbildning. Utbildning i handeldvapen. Grundläggande fordonsutbildning, förberedelse för körkort, terrängkörning. Sjukvårdsutbildning för fredstid, krig, men också katastrofinsatser, nationellt såväl som internationellt. Elementär utbildning i organisation, grupp, ledarskap. En intensivutbildning där man kör så det ryker och varje arbetsgivare vet att de ungdomar som kommer ut ur den kommer att fungera på ett jobb. Använd de relativt ineffektiva miljarder som satsas på "förslöade ungdomar och kräsna arbetsgivare" som en grundpeng till detta. De flesta människor är bra och det gäller ungdomar, unga vuxna och arbetsgivare också. Det finns dock etiska värden med balansen kring individens samhälleliga rättigheter respektive skyldigheter som blivit förryckta. En sådan inställning är att ett offentligt samhälle skall ge arbete till alla individer - det var en sovjetisk illusion i syfte att passivisera folket. Alla vuxna i arbetsför ålder är skyldiga att försörja sig inom lagens ramar och betala sin del av samhällets förväntade kostnad för dem under uppväxt, vid behov av vård och omsorg samt som gamla. Kan de inte skaffa arbete på uppväxtorten får de flytta på sig. De som har begränsad arbetsförmåga får använda sig av den som finns - bygga på sitt friska - bygga på sin förmåga. I dagens It-samhälle finns dessutom alla chanser att bygga upp sitt eget företag, internetbaserat. Orkar man vara uppkopplad och spela, kolla facebook osv. kan man använda halva tiden till att försöka tjäna in en försörjning och göra lite nytta, oavsett om det leder till inkomster på hundra kr per månad eller hundratusen...
Ur försvarshänseende tror jag att den utvecklingskraft som finns hos 19- 20-åringar ibland behöver aktiveras. Den gamla lumpen hade en del demokratiska inslag som var oöverträffade. Den gav möjligheter för individer från alla olika samhällsskikt att mötas så som aldrig annars. Den kunde ibland vara ineffektiv med mycket väntan och dötid. En ny variant inriktad på både civilt och militärt försvar skulle ha som ett av sina demokratiska syften att aktivera och mobilisera den unge vuxne inför sitt vuxenblivande och vuxenansvar. En vecka skjutövningar, nästa att möta snabba effektiva ambulanssjuksköterskor, eller brandmän... Självklart skulle det finnas vapenfria alternativ för de som av livsåskådningsskäl väljer bort vapendelen, däremot aldrig omvänt. De som är beredda att bära vapen skall alltid också tränas i att ta hand om sjuka och skadade.
söndag 13 oktober 2013
Korpnästet Ramsås följde med
Ramsås följde med mig i mina tankar. Jag var fortfarande kvar i Korpnästet
Jag hittade mitt gamla häfte från tredjeklass i Seminarieskolan, Härnösand. Uppgifter för tyst läsning i anslutning till Folkskolans läsebok, som innehöll många fantasifulla berättelser... I häftet låg en liten uppsats som jag skrev i trean, nio år gammal 1957-58. Jag hade då 1½ år tidigare flyttat från den lilla byn Ramsås in till HärnösandMITT FRITIDSINTRESSE
Ett av mina fritidsintressen är fiske så jag brukar ibland fara ut och fiska. En sommardag i mitten av februari bestämde jag mig för att fiska, tonfisk och gädda i Lilltjärn i Ramsås. Dit åkte jag drake (läraren har rättat - med en draken, fast var det flygplanet eller besten jag menade) När jag kom fram måste jag leta mask. Jag hittade några ynkliga ena, på ungefär fyra dm. (läraren rättade till små, fast är maskar på fyra decimeter små) Så började jag meta. På en gång nappade det. Det var en mört på ungefär en halv meter. Den var för liten tyckte jag. Så den kastades i igen. Jag kom då på idén att låna en eka. Så fort ekan kom ut på djupare vatten satte jag fast den med en harpun i en häll. Trodde jag ja. (läraren strök ja - akta dig för talspråk) Rätt som det var satte hällen iväg. Det var en val som jag harpunerat. Den satte iväg med både mig och båten. Det må ni tro var den våghalsigaste undervattensfärd jag varit med om. Till slut satte valen upp en fart på över 100 knop. Av rena farten åkte den upp på land och sopade ner fyra gårdar. Bönderna ville ha ersättning för gårdarna. Jag gav dem valen. Den räckte både till gårdar och ladugårdar. Ty den var 96 meter lång, 10 m bred och 8 m hög. Vikten var 800.000 ton. Bönderna var lyckliga, men det var inte jag, för jag var luspank. Så jag liftade med en sputnik och kom hem välbehållen.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)