Vad är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna?

En del av mina vänner och bekanta blir arga på mig för min hårda kritik av Vänsterpartiet respektive Sverigedemokraterna. Ofta handlar det om att V är hyggliga och välvilliga och pekar på problem i samhället och den råa kapitalismen. Beträffande Sd så påstår man att de inte har några rasistiska mål i sina partiprogram och att folk röstar på dem pga av att det faktiskt finns problem med integrationen i Sverige. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna sitter i den svenska Riksdagen. Deras riksdagsmän är valda i demokratiska val. De stadgar och föreningsregler som finns i deras organisationer är så vitt jag vet demokratiska. Frågan är dock om Vänsterpartiet är demokratiskt i aspekten av att ha demokratiska politiska mål. De har tidigare haft totalitära mål med proletariatets diktatur och liknande termer och begrepp. Deras demokratitermer och begrepp har återfunnits hos tidigare diktaturer som DDR, (deutsche demokratisher republik) och tidigare partiledare har suttit i knäet hos Sovjetdiktaturens olika potentater i decennier. Förra veckan medverkade fd. partiledaren Gudrun Schyman tillsammans med fd- ärkebiskopen Hammar i TV-programmet - På spåret - de visade i ett avseende en chockerande okunnighet. Frågorna kretsade kring staden Madrid och plötsligt dök spanska inbördeskriget upp. De fick en massa hintar och klarade ändå inte att klara begreppet femtekolonnare - dvs. den fascistiska armén under Franco som marscherade mot Madrid i fyra kolonner och hade en femte dold i staden. Förmodligen innebär det att Schyman inte heller förstått den aspekten av Vänsterpartiet, f.d.Vpk och tidigare Sveriges kommunistiska parti, en del av den kommunistiska internationalen, Komintern. I den internationella kommunistiska rörelsen, dvs. den i praktiken ryska sovjetstrategin var de nationella kommunistpartierna femtekolonnare för den internationella kommunismen. Författaren Kjell Albin Abrahamsson beskriver att från 50-talet ock framåt saknade kommunisterna/vänsterpartisterna historiskt kunniga och intresserade personer. I partiet saknades också ett djupare intresse och kunnande om Sovjetunionen och Ryssland. De hade inga författare och forskare intresserade. Det har då också varit svårt att diskutera och debattera med dem.

Med Sd är det lättare att analysera de totalitära rötterna. De var under den senaste generationen ett öppet rasistiskt och på många sätt ett rätt fånigt nynazistiskt parti...

Vi har nu i dagarna haft intervjun av Sven Wollter som varit stalinist i hela sitt vuxna liv och fortfarande står med näven knuten under Stalins porträtt på KPMLr/SKPs möten. Den charmige, snygge Wollter har en förmåga att komma undan med häpnadsväckande mycket skit eftersom han gör det för en "god sak". Att sedan Stalin tillsammans med Hitler delar förstaplatsen som värsta folkmördare i modern tid lyckas han charma bort. V dvs. gamla SKP började en uppgörelse och avståndstagande från stalinismen efter 1956 vid diktatorns död, men lyckades inte ta avstånd från Sovjetkommunismen och.

Ett tillägg från februari 2018
Wollter är som en len-röstad Vampyr som förföriskt och med stort kvinnotycke förblindar folket för den han faktiskt är. Hela sitt vuxna liv har han propagerat stalinism. Nu accepterar han lenin-priset. Lenin har också undsluppit mycket av den kritik han förtjänar från den blodiga tid i rysk historia han ansvarade för. Krig är blodiga och inte mycket att säga nåt om. Däremot slakten på Socialrevolutionörerna. De som till Lenins chock vann det val han själv utlyste efter bolsjevikernas kupp 1917... Varför smäller inte SVT Wollter mot väggen och avkräver svar. Tänk om han istället hade varit en nationalsocialistisk regissör på Stadsteatern. Då hade inte massmedia flockat sig som hovnarrar kring fötterna...
Den oduglige rikspolischefen Eliasson har tvingats avgå för att inte bli en kvarnsten runt sossarnas hals i valrörelsen.  Självklart har han som andra socialdemokratiska chefer sparkats snett uppåt. Förhoppningsvis har en ev. kommande mitt-regering lärt sig någonting och rensar ut hälften av myndighetscheferna. Den erfarna polisen och tidigare SÄPO-chefen Tornberg har utsetts till ny rikspolischef. Guillou som uppenbarligen inte kan skilja mellan en muslim och en islamist utser nu den nye polischefen till förste muslimjägare. Här har vi ytterligare en duktig författare som blivit en politisk pajas. Han har tidigare gjort tidiga och skarpa bedömningar inte minst då han för 30-talet år sedan pekade ut rasismen som den stora politiska frågan. Samtidigt proklamerade han på 90-talet att det inte fanns någon rysk maffia. Idag vet vi sedan länge svaret på det. Nu verkar han ha förlorat det mesta av omdömet. I hans krönikor i Aftonbladet verkar huvudmotsättningen i världen stå mellan Aftonbladets och Expressens redaktioner. Leninpristagaren Guillou som fått det av Myran och Leninbadets ägare instiftade diktatorspriset... När det gäller polischefer så är det nog så att bra chefer bygger långsiktigt en bra, välfungerande polisverksamhet. I nästa led blir resultatet som helhet inte bättre än vad åklagarväsendet, domstolar och straffväsendet också kan leverera. En usel chef kan dock snabbt rasera och skapa svåra skador. Fast Guillou kan sitta på Östermalm, dricka sin Rioja och skåla för Lenin (Sovjetdiktaturen) ta fram sin vapengarderob och  jaga elefanter i Afrika allt under den röda fanan. Myrdal själv förlorade uppenbarligen sitt omdöme efter besöken i Kambodja och förnekandet av Pol Pots folkmord. Personligen är jag väldigt glad över allt bra både han och Guillou skrivit genom åren. Det är få som når upp till den kunskapsnivå som Myrdal befunnit sig på. Deras barndoms- respektive ungdomsskildringar tillhör de bästa. Den tolkningsmall som de lägger på verkligheten skaver dock alltmer och spricker som troll i dagsljus. Intrycket är att det frodats i ett grupptänkande inom en alltmer krympande krets från 70-talet. Deras tunna syn på demokratin och rättssamhället möjliggör för Myrdal att försöka bilda folkfront med fascister (ev. nationalsocialister) för att motarbeta en svensk Nato-anslutning. Putins Ryssland verkar använda både de svenska gamla lenin-stalinisterna och extrema nationalisterna för att destabilisera Sverige. Det innebär dock inte enligt min uppfattning att Sverige bör bli medlem av Nato. 

Den del av studentrörelsen, fredsrörelsen och solidaritetsrörelsen jag var aktiv i mellan 1970 och 1979 KFML/Skp hade en mycket bra dagspolitik i både inrikes och utrikesfrågor. Ungefär som att Folket i Bild/kf var en utmärkt tidskrift. Hösten 1970 skedde en splittring så att stalinisterna med Göteborgsavdelningen och ledaren Frank Baude bröt sig ut och bildade KPMLr. Det större KFML/Skp fortsatte att ha illusioner om en demokratisk socialism i Kina och trodde bl.a. att där fanns ett flerpartisystem fast kommunistpartiet dominerade - den kinesiska flaggan med en stor och fyra små stjärnor skulle vara en symbol för detta. Partiet kom i slutet av sjuttiotalet och början av 80-talet att ta avstånd från den s.k. marxismen-leninismen och döpte om sig till Solidaritetspartiet inspirerat av frihetsrörelsen i Östeuropa särskilt det polska Solidaritet. Denna politiska insikt ledde så småningom till att partiet lade ned sin verksamhet i mitten av 80-talet. Efter det har jag enbart sett mig själv som en demokrat (för frihet, jämlikhet, rättsstat och demokrati. En humanist för medborgerliga fri- och rättigheter.

KFML/Skp/Solidaritetspartiet var förmodligen den tydligaste Sovjetkritiska politiska rörelsen i Sverige under nästan 20 år. Där fanns också initiativen till en försvarsvänlig vänster, en inriktning mot flum-tendensen inom skolan och för kunskap i skolan. Undertecknad myntade själv begreppet att försvara folkhälsan och skrev en pamflett med den titeln inför valet 1979. Andra politiska krafter kom senare att delvis ta in dessa aspekter i sitt arbete. Problemet med den stora svenska ungdomsrörelsen på 1960 och 70-talet som engagerade sig i fredsfrågorna och samtidigt både bekämpade USAs krig i Indokina och Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien var att då den hade illusionen om en bättre och fredlig kommunism, eller en bonderörelsebaserad socialism och att ett sådant exempel var Kina. Den faktiska kunskapen var väldigt låg pga att insynen av det som skedde i landet saknades. Under de krig som fördes utplanterades också mycket falsk information. KFML skall inte förväxlas med den stalinistiska utbrytarsekten KFMLr, som fortfarande spökar i politiken och sprider sin tidning Proletären.

artikeln är inte avslutad - fortsättning följer...

Den diagnostiska kulturen 2.0

Den diagnostiska kulturen var det som präglade en stor del av den sjukvård, särskilt då psykiatriska vård jag mötte som ung mentalskötare i mitten av 60-talet. Då en fri medborgare, en individ med medborgerliga fri-och rättigheter mötte sjukvården pga ett hälsoproblem uppstod en asymmetrisk relation med en överordnad person med tolkningsföreträde, läkaren (sjukvårdspersonalen) och en underordnad, patienten (och anhöriga). För sjukvården förklarade det å ena sidan uppgiften t.ex. att operera bort en inflammerad blindtarm, å andra sidan medförde den att personen med en inflammerad blindtarm ofta reducerades till - blindtarmen på 2:2 (tvåan-två).
Idag såg jag på Axess -TV en föreläsning av en gammal bekant, psykiatern och psykoanalytikern Clarence Craaford. Vi träffades första gången våren 1969 då han hade en kurs i intervjuteknik med en grupp medicine kandidater hemma hos Bo Werner på Dalagatan. Min arbetsgrupp i den progressiva s.k. Vårdfronten skulle ha möte hos Bosse samma kväll. Jag hade tagit miste på tid och kom en dryg timme för tidigt och fick vara med på Clarence kurs. Vi sågs sedan under hösten vid TV-inspelningen av en debatt om psykiatrin i samband med att Bengt Bratts pjäs Vårdaren sändes. Vid debatten deltog också en företrädare för den gamla psykiatrin, som inte var svart-vit negativ, utan var kliniskt negativ i många avseenden och vetenskapligt outvecklad. Det kan inte belastas den som antogs företräda det äldre perspektivet, professor emeritus Torsten Freij, som till en annan mytomspunnen professor i psykiatri, Freij Svensson. De nya perspektiven företräddes på olika sätt av psykiatern Bengt Berggren som hade startat landets första dagavdelning inom psykiatrin på Södersjukhuset tillsammans med bl.a. Imre Szecödy. Clarence var med som ung psykiater och systemkritiker. Mitt deltagande var pga att TV ville ha en företrädare för den unga avdelningspersonalen, dvs ha någon från samma generation som huvudpersonen i pjäsen, vårdaren. TV hade inte så stor rutin på debatter då utan ca. tre timmars inspelning utmynnade i 50 minuters sändning, så i den starkt klippta versionen var det svårt att följa en tråd eller hitta en dialog. Den satte dock tillsammans med pjäsen en del avtryck. Det hände att folk, ofta unga universitetstjejer hejdade mig på stan och undrade om det var jag som satte de gamla stofilerna på plats.
I mitt perspektiv kan en diagnos användas på ett beskedligt sätt eller ett beskäftigt, ungefär såsom man kan resonera om skyddsåtgärder på äldreboenden - för vems skull. Parallellt med konstruktionen av diskriminerande politiska teorier som rasismen vilket avsåg att beröva en kategori människor deras mänsklighet, t.ex. antisemitismen uppstod också andra snarlika teorier med över- respektive under-människoperspektiv. En sådan var synen på människor med psykisk sårbarhet. För att ge en tydlig beskrivning så kan en diagnos användas för att förstå ett svårt tillstånd hos en människa i nöd, att verklighetsuppfattningen påverkats med och av ökad oro, ångest, tillbakadragenhet, sömnlöshet och att mardrömmar i sömn och vakentillstånd börjar att blandas. Det kunde förenklas till psykos. Är tillståndet långvarigt kunde det betecknas som schizofreni, eller tidigare dementia precox. Indelningen i över och undermänniska kombinerat med en diagnostisk kultur rättfärdigar ett förtryck eller underordnande av den diagnostiserade. En sådan indelning kan man se i den psykiatriska vården fram till 1980-talet. En vårdplats för en relativt mindre drabbad patient för ängslig och nedstämd medel-och överklass på en psykiatrisk klinik kostade 2-3 gånger mer en för en psykiskt sjuk på ett mentalsjukhus (1982 i Stockholm var proportionerna 2½ gånger). I allmänheten odlades och frodades fördomarna. Den där sinnessjuka jäveln. Lås in han på Beckomberga, osv. Det spreds fördomar om att människor med diagnoser som schizofreni skulle vara mer våldsbenägna än andra. Bland de grova våldsbrottslingarna skilde sig sig inte de öppet psykotiska särskilt mycket från normalbefolkningen, däremot önskade rättsväsendet befria sig från kostnader och ansvar, samt började anamma ideologin att brott skulle vårdas bort, så utan medicinskt psykiatriska skäl överfördes under 70-talet ca 70% av alla mördare till psykiatrin istället för till fängelser. Bexelius-utredningen och dess psykiatriskt sakkunnige Rolf Lindelius satte delvis stopp för detta.
Liknande diskriminering fanns också för andra sjuka och sjukdomar, handikappade m.fl.
Under 60-och 70 talet fördes ett intensivt arbete för få  bort denna form av diskriminering från sjukvården. Främst uttrycks det i skillnaden mellan den gamla sjukvårdslagen och den Hälso-och sjukvårdslag som kom på 80-talet och där patienten får ett ökat ansvar och ökad rätt i relation till läkare och sjukvård.  Beskrivning av att två jämställda expertområden möts patienten som kommer med kännedom om sig och sitt liv möter den medicinska experten. Ett liknande förhållningssätt uppstod också inom den kognitiva psykoterapin i den form som Beck och Perris stod för. Psykoanalysen hade inte lyckats handskas med asymmetrin i den terapeutiska relationen. I behaviorism och beteendeterapi finns också kvar den manipulativa bristen på jämställd balans. Mycket förändrades snabbt. Särskilt på 80 och 90-talet mötte jag kommentarer från personer som kom från mer auktoritära samhällen, t.ex. patienter som häpnade inför att man fick säga du till doktorn, men också läkare som hade svårt att acceptera jämställdheten inom vården. I det svenska politiskt, ekonomiska området möttes det tyvärr av successivt sänkta löner får de akademiska vårdyrkena, sjuksköterskor, kuratorer, arbetsterapeuter, psykologer...
Den diagnostiska kulturen verkade mattas av. Sedan kom en helt ny våg inriktad på en bredare allmänhet. De amerikanska delstaterna saknade ett gemensamt diagnossystem för t.ex.psykiatrin och det s.k. DSM skapades och det amerikanska hälso- och sjukvårdsindustriella komplexet såg plötsligt en starkt växande marknad och modellen exporterades. Systemet byggde på att bedöma och kartlägga på längden och bredden. Nya tester lanserades där många frågor kan vara försåtliga och riskera att plantera in tankar om förväntat resultat, dvs. fungera som självuppfyllande profetior. Svaren jämförs med en manual och vips finns det en diagnos, ev. behöver inte individen själv svara utan en anhörig, en förälder fyller i formulären. Lagstiftningen förändrades för finansiering av vårdinsatser vid olika slags handikapp. Plötsligt befann vi oss i ett nytt kustodiellt samhälle och en ny diagnostisk kultur 2.0.
Bokstavsdiagnosernas tidevarv - en början i Sverige var MBD minimal-brain-disorder, dvs. en minimal hjärnskada - fast det var ytterst ovanligt att någon biologisk hjärnskada. Den diagnosen ersatte en Göteborgsdocent med DAMP - som i sin tur ersattes av det amerikanska ADHD dvs. en koncentrationsstörning som uttrycktes med överdrivet stor motorisk aktivitet. I damp skulle personen ha svårt med motoriken, enkelt uttryck lite klumpig. Det behövdes inte i ADHD som för säkerhets skull kompletterades med motpolen ADD för den som hade svårt att fokusera och var passiv och inte hyperaktiv. Sedan radades andra diagnoser upp autism som för de högre fungerande bl.a. kunde särskiljas från andra tillstånd genom en oförmåga till inkännande och medkänsla. (Jämfört med en sociopat/ psykopat som kan ha en negativ inkännande-förmåga, men sakna eller stänga av sin medkänsla) Sedan lanseras en luddig ersättning av diagnosen högre stående autism genom Aspergers syndrom på ett  gränslöst sätt. Plötsligt finns nya termer i yrkesjargongen som Aspergerliknande symptom. Påståenden och tillmälen som att det är nog ett bokstavsbarn. Socialt missanpassade vuxna började söka efter diagnoser som skulle förklara varför samhället och inte de själva skulle stå för deras försörjning. Redan i psykoanalysens tidiga år uppstod erfarenheten att freudianska patienter drämde freudianska drömmar och att jungianska drömde jungianska drömmar. Dvs. de hjälpsökande anpassar sig till den hjälp som erbjuds - den verkligt hungrige äter vanligen det som bjuds.  Beräkningar har gjorts att med de senaste 15-20 årens bokstavsdiagnoser så skulle mellan en tredjedel och halva den vuxna befolkningen kunna få en så kallad neuropsykiatrisk bokstavsdiagnos - (alla förbrytare , alla konstnärer, alla artister, minst halva KTH) I var och varannan talarstol, konferens och scen braverar man om sin chica diagnos - den kan förklara eller bortförklara det mesta. Inom sjukvården kommer också märkliga reaktioner. Neurologerna skickar sina patienter med förvärvade hjärnskador efter trafikolyckor, stroke osv. till psykiatrin för att de dessutom skall få bokstavsdiagnoser. På liknande sätt sker med patienter med neurologiska systemsjukdomar. Dessa skador och sjukdomar har ofta kända mönster som är vanliga. De behöver inga extra diagnoser. Det psykiatrin borde kunna hjälpa till med är coping att handskas med sin sjukdomen, ångest och oro den kan ge osv. När nu stora delar av befolkningen psykiatriseras, eller neurologiseras - vad händer med dessa personer - vad tänker de om sig själva. Den andra frågan är i ett relativt rikt samhälle som dock har en begränsad resurs - vilka är det som skall få dem. Hur går det för mina gamla patienter med en långvarig psykos sjukdom dvs. en procent av befolkningen med de allra svåraste psykiska problemen. Hur klarar de sig i konkurrensen med Lasse och Lisa som ruttnat på sina chefer och förklarar sig vara utbrända och får diagnosen utmattningsdepression. Jag lägger ett socialmedicinskt och folkhälsoperspektiv och inte ett individperspektiv, eller moraliskt, på problemet. På individplanet finns det säkert en kärna av personer som till art och grad har så svåra problem att de kan behöva en högspecialiserad sjukvård och vars problem snarast döljs bakom de nu populära diagnoserna. I arbetslivet har det visat sig att tidiga insatser med rehabmöten och rehabplaner stöter ut anställda från arbetsmarknaden istället för tvärtom som var intentionen. Istället för att bygga på det friska och fungerande hos den anställde så kom det dysfunktionella i allas fokus. Individen förlorade en del av sitt friska perspektiv och en utstötningsprocess kunde ta plats.


Forts. följer och redigering

Handla med fienden!

Handla med fienden! Vad mera är ha också diplomatiska förbindelser. Prata med dem i FN, WHO osv. Samtal och handel är inte samarbete, eller samförstånd och instämmande.

De senaste hundra åren visar hur påfallande ofta dagens eller gårdagens fiender är morgondagens bästa vänner. Japan var vän och allierad med England och USA i första världskriget, men behandlades svinaktigt av USA först vid förhandlingsbordet och även genom ökad rasistisk politik mot asiater med udden mot japaner. Den demokratiskt och anglosachsiskt vänliga regeringen i Tokyo ersattes av en fientlig som så småningom gick till militär offensiv i Asien, bombade USAs baser på Hawaii, Pearl Harbor. USA slog tillbaka och släppte två atombomber över Japan. Sedan blev Japan och USA åter bästa vänner. 

I 100 år har krigen ni Europa i stor utsträckning haft Tyskland och Frankrike som huvudfiender. Nu utgör de en fredsaxel i Europas kärnområde.

Sverige nedrustade kraftigt från mitten av 20-talet. Nästan som de senaste 20 åren eller åtminstone hälften. När andra världskriget närmade sig i slutet på 30-talet så var situationen smått desperat. En av lösningarna var att köpa krigsmatr. från det fascistiska Italien, som ännu inte helt satt I Hitlers knä, men som både erövrat Etiopien i ett blodigt angrepp 1936 och intervenerat i Albanien. Mussolini gillade den svenska folkhemstanken och ställde sig positiv. Den italienska krigsindustrin sålde bl.a. fyra jagare, en del flygplan etc. som 1940 dvs. under kriget transporterades till Sverige och hjälpte oss att försvara vår neutralitet och frihet. Det här skulle aldrig Miljöpartiet kunna förstå och inte heller Aftonbladet. Hur som helst kan vi kanske vara överens om att dessa fyra jagare m.m. inte kom att användas av Hitler och Mussolini. Samtidigt hade Sverige trots sin alliansfrihet 1939 överlämnat 70000 handeldvapen till det av Sovjet angripna Finland och tiotusentalet svenska frivilliga varav många militärer stred tillsammans med de finska bröderna för tt försvra vår gemensamma frihet.  

I århundrande var Sverige och Danmark varandras arvfiender, t.o.m. under trettioåriga kriget då de krigade på samma sida passade de på att så fort det stora kriget erbjöd en paus att bekriga varandra, vilket gav Sverige landvinningar. Finland var en lika självklar del av det gemensamma riket Sverige, som Svealand eller Götaland, i 700 år, men erövrades för drygt 200 år sedan av det expansiva Ryssland. För precis 200 år sedan erbjöds Sverige att få Åland tillbaka och e.v. i förlängningen hela Finland,men den nye märklige regenten J.B. Bernadotte valde istället att Norge skulle lösgöras från Danmark och tillföras Sverige i en union. Idag har vi fem Nordiska länder som samarbetar harmoniskt.

Det kan vara bra eller dåligt ur miljösynpunkt att Finland samverkar med Ryssland för att bygga ett nytt kärnkraftverk i Finska Österbotten Ur freds, handels och utrikespolitisk synpunkt är det sannolikt utmärkt.

Mer och redigering följer... :)

Mittpartierna M och S

Nya moderaterna, det nya arbetarpartiet och Socialdemokratiska arbetarpartiet. De båda partierna är idag 2014 Sveriges två mittenpartier. Tillsammans och i konkurrens med varandra har de en väljarpotential på uppskattningsvis 50-70%. Socialdemokraterna har gått från att vara en folkrörelse, arbetarrörelsebaserad socialistisk företeelse till en välfärds respektive stats-fokuserad. Från att rädda massorna från höga skatter till att förhärliga och själva näras av just höga skatter. Parallellt har den också åstadkommit en sammansmältning mellan begreppen samhälle och stat, så att en stark socialdemokratisk stat innebär ett gott samhälle.

Moderaterna har gått från att vara det gamla konservativa högerpartiet, som var konservativt både i den lilla och stora världen. Det gamla Högerpartiet var också kallsinnigt till både arbetarrörelsen och övrig folkrörelse. Redan på 60-talet började en uppgörelse inom Högerpartiet med den tidigare höger-konservativa inriktningen, vilket underströks med namnbytet till Moderata samlingspartiet. Samtidigt började också folkrörelsepartiet, Bondeförbundet en liknande vandring mot mitten och tog namnet Centerpartiet. Båda partierna började nu indirekt också att konkurrera med den svenska demokratirörelsens liberala organisation, Folkpartiet tidigare också kända som de frisinnade. Under lång tid fanns ingen konservativ högerflank inom svensk riksdagspolitik. Den luckan täpptes till hälften då Kristdemokraterna (Kd) kom in i riksdagen. Kd är konservativt beträffande den lilla världen (familj etc.) och liberalt i den stora. Skall man nu mäta en global och cirkulär politisk värld med en gammaldags trälinjal med en vänster respektive högersida samt ett centrum, så kan Kd till hälften betecknas som ett högerparti.

Under Reinfeldt och hans tydliga kursförändring för moderaterna har de etablerat sig som ett mittenparti. Då de svenska socialdemokraterna inte förmådde att förnya sig under den långa systemkris som de befunnit sig i, så har moderaterna gått in i den lucka som uppstått då S väljarunderlag minskat. Moderaterna har idag en snarlik politik som engelska New Labour hade under Tony Blair. Ett par av skälen till att socialdemokraterna inte förmått förnya och utveckla sig är att de som skattefinansierat kader-parti klarar sig ändå. Moderaternas nya fokus var på välfärd och sambandet mellan riktiga arbete och välfärd. Det blev Nya Moderaterna. Tydligast kan den kursförändringen ses genom Anders Borg som finansminister. Hans finanspolitik kan jämföras med en socialdemokratisk gigant som Ernst Wigfors. Den utvecklingen har också inneburit att moderaterna gjort en politisk rockad med centerpartiet och folkpartiet och placerat sig i mitten (i centrum).

Utopistiska rörelser både politiska och religiösa pekar ut olika slag med problemfria paradis som målet. Socialdemokraterna har haft både folkhemsideal och det sociala servicesamhället på sin agenda. Överslagen efter detta är att människor med relativt normala problem vänder sig till kommun och stat för att få en lösning. Redan de socialmedicinska forskarna, makarna Inghe började på 60-talet utge en årlig serie böcker med rubriken den Ofärdiga välfärden. Socialdemokratin hamnade i en fälla där alla typer av enskilda behov skulle lösas av offentligt anställda, men tyvärr var ofta dessa uppgifter som att lära barn gå utan att barnen skulle behöva anstränga sig eller använda kroppen. Det förhållningssättet har passiviserat hundratusentals vuxna svenskar och spridit sig i skolans värld med risk för de uppväxande generationerna. Sanningen är att välfärden alltid kommer att vara ofärdig - den behöver ständigt att byggas. På samma sätt som demokratin - den har inga slutmål utan ständigt utvecklas och kämpas för i både det lilla och stora samhället. Här finns en skillnad mellan S och M. Moderaterna har genom att de tidigare inte varit lika knutna till regeringsmakten och sammanblandningen mellan begreppen samhälle och stat, kommit längs i denna insikt. 

Socialdemokratin skulle ha kunnat använda de åtta åren i opposition till att utveckla sin förstenade och ålderdomliga partiorganisation och bristerna i politiken. Tyvärr har den mest används för maktstrider mellan fraktioner och personer.

Nästan all forskning pekar på att i en nära framtid kommer det  att krävas mycket stora och utvecklade resurser, inte minst metodiskt och organisatoriskt. Detta framförallt för kommunerna.

I de samhällspolitiska målen har S och M nästan identiska mål beträffande skola, vård och omsorg. Utrikes- och försvarspolitiskt är de också lika.
S sitter dock i praktiken fast i sin skoltradition som har några dysfunktionella och nihilistiska komponenter - förakt för bildning, förakt för krav på elever och lärare, nedvärdering av kompetensens betydelse, dvs. kunskap och meriter något som medfört en statussänkning och nedprioritering av utbildning. Det uttryckts bl.a. i sänkta lärarlöner och att S-regeringen och staten dumpar ansvaret för skolan på primärkommunerna. En av grunderna för detta finns i själva den ledande S-kadern från 70-talet och följande decennier - den saknade i stort meriter från akademiska yrken och utbildning, samtidigt som folkbildningsfolket förlorat terräng - ett stort undantag är gamle skolministern, ABF-aren Bengt Göransson. En av samtidens klokaste politiska tänkare. En del av oss som var aktiva i rörelsen för kunskap i skolan hade också bundsförvanter i en del socialdemokratiska pedagoger som gick emot partiströmmen.

Skillnaden är att är att moderaterna säger att medborgarna kan få ut mycket mer av de skatter de betalar. De både säger och till stor del har visat att skattesänkningar till en mer internationell nivå gynnar skapandet av arbetstillfällen och faktiskt också indirekt leder till ökade skatteintäkter.

I detta mittens rike, som gynnar de allra flesta medborgarna direkt och indirekt kanske alla, så erbjuder moderaterna samma välfärd till kostnaden av 75%, vilket ger utrymme för förväntade ökningar, Socialdemokraterna påstår istället att den snarare skall kosta 110% och nämner inte de nya utmaningarna som tillkommer.

(siffrorna är höftade)

Många ytliga beskrivningar av politiken görs utifrån en höger-vänsterskala, som är väldigt svart-vit, eller

blå-röd. Ofta är det som att försöka mäta en jordglob med en gammal skollinjal av trä med en blå respektive röd ände...

För att försöka komplicera det bara en smula. Betrakta ett tag istället politiken som en cirkel där mitten utgörs av en centralpunkt där ett fiktivt optimalt värde för medborgarna i landet finns. Mitt intryck är då att i en inre cirkel som upptar drygt halva volymen finns socialdemokraterna och moderaterna som ett yin-yangmärke - den ena droppformade färgat gul med en blå prick och det andra droppformat blå med en gul prick. I det cirkelformade fältet utanför yin-yang kan man beroende av väljarunderlag relativt fritt placera centerpartiet, miljöpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna. Sedan en första yttre cirkel,Vänsterpartiet som har totalitära i gamla kommunistpartiet, men idag i huvudsak är ett socialdemokratiskt parti, även om där fortfarande finns många socialistiska revolutionsromantiker, varav en del ser sig som kommunister. I den yttersta ringen finns Sverigedemokraterna, som sannolikt är en slags ondskefull enhetsfront för främlingsfientlighet i dess kärna finns sannolikt djupt rasistiska och fascistiska element, men de som visar sig utesluts för att frontens fasad inte skall spricka.

I SVTs program Agenda sönd. 14 december 2014 konstaterar den förre socialdemokratiska statsministern Göran Persson mycket av ovanstående bedömning av att S och M idag är de stora mittenpartierna då faktiskt moderaterna har fört sin politik in i mitten. Han pekade på en rad  frågor t.ex. om arbetsmarknaden och LAS, där M står närmare S än de övriga partierna gör. Han pekade också på att Mp tidigare visat en politisk mognad  och funnit lösningar tillsammans med alliansregeringen. I höst har de dock lyft fram en del omogna troféfrågor t.ex. att hindra Förbifart Stockholm vilket blockerat möjligheten till en dialog och förhandling mellan S-Mp-regeringen och den borgerliga oppositionen. Persson konstaterade att läget är ganska lugnt den tagna allians-budgeten går att regera med även för sittande regering. Det kan bli en riktigt spännande valrörelse med rikspolitiken i centrum

SD - Nynazister? - nja snarare en frontorganisation

Är Sverigedemokraterna nazister? Nja snarare en frontorganisation med en nazistisk kärna
Många gamla medlemmarna i Sd är förmodligen nynazister. De lockades till organisationen då den uppfattade sig som nazistisk och visade upp sina hakkors och andra identitetsmarkörer. En del av den nuvarande ledningen kan ha övergivit det perspektivet, men mycket talar för att det finns kvar. Det rimliga idag är att betrakta Sd som en bredare inriktad front där den nazistiska ideologin hålls i bakgrunden. De politiskt initierade inser att inte ens på 30-talet då många svenskar beundrade Tyskland pga tidigare kulturella samhörighet och beundran av dess återhämtning efter första världskriget, industriutveckling och idrottsevenemang som OS i Berlin 1936. Detta gäller tiden före både andra världskriget och förintelsen. Inte ens då hade nazisterna stöd av mer en enstaka procent av den svenska befolkningen. Sd som vitmakt och nynazistisk organisation kunde inte räkna med ett folkligt stöd. Därför behövde den gamla Sd-ledningen för ett tiotal år sedan (10-20)  skapa ett bredare frontparti, en slags enhetsfront bakom en mer begränsad kärnfråga som kunde säljas till fler. Det utvecklades till dagens Sd med fokus på invandringsfientlighet. Idag utnyttjar Sd alla sprickor i migrationspolitiken och slår in sina kilar allt de förmår. De vänder sig också till grupper som av olika skäl känner sig missnöjda. Något de har lyckats bra med. Skulle de plocka fram sina flaggor med svastikor, uniformera sig och börja marschera på gatorna skulle de snabbt förlora minst 90% av de som röstade på dem i valet 2014. Förmodligen har inte heller många av de nya aktiva medlemmarna en nazistisk ideologi. Det är skillnad på att vara nazist, rasist respektive ha en restriktiv och kritisk syn på immigration. Alltför ofta används nämnda termer och begrepp på ett slarvigt sätt, vilket också förekommer i uppslagsverk. När populistiska, men demokratiska grupper som håller sig inom demokratins ramar med auktoritära och främlingsfientliga program är det sällan fruktbart att kalla dem t.ex. nynazister. Fascism och nationalsocialism är totalitära och revolutionära företeelser som förankrar sin politiska rörelse i näringslivet. Sd har dock nazistiska rötter.

Identifiera Sd utifrån deras egna historiskt uppvisade identitetsmarkörer i kombination med det de idag visar upp i sin politik, sina handlingar och företrädare. Exempelvis: I sin politiska taktik vill de minska invandringen med 90%. De har riksdagsmän som slåss på gatorna, en har knarkat ihjäl sig och den sjukskrivna partiledaren har själv eller med sin partner spelad bort hundratusentals kronor.

Det som Sd i likhet med de andra högerextrema organisationerna Sverige saknar, är dock stödet från tunga delar av storkapitalet. Det var en grundförutsättning för de tyska nazisterna och italienska fascisterna. I det avseende uppfyller Sd inte kriterierna. Den front som Sd uppvisar är främlingsfientlig i en nykonservativ form. Sd är inte revolutionär och framstegsvänlig. Tittar man krasst på de svenska högerextremisterna idag så finns där inga inflytelserika personer eller organisationer som kan jämföras med den tyska nazismen eller italienska fascismen. Det räcker inte med att vara bråkmakare och ha våldsamma ungdomar som likt fotbollsfirmorna söker likasinnade med andra klubbflaggor som de kan leka gängkrig med på gatorna. Med historien som facit skulle vid ett fascistiskt, eller nazistiskt maktövertagande i Sverige inte många medlemmar ur organisationer som Svenskarnas parti och kärnan av Sd, överleva. Efter kristallnatten i Tyskland då SA tjänat ut sin roll så fängslades tusentals ur SA och avrättades. Som gatu-busar behövdes de en kort period sedan utrotades de med stöd av deras egen ideologi. Det samma gäller för andra totalitära maktövertaganden, ryska kommunister. Skulle ISOLs upprätta ett kalifat så skulle de stökiga förortsungdomarna från Europa som varken förstår koranen eller annat och nu söker äventyr i Mellanöstern, De skulle inte klara sig särskilt länge. De intellektuella europeiska islamisterna skulle säkert användas.

Det är intressant att studera den framlidne Malmöpolitikern Sten Anderssons utveckling för att i det lilla se vad som tycks ske med Sd som parti och deras nu stora valmanskår. Född i början av 40-talet började han sin yrkeskarriär som varvsarbetare på Kockum, engagerade sig fackligt i LO och var socialdemokrat. Bytte parti till moderaterna och blev riksdagsman. När sådana som han skulle rekryteras till Sd gick det inte an att ha SA-stollar som viftade med hakkors och heilade. Anderssons politiske sekreterare i Malmö (Sd) var den nuvarande t.f. partiledaren Mathias Karlsson.

Så på en skala är Sd negativt till flyktinginvandring, de uttrycker främlingsfientlighet om än alltmer inlindat, de skulle kunna beskyllas för rasism och har påvisbara rötter i nazismen. Det finns en viss parallellitet med vänsterpartiet som var ett stalinistiskt kommunistparti, som först ändrade namn till Vänsterpartiet kommunisterna och vars förre partiledare då de var stödparti till socialdemokraterna kallade sig kommunist.

Inget av dessa två partier har gjort upp med sin bakgrund, sin partihistoria. Vänsterpartiet har dock haft en längre tidsperiod på sig och hade en första uppgörelse med stalinismen redan på 50-talet, men de har aldrig tagit ansvar för sitt stöd till Sovjetdiktaturen vilket pågick till 1990. De första generationerna stalinister lever inte längre eller utgör ingen maktfaktor, men det finns en hel del revolutionsromantiker kvar som har kvar attributen och drömmer om proletariatets diktatur. Politiskt för Vänsterpartiet idag en slags socialdemokratiskt politik som står mycket nära den socialdemokratiska vänsterfraktionen. Perspektivet är att staten och kommunerna skall äga och driva maximalt av samhället, vilket skall finansieras genom höga och ständigt ökade skatter.

I vardagspolitiken finns det inte någon poäng att använda uttryck som fascister, nazister eller kommunister för att beteckna dessa partier, utan det är viktigare att fokusera på den konkreta dagspolitik de för och ta striden. Det kan dock ibland finnas skäl att lyfta fram deras historia och ideologi

2013 - Gott Nytt År - 2014

2013 
Året kan för mig delas in i tre delar
Januari - april: Min avslutande period som barnpsykiatrisk kurator på Astrid Lindgrens barnsjukhus
Maj -september: Sommaren i Gössäter
Oktober - december: Två månader på Stora Essingen

Nyåret hann knappt börja innan det var dags att åka till det första Taikaiet i Helsingfors. Det var riktig vinter och vi bodde på hotellet  nära Soke, vår stormästare i Tölö. Det var Olle, Robert, Björn och jag på hotellet. Övriga gänget var hos en av våra finländska vänner. Lägret avslutades med att Björn, Alex och Robert graderades till shodan, första graden av svart bälte i Hontai Yoshin Ryu Jujutsu.

När vi kom hem var jag lite förkyld och trött. Det visade sig att min syresättning på nätterna hade försämrats igen och den s.k. snark-skenan var dysfunktionell . Det skulle ta ett par månader att fixa en ny. Så jag bestämde mig för att minska min arbetstid och gå i pension den Första Maj i stället för efter sommarsemestern. Det blev några få intensiva månader att avsluta mitt patientarbete på ALB. Efter 47 år var det dags att avsluta mitt arbete i Stockholms läns landstings psykiatri och BUP... Jag känner mig nöjd med vad jag och mina arbetskamrater har åstadkommit under åren. Lika missnöjd är jag med hur illa som landstinget och generellt sett landstingen tagit tillvara den kompetens som finns bland de anställda. Det direktörsvälde som tog över under 80-talet har ständigt rivit upp och destruerat  de organisationer som äntligen börjat komma i ordning efter deras tidigare ofta nedbrytande omorganisationer. Medborgarnas, skattebetalarnas skatter har istället för att betala rimliga löner till den akademiskt utbildade personalen, för att bl.a. trygga nyrekrytering, förslösats på en elefantsjuk administration. Befolkningen får alldeles för lite sjuk-och hälsovård per betalad skattekrona.

Avslutningen blev helt i min smak. Mina kära arbetskamrater hade köpt ett stort antal perenner, som nu är planterade på Kinnekulle. Min gamle arbetskamrat professor emeritus P-A Rydelius tog upp en del av vår gemensamma historik, enhetschefen Robert höll ett av sina suveräna hyllningstal och barnsjukhusets gastrochef, doc. Lena Grahnquist sade något som berörde mig djupt: att det hon lärt sig av mig i vårt nära samarbete var det salutogena perspektivet. På bio-psykosocial nivåer. Bygg på det friska - identifiera det hälsobefrämjande utan att negligera sjukdomen och det patologiska...

Det blev sedan en resa till Budapest med sonen Patrik. Utomhusbad, båttur på Donau, fantastisk mat och trevliga PUBar. En kanonstart på pensionärslivet. Våren fortsatte med Kinnekullelägret. Besök på Forshems gästgiveri, trevliga kvällar på bryggeripuben, umgänge med både barn och barnbarn. En nyhet var också att ha myskankor, vilket blev en succé. Jag började också att träna iaido i Takenoko budoklobb. I mitten av oktober var det dax att återvända till Stora Essingen och den andra vintern i nya lägenheten.

Julen och nyåret firades på Kinnekulle

1914-2014

2014 hundra år efter första världskriget

Idag kan vi konstatera att det första världskriget hade inte behövt ske. Ett storfurste-mord och sedan en rad irrationella beslut. Mycket av krigsutbrottet och eskaleringen berodde på enskilda händelser och reaktioner på dessa.  Miljoner slaktades. Fredsförhandlingarna i Versailles ritade om främst Europas karta. Det angloamerikanska maktcentrumet flyttade från London till Washington. Kolonialismen övergick från kolonialism till imperialism. Det övergick till det stora krigets nya faser och med en allt starkare krigsindustri och produktionsapparat bakom.

Första världskrigets start fick också stora konsekvenser beträffande några grundantaganden från upplysnings- och demokratirörelsen.

Det demokratiska och progressiva perspektivet från upplysningstiden och fram till 1914 var att den demokratiska samhällsutvecklingen var oundviklig och att förnuftet styr och kommer att styra världen.

De tankarna ledde både den socialdemokratiska och socialliberala rörelsen. I Norden t.ex. folkrörelsen för religionsfrihet, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, fredsrörelsen och arbetarrörelsen. Sverige hade varit förskonad ett feodalt samhälle och den stora bondeklassen varav hävd en representerad självständig politisk kraft. De slavsamhällen som fanns i Europa och större delen av Asien var inte rasistisk, utan slavarna kom från den egna befolkningen eller besegrade grannar. Under 1800-talet uppstod rasismen som en hydra med många huvuden och ansikten.

Fram till 1914 var pacifismen ett rimligt projekt utifrån de teorier och erfarenheter som då fanns. Den hade internationellt ett starkt inflytande. Tankarna om att lösa internationella konflikter genom skiljedomar skulle vara möjligt. I Norden fick den tanken ännu starkare bekräftelse genom att unionen mellan Norge och Sverige löstes fredligt och den dominerande makten i Stockholm accepterade att västra unions-delen, Norge gick sin egen väg 1905. Det fanns inledningsvis ett vapenskrammel som dock dämpades av de demokratiska krafterna.

Fram till 1914 var den socialdemokratiska (socialistiska) rörelsen demokratisk och inriktad på parlamentarism. Många av de unga och växande demokratierna var fortfarande monarkier beträffande statsskick. England var den dominerande kolonimakten och Ryssland en i århundraden expanderande, fortfarande feodal, reaktionär krigsmakt. Svagheter hos regenter och krigsförlusten mot Japan 1905 pressade fram en viss parlamentarism. De anarkistiska inslagen med bombattentat ökade härskarnas våldsapparat. Socialdemokraterna precis som liberala demokrater tog bl.a. därav helt avstånd från enskild terror.

Den ryske socialdemokraten Lenin proklamerade efter att de tyska vännerna röstat för krigskrediter att han nu inte längre var socialdemokrat. Han kom nu att kalla sig kommunist och lämnade den demokratiska vägen - den nya vägen blev att eliten, avantgardet skulle ta makten. Kampen blev inte att förbättra arbetarna, proletariatets villkor utan klasskamp för att krossa de andra klassernas inflytande. Den nya klasskampsinriktningen ledde till att hans arvtagare Stalin kunde mörda tiotalsmiljoner av den egna befolkningen. Kommunismen är våldsam och samhällsomstörtande, revolutionär.

Efter kriget drog den italienske socialisten (socialrevolutionären) och tidigare pacifisten Mussolini en nu aggressiv politisk slutsats som påminde om Lenins,men istället för klasskamp skulle avantgardet regera med hjälp av korporation där arbetare och företagare skulle flätas ihop. Han kallade sin rörelse fascism och såg den som en utveckling. Den var totalitär men inte ideologiskt, rasistisk.

I det sargade Tyskland, det nästan slaktade Ungern och Österrike satte de segrande 1918 ned sin klack. Det gynnade en stark revanschism. Den misslyckade konstnären, krigsskadade och rasistiska Hitler klev då fram och tog 1800-talets då progressiva och positivt laddade nationalismen med det bland arbetarna lika positiva socialismen till nationalsocialismen. Bakom denna fasad dolde sig en aggressiv militarism, revanschism och rasism, främst i antisemitisk form.

Under 20 och 30-talet tog fascismen makten i hela Sydeuropa. Nazismen tog makten i Tyskland och stora delar av Centraleuropa. 

Fascismen var ambivalent till Hitlerismen. Francos Spanien höll sig neutral under kriget. Mussolini som inledningsvis var negativ till Hitler vacklade omkring. En detalj var att han var positiv till den svenska socialdemokratin och Per Albins folkhemsbygge. Då Sverige efter sin förödande nedrustning, från 1927 i slutet av 30-talet, inför nästa krig var tvungna att rusta, så kom Mussolini till hjälp. Italien som ett framstående industriland sålde fyra nya jagare, samt flygplan och krigsmaterial till Sverige 

Under 20 och 30-talet räddade de svenska socialdemokraterna, den demokratiska socialistiska rörelsen genom att omdefiniera den. Politiska tänkare som Wigfors (finansminister från 20-talet till 1947) hämtade näring från andra socialistiska tänkare än Marx, betoningen kom att ligga på folkrörelse, folkhem, trygghet, välfärd, rättvisa och rättfärdighet.

Fram till 1914 hade folkrörelserna inklusive arbetarrörelsen och de demokratiska partierna en kritisk syn på staten och en tydlig distinktion mellan begreppen samhälle respektive stat. De nämnda rörelserna var också

tydliga gräsrotsdrivna. De var också skattekritiska. I kampsångerna skanderades t.ex. att arbetarna under skatter dignar ned. Efter första världskriget började detta att förändras.

Fortsättning och redigering fäljer

Onsdagen sen 12 oktober 2104
Nu står en liten arrogant, vänsterpartist i Riksdagen och kräver förbud för föräldrar och elever att välja skola. Förmodligen försöker han genomföra sin far, eller farfars misslyckade kommunistiska projekt. Bakom honom tornar bilden från de kommunistiska, socialistiska diktaturerna, Kuba, Sovjet, Khadaffis (Libyen) och Nordkorea., Gulag och nackskott. Med hans logik så skulle Folkhögskolorna vara de första att ryka. Han blandar ihop olika statistiska samband ungefär som förekomsten av storkar och barnafödandet i Danmark.
Vid undersökningar skiljer sig ofta skolresultaten mer mellan olika klasser i samma skola än mellan skolor. Vi har hyggliga anställda och alla, åtminstone de flesta har sin plats i skolan, men kompetensnivån och begåvningskapaciteten är för låg. De senaste trettio åren har inte skolan kunnat konkurrera om de mest intelligenta studenterna till lärarutbildningarna. Det kräver högre löner, bättre arbetsmiljö och fortsatt utveckling/karriär. Sossarna och vänsterns idé är att alla skall vara lika (dåliga), en avundsam jämställdhet nedåt. De huvuden som sticker upp kapar man. Om en inkompetent lärare med en inkompetent skolledare inte behärskar sin undervisning och undervisningssituation - då sätter man in två inkompetenta lärare som tittar på varandra plus en biträdande skolledare och en praktikant (sysselsättningsåtgärd). Alla tittar lika förvirrade på varandra. Sedan börjar man diagnostisera och medicinare eleverna som nu inte står ut med att inte kunna lära sig och utvecklas i en korkad situation. De plötsligt psykiskt störda och sjuka barnen som inte mår bättre av mediciner för vuxna handikappade behöver då ha egen personal med sig. Det kostar skjortan och inget blir bättre av det. Det har aldrig någonsin eller någonstans funnits fler anställda per barn 0-18 i världshistorien än i dagens Sverige. Det inkompetenta skolledare skyr allra mest är konkurrens... Den tidigare förda skolpolitiken som nu åter är på marsch innebär en fortsättning av träskallarnas tyranni.

 I grunden samma skit. De står på polarna Hitler och Stalins axlar av folkmordspolitik och pratar olika dialekter - berättigar sig själva genom att peka på den andre... Enskilda politiker förstår sällan det - det är deras politik som för dithän. Kungahuset bör självklart privatiseras, men fokus på det leder ofta till en skendebatt med fnoskiga människor som har dem som vuxen-Barbie... 

Väldigt mycket så räddades de demokratiska socialdemokratiska idéerna genom de svenska socialdemokraterna - väldigt många av de som fanns kvar av socialdemokrater i Europa inför och under andra världskriget flydde till Sverige som var det ena av endast två fria demokratiska länder på Europas fastland för 70 år sedan. I resten av världen havererade de socialistiska idéerna in i totalitära projekt...

Jämfört med idrott så har inte villkoren för lärare medfört att de mest begåvade har kunnat rekryteras. Många lärare saknar därför något som de kan lära ut. Personligen anser jag att ansvaret för grundskolan skall återföras till staten, men att den statliga förvaltningen bör regionaliseras, ungefär som med dagens länsstyrelser, fast regionala. På t.ex. mindre orter i glesbygd gäller det att det överhuvudtaget finns skolor, precis som med primär sjukvård m.m. På större orter är det viktigt att familjer skall kunna välja och välja bort både barnomsorg, skola, läkare och äldreomsorg. Jag vill värna om grundläggande arbetstrygghet, men har i mitt tidigare jobb sett många exempel då t.ex. en klassföreståndare varit olämplig och t.o.m. lett elevers mobbning med stöd av s.k. kamratstödjare av en utsatt elev. Rektorn var i denna dysfunktionella miljö helt vanmäktig. Det skulle aldrig ha gått att vare sig flytta på eller avskeda läraren. Hade då inte familjen kunnat välja bort denna klass och skola så hade barnet mer eller mindre gått under....

 Thomas Roll- Jag skriver för mycket och i för många ämnen med alldeles för lite utrymme.  Kommer ihåg för 35 år sedan då jag satt på hotellet i Albanien ett par dar bevakad av säkerhetstjänsten och försökte ringa till dig, vilket till slut lyckades. Samtidigt eskalerade konflikten med Kina. De albanska diplomaterna och förhandlarna plockades upp av regimen på flygplatsen i Tirana varefter de och deras familjer likviderades... Framtill dess hade vi förstått att ta avstånd från fascistiska diktaturer,rasism och Sovjetkommunism. Efteråt insåg jag att det räckte inte med att vara fiendens fiende för att vara ok. Rumänien, Jugoslavien och Albanien var också diktaturer trots att de ofta var i konflikt med Sovjet... Känner mig dock stolt över att (1968-1989) flertalet 21 augusti-dagar ha demonstrerat utanför den ryska ambassaden i protest mot ockupationen av Tjeckoslovakien.

Virriga inlägg i en förvirrad tid
Det händer väldigt mycket nu i ett svårbedömt världsläge. Dessutom har det politiska och ekonomiska Sverige hamnat i en kulturpolitisk kunskapskris som löper parallellt med skolan och befolkningens bildningskris. Det är svårt att föra politiska resonemang med de som inte har språk och redskap för det och som söker gamla och förnyade förenklingar. Ett inhemskt politiskt dilemma är att våra politiskapartier genom sossarnas skattefinansiering av politiken inte längre önskar och behöver medlemmar. Partiledningarna värvar en kändis en skribent osv. som hoppar in och glassar ett tag och tjänar pengar efteråt. Ingen gör något åt vare sig systemkrisen som uppenbarar sig i landstingen eller uttrycks i det destruktiva SKL. Många har sin framtida inkomst där om de inte värvas av näringslivet. De tidigare folkrörelsepartierna finner sig i att av media delas in i vänster och höger fast deras gemensamma tradition är genuin vänster. Aftonbladets obegåvade skribenter med röda stjärnor i pannan och ögonen allt från från Vittanen, Linderborg och Pettersson - de klappas på axeln av Jan Guillou och den numer exklusiva rödvinsvänstern, (Rioja av bra årgång) som minns fornstora dagar. Genom en falsk valkampanj av LO/sossarna och en allians upptagen med att regera och inte bedriva valkampanj så sitter nu Sverige på pottkanten - lett av två partier som inte är regeringsdugliga. I omvärlden råder en alltmer allvarlig utrikespolitisk kris och ingen ledande politiker verkar kunna försvarspolitik. Alternativen verkar att leva i ett rödgrönt luftslott i en ekologisk värld utan konflikter eller att sälja sitt arsel  till Nato och då hamna på listan över ryska kärnvapenmål. Vi har redan bra hum om vilka städer som då utplånas. I den svenska efterkrigs-debatten har tyskarnas förbrytelser och folkmord  ingått i undervisningen så national-socialisterna är avslöjade och kan bara värva en minoritet extrema puckon. De socialistiska, kommunistiska diktaturerna som under en längre period mördande en än större del av befolkningen kom lindrigt undan. Två faktorer -det var pedagogiskt svårt att avslöja och angripa Sovjets folkmord. De samarbetade först med Nazityskland och sedan bytte sida till de allierade. Då man senare gjorde det var det ofta i samband med att USA försökte berättiga sin stormaktpolitik. USA är knepigt som en gammal och starkdemokrati. En stormakt som dels har räddat den fria världen men samtidigt pga av kortsynthet ständigt satsar på suspekta samarbetspartners som ger upphov till nästa kris och krig. Nu har vi ett nytt sönderfall i världen, Så samtidigt som det civila samhället generellt och globalt ökar välfärden för den rekordstora befolkningen och har lösningar på klimathotet, så är det just i mellanösterns oljekulturer de värsta totalitära väckelserna nu sker. Med alla de totalitära inslagen inför ett nytt slavsamhälle med kvinnor instängda i burar (burkor) likt slakthöns. I våra förorter agiteras för samma förmedeltida diktatur. Ryssland fick känna på detta i Tjetjenien - vilket bromsade de demokratiska möjligheterna för Putin. Nato skar pipor i vassen.I Ukraina försökte oligarkerna plundra den ryska gasen och låta ryssarna betala. Det lockade på ett nästa obegripligt sätt EU att expandera. Påhejat av förre utrikesminister Bildt som verkar tro att samma regler gäller i världen som inom hans familj och grannfamiljen Palme på Östermalm. En litenöverårig skolpojke precis som den elevrådsordförande han var, som en gång ställde till det i lärarstrejken på 60-talet, stod han nu upp och pladdrade on Majdan utan att egentligen fatta ett skit, trots sin långa erfarenhet. Hoppas att han nu kan sitta med sin hustru i Brüssel över ett glas Barollo och begrunda de goda insatser han annars gjort i utrikespolitiken... På Östermalm kunde släkt och nätverk backa upp honom. I svensk politik hade han ett försvar som inte ens kunde ta sig upp l luften då ryssen drog förbi och fes honom i ansiktet. Hans medborgare Dawid Isak satt fortfarande inspärrad i Eritrea då han avgick precis som då han tillträdde. (Våra skickliga diplomater har i andra sammanhang hjälpt USA i Nordkorea - det är bra ibland att vara neutrala)

POLITIKER, POLITIK OCH POLITISKA PARTIER
Folk är bra. Svenska politiker är vanligen väldigt bra och mer engagerade än de flesta andra. Det finns något unikt bra, och i grunden progressivt i svensk politik under de senaste drygt hundra åren och det kan vi till stora delar tacka folkrörelsen, inklusive arbetarrörelsen för. På det partipolitiska planet handlar det främst om socialdemokraterna, men också liberalerna och bondeförbundet. Det mest avgörande är tveklöst att den både höger- och vänsterrevolutionära socialismen avvisades både i form av kommunism, fascism och nationalsocialism dvs. nazism.

Den italienske socialrevolutionären Mussolini utvecklade tanken att företag, kapital och arbetare gemensamt, korporativt skulle leda både stat och företag i ett parti - så skapades fascismen. Socialdemokraten Lenin kom till en liknande lösning. Han lämnade begreppet socialdemokrati, gick tillbaka till Marx term kommunism med tillägget att inte invänta de efterblivna massorna utan avantgardet, den kommunistiska förtruppen visste arbetarna och folkets bästa. Båda riktningarna förespråkade att massorna skulle mobiliseras ut på gatorna, underminera samhället och staten. Sedan gripa makten.

De svenska socialdemokraterna betonade istället demokratin. Generationerna Branting och Hansson ledde socialdemokratiska regeringar för hela folket. För de demokratiskt sinnade var t.ex. vänskapen mellan socialdemokraternas Branting och de liberala demokraternas Staaf en viktig faktor och symbol i den unga svenska demokratin. Högern var både konservativ, kungafjäskande och reaktionär, men kom också att påverkas och förändras i en mer liberal-konservativ riktning. Det socialistiska målet ersattes av folkhemstanken med trygghet, välfärd och social rättvisa, ökad jämställdhet. Den progressiva, folkliga kampen sökte också konsensus och samförstånd med hållbara kompromisser. Precis som för den demokratiska, liberala rörelsen så finns här inga utopiska slutmål, Det politiska samhällsbygget är istället en ständigt pågående forskningsresa. En slags kolonisering av ett till stora delar okänt universum. De första generationerna av socialdemokratiska ledare förstod att för att bli regeringsdugliga behövde de vara ett hela folkets parti och regering. Hansson myntade begreppet - folkhem.

 I omvärlden hade bildats två moderna, framstegsvänliga, revolutionära men auktoritära och antidemokratiska politiska riktningar, två-äggtvillingarna, fascism/nazism och kommunism. De lyckades både som fiendens fiende och varandras fiender att slunga världen ut i krig. För sjuttio år sedan fanns det tre demokratiska länder kvar på Europas kontinent. Ett av dem, Finland var indraget i kriget och endast Sverige och Schweiz var fria demokratier. Många finska och i viss mån danska och norska soldater och civila har vittnat om att de via Sverige  (svenska artistbesök, tidningar och liknande) kunde få känslan av att det fortfarande fanns normala samhällen och ett hopp om en framtid utan krigsgalenskap som i resten av Europa. 1939 då Sovjet-Ryssland angrep Finland skickade Sverige sin reserv av 70.000 handeldvapen till grannen och tusentals frivilliga följde med vapnen för att slåss för Finlands frihet. Många av de kommande politiska ledarna i Europa under efterkrigstiden tog sin tillflykt till Sverige, Willy Brandt (T), Bruno Kreitsky (Ö), Gro H. Brundtland (N) m.fl. Det de fick med sig hem efter kriget var en strävan efter en social demokrati som var välfärdsinriktad, utan revolution och socialism. I regeringsställning fortsatte socialdemokraterna att leda det svenska samhällsbygget tidvis i koalition med landsbygdspartiet som först kallade sig Bondeförbundet och senare Centerpartiet. Det gjordes misstag men i huvudsak var det en mycket framgångsrik politik som S bedrev under drygt femtio år från förra seklets början fram till mitten av 60-talet. Därefter släppte partiet sin gräsrotsförankring och parallellt med fackföreningsrörelsen så skedde en stark centralisering och byråkratisering av partiet.

Palme som partiledare var en fantastiskt engagerad internationell politiker med ett glödande patos för fred, frihet, rättvisa och rättfärdighet. Han saknade dock tillräckligt intresse för inrikespolitiken och för partiorganisationen. Det är en bidragande faktor till att dagens rigida och förstelnade parti etablerats och nästan cementerats. Med ett slags politiskt frälse som väljer varandra i en rätt nepotistisk organisation.

 Fackföreningsmannen, pappa Bodström för in tjänstemannarörelsen TCO under S-paraplyet och belönas med att bli minister. I nästa generation utses sonen Bodström till justitieminister. Mamma, justitieminister Leijon kan i nästa generation se dottern få en ministerpost.

Från den gräsrotsbaserade folkrörelsen har de politiska partierna i Sverige via S-politik i allt högre grad blivit skattefinansierade kader-organisationer. En av de största effekterna då S förlorade valet 2006 var det raseri som stora delar av S-kadern uttryckte då deras försörjning hotades. Topparna hittade snabbt välbetalda jobb hos näringslivet och banker. Det blev lite knepigare för informatörer, talskrivare m.fl. men många fick jobb inom t.ex. fackföreningarna, men de är dock fortfarande rasande över den karriär som ordlöst utlovats dem och som uteblivit. Det socialdemokratiska 2/3-samhället som trädde fram från 80-talet med en gigantisk klientisering och passiviserings av ca. en miljon människor i arbetsför ålder behövde sina administratörer, folkets förmyndare. Chefer och utredare som pratar, utvecklar modeller och paroller, men samtidigt tas resurserna bort från vårdavdelningar och skolornas klassrum. Istället för att betala de anställda i skola och vård rimliga löner så går skatterna till SKL och liknande som i sitt intresse håller ned de kvinnodominerade yrkenas löner. Utan att ha förändrat sin politik eller parti lånar nu socialdemokraterna politisk ton och argumentation från den socialistiska (kommunistiska) retoriken som deras tidigare ledare så tydligt tog avstånd från. Tänk efter vad det säger om socialdemokratin att organisationen inte förmår ta fram ledare som Branting, Hansson, Erlander eller Palme. Nu har det varit egennyttiga politruker som Göran Persson och Håkan Juholt. Persson och ett tiotal av hans ministrar hann knappt stänga riksdagsdörrarna innan de sålde sina underliv till det av dem tidigare så föraktade kapitalet. Nu verkar svenskarna vara beredda att ta in dem i regering igen och till stöd skall de ha ett vänsterparti som till stora delar längtar till det gamla Sovjet. Miljöpartiet har i många konkreta frågor om miljö väldigt vettiga synpunkter, men de driver ofta sin politik på ett utopiskt sätt och är inte vana att behöva ta ansvar. I den oro som finns i vår omvärld vill Miljöpartiet helt avveckla försvarsindustrin och avrusta försvaret. Risken med en sådan regering är att svensk ekonomin och välfärd rasar precis så som hände då socialisterna tog över i Frankrike för ett par år sedan. En annan risk för S är att tidigare socialdemokratiska kärnväljare inom främst LO-kollektivet i den besvikelse som kommer att uppstå lockas än mer av populistiska respektive nyfascistiska tongångar som de från SD och SP...

Den nya vänstern på 60-och 70-talet tog i huvudsak avstånd från den ryska, sovjetiska kommunismen. Trots det hade Sovjet med satellit-stater som DDR en enormt starkt uppbyggd propagandaverksamhet i Sverige. Där fanns starka kontakter med t.ex. svenska skolor och universitet. Studentvänstern och de unga demonstrerade mot Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien 1968 och framåt. Den gav stöd åt oppositionen i Charta 77. Samtidigt kunde t.ex. DDR locka konstnärer, artister och teatergrupper till festivaler och semestrar i diktaturens DDR. Det fanns bl.a. två strategiska propagandalinjer mot kritiken av förtrycket av oliktänkande samt deportationer, politiska fångläger och avrättningar. 1/ Hitlertyskland planterade falska bevis som fick Stalin att avrätta falskt anklagade. Efter kriget fick Nazityskland ersättas av supermakten USA. 2/  Allt förtryck i Sovjet var egentligen USAs fel.  CIA hade hittat på, tvingat eller lurat Sovjet att begå fel.

En politisk doktrin som den samtida s.k. vänstern, särskilt den utomparlamentariska har gemensamt med både fascisterna och kommunisterna på 20- och 30-talet  går ut på att försöka provocera och pressa fram revolutionära situationer. Söka sprickor och sedan hamra i dem tills det börjar rämna. Flytta fokus från demokratiskt valda parlament till gatans parlament. Utgångspunkten kom från Marx utarmningsteori. Han var både filosof och samhällsvetare i en tid då ingen tydlig human-och samhällsvetenskaplig metod egentligen fanns. Marx var i mitten av 1800-talet tveklöst en av sin tids främsta tänkare. Hans bedömning var att helt deterministiskt skulle industrisamhället och kapitalismen leda till en ökad utarmning av arbetarna, proletariatet vars livssituation skulle trycka dem allt djupare ned i fattigdom, svält och misär att de inget hade att förlora, samtidigt skulle kapitalisterna genom samhällets mekaniska lagar tvingas att pressa dem ännu mera. Då skulle revolutionen komma och det förtryckta proletariatet ta makten. Marx hade dock fel. Industrisamhället skulle visa sig öka också arbetarnas välfärd. Hundra år efter Marx hade arbetarna i de demokratiska industriländerna en högre välfärd och längre livslängd än kungahusen och adeln ett par hundra år tidigare. Den socialistiska och kommunistiska vänstern kom dock att behålla denna falska doktrin. Genom provokationer, demonstrationer och upplopp skulle situationer provoceras fram så att massorna reser sig. Stat och regering destabiliseras. Politiker, rättsväsende och offentlig verksamhet skulle tvingas till undantag mot regler och avtal så att rättssäkerheten ersattes av godtycklighet. Det kom att påverka massmedia från neutral och kritiskt granskande journalistik till kampanjinriktad. Massmedia skall inte längre granska politiken utan bli en egen del av politiken. Pressen dvs. massmedia har skaffat sig ett nytt paradigm där bl.a. aktionsjournalistik ingår (paradigm el. Törnebohm). Massmedia blir den nya förtruppen, det nya avantgardet - inte maktens granskare, utan maktens handledare. Då t.ex. en politiker intervjuas sänds ett urval från intervjun följt av att redaktören intervjuar en annan journalist som förklarar för allmänheten vad politikern egentligen sade och menade. Tittare, lyssnare och läsare sätts under en beskäftig förmyndare.

Vi ser resultat från denna doktrin i olika situationer. Vänstergrupper med rötter från både Sverige, Östeuropa, Asien försöker stimulera marginaliserade ungdomar i förorten till uppror. Man tar en bild av polis och stat från diktaturerna för en generation sedan i Latinamerika eller tre generationer sedan i Centraleuropa, eller dagens Gaza och applicerar på Sverige. Resultatet blir bränder, upplopp och stenkastning på polis, ambulanser och brandbilar. Ingen ställs till svars. Polis och åklagare ler överseende då de tillfrågas - nja det är bättre med dialog än att jaga syndabockar. Då det civila rättssamhället retirerar så rycker den organiserade brottsligheten fram och intar den lediga positionen. Där de kriminella härskar så finns ingen demokrati, ingen åsikts- och yttrandefrihet. Husbykravallerna 2013 påminner delvis om Nordirland på 70-talet. IRA, den beväpnade delen utför våldshandlingarna och den politiska grenen Sinn Fein sköter intervjuer, information och propaganda. Nu härjade destruktiva ungdomar höga som hus på testosteron, adrenalin och annan kemisk hjälp  - allt i en narcissistiskt rus förmedlat på bästa sändningstid. Därefter intervjuas kulturföreningar och talesmän  som unisont förklarar att allt är polisens fel som rycker ut och börjar bråka med de oskuldsfulla ungdomarna.

De nya fascistiska, nynazistiska och etniskt intoleranta grupperna agerar på liknande sätt. De går ut på gator och torg, startar bråk med våld  och hot om våld. Båda riktningarna kan ta näring från de sektorer som samhället överger. Vi ser det t.ex. inom idrotten, speciellt fotbollen där de kriminella och ibland även politiskt extrema grupperna tar sig in. Samhället utfärdar i praktiken generella undantag för ordning och ger utrymme för våldsbrott om det sker i samband med fotboll. Gränsen går ungefär vid mord som man trots allt lite pliktskyldigt beivrar, men gärna rubricerar som vållande till annans död. Ifjol var det en tränare i en konståkningsklubb som använde en lite brysk konsekvenspedagogik i samband med barnträning, varvid föräldrar klagade till kommunledningen och klubben blev direkt av med sina bidrag. Jämför det med Uppdrag gransknings reportage om de kriminella våldsorganisationerna inom elitfotbollen. Hur många fotbollslag har blivit av med sina bidrag, eller slängts ut från arenorna.
Det här är en situation som alla demokratiskt sinnade avskyr. Den gillas dock av den extrema vänstern och av de revolutionära fascisterna och rasisterna. Det ger dem vatten på kvarnen, eller snarare bränsle till deras eldar. De kan peka finger mot varandra för att rättfärdiga sina egna våldsamheter och brott.

Ukraina och vi - mitt i krisen

Idag 2014-03-14 behandlar Riksdagen Ukraina-krisen
Vi har en gigantisk kris i Ukraina. Den avsatte presidenten Viktor Janukovytj är och var tveklöst korrupt i likhet med flertalet av de ledande ukrainska politikerna. De flesta är oligarker eller är oligarkstyrda. Många av dem berikar sig genom att utnyttja politiska och ekonomiska kontakter med både Ryssland och EU. Janukovytj har sannolikt överfört miljardbelopp till utländska banker. Precis som den avsatte egyptiska presidenten Mubarak respektive de ryska oligarkerna som ibland håller sig inom rysk lagstiftning, men ofta utanför. De har idag starkt inflytande i Londons City-kvarter och Schweiz banker...

EU avstod att föra en dialog med Ryssland om Ukraina, trots ländernas sammanflätade ekonomi. De ryska oljeledningarna genom Ukraina. Jämför med den försiktighet EU har gentemot Turkiet. Här går man - all in. Man sålde in bilden av EU som det förlovade landet och stimulerade till folkligt uppror mot Janukovytj. Den korrupte Janukovytj backade och var beredd att ge stöd åt nyval och en återgång till 2004 lagstiftning och avtalade om detta med EU. Bläcket hann knappt torka på papperet innan EU stödde den statskupp som genomfördes. Detta i ett läge av ekonomisk kris i hela södra EU och i ett läge där det internationella samfundet tvingas vara passiva åskådare till inbördeskriget i Syrien.

Idag kan konstateras att Ukraina har gått ur askan i elden. Då våldet segrade i Kiev och statsapparaten rasade samman och polisen flydde före, efter eller samtidigt som presidenten uppstod ett extremt läge. Parlamentspolitiker hoppade av och mellan partier i panik. Ingen vet vad de egentligen står för  Vi vet inte vilka som bär ansvar för olika våldsdåd under t.ex. demonstrationerna på Majdan. Janukovytj och den av staten styrda polisen och militären bär säkert ett huvudansvar, men vi vet inte vilka krypskyttarna var. Det har framgått att många demonstranter också var beväpnade med skjutvapen och andra visade annan våldsbenägenhet. Många poliser fanns bland de dödade och vid ett tillfälle lär enligt olika media ett 60-tal poliser ha kidnappats och misshandlats. Med de argument som Bildt och EU använder om det regionala parlamentet på Krim bör inte heller parlamentet i Kiev accepteras. För första gången erkänner nu EU en regering med fascistiska ministrar i Europa. Svoboda ett extremistparti som inte ens tar avstånd från sina nazistiska rötter. De har nu fyra centrala ministerposter.

I den svenska debatten mörkar allianspartierna och sossarna om det dunkla vatten som EU nu fiskar i. I riksdagsdebatten kom de intressanta inläggen från Miljöpartiet och märkligt nog från de två partier som själva har totalitära rötter, V och SD.

Jag fördömer (precis som alla riksdagspartierna) självklart Rysslands ockupation av Krim och brotten mot folkrätten. Ryssland stöder sig på en begäran om hjälp från Janukovytj. Redan före det ryska militäringripandet så godkände inte Krims parlament den nya regimen i Kiev. Den folkrättsliga situationen efter ockupationen är dock osäker. Även i Krims regionala parlament har märkliga rockader skett. En ev. folkomröstning om Krims framtid borde om de genomförs, ske med utländska neutrala observatörer och inte under en ockupationsmakts övervakning.

Ser man dock krasst till stormaktsintresset precis som man brukar analysera t.ex. USA och andra stormakter så är det ryska ingripandet givet. Via internet har framkommit att Ryssland under en längre tid samlat styrkor på uppemot 150000 man (en väldigt osäker uppgift) i närområdet kring Ukraina och stora truppförflyttningar har idag observerats. Ryssland har stora ekonomiska intressen i Ukraina t.ex. inom oljeindustrin med avtal om pipelines, flottbasen på Krim etc. Detta bortsett från etniska ryssar i regionen. Objektivt sett fanns det ingen tvekan utanför ett rent önsketänkande och politiska illusioner om att Ryssland skulle ingripa i ett instabilt Ukraina. Europa är dessutom idag förmodligen mer beroende av Ryssland än vice versa. Både Ryssland och Ukraina var för ett år sedan tunna demokratier. Ukraina är idag inte ett demokratiskt land, eller har en demokratisk regering. Ryssland å sin sida verkar snarast ha gått in i en krigskoalition där regering och president stöds av ett enigt parlament och med ett kompakt folkligt stöd.

Vi vet att stormakten Ryssland i drygt 200 år har fört en aggressiv expansionspolitik  som tidvis stannat upp, eller tagit ett steg tillbaka och sedan satt fart igen. I perioder av politisk, ekonomisk kris har man tagit ett steg tillbaka, sålt Alaska till USA, gett östra Sverige som erövrades en frihet som republiken Finland för att lite senare kräva tillbaka en del av territoriet kring Leningrad/S:t Peterburg, därefter startat krig, ockuperat området tvingat Finland att godkänna förlusten, vilket sedan godkändes av omvärlden. Nu verkar det upprepa sig. Ryssland brukar medföra dåliga nyheter för sina grannar och vara en fena på att härska genom att splittra. Tjetjenerna har fått känna på det från mitten av 1800-talet då flera hundra tusen deporterades till Sibirien och uthärda decennielånga krigstillstånd. Vid 1917 års revolution stod tjetjenerna på de rödas sida. Efter andra världskriget uppfattade dock den paranoide Stalin dem som opålitliga och deporterade åter några hundratusen till Sibirien.Vid Sovjetunionens upplösning hämnades de nationalistiska och islamistiska tjetjenierna genom att fördriva hundratusentals och i stor omfattning även mörda tusentals ryssar. Genom den vind som ryssarna sått i stora delar av sina gränsområden inte minst i Baltikum så finns det stora risker för att de får skörda storm i form av nationalistisk revanschism. Vi vet också att Ryssland närmast utrotat den ingermanländska folkgruppen i Baltikum genom deportation till Sibirien och sedan lägga hinder för återvändande. Ryssland lyckades också få den lilla kvarvarande resten stämplade som finnar och få Finland att ta emot dem.

Det finns en europeisk politisk erfarenhet av vikten att avstå politiska projekt i Kaukasus. Därför att man går in i en härva av gamla och nya konflikter som inte går att överblicka. Vi har tidigare en ytterst instabil situation i världen. Turkiet pressas av totalitär islamism. I Syrien pågår ett inbördeskrig mellan en annan korrupt regim och nåt som kan bli värre. Det har krävt hundratusentals dödsoffer och en flyktingkatastrof. I Egypten störtades Mubarak, men den nye demokratiskt valde presidenten Mursi genomförde en totalitär kupp för att samla all makt till sig och det Muslimska brödraskapet. Den sekulära egyptiske militären räddade nationen genom att avsätta den islamistiskt revolutionäre Mursi. Militären förklarade att deras regerings skulle verka för nya demokratiska val där det totalitära kupp-partiet förbjöds.  Handlandet fördömdes av EU och USA?! Samma makter omfamnar nu den nya regimen i Kiev. Om man ser till det ryska Sovjetunionen och angreppet på Afghanistan och USAs stöd till talibanerna och resultatet av de båda stormakternas destruktiva politik i där och i de omgivande länderna och hur denna destruktivitet ynglat av sig och förstärkt den islamistiska, totalitära fundamentalismen. En var att den sovjetiske flyggeneralen Dudadjev deltog i Sovjets afghanska krig. När han tog makten i Tjetjenien gick han från kommunist till totalitär islamist på nolltid. USAs andra angreppskrig och ockupation av Irak kan också ses som stilbildande för det som Ryssland nu gör.

EUs agerande har varit ytterst politiskt aggressivt och bidrar till tt provocera fram farliga nationalistiska och chauvinistiska reaktioner i den ryska befolkningen och ryska parlamentet. Folkpartiet vill nu knyta Sverige till ett sjunkande Nato som leds av en f.d. dansk regeringschef, dvs. även om organisationen fortfarande är stark så kan den inte jämföras med dess tidigare roll och styrka sin tydligare ledning från USA.

På sikt är ett ryskt intresse att också behärska Norden och flanken till Atlanten. En möjlig politisk expansion de närmaste femtio åren är t.ex. att gå i Stalins fotspår beträffande minoriteter. En väg då vore att Ryssland politiskt stöder sina inhemska samer och tankarna på en samisk republik för att därefter stödja samisk, nationalistisk separationspolitik i Finland, Sverige och Norge. Att man river upp de nationella gränserna så att samer kan röra sig fritt och sedan avvakta ett lämpligt tillfälle att ingripa till skydd för sina ryska... Detta inte en skrivning för att förringa det viktiga arbete som sametinget och andra idag gör för landets samer. Det handlar mest om de nordiska länderna kommer att ha styrkan att försvara Norrland, Nordnorge och norra Finland sönder om Murmansk. Det som inte kan försvaras kommer att försvaras/behärskas av andra. Då fransmännen med allierade besegrade Ryssland och ockuperade Åland i mitten av 1800-talet erbjöds Sverige att återfå Åland, men Oscar den l, tackade nej med motivationen att Sverige inte kunde försvara Åland om Ryssland ville ta tillbaka ön. De demolerade då alla försvarsanläggningar och lämnade sedan Åland. Ätten Bernadotte verkar alltid ha varit rätt dysfunktionella. Den förste erbjöds att få tillbaka östra landsänden, Finland men önskade hellre att få Norge!? Nästa erbjöds Åland med en helsvensk befolkning och nobbade.

Ett mer näraliggande hot idag är att åter införliva Litauern i Ryssland. Precis som på Krim finns där en militärbas och en stor rysk befolkning. Därefter ligger Estland och Lettland illa till.

Det behöver inte bli så. Ett starkt och fredligt Norden, Finland, Sverige och ev.  Danmark och Island kan hindra det. Nato kan man på sikt ha eller vara utan. USA minskar i styrka som stormakt och kommer inte under 2000-talet att gå in med trupp för att rädda Europa som de gjorde två gånger under 1900-talet. Tysklands ekonomi kommer att behövas för att rädda PIG-länderna och Sydeuropa. Tyskland kommer inte de närmaste 10 åren  att militärt kunna mäta sig mot Ryssland. Frankrikes socialistiske president håller på att sänka landet ned till PIG-nivå och är precis som Bildt och Sverige mest en mus som ryter.

Vad finns det för mer hopp? De kan t.ex. hämtas ur Hans Roslings föreläsningar, dvs. att trots allt elände och det nya pyrande storkrig som pågår runt om världen så har jordens befolkning det allt bättre beträffande hälsa, utbildning och arbete, samt faktiska demokratisträvanden underifrån.
Något annat som jag tolkar positivt är att medelklassidealen globalt är väldigt lika beträffande kultur, arkitektur, bostäder och att inspirationen då ofta kommer från de demokratiska länderna. Olika politiska ungdomsrörelser runt om i världen resonerar relativt lika inom sina olika kategorier, hiphop, hipsters osv. Det ger en bra utvecklingsmöjlighet. Det avgörande här är att fredliga demokratirörelser tålmodigt arbetar på i decennier. Detta i den anda som Gandhi, Mandela och Gene Sharp inspirerat till. Varje våldsanvändning oavsett om det sker från myndigheter eller demokratirörelse riskerar att slå tillbaka eller krossa rörelsen. Våld är det som diktaturer och de totalitära klarar bäst med sina soldater och vapen. Min morfar Carl Näsman var en av sin generations främsta aktivister i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. De sökte hängivet en väg för att undvika ett världskrig. Jag sympatiserar alltmer med deras pacifistiska idéer även om de båda världskrigen lärt oss att det inte är de små fredliga nationerna som bör börja en nedrustning, då det riskerar att göra omgivningen onödigt hungrig.

EU har genom sin provocerande hållning i Ukraina på ett olyckligt sätt legitimerat Rysslands aggression inför ryssarna och osäkrat den politiska situationen i hela Europa och särskilt då för Ryssland grannländer...

Det får mig att tänka på Ferlins lilla humoristiska dikt: Det var en gång en knähund - liksom en mops så rund -  han skällde ut som fähund - en stor S:t Bernhardshund - S:t Bernardshunden glodde men sade inte knax - men undrar vad han tänkte om denne lille tax...

Det finns situationer då de små kan behöva skälla, men vi har ständiga exempel på hundars storhetsvansinne. Jägarna hamnar ibland i situationer då omnipotenta jyckar jagar upp och retar en björn och sedan i panik springer till husse. Eller odisciplinerade löshundar som springer in i vargrevir och vargarna uppfattar ett aggressivt angrepp från hunddjur/vargar som inte förstår reglerna.

Även om man utrikespolitiskt har en massa regler på sin sida så behöver man ju inte vara dumdristig.

* Den norske utrikeskorrespondenten i Moskva Hans Wilhelm Steinfeldt berättade ikväll i Skavlan att han var i Kiev på Majdan de två dagar då ett 80-tal personer dödades på torget. Han bodde på Hotell Ukraina, på Institutsgatan och kunde från hotellet se då krypskyttar från taket vid regeringsbyggnaden började skjuta människor på torget. Byggnaden och skyttarna på taket skyddades av att två pansarfordon från polisen. Han upplever att det nu i Ryssland är en väldigt uppskruvad nationalistisk stämning och jämför med hetsen mot Polen 1981 och att ingen information utifrån når fram till medborgarna. Ukraina och omvärlden blir då lätt betraktad som fascistisk, antirysk, dekadent...

Det känns alltmer angeläget att man ömsesidigt taggar ned stämningsläget, fryser situationen och sänker garden. Nu kommer det inte att finnas några vinnare. Nu gäller att minimera fortsatta skador. Det gäller att hitta de minst dåliga alternativen - den tredje eller kanske fjärde vägen.

2014-03-17
Den nya regimens tillfälliga regering i Ukraina har publicerat resultat från den ballistiska undersökningen av kulorna som dödade både demonstranter och poliser på torget. Det visar sig att kulor från samma vapen har dödat både poliser och demonstranter. Ett rimligt skäl till detta kan vara att gärningsmännen önskade provocera fram en ökad fientlighet mellan olika falanger i landet. Det öppnar för olika scenarier. För att komma upp på taken bör rimligtvis skyttarna ha passerat någon form av säkerhetskontroll (Steinfeldt). Den korrupte Janukovytj var förmodligen mindre populär i Moskva före Majdan och kuppen än många tror. Det skulle tala för proryska skyttar. Ett annat alternativ är att det handlar om ultranationalistiska skyttar från militär eller polis och frifräsare som agerar på egen hand.

Igår genomförde Krims parlament sin planerade omröstning. Den hade ett tvivelaktigt legalt status, men de siffror som rapporterats är att 97% av väljarna röstade för en anslutning till Ryssland. Stormakterna i världen sitter på en uppsjö av tidigare liknande situationer som världssamfundet står vanmäktiga inför. Hur skall Kuba kunna få tillbaka Guatanamo där USA både har en militär anläggning och ett rättsvidrigt fängelse? Hur är det med Kosovo, eller kolonialmakternas fyrkantiga uppdelning av Afrika. Irak-kriget och ockupationen. I Afghanistan har Ryssland (Sovjet) och USA avlöst varandra med destruktiva krigshandlingar så att landet nu är sociokulturellt söndertrasat med en korrupt regim av krigsherrar och opiumkungar, som utmanas av talibanernas extrema islamistiska fundamentalism. Mitt i härvan har nordiska soldater helt insiktslöst trampat omkring utan att begripa vilka intressen de faktiskt tjänat.
Rysslands ockupation och militära närvaro på Krim måste av folkrättsliga skäl fördömas, precis som andra länders tidigare övertramp. Samtidigt måste samtal föras. EU lägger nu sanktioner på ett tjugotal ryssar. EU har tappat sitt initiativ. Deras utvidgning har stött på patrull. Man ville ha Ukraina, men inte Turkiet (förutom Sverige som vill ha med alla i allt)  Vad ska ryssarna svara EU? Med att stänga gaskranarna till Tyskland, en historiens ironi? Nu sitter utrikesminister Kerry i telefon med sin ryske kollega och de skissar på en nödvändig förändring av Ukrainas konstitution. Jag anser att FN nu borde gå in med neutrala lågmälda observatörer. Det är nu särskilt viktigt att observera krim-tartarernas situation. Det kan vara så att en majoritet på Krim önskar och även tjänar på av tillhöra Ryssland, men de största förlorarna måste i så fall värnas. Resten av Ukraina måste nu sträva att hålla ihop så att inte ett nytt Korea, eller Vietnam uppstår. Frågan är om det finns tillräcklig politisk förmåga och vilja eller om det blir en militär totalkonfrontation mellan ukrainsk-nationalistiska och rysk-nationalistiska krafter.

2014-03-23
Före den ryska offensiven mot Krim fanns det i mediabevakningen, svenska reportage och officiella utländska uttalanden ingen oro beträffande Rysslands reaktioner på krisen och händelseutvecklingen i Ukraina. Personligen har jag de senaste 20 åren i mina kretsar varnat för underskattningen av Ryssland i ett långsiktigt perspektiv. Ser man objektivt på hur Ryssland vidgat sitt territorium de senaste tvåhundra åren så finns det anledning till en vaksamhet. Nu har ett rätt logiskt förväntat händelseförlopp skett. Det fanns ett avtal mellan USA/ Nato och Jeltsyns Ryssland att Nato inte skulle gå in i  östra Europa. Nu ser man på kartan att Nato närmast totalt ringat in Ryssland. Det har uppstått en klar skillnad mellan vad man säger och det som sker. EU har dessutom gått på en politisk och ekonomisk offensiv österut. En hel del av det har varit ömsesidigt som gasleveranserna från Ryssland till Tyskland m.fl. länder. När det gäller det politiskt och ekonomiskt minerade Ukraina är det något helt annat. Mina tankar rör sig mellan om EUs politiker med bl.a. Carl Bildt i spetsen verkligen vara så naiva, eller om det rör sig om en synnerligen cynisk expansionistisk offensiv. När nu det för dem tidigare otänkbara har skett är det oroande att EU uppbackad av USA blivit så krigiska. Alltmer talas i militära termer. Hotet från Ryssland är inte större nu än tidigare. Det ökade hotet kommer från en oskicklig europeisk politik gentemot Ryssland. Detta i kombination med den traditionella amerikanska reaktionerna. USA är en demokrati med stora inhemska bekymmer med en ökad splittring i befolkningen. Det gamla slavsamhället parallellt och samtidigt med det gamla industrisamhällets kris med stor arbetslöshet och förslumning av tidigare industristäder och landsdelar. De gamla slavarna i södern har nu ersatts med illegal latinamerikansk invandring och miljontals fattiga papperslösa som spelas mot den tredjedel av den inhemska befolkningen som har det sämst. Utrikespolitiskt har USA aldrig fört en demokratisk politik. På gott och ont har USA de senaste hundra åren varit bäst på att kriga. De har tjänat mänskligheten och folken i Europa t.ex. under första och andra världskriget. Om vi ser på politiken i Latinamerika så har USA stött sina kortsiktiga intressen och backat upp den ene diktatorn efter den andre. Likadant i Mellanöstern och Afghanistan - först stött Saddam Hussein och sedan tvingats störta honom. Då lyckas de som vanligt strålande med den inledande militära insatsen. De har sedan en närmast religiös fanatisk tro att om de som en demokrati störtat en diktator som finns en närmast kreationistiskt skapad demokrati som tar vid. I stället blir de fast i en utdragen ockupation som möter ökat motstånd. Nu är risken stor att de tänker likadant om Ryssland, Europa och Ukraina. De uppträder dessutom hotfullt mot Ryssland i Baltikum och Ukraina. Risken är att det pressar in Ryssland i ytterligare militanta reaktioner som kunde undvikas med en stadigare och lugnare diplomati. Sverige har skaffat sig ett avgörande inflytande över Estland och Lettlands ekonomi bl.a. genom de svenska banker  som dominerar där. Mycket av dessa länders ekonomi leds av den svenska Riksbanken och i viss mån också av den svenska finansministern. Dessa länder har också en stor del rysk befolkning. Det ger att Sverige behöver föra en stabil diplomati, vara en del av EU, men föra en alliansfri, neutral politik där både Ryssland, Baltikum och Sverige tjänar på det. Vi behöver också fylla ut det försvarspolitiska vakuum som skapats i Norden genom Sveriges alltför ensidiga nedrustning. Sverige behöver ha ett starkt försvar, föra en neutral politik och vara fredliga och o-aggressiva.
2014-03-26
Jag blir rätt förfärad över hur naivt konfrontativa svenska massmedia nu är i förhållandet till Ryssland. Samma massmedia som bara rapporterade glada love-peace&understanding-nyheter för ett par månader sedan. EU skulle hjälpa Ukraina och se till att de snabbt blev medlemmar av ett idylliserat EU. Den logiskt förväntade utvecklingen av Ryssland skulle ingripa i ett kaotiskt, korrumperat och djupt splittrat Ukraina fanns inte. Ryssland har väl förmodligen aldrig varit en supermakt så som USA fortfarande är och än mer har varit. Ryssland är dock en Euro-asiatisk stormakt sedan århundraden. De är dessutom en mäktig kärnvapenmakt med en stark och numera modern krigsmakt.
Nu plötsligt är det fritt fram för varje konspirationsidé om Putins agenda. Personligen är jag övertygad om att Putins Ryssland drivs av realpolitik, inte av ideologi. Landet är en ung demokrati, med en auktoritär, men åtminstone ännu inte totalitärt styre Omvärlden behöver visa fasthet och mogen styrka i krisen. Där behöver också finnas ett starkt inslag av självkritik. I den bästa av världar skulle den ryska majoritetsbefolkningen på Krim ha krävt folkomröstning om tillhörighet efter 20 års fördröjning och fått omvärldens stöd för det. Nu gäller det att isolera fientligheterna och de militära insatserna till Krim. Det vore katastrofalt om det blev en ökad fientlighet mot de ryska befolkningen i Ukraina och militär mobilisering. Nu behöver läget lugnas ned. Skulle det värsta ske och Ryssland går in i Ukraina kommer de sannolikt inte att föra kriget i östra Ukraina. Den delen kan ockuperas, men vapeninsatserna skulle förmodligen riktas mot den västra delen, då det är dumt att kacka i eget bo.