Idag 2014-03-14 behandlar Riksdagen Ukraina-krisen
Vi har en gigantisk kris i Ukraina. Den avsatte presidenten Viktor Janukovytj är och var tveklöst korrupt i likhet med flertalet av de ledande ukrainska politikerna. De flesta är oligarker eller är oligarkstyrda. Många av dem berikar sig genom att utnyttja politiska och ekonomiska kontakter med både Ryssland och EU. Janukovytj har sannolikt överfört miljardbelopp till utländska banker. Precis som den avsatte egyptiska presidenten Mubarak respektive de ryska oligarkerna som ibland håller sig inom rysk lagstiftning, men ofta utanför. De har idag starkt inflytande i Londons City-kvarter och Schweiz banker...
EU avstod att föra en dialog med Ryssland om Ukraina, trots ländernas sammanflätade ekonomi. De ryska oljeledningarna genom Ukraina. Jämför med den försiktighet EU har gentemot Turkiet. Här går man - all in. Man sålde in bilden av EU som det förlovade landet och stimulerade till folkligt uppror mot Janukovytj. Den korrupte Janukovytj backade och var beredd att ge stöd åt nyval och en återgång till 2004 lagstiftning och avtalade om detta med EU. Bläcket hann knappt torka på papperet innan EU stödde den statskupp som genomfördes. Detta i ett läge av ekonomisk kris i hela södra EU och i ett läge där det internationella samfundet tvingas vara passiva åskådare till inbördeskriget i Syrien.
Idag kan konstateras att Ukraina har gått ur askan i elden. Då våldet segrade i Kiev och statsapparaten rasade samman och polisen flydde före, efter eller samtidigt som presidenten uppstod ett extremt läge. Parlamentspolitiker hoppade av och mellan partier i panik. Ingen vet vad de egentligen står för Vi vet inte vilka som bär ansvar för olika våldsdåd under t.ex. demonstrationerna på Majdan. Janukovytj och den av staten styrda polisen och militären bär säkert ett huvudansvar, men vi vet inte vilka krypskyttarna var. Det har framgått att många demonstranter också var beväpnade med skjutvapen och andra visade annan våldsbenägenhet. Många poliser fanns bland de dödade och vid ett tillfälle lär enligt olika media ett 60-tal poliser ha kidnappats och misshandlats. Med de argument som Bildt och EU använder om det regionala parlamentet på Krim bör inte heller parlamentet i Kiev accepteras. För första gången erkänner nu EU en regering med fascistiska ministrar i Europa. Svoboda ett extremistparti som inte ens tar avstånd från sina nazistiska rötter. De har nu fyra centrala ministerposter.
I den svenska debatten mörkar allianspartierna och sossarna om det dunkla vatten som EU nu fiskar i. I riksdagsdebatten kom de intressanta inläggen från Miljöpartiet och märkligt nog från de två partier som själva har totalitära rötter, V och SD.
Jag fördömer (precis som alla riksdagspartierna) självklart Rysslands ockupation av Krim och brotten mot folkrätten. Ryssland stöder sig på en begäran om hjälp från Janukovytj. Redan före det ryska militäringripandet så godkände inte Krims parlament den nya regimen i Kiev. Den folkrättsliga situationen efter ockupationen är dock osäker. Även i Krims regionala parlament har märkliga rockader skett. En ev. folkomröstning om Krims framtid borde om de genomförs, ske med utländska neutrala observatörer och inte under en ockupationsmakts övervakning.
Ser man dock krasst till stormaktsintresset precis som man brukar analysera t.ex. USA och andra stormakter så är det ryska ingripandet givet. Via internet har framkommit att Ryssland under en längre tid samlat styrkor på uppemot 150000 man (en väldigt osäker uppgift) i närområdet kring Ukraina och stora truppförflyttningar har idag observerats. Ryssland har stora ekonomiska intressen i Ukraina t.ex. inom oljeindustrin med avtal om pipelines, flottbasen på Krim etc. Detta bortsett från etniska ryssar i regionen. Objektivt sett fanns det ingen tvekan utanför ett rent önsketänkande och politiska illusioner om att Ryssland skulle ingripa i ett instabilt Ukraina. Europa är dessutom idag förmodligen mer beroende av Ryssland än vice versa. Både Ryssland och Ukraina var för ett år sedan tunna demokratier. Ukraina är idag inte ett demokratiskt land, eller har en demokratisk regering. Ryssland å sin sida verkar snarast ha gått in i en krigskoalition där regering och president stöds av ett enigt parlament och med ett kompakt folkligt stöd.
Vi vet att stormakten Ryssland i drygt 200 år har fört en aggressiv expansionspolitik som tidvis stannat upp, eller tagit ett steg tillbaka och sedan satt fart igen. I perioder av politisk, ekonomisk kris har man tagit ett steg tillbaka, sålt Alaska till USA, gett östra Sverige som erövrades en frihet som republiken Finland för att lite senare kräva tillbaka en del av territoriet kring Leningrad/S:t Peterburg, därefter startat krig, ockuperat området tvingat Finland att godkänna förlusten, vilket sedan godkändes av omvärlden. Nu verkar det upprepa sig. Ryssland brukar medföra dåliga nyheter för sina grannar och vara en fena på att härska genom att splittra. Tjetjenerna har fått känna på det från mitten av 1800-talet då flera hundra tusen deporterades till Sibirien och uthärda decennielånga krigstillstånd. Vid 1917 års revolution stod tjetjenerna på de rödas sida. Efter andra världskriget uppfattade dock den paranoide Stalin dem som opålitliga och deporterade åter några hundratusen till Sibirien.Vid Sovjetunionens upplösning hämnades de nationalistiska och islamistiska tjetjenierna genom att fördriva hundratusentals och i stor omfattning även mörda tusentals ryssar. Genom den vind som ryssarna sått i stora delar av sina gränsområden inte minst i Baltikum så finns det stora risker för att de får skörda storm i form av nationalistisk revanschism. Vi vet också att Ryssland närmast utrotat den ingermanländska folkgruppen i Baltikum genom deportation till Sibirien och sedan lägga hinder för återvändande. Ryssland lyckades också få den lilla kvarvarande resten stämplade som finnar och få Finland att ta emot dem.
Det finns en europeisk politisk erfarenhet av vikten att avstå politiska projekt i Kaukasus. Därför att man går in i en härva av gamla och nya konflikter som inte går att överblicka. Vi har tidigare en ytterst instabil situation i världen. Turkiet pressas av totalitär islamism. I Syrien pågår ett inbördeskrig mellan en annan korrupt regim och nåt som kan bli värre. Det har krävt hundratusentals dödsoffer och en flyktingkatastrof. I Egypten störtades Mubarak, men den nye demokratiskt valde presidenten Mursi genomförde en totalitär kupp för att samla all makt till sig och det Muslimska brödraskapet. Den sekulära egyptiske militären räddade nationen genom att avsätta den islamistiskt revolutionäre Mursi. Militären förklarade att deras regerings skulle verka för nya demokratiska val där det totalitära kupp-partiet förbjöds. Handlandet fördömdes av EU och USA?! Samma makter omfamnar nu den nya regimen i Kiev. Om man ser till det ryska Sovjetunionen och angreppet på Afghanistan och USAs stöd till talibanerna och resultatet av de båda stormakternas destruktiva politik i där och i de omgivande länderna och hur denna destruktivitet ynglat av sig och förstärkt den islamistiska, totalitära fundamentalismen. En var att den sovjetiske flyggeneralen Dudadjev deltog i Sovjets afghanska krig. När han tog makten i Tjetjenien gick han från kommunist till totalitär islamist på nolltid. USAs andra angreppskrig och ockupation av Irak kan också ses som stilbildande för det som Ryssland nu gör.
EUs agerande har varit ytterst politiskt aggressivt och bidrar till tt provocera fram farliga nationalistiska och chauvinistiska reaktioner i den ryska befolkningen och ryska parlamentet. Folkpartiet vill nu knyta Sverige till ett sjunkande Nato som leds av en f.d. dansk regeringschef, dvs. även om organisationen fortfarande är stark så kan den inte jämföras med dess tidigare roll och styrka sin tydligare ledning från USA.
På sikt är ett ryskt intresse att också behärska Norden och flanken till Atlanten. En möjlig politisk expansion de närmaste femtio åren är t.ex. att gå i Stalins fotspår beträffande minoriteter. En väg då vore att Ryssland politiskt stöder sina inhemska samer och tankarna på en samisk republik för att därefter stödja samisk, nationalistisk separationspolitik i Finland, Sverige och Norge. Att man river upp de nationella gränserna så att samer kan röra sig fritt och sedan avvakta ett lämpligt tillfälle att ingripa till skydd för sina ryska... Detta inte en skrivning för att förringa det viktiga arbete som sametinget och andra idag gör för landets samer. Det handlar mest om de nordiska länderna kommer att ha styrkan att försvara Norrland, Nordnorge och norra Finland sönder om Murmansk. Det som inte kan försvaras kommer att försvaras/behärskas av andra. Då fransmännen med allierade besegrade Ryssland och ockuperade Åland i mitten av 1800-talet erbjöds Sverige att återfå Åland, men Oscar den l, tackade nej med motivationen att Sverige inte kunde försvara Åland om Ryssland ville ta tillbaka ön. De demolerade då alla försvarsanläggningar och lämnade sedan Åland. Ätten Bernadotte verkar alltid ha varit rätt dysfunktionella. Den förste erbjöds att få tillbaka östra landsänden, Finland men önskade hellre att få Norge!? Nästa erbjöds Åland med en helsvensk befolkning och nobbade.
Ett mer näraliggande hot idag är att åter införliva Litauern i Ryssland. Precis som på Krim finns där en militärbas och en stor rysk befolkning. Därefter ligger Estland och Lettland illa till.
Det behöver inte bli så. Ett starkt och fredligt Norden, Finland, Sverige och ev. Danmark och Island kan hindra det. Nato kan man på sikt ha eller vara utan. USA minskar i styrka som stormakt och kommer inte under 2000-talet att gå in med trupp för att rädda Europa som de gjorde två gånger under 1900-talet. Tysklands ekonomi kommer att behövas för att rädda PIG-länderna och Sydeuropa. Tyskland kommer inte de närmaste 10 åren att militärt kunna mäta sig mot Ryssland. Frankrikes socialistiske president håller på att sänka landet ned till PIG-nivå och är precis som Bildt och Sverige mest en mus som ryter.
Vad finns det för mer hopp? De kan t.ex. hämtas ur Hans Roslings föreläsningar, dvs. att trots allt elände och det nya pyrande storkrig som pågår runt om världen så har jordens befolkning det allt bättre beträffande hälsa, utbildning och arbete, samt faktiska demokratisträvanden underifrån.
Något annat som jag tolkar positivt är att medelklassidealen globalt är väldigt lika beträffande kultur, arkitektur, bostäder och att inspirationen då ofta kommer från de demokratiska länderna. Olika politiska ungdomsrörelser runt om i världen resonerar relativt lika inom sina olika kategorier, hiphop, hipsters osv. Det ger en bra utvecklingsmöjlighet. Det avgörande här är att fredliga demokratirörelser tålmodigt arbetar på i decennier. Detta i den anda som Gandhi, Mandela och Gene Sharp inspirerat till. Varje våldsanvändning oavsett om det sker från myndigheter eller demokratirörelse riskerar att slå tillbaka eller krossa rörelsen. Våld är det som diktaturer och de totalitära klarar bäst med sina soldater och vapen. Min morfar Carl Näsman var en av sin generations främsta aktivister i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. De sökte hängivet en väg för att undvika ett världskrig. Jag sympatiserar alltmer med deras pacifistiska idéer även om de båda världskrigen lärt oss att det inte är de små fredliga nationerna som bör börja en nedrustning, då det riskerar att göra omgivningen onödigt hungrig.
EU har genom sin provocerande hållning i Ukraina på ett olyckligt sätt legitimerat Rysslands aggression inför ryssarna och osäkrat den politiska situationen i hela Europa och särskilt då för Ryssland grannländer...
Det får mig att tänka på Ferlins lilla humoristiska dikt: Det var en gång en knähund - liksom en mops så rund - han skällde ut som fähund - en stor S:t Bernhardshund - S:t Bernardshunden glodde men sade inte knax - men undrar vad han tänkte om denne lille tax...
Det finns situationer då de små kan behöva skälla, men vi har ständiga exempel på hundars storhetsvansinne. Jägarna hamnar ibland i situationer då omnipotenta jyckar jagar upp och retar en björn och sedan i panik springer till husse. Eller odisciplinerade löshundar som springer in i vargrevir och vargarna uppfattar ett aggressivt angrepp från hunddjur/vargar som inte förstår reglerna.
Även om man utrikespolitiskt har en massa regler på sin sida så behöver man ju inte vara dumdristig.
* Den norske utrikeskorrespondenten i Moskva Hans Wilhelm Steinfeldt berättade ikväll i Skavlan att han var i Kiev på Majdan de två dagar då ett 80-tal personer dödades på torget. Han bodde på Hotell Ukraina, på Institutsgatan och kunde från hotellet se då krypskyttar från taket vid regeringsbyggnaden började skjuta människor på torget. Byggnaden och skyttarna på taket skyddades av att två pansarfordon från polisen. Han upplever att det nu i Ryssland är en väldigt uppskruvad nationalistisk stämning och jämför med hetsen mot Polen 1981 och att ingen information utifrån når fram till medborgarna. Ukraina och omvärlden blir då lätt betraktad som fascistisk, antirysk, dekadent...
Det känns alltmer angeläget att man ömsesidigt taggar ned stämningsläget, fryser situationen och sänker garden. Nu kommer det inte att finnas några vinnare. Nu gäller att minimera fortsatta skador. Det gäller att hitta de minst dåliga alternativen - den tredje eller kanske fjärde vägen.
2014-03-17
Den nya regimens tillfälliga regering i Ukraina har publicerat resultat från den ballistiska undersökningen av kulorna som dödade både demonstranter och poliser på torget. Det visar sig att kulor från samma vapen har dödat både poliser och demonstranter. Ett rimligt skäl till detta kan vara att gärningsmännen önskade provocera fram en ökad fientlighet mellan olika falanger i landet. Det öppnar för olika scenarier. För att komma upp på taken bör rimligtvis skyttarna ha passerat någon form av säkerhetskontroll (Steinfeldt). Den korrupte Janukovytj var förmodligen mindre populär i Moskva före Majdan och kuppen än många tror. Det skulle tala för proryska skyttar. Ett annat alternativ är att det handlar om ultranationalistiska skyttar från militär eller polis och frifräsare som agerar på egen hand.
Igår genomförde Krims parlament sin planerade omröstning. Den hade ett tvivelaktigt legalt status, men de siffror som rapporterats är att 97% av väljarna röstade för en anslutning till Ryssland. Stormakterna i världen sitter på en uppsjö av tidigare liknande situationer som världssamfundet står vanmäktiga inför. Hur skall Kuba kunna få tillbaka Guatanamo där USA både har en militär anläggning och ett rättsvidrigt fängelse? Hur är det med Kosovo, eller kolonialmakternas fyrkantiga uppdelning av Afrika. Irak-kriget och ockupationen. I Afghanistan har Ryssland (Sovjet) och USA avlöst varandra med destruktiva krigshandlingar så att landet nu är sociokulturellt söndertrasat med en korrupt regim av krigsherrar och opiumkungar, som utmanas av talibanernas extrema islamistiska fundamentalism. Mitt i härvan har nordiska soldater helt insiktslöst trampat omkring utan att begripa vilka intressen de faktiskt tjänat.
Rysslands ockupation och militära närvaro på Krim måste av folkrättsliga skäl fördömas, precis som andra länders tidigare övertramp. Samtidigt måste samtal föras. EU lägger nu sanktioner på ett tjugotal ryssar. EU har tappat sitt initiativ. Deras utvidgning har stött på patrull. Man ville ha Ukraina, men inte Turkiet (förutom Sverige som vill ha med alla i allt) Vad ska ryssarna svara EU? Med att stänga gaskranarna till Tyskland, en historiens ironi? Nu sitter utrikesminister Kerry i telefon med sin ryske kollega och de skissar på en nödvändig förändring av Ukrainas konstitution. Jag anser att FN nu borde gå in med neutrala lågmälda observatörer. Det är nu särskilt viktigt att observera krim-tartarernas situation. Det kan vara så att en majoritet på Krim önskar och även tjänar på av tillhöra Ryssland, men de största förlorarna måste i så fall värnas. Resten av Ukraina måste nu sträva att hålla ihop så att inte ett nytt Korea, eller Vietnam uppstår. Frågan är om det finns tillräcklig politisk förmåga och vilja eller om det blir en militär totalkonfrontation mellan ukrainsk-nationalistiska och rysk-nationalistiska krafter.
2014-03-23
Före den ryska offensiven mot Krim fanns det i mediabevakningen, svenska reportage och officiella utländska uttalanden ingen oro beträffande Rysslands reaktioner på krisen och händelseutvecklingen i Ukraina. Personligen har jag de senaste 20 åren i mina kretsar varnat för underskattningen av Ryssland i ett långsiktigt perspektiv. Ser man objektivt på hur Ryssland vidgat sitt territorium de senaste tvåhundra åren så finns det anledning till en vaksamhet. Nu har ett rätt logiskt förväntat händelseförlopp skett. Det fanns ett avtal mellan USA/ Nato och Jeltsyns Ryssland att Nato inte skulle gå in i östra Europa. Nu ser man på kartan att Nato närmast totalt ringat in Ryssland. Det har uppstått en klar skillnad mellan vad man säger och det som sker. EU har dessutom gått på en politisk och ekonomisk offensiv österut. En hel del av det har varit ömsesidigt som gasleveranserna från Ryssland till Tyskland m.fl. länder. När det gäller det politiskt och ekonomiskt minerade Ukraina är det något helt annat. Mina tankar rör sig mellan om EUs politiker med bl.a. Carl Bildt i spetsen verkligen vara så naiva, eller om det rör sig om en synnerligen cynisk expansionistisk offensiv. När nu det för dem tidigare otänkbara har skett är det oroande att EU uppbackad av USA blivit så krigiska. Alltmer talas i militära termer. Hotet från Ryssland är inte större nu än tidigare. Det ökade hotet kommer från en oskicklig europeisk politik gentemot Ryssland. Detta i kombination med den traditionella amerikanska reaktionerna. USA är en demokrati med stora inhemska bekymmer med en ökad splittring i befolkningen. Det gamla slavsamhället parallellt och samtidigt med det gamla industrisamhällets kris med stor arbetslöshet och förslumning av tidigare industristäder och landsdelar. De gamla slavarna i södern har nu ersatts med illegal latinamerikansk invandring och miljontals fattiga papperslösa som spelas mot den tredjedel av den inhemska befolkningen som har det sämst. Utrikespolitiskt har USA aldrig fört en demokratisk politik. På gott och ont har USA de senaste hundra åren varit bäst på att kriga. De har tjänat mänskligheten och folken i Europa t.ex. under första och andra världskriget. Om vi ser på politiken i Latinamerika så har USA stött sina kortsiktiga intressen och backat upp den ene diktatorn efter den andre. Likadant i Mellanöstern och Afghanistan - först stött Saddam Hussein och sedan tvingats störta honom. Då lyckas de som vanligt strålande med den inledande militära insatsen. De har sedan en närmast religiös fanatisk tro att om de som en demokrati störtat en diktator som finns en närmast kreationistiskt skapad demokrati som tar vid. I stället blir de fast i en utdragen ockupation som möter ökat motstånd. Nu är risken stor att de tänker likadant om Ryssland, Europa och Ukraina. De uppträder dessutom hotfullt mot Ryssland i Baltikum och Ukraina. Risken är att det pressar in Ryssland i ytterligare militanta reaktioner som kunde undvikas med en stadigare och lugnare diplomati. Sverige har skaffat sig ett avgörande inflytande över Estland och Lettlands ekonomi bl.a. genom de svenska banker som dominerar där. Mycket av dessa länders ekonomi leds av den svenska Riksbanken och i viss mån också av den svenska finansministern. Dessa länder har också en stor del rysk befolkning. Det ger att Sverige behöver föra en stabil diplomati, vara en del av EU, men föra en alliansfri, neutral politik där både Ryssland, Baltikum och Sverige tjänar på det. Vi behöver också fylla ut det försvarspolitiska vakuum som skapats i Norden genom Sveriges alltför ensidiga nedrustning. Sverige behöver ha ett starkt försvar, föra en neutral politik och vara fredliga och o-aggressiva.
2014-03-26
Jag blir rätt förfärad över hur naivt konfrontativa svenska massmedia nu är i förhållandet till Ryssland. Samma massmedia som bara rapporterade glada love-peace&understanding-nyheter för ett par månader sedan. EU skulle hjälpa Ukraina och se till att de snabbt blev medlemmar av ett idylliserat EU. Den logiskt förväntade utvecklingen av Ryssland skulle ingripa i ett kaotiskt, korrumperat och djupt splittrat Ukraina fanns inte. Ryssland har väl förmodligen aldrig varit en supermakt så som USA fortfarande är och än mer har varit. Ryssland är dock en Euro-asiatisk stormakt sedan århundraden. De är dessutom en mäktig kärnvapenmakt med en stark och numera modern krigsmakt.
Nu plötsligt är det fritt fram för varje konspirationsidé om Putins agenda. Personligen är jag övertygad om att Putins Ryssland drivs av realpolitik, inte av ideologi. Landet är en ung demokrati, med en auktoritär, men åtminstone ännu inte totalitärt styre Omvärlden behöver visa fasthet och mogen styrka i krisen. Där behöver också finnas ett starkt inslag av självkritik. I den bästa av världar skulle den ryska majoritetsbefolkningen på Krim ha krävt folkomröstning om tillhörighet efter 20 års fördröjning och fått omvärldens stöd för det. Nu gäller det att isolera fientligheterna och de militära insatserna till Krim. Det vore katastrofalt om det blev en ökad fientlighet mot de ryska befolkningen i Ukraina och militär mobilisering. Nu behöver läget lugnas ned. Skulle det värsta ske och Ryssland går in i Ukraina kommer de sannolikt inte att föra kriget i östra Ukraina. Den delen kan ockuperas, men vapeninsatserna skulle förmodligen riktas mot den västra delen, då det är dumt att kacka i eget bo.
