POLITIKER, POLITIK OCH POLITISKA PARTIER
Folk är bra. Svenska politiker är vanligen väldigt bra och mer engagerade än de flesta andra. Det finns något unikt bra, och i grunden progressivt i svensk politik under de senaste drygt hundra åren och det kan vi till stora delar tacka folkrörelsen, inklusive arbetarrörelsen för. På det partipolitiska planet handlar det främst om socialdemokraterna, men också liberalerna och bondeförbundet. Det mest avgörande är tveklöst att den både höger- och vänsterrevolutionära socialismen avvisades både i form av kommunism, fascism och nationalsocialism dvs. nazism.

Den italienske socialrevolutionären Mussolini utvecklade tanken att företag, kapital och arbetare gemensamt, korporativt skulle leda både stat och företag i ett parti - så skapades fascismen. Socialdemokraten Lenin kom till en liknande lösning. Han lämnade begreppet socialdemokrati, gick tillbaka till Marx term kommunism med tillägget att inte invänta de efterblivna massorna utan avantgardet, den kommunistiska förtruppen visste arbetarna och folkets bästa. Båda riktningarna förespråkade att massorna skulle mobiliseras ut på gatorna, underminera samhället och staten. Sedan gripa makten.

De svenska socialdemokraterna betonade istället demokratin. Generationerna Branting och Hansson ledde socialdemokratiska regeringar för hela folket. För de demokratiskt sinnade var t.ex. vänskapen mellan socialdemokraternas Branting och de liberala demokraternas Staaf en viktig faktor och symbol i den unga svenska demokratin. Högern var både konservativ, kungafjäskande och reaktionär, men kom också att påverkas och förändras i en mer liberal-konservativ riktning. Det socialistiska målet ersattes av folkhemstanken med trygghet, välfärd och social rättvisa, ökad jämställdhet. Den progressiva, folkliga kampen sökte också konsensus och samförstånd med hållbara kompromisser. Precis som för den demokratiska, liberala rörelsen så finns här inga utopiska slutmål, Det politiska samhällsbygget är istället en ständigt pågående forskningsresa. En slags kolonisering av ett till stora delar okänt universum. De första generationerna av socialdemokratiska ledare förstod att för att bli regeringsdugliga behövde de vara ett hela folkets parti och regering. Hansson myntade begreppet - folkhem.

 I omvärlden hade bildats två moderna, framstegsvänliga, revolutionära men auktoritära och antidemokratiska politiska riktningar, två-äggtvillingarna, fascism/nazism och kommunism. De lyckades både som fiendens fiende och varandras fiender att slunga världen ut i krig. För sjuttio år sedan fanns det tre demokratiska länder kvar på Europas kontinent. Ett av dem, Finland var indraget i kriget och endast Sverige och Schweiz var fria demokratier. Många finska och i viss mån danska och norska soldater och civila har vittnat om att de via Sverige  (svenska artistbesök, tidningar och liknande) kunde få känslan av att det fortfarande fanns normala samhällen och ett hopp om en framtid utan krigsgalenskap som i resten av Europa. 1939 då Sovjet-Ryssland angrep Finland skickade Sverige sin reserv av 70.000 handeldvapen till grannen och tusentals frivilliga följde med vapnen för att slåss för Finlands frihet. Många av de kommande politiska ledarna i Europa under efterkrigstiden tog sin tillflykt till Sverige, Willy Brandt (T), Bruno Kreitsky (Ö), Gro H. Brundtland (N) m.fl. Det de fick med sig hem efter kriget var en strävan efter en social demokrati som var välfärdsinriktad, utan revolution och socialism. I regeringsställning fortsatte socialdemokraterna att leda det svenska samhällsbygget tidvis i koalition med landsbygdspartiet som först kallade sig Bondeförbundet och senare Centerpartiet. Det gjordes misstag men i huvudsak var det en mycket framgångsrik politik som S bedrev under drygt femtio år från förra seklets början fram till mitten av 60-talet. Därefter släppte partiet sin gräsrotsförankring och parallellt med fackföreningsrörelsen så skedde en stark centralisering och byråkratisering av partiet.

Palme som partiledare var en fantastiskt engagerad internationell politiker med ett glödande patos för fred, frihet, rättvisa och rättfärdighet. Han saknade dock tillräckligt intresse för inrikespolitiken och för partiorganisationen. Det är en bidragande faktor till att dagens rigida och förstelnade parti etablerats och nästan cementerats. Med ett slags politiskt frälse som väljer varandra i en rätt nepotistisk organisation.

 Fackföreningsmannen, pappa Bodström för in tjänstemannarörelsen TCO under S-paraplyet och belönas med att bli minister. I nästa generation utses sonen Bodström till justitieminister. Mamma, justitieminister Leijon kan i nästa generation se dottern få en ministerpost.

Från den gräsrotsbaserade folkrörelsen har de politiska partierna i Sverige via S-politik i allt högre grad blivit skattefinansierade kader-organisationer. En av de största effekterna då S förlorade valet 2006 var det raseri som stora delar av S-kadern uttryckte då deras försörjning hotades. Topparna hittade snabbt välbetalda jobb hos näringslivet och banker. Det blev lite knepigare för informatörer, talskrivare m.fl. men många fick jobb inom t.ex. fackföreningarna, men de är dock fortfarande rasande över den karriär som ordlöst utlovats dem och som uteblivit. Det socialdemokratiska 2/3-samhället som trädde fram från 80-talet med en gigantisk klientisering och passiviserings av ca. en miljon människor i arbetsför ålder behövde sina administratörer, folkets förmyndare. Chefer och utredare som pratar, utvecklar modeller och paroller, men samtidigt tas resurserna bort från vårdavdelningar och skolornas klassrum. Istället för att betala de anställda i skola och vård rimliga löner så går skatterna till SKL och liknande som i sitt intresse håller ned de kvinnodominerade yrkenas löner. Utan att ha förändrat sin politik eller parti lånar nu socialdemokraterna politisk ton och argumentation från den socialistiska (kommunistiska) retoriken som deras tidigare ledare så tydligt tog avstånd från. Tänk efter vad det säger om socialdemokratin att organisationen inte förmår ta fram ledare som Branting, Hansson, Erlander eller Palme. Nu har det varit egennyttiga politruker som Göran Persson och Håkan Juholt. Persson och ett tiotal av hans ministrar hann knappt stänga riksdagsdörrarna innan de sålde sina underliv till det av dem tidigare så föraktade kapitalet. Nu verkar svenskarna vara beredda att ta in dem i regering igen och till stöd skall de ha ett vänsterparti som till stora delar längtar till det gamla Sovjet. Miljöpartiet har i många konkreta frågor om miljö väldigt vettiga synpunkter, men de driver ofta sin politik på ett utopiskt sätt och är inte vana att behöva ta ansvar. I den oro som finns i vår omvärld vill Miljöpartiet helt avveckla försvarsindustrin och avrusta försvaret. Risken med en sådan regering är att svensk ekonomin och välfärd rasar precis så som hände då socialisterna tog över i Frankrike för ett par år sedan. En annan risk för S är att tidigare socialdemokratiska kärnväljare inom främst LO-kollektivet i den besvikelse som kommer att uppstå lockas än mer av populistiska respektive nyfascistiska tongångar som de från SD och SP...

Den nya vänstern på 60-och 70-talet tog i huvudsak avstånd från den ryska, sovjetiska kommunismen. Trots det hade Sovjet med satellit-stater som DDR en enormt starkt uppbyggd propagandaverksamhet i Sverige. Där fanns starka kontakter med t.ex. svenska skolor och universitet. Studentvänstern och de unga demonstrerade mot Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien 1968 och framåt. Den gav stöd åt oppositionen i Charta 77. Samtidigt kunde t.ex. DDR locka konstnärer, artister och teatergrupper till festivaler och semestrar i diktaturens DDR. Det fanns bl.a. två strategiska propagandalinjer mot kritiken av förtrycket av oliktänkande samt deportationer, politiska fångläger och avrättningar. 1/ Hitlertyskland planterade falska bevis som fick Stalin att avrätta falskt anklagade. Efter kriget fick Nazityskland ersättas av supermakten USA. 2/  Allt förtryck i Sovjet var egentligen USAs fel.  CIA hade hittat på, tvingat eller lurat Sovjet att begå fel.

En politisk doktrin som den samtida s.k. vänstern, särskilt den utomparlamentariska har gemensamt med både fascisterna och kommunisterna på 20- och 30-talet  går ut på att försöka provocera och pressa fram revolutionära situationer. Söka sprickor och sedan hamra i dem tills det börjar rämna. Flytta fokus från demokratiskt valda parlament till gatans parlament. Utgångspunkten kom från Marx utarmningsteori. Han var både filosof och samhällsvetare i en tid då ingen tydlig human-och samhällsvetenskaplig metod egentligen fanns. Marx var i mitten av 1800-talet tveklöst en av sin tids främsta tänkare. Hans bedömning var att helt deterministiskt skulle industrisamhället och kapitalismen leda till en ökad utarmning av arbetarna, proletariatet vars livssituation skulle trycka dem allt djupare ned i fattigdom, svält och misär att de inget hade att förlora, samtidigt skulle kapitalisterna genom samhällets mekaniska lagar tvingas att pressa dem ännu mera. Då skulle revolutionen komma och det förtryckta proletariatet ta makten. Marx hade dock fel. Industrisamhället skulle visa sig öka också arbetarnas välfärd. Hundra år efter Marx hade arbetarna i de demokratiska industriländerna en högre välfärd och längre livslängd än kungahusen och adeln ett par hundra år tidigare. Den socialistiska och kommunistiska vänstern kom dock att behålla denna falska doktrin. Genom provokationer, demonstrationer och upplopp skulle situationer provoceras fram så att massorna reser sig. Stat och regering destabiliseras. Politiker, rättsväsende och offentlig verksamhet skulle tvingas till undantag mot regler och avtal så att rättssäkerheten ersattes av godtycklighet. Det kom att påverka massmedia från neutral och kritiskt granskande journalistik till kampanjinriktad. Massmedia skall inte längre granska politiken utan bli en egen del av politiken. Pressen dvs. massmedia har skaffat sig ett nytt paradigm där bl.a. aktionsjournalistik ingår (paradigm el. Törnebohm). Massmedia blir den nya förtruppen, det nya avantgardet - inte maktens granskare, utan maktens handledare. Då t.ex. en politiker intervjuas sänds ett urval från intervjun följt av att redaktören intervjuar en annan journalist som förklarar för allmänheten vad politikern egentligen sade och menade. Tittare, lyssnare och läsare sätts under en beskäftig förmyndare.

Vi ser resultat från denna doktrin i olika situationer. Vänstergrupper med rötter från både Sverige, Östeuropa, Asien försöker stimulera marginaliserade ungdomar i förorten till uppror. Man tar en bild av polis och stat från diktaturerna för en generation sedan i Latinamerika eller tre generationer sedan i Centraleuropa, eller dagens Gaza och applicerar på Sverige. Resultatet blir bränder, upplopp och stenkastning på polis, ambulanser och brandbilar. Ingen ställs till svars. Polis och åklagare ler överseende då de tillfrågas - nja det är bättre med dialog än att jaga syndabockar. Då det civila rättssamhället retirerar så rycker den organiserade brottsligheten fram och intar den lediga positionen. Där de kriminella härskar så finns ingen demokrati, ingen åsikts- och yttrandefrihet. Husbykravallerna 2013 påminner delvis om Nordirland på 70-talet. IRA, den beväpnade delen utför våldshandlingarna och den politiska grenen Sinn Fein sköter intervjuer, information och propaganda. Nu härjade destruktiva ungdomar höga som hus på testosteron, adrenalin och annan kemisk hjälp  - allt i en narcissistiskt rus förmedlat på bästa sändningstid. Därefter intervjuas kulturföreningar och talesmän  som unisont förklarar att allt är polisens fel som rycker ut och börjar bråka med de oskuldsfulla ungdomarna.

De nya fascistiska, nynazistiska och etniskt intoleranta grupperna agerar på liknande sätt. De går ut på gator och torg, startar bråk med våld  och hot om våld. Båda riktningarna kan ta näring från de sektorer som samhället överger. Vi ser det t.ex. inom idrotten, speciellt fotbollen där de kriminella och ibland även politiskt extrema grupperna tar sig in. Samhället utfärdar i praktiken generella undantag för ordning och ger utrymme för våldsbrott om det sker i samband med fotboll. Gränsen går ungefär vid mord som man trots allt lite pliktskyldigt beivrar, men gärna rubricerar som vållande till annans död. Ifjol var det en tränare i en konståkningsklubb som använde en lite brysk konsekvenspedagogik i samband med barnträning, varvid föräldrar klagade till kommunledningen och klubben blev direkt av med sina bidrag. Jämför det med Uppdrag gransknings reportage om de kriminella våldsorganisationerna inom elitfotbollen. Hur många fotbollslag har blivit av med sina bidrag, eller slängts ut från arenorna.
Det här är en situation som alla demokratiskt sinnade avskyr. Den gillas dock av den extrema vänstern och av de revolutionära fascisterna och rasisterna. Det ger dem vatten på kvarnen, eller snarare bränsle till deras eldar. De kan peka finger mot varandra för att rättfärdiga sina egna våldsamheter och brott.