En del av mina vänner och bekanta blir arga på mig för min hårda kritik av Vänsterpartiet respektive Sverigedemokraterna. Ofta handlar det om att V är hyggliga och välvilliga och pekar på problem i samhället och den råa kapitalismen. Beträffande Sd så påstår man att de inte har några rasistiska mål i sina partiprogram och att folk röstar på dem pga av att det faktiskt finns problem med integrationen i Sverige. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna sitter i den svenska Riksdagen. Deras riksdagsmän är valda i demokratiska val. De stadgar och föreningsregler som finns i deras organisationer är så vitt jag vet demokratiska. Frågan är dock om Vänsterpartiet är demokratiskt i aspekten av att ha demokratiska politiska mål. De har tidigare haft totalitära mål med proletariatets diktatur och liknande termer och begrepp. Deras demokratitermer och begrepp har återfunnits hos tidigare diktaturer som DDR, (deutsche demokratisher republik) och tidigare partiledare har suttit i knäet hos Sovjetdiktaturens olika potentater i decennier. Förra veckan medverkade fd. partiledaren Gudrun Schyman tillsammans med fd- ärkebiskopen Hammar i TV-programmet - På spåret - de visade i ett avseende en chockerande okunnighet. Frågorna kretsade kring staden Madrid och plötsligt dök spanska inbördeskriget upp. De fick en massa hintar och klarade ändå inte att klara begreppet femtekolonnare - dvs. den fascistiska armén under Franco som marscherade mot Madrid i fyra kolonner och hade en femte dold i staden. Förmodligen innebär det att Schyman inte heller förstått den aspekten av Vänsterpartiet, f.d.Vpk och tidigare Sveriges kommunistiska parti, en del av den kommunistiska internationalen, Komintern. I den internationella kommunistiska rörelsen, dvs. den i praktiken ryska sovjetstrategin var de nationella kommunistpartierna femtekolonnare för den internationella kommunismen. Författaren Kjell Albin Abrahamsson beskriver att från 50-talet ock framåt saknade kommunisterna/vänsterpartisterna historiskt kunniga och intresserade personer. I partiet saknades också ett djupare intresse och kunnande om Sovjetunionen och Ryssland. De hade inga författare och forskare intresserade. Det har då också varit svårt att diskutera och debattera med dem.
Med Sd är det lättare att analysera de totalitära rötterna. De var under den senaste generationen ett öppet rasistiskt och på många sätt ett rätt fånigt nynazistiskt parti...
Vi har nu i dagarna haft intervjun av Sven Wollter som varit stalinist i hela sitt vuxna liv och fortfarande står med näven knuten under Stalins porträtt på KPMLr/SKPs möten. Den charmige, snygge Wollter har en förmåga att komma undan med häpnadsväckande mycket skit eftersom han gör det för en "god sak". Att sedan Stalin tillsammans med Hitler delar förstaplatsen som värsta folkmördare i modern tid lyckas han charma bort. V dvs. gamla SKP började en uppgörelse och avståndstagande från stalinismen efter 1956 vid diktatorns död, men lyckades inte ta avstånd från Sovjetkommunismen och.
Ett tillägg från februari 2018
Wollter är som en len-röstad Vampyr som förföriskt och med stort kvinnotycke förblindar folket för den han faktiskt är. Hela sitt vuxna liv har han propagerat stalinism. Nu accepterar han lenin-priset. Lenin har också undsluppit mycket av den kritik han förtjänar från den blodiga tid i rysk historia han ansvarade för. Krig är blodiga och inte mycket att säga nåt om. Däremot slakten på Socialrevolutionörerna. De som till Lenins chock vann det val han själv utlyste efter bolsjevikernas kupp 1917... Varför smäller inte SVT Wollter mot väggen och avkräver svar. Tänk om han istället hade varit en nationalsocialistisk regissör på Stadsteatern. Då hade inte massmedia flockat sig som hovnarrar kring fötterna...
Den oduglige rikspolischefen Eliasson har tvingats avgå för att inte bli en kvarnsten runt sossarnas hals i valrörelsen. Självklart har han som andra socialdemokratiska chefer sparkats snett uppåt. Förhoppningsvis har en ev. kommande mitt-regering lärt sig någonting och rensar ut hälften av myndighetscheferna. Den erfarna polisen och tidigare SÄPO-chefen Tornberg har utsetts till ny rikspolischef. Guillou som uppenbarligen inte kan skilja mellan en muslim och en islamist utser nu den nye polischefen till förste muslimjägare. Här har vi ytterligare en duktig författare som blivit en politisk pajas. Han har tidigare gjort tidiga och skarpa bedömningar inte minst då han för 30-talet år sedan pekade ut rasismen som den stora politiska frågan. Samtidigt proklamerade han på 90-talet att det inte fanns någon rysk maffia. Idag vet vi sedan länge svaret på det. Nu verkar han ha förlorat det mesta av omdömet. I hans krönikor i Aftonbladet verkar huvudmotsättningen i världen stå mellan Aftonbladets och Expressens redaktioner. Leninpristagaren Guillou som fått det av Myran och Leninbadets ägare instiftade diktatorspriset... När det gäller polischefer så är det nog så att bra chefer bygger långsiktigt en bra, välfungerande polisverksamhet. I nästa led blir resultatet som helhet inte bättre än vad åklagarväsendet, domstolar och straffväsendet också kan leverera. En usel chef kan dock snabbt rasera och skapa svåra skador. Fast Guillou kan sitta på Östermalm, dricka sin Rioja och skåla för Lenin (Sovjetdiktaturen) ta fram sin vapengarderob och jaga elefanter i Afrika allt under den röda fanan. Myrdal själv förlorade uppenbarligen sitt omdöme efter besöken i Kambodja och förnekandet av Pol Pots folkmord. Personligen är jag väldigt glad över allt bra både han och Guillou skrivit genom åren. Det är få som når upp till den kunskapsnivå som Myrdal befunnit sig på. Deras barndoms- respektive ungdomsskildringar tillhör de bästa. Den tolkningsmall som de lägger på verkligheten skaver dock alltmer och spricker som troll i dagsljus. Intrycket är att det frodats i ett grupptänkande inom en alltmer krympande krets från 70-talet. Deras tunna syn på demokratin och rättssamhället möjliggör för Myrdal att försöka bilda folkfront med fascister (ev. nationalsocialister) för att motarbeta en svensk Nato-anslutning. Putins Ryssland verkar använda både de svenska gamla lenin-stalinisterna och extrema nationalisterna för att destabilisera Sverige. Det innebär dock inte enligt min uppfattning att Sverige bör bli medlem av Nato.
Den del av studentrörelsen, fredsrörelsen och solidaritetsrörelsen jag var aktiv i mellan 1970 och 1979 KFML/Skp hade en mycket bra dagspolitik i både inrikes och utrikesfrågor. Ungefär som att Folket i Bild/kf var en utmärkt tidskrift. Hösten 1970 skedde en splittring så att stalinisterna med Göteborgsavdelningen och ledaren Frank Baude bröt sig ut och bildade KPMLr. Det större KFML/Skp fortsatte att ha illusioner om en demokratisk socialism i Kina och trodde bl.a. att där fanns ett flerpartisystem fast kommunistpartiet dominerade - den kinesiska flaggan med en stor och fyra små stjärnor skulle vara en symbol för detta. Partiet kom i slutet av sjuttiotalet och början av 80-talet att ta avstånd från den s.k. marxismen-leninismen och döpte om sig till Solidaritetspartiet inspirerat av frihetsrörelsen i Östeuropa särskilt det polska Solidaritet. Denna politiska insikt ledde så småningom till att partiet lade ned sin verksamhet i mitten av 80-talet. Efter det har jag enbart sett mig själv som en demokrat (för frihet, jämlikhet, rättsstat och demokrati. En humanist för medborgerliga fri- och rättigheter.
KFML/Skp/Solidaritetspartiet var förmodligen den tydligaste Sovjetkritiska politiska rörelsen i Sverige under nästan 20 år. Där fanns också initiativen till en försvarsvänlig vänster, en inriktning mot flum-tendensen inom skolan och för kunskap i skolan. Undertecknad myntade själv begreppet att försvara folkhälsan och skrev en pamflett med den titeln inför valet 1979. Andra politiska krafter kom senare att delvis ta in dessa aspekter i sitt arbete. Problemet med den stora svenska ungdomsrörelsen på 1960 och 70-talet som engagerade sig i fredsfrågorna och samtidigt både bekämpade USAs krig i Indokina och Sovjets ockupation av Tjeckoslovakien var att då den hade illusionen om en bättre och fredlig kommunism, eller en bonderörelsebaserad socialism och att ett sådant exempel var Kina. Den faktiska kunskapen var väldigt låg pga att insynen av det som skedde i landet saknades. Under de krig som fördes utplanterades också mycket falsk information. KFML skall inte förväxlas med den stalinistiska utbrytarsekten KFMLr, som fortfarande spökar i politiken och sprider sin tidning Proletären.
artikeln är inte avslutad - fortsättning följer...
måndag 29 december 2014
lördag 13 december 2014
Den diagnostiska kulturen 2.0
Den diagnostiska kulturen var det som präglade en stor del av den sjukvård, särskilt då psykiatriska vård jag mötte som ung mentalskötare i mitten av 60-talet. Då en fri medborgare, en individ med medborgerliga fri-och rättigheter mötte sjukvården pga ett hälsoproblem uppstod en asymmetrisk relation med en överordnad person med tolkningsföreträde, läkaren (sjukvårdspersonalen) och en underordnad, patienten (och anhöriga). För sjukvården förklarade det å ena sidan uppgiften t.ex. att operera bort en inflammerad blindtarm, å andra sidan medförde den att personen med en inflammerad blindtarm ofta reducerades till - blindtarmen på 2:2 (tvåan-två).
Idag såg jag på Axess -TV en föreläsning av en gammal bekant, psykiatern och psykoanalytikern Clarence Craaford. Vi träffades första gången våren 1969 då han hade en kurs i intervjuteknik med en grupp medicine kandidater hemma hos Bo Werner på Dalagatan. Min arbetsgrupp i den progressiva s.k. Vårdfronten skulle ha möte hos Bosse samma kväll. Jag hade tagit miste på tid och kom en dryg timme för tidigt och fick vara med på Clarence kurs. Vi sågs sedan under hösten vid TV-inspelningen av en debatt om psykiatrin i samband med att Bengt Bratts pjäs Vårdaren sändes. Vid debatten deltog också en företrädare för den gamla psykiatrin, som inte var svart-vit negativ, utan var kliniskt negativ i många avseenden och vetenskapligt outvecklad. Det kan inte belastas den som antogs företräda det äldre perspektivet, professor emeritus Torsten Freij, som till en annan mytomspunnen professor i psykiatri, Freij Svensson. De nya perspektiven företräddes på olika sätt av psykiatern Bengt Berggren som hade startat landets första dagavdelning inom psykiatrin på Södersjukhuset tillsammans med bl.a. Imre Szecödy. Clarence var med som ung psykiater och systemkritiker. Mitt deltagande var pga att TV ville ha en företrädare för den unga avdelningspersonalen, dvs ha någon från samma generation som huvudpersonen i pjäsen, vårdaren. TV hade inte så stor rutin på debatter då utan ca. tre timmars inspelning utmynnade i 50 minuters sändning, så i den starkt klippta versionen var det svårt att följa en tråd eller hitta en dialog. Den satte dock tillsammans med pjäsen en del avtryck. Det hände att folk, ofta unga universitetstjejer hejdade mig på stan och undrade om det var jag som satte de gamla stofilerna på plats.
I mitt perspektiv kan en diagnos användas på ett beskedligt sätt eller ett beskäftigt, ungefär såsom man kan resonera om skyddsåtgärder på äldreboenden - för vems skull. Parallellt med konstruktionen av diskriminerande politiska teorier som rasismen vilket avsåg att beröva en kategori människor deras mänsklighet, t.ex. antisemitismen uppstod också andra snarlika teorier med över- respektive under-människoperspektiv. En sådan var synen på människor med psykisk sårbarhet. För att ge en tydlig beskrivning så kan en diagnos användas för att förstå ett svårt tillstånd hos en människa i nöd, att verklighetsuppfattningen påverkats med och av ökad oro, ångest, tillbakadragenhet, sömnlöshet och att mardrömmar i sömn och vakentillstånd börjar att blandas. Det kunde förenklas till psykos. Är tillståndet långvarigt kunde det betecknas som schizofreni, eller tidigare dementia precox. Indelningen i över och undermänniska kombinerat med en diagnostisk kultur rättfärdigar ett förtryck eller underordnande av den diagnostiserade. En sådan indelning kan man se i den psykiatriska vården fram till 1980-talet. En vårdplats för en relativt mindre drabbad patient för ängslig och nedstämd medel-och överklass på en psykiatrisk klinik kostade 2-3 gånger mer en för en psykiskt sjuk på ett mentalsjukhus (1982 i Stockholm var proportionerna 2½ gånger). I allmänheten odlades och frodades fördomarna. Den där sinnessjuka jäveln. Lås in han på Beckomberga, osv. Det spreds fördomar om att människor med diagnoser som schizofreni skulle vara mer våldsbenägna än andra. Bland de grova våldsbrottslingarna skilde sig sig inte de öppet psykotiska särskilt mycket från normalbefolkningen, däremot önskade rättsväsendet befria sig från kostnader och ansvar, samt började anamma ideologin att brott skulle vårdas bort, så utan medicinskt psykiatriska skäl överfördes under 70-talet ca 70% av alla mördare till psykiatrin istället för till fängelser. Bexelius-utredningen och dess psykiatriskt sakkunnige Rolf Lindelius satte delvis stopp för detta.
Liknande diskriminering fanns också för andra sjuka och sjukdomar, handikappade m.fl.
Under 60-och 70 talet fördes ett intensivt arbete för få bort denna form av diskriminering från sjukvården. Främst uttrycks det i skillnaden mellan den gamla sjukvårdslagen och den Hälso-och sjukvårdslag som kom på 80-talet och där patienten får ett ökat ansvar och ökad rätt i relation till läkare och sjukvård. Beskrivning av att två jämställda expertområden möts patienten som kommer med kännedom om sig och sitt liv möter den medicinska experten. Ett liknande förhållningssätt uppstod också inom den kognitiva psykoterapin i den form som Beck och Perris stod för. Psykoanalysen hade inte lyckats handskas med asymmetrin i den terapeutiska relationen. I behaviorism och beteendeterapi finns också kvar den manipulativa bristen på jämställd balans. Mycket förändrades snabbt. Särskilt på 80 och 90-talet mötte jag kommentarer från personer som kom från mer auktoritära samhällen, t.ex. patienter som häpnade inför att man fick säga du till doktorn, men också läkare som hade svårt att acceptera jämställdheten inom vården. I det svenska politiskt, ekonomiska området möttes det tyvärr av successivt sänkta löner får de akademiska vårdyrkena, sjuksköterskor, kuratorer, arbetsterapeuter, psykologer...
Den diagnostiska kulturen verkade mattas av. Sedan kom en helt ny våg inriktad på en bredare allmänhet. De amerikanska delstaterna saknade ett gemensamt diagnossystem för t.ex.psykiatrin och det s.k. DSM skapades och det amerikanska hälso- och sjukvårdsindustriella komplexet såg plötsligt en starkt växande marknad och modellen exporterades. Systemet byggde på att bedöma och kartlägga på längden och bredden. Nya tester lanserades där många frågor kan vara försåtliga och riskera att plantera in tankar om förväntat resultat, dvs. fungera som självuppfyllande profetior. Svaren jämförs med en manual och vips finns det en diagnos, ev. behöver inte individen själv svara utan en anhörig, en förälder fyller i formulären. Lagstiftningen förändrades för finansiering av vårdinsatser vid olika slags handikapp. Plötsligt befann vi oss i ett nytt kustodiellt samhälle och en ny diagnostisk kultur 2.0.
Bokstavsdiagnosernas tidevarv - en början i Sverige var MBD minimal-brain-disorder, dvs. en minimal hjärnskada - fast det var ytterst ovanligt att någon biologisk hjärnskada. Den diagnosen ersatte en Göteborgsdocent med DAMP - som i sin tur ersattes av det amerikanska ADHD dvs. en koncentrationsstörning som uttrycktes med överdrivet stor motorisk aktivitet. I damp skulle personen ha svårt med motoriken, enkelt uttryck lite klumpig. Det behövdes inte i ADHD som för säkerhets skull kompletterades med motpolen ADD för den som hade svårt att fokusera och var passiv och inte hyperaktiv. Sedan radades andra diagnoser upp autism som för de högre fungerande bl.a. kunde särskiljas från andra tillstånd genom en oförmåga till inkännande och medkänsla. (Jämfört med en sociopat/ psykopat som kan ha en negativ inkännande-förmåga, men sakna eller stänga av sin medkänsla) Sedan lanseras en luddig ersättning av diagnosen högre stående autism genom Aspergers syndrom på ett gränslöst sätt. Plötsligt finns nya termer i yrkesjargongen som Aspergerliknande symptom. Påståenden och tillmälen som att det är nog ett bokstavsbarn. Socialt missanpassade vuxna började söka efter diagnoser som skulle förklara varför samhället och inte de själva skulle stå för deras försörjning. Redan i psykoanalysens tidiga år uppstod erfarenheten att freudianska patienter drämde freudianska drömmar och att jungianska drömde jungianska drömmar. Dvs. de hjälpsökande anpassar sig till den hjälp som erbjuds - den verkligt hungrige äter vanligen det som bjuds. Beräkningar har gjorts att med de senaste 15-20 årens bokstavsdiagnoser så skulle mellan en tredjedel och halva den vuxna befolkningen kunna få en så kallad neuropsykiatrisk bokstavsdiagnos - (alla förbrytare , alla konstnärer, alla artister, minst halva KTH) I var och varannan talarstol, konferens och scen braverar man om sin chica diagnos - den kan förklara eller bortförklara det mesta. Inom sjukvården kommer också märkliga reaktioner. Neurologerna skickar sina patienter med förvärvade hjärnskador efter trafikolyckor, stroke osv. till psykiatrin för att de dessutom skall få bokstavsdiagnoser. På liknande sätt sker med patienter med neurologiska systemsjukdomar. Dessa skador och sjukdomar har ofta kända mönster som är vanliga. De behöver inga extra diagnoser. Det psykiatrin borde kunna hjälpa till med är coping att handskas med sin sjukdomen, ångest och oro den kan ge osv. När nu stora delar av befolkningen psykiatriseras, eller neurologiseras - vad händer med dessa personer - vad tänker de om sig själva. Den andra frågan är i ett relativt rikt samhälle som dock har en begränsad resurs - vilka är det som skall få dem. Hur går det för mina gamla patienter med en långvarig psykos sjukdom dvs. en procent av befolkningen med de allra svåraste psykiska problemen. Hur klarar de sig i konkurrensen med Lasse och Lisa som ruttnat på sina chefer och förklarar sig vara utbrända och får diagnosen utmattningsdepression. Jag lägger ett socialmedicinskt och folkhälsoperspektiv och inte ett individperspektiv, eller moraliskt, på problemet. På individplanet finns det säkert en kärna av personer som till art och grad har så svåra problem att de kan behöva en högspecialiserad sjukvård och vars problem snarast döljs bakom de nu populära diagnoserna. I arbetslivet har det visat sig att tidiga insatser med rehabmöten och rehabplaner stöter ut anställda från arbetsmarknaden istället för tvärtom som var intentionen. Istället för att bygga på det friska och fungerande hos den anställde så kom det dysfunktionella i allas fokus. Individen förlorade en del av sitt friska perspektiv och en utstötningsprocess kunde ta plats.
Forts. följer och redigering
Idag såg jag på Axess -TV en föreläsning av en gammal bekant, psykiatern och psykoanalytikern Clarence Craaford. Vi träffades första gången våren 1969 då han hade en kurs i intervjuteknik med en grupp medicine kandidater hemma hos Bo Werner på Dalagatan. Min arbetsgrupp i den progressiva s.k. Vårdfronten skulle ha möte hos Bosse samma kväll. Jag hade tagit miste på tid och kom en dryg timme för tidigt och fick vara med på Clarence kurs. Vi sågs sedan under hösten vid TV-inspelningen av en debatt om psykiatrin i samband med att Bengt Bratts pjäs Vårdaren sändes. Vid debatten deltog också en företrädare för den gamla psykiatrin, som inte var svart-vit negativ, utan var kliniskt negativ i många avseenden och vetenskapligt outvecklad. Det kan inte belastas den som antogs företräda det äldre perspektivet, professor emeritus Torsten Freij, som till en annan mytomspunnen professor i psykiatri, Freij Svensson. De nya perspektiven företräddes på olika sätt av psykiatern Bengt Berggren som hade startat landets första dagavdelning inom psykiatrin på Södersjukhuset tillsammans med bl.a. Imre Szecödy. Clarence var med som ung psykiater och systemkritiker. Mitt deltagande var pga att TV ville ha en företrädare för den unga avdelningspersonalen, dvs ha någon från samma generation som huvudpersonen i pjäsen, vårdaren. TV hade inte så stor rutin på debatter då utan ca. tre timmars inspelning utmynnade i 50 minuters sändning, så i den starkt klippta versionen var det svårt att följa en tråd eller hitta en dialog. Den satte dock tillsammans med pjäsen en del avtryck. Det hände att folk, ofta unga universitetstjejer hejdade mig på stan och undrade om det var jag som satte de gamla stofilerna på plats.
I mitt perspektiv kan en diagnos användas på ett beskedligt sätt eller ett beskäftigt, ungefär såsom man kan resonera om skyddsåtgärder på äldreboenden - för vems skull. Parallellt med konstruktionen av diskriminerande politiska teorier som rasismen vilket avsåg att beröva en kategori människor deras mänsklighet, t.ex. antisemitismen uppstod också andra snarlika teorier med över- respektive under-människoperspektiv. En sådan var synen på människor med psykisk sårbarhet. För att ge en tydlig beskrivning så kan en diagnos användas för att förstå ett svårt tillstånd hos en människa i nöd, att verklighetsuppfattningen påverkats med och av ökad oro, ångest, tillbakadragenhet, sömnlöshet och att mardrömmar i sömn och vakentillstånd börjar att blandas. Det kunde förenklas till psykos. Är tillståndet långvarigt kunde det betecknas som schizofreni, eller tidigare dementia precox. Indelningen i över och undermänniska kombinerat med en diagnostisk kultur rättfärdigar ett förtryck eller underordnande av den diagnostiserade. En sådan indelning kan man se i den psykiatriska vården fram till 1980-talet. En vårdplats för en relativt mindre drabbad patient för ängslig och nedstämd medel-och överklass på en psykiatrisk klinik kostade 2-3 gånger mer en för en psykiskt sjuk på ett mentalsjukhus (1982 i Stockholm var proportionerna 2½ gånger). I allmänheten odlades och frodades fördomarna. Den där sinnessjuka jäveln. Lås in han på Beckomberga, osv. Det spreds fördomar om att människor med diagnoser som schizofreni skulle vara mer våldsbenägna än andra. Bland de grova våldsbrottslingarna skilde sig sig inte de öppet psykotiska särskilt mycket från normalbefolkningen, däremot önskade rättsväsendet befria sig från kostnader och ansvar, samt började anamma ideologin att brott skulle vårdas bort, så utan medicinskt psykiatriska skäl överfördes under 70-talet ca 70% av alla mördare till psykiatrin istället för till fängelser. Bexelius-utredningen och dess psykiatriskt sakkunnige Rolf Lindelius satte delvis stopp för detta.
Liknande diskriminering fanns också för andra sjuka och sjukdomar, handikappade m.fl.
Under 60-och 70 talet fördes ett intensivt arbete för få bort denna form av diskriminering från sjukvården. Främst uttrycks det i skillnaden mellan den gamla sjukvårdslagen och den Hälso-och sjukvårdslag som kom på 80-talet och där patienten får ett ökat ansvar och ökad rätt i relation till läkare och sjukvård. Beskrivning av att två jämställda expertområden möts patienten som kommer med kännedom om sig och sitt liv möter den medicinska experten. Ett liknande förhållningssätt uppstod också inom den kognitiva psykoterapin i den form som Beck och Perris stod för. Psykoanalysen hade inte lyckats handskas med asymmetrin i den terapeutiska relationen. I behaviorism och beteendeterapi finns också kvar den manipulativa bristen på jämställd balans. Mycket förändrades snabbt. Särskilt på 80 och 90-talet mötte jag kommentarer från personer som kom från mer auktoritära samhällen, t.ex. patienter som häpnade inför att man fick säga du till doktorn, men också läkare som hade svårt att acceptera jämställdheten inom vården. I det svenska politiskt, ekonomiska området möttes det tyvärr av successivt sänkta löner får de akademiska vårdyrkena, sjuksköterskor, kuratorer, arbetsterapeuter, psykologer...
Den diagnostiska kulturen verkade mattas av. Sedan kom en helt ny våg inriktad på en bredare allmänhet. De amerikanska delstaterna saknade ett gemensamt diagnossystem för t.ex.psykiatrin och det s.k. DSM skapades och det amerikanska hälso- och sjukvårdsindustriella komplexet såg plötsligt en starkt växande marknad och modellen exporterades. Systemet byggde på att bedöma och kartlägga på längden och bredden. Nya tester lanserades där många frågor kan vara försåtliga och riskera att plantera in tankar om förväntat resultat, dvs. fungera som självuppfyllande profetior. Svaren jämförs med en manual och vips finns det en diagnos, ev. behöver inte individen själv svara utan en anhörig, en förälder fyller i formulären. Lagstiftningen förändrades för finansiering av vårdinsatser vid olika slags handikapp. Plötsligt befann vi oss i ett nytt kustodiellt samhälle och en ny diagnostisk kultur 2.0.
Bokstavsdiagnosernas tidevarv - en början i Sverige var MBD minimal-brain-disorder, dvs. en minimal hjärnskada - fast det var ytterst ovanligt att någon biologisk hjärnskada. Den diagnosen ersatte en Göteborgsdocent med DAMP - som i sin tur ersattes av det amerikanska ADHD dvs. en koncentrationsstörning som uttrycktes med överdrivet stor motorisk aktivitet. I damp skulle personen ha svårt med motoriken, enkelt uttryck lite klumpig. Det behövdes inte i ADHD som för säkerhets skull kompletterades med motpolen ADD för den som hade svårt att fokusera och var passiv och inte hyperaktiv. Sedan radades andra diagnoser upp autism som för de högre fungerande bl.a. kunde särskiljas från andra tillstånd genom en oförmåga till inkännande och medkänsla. (Jämfört med en sociopat/ psykopat som kan ha en negativ inkännande-förmåga, men sakna eller stänga av sin medkänsla) Sedan lanseras en luddig ersättning av diagnosen högre stående autism genom Aspergers syndrom på ett gränslöst sätt. Plötsligt finns nya termer i yrkesjargongen som Aspergerliknande symptom. Påståenden och tillmälen som att det är nog ett bokstavsbarn. Socialt missanpassade vuxna började söka efter diagnoser som skulle förklara varför samhället och inte de själva skulle stå för deras försörjning. Redan i psykoanalysens tidiga år uppstod erfarenheten att freudianska patienter drämde freudianska drömmar och att jungianska drömde jungianska drömmar. Dvs. de hjälpsökande anpassar sig till den hjälp som erbjuds - den verkligt hungrige äter vanligen det som bjuds. Beräkningar har gjorts att med de senaste 15-20 årens bokstavsdiagnoser så skulle mellan en tredjedel och halva den vuxna befolkningen kunna få en så kallad neuropsykiatrisk bokstavsdiagnos - (alla förbrytare , alla konstnärer, alla artister, minst halva KTH) I var och varannan talarstol, konferens och scen braverar man om sin chica diagnos - den kan förklara eller bortförklara det mesta. Inom sjukvården kommer också märkliga reaktioner. Neurologerna skickar sina patienter med förvärvade hjärnskador efter trafikolyckor, stroke osv. till psykiatrin för att de dessutom skall få bokstavsdiagnoser. På liknande sätt sker med patienter med neurologiska systemsjukdomar. Dessa skador och sjukdomar har ofta kända mönster som är vanliga. De behöver inga extra diagnoser. Det psykiatrin borde kunna hjälpa till med är coping att handskas med sin sjukdomen, ångest och oro den kan ge osv. När nu stora delar av befolkningen psykiatriseras, eller neurologiseras - vad händer med dessa personer - vad tänker de om sig själva. Den andra frågan är i ett relativt rikt samhälle som dock har en begränsad resurs - vilka är det som skall få dem. Hur går det för mina gamla patienter med en långvarig psykos sjukdom dvs. en procent av befolkningen med de allra svåraste psykiska problemen. Hur klarar de sig i konkurrensen med Lasse och Lisa som ruttnat på sina chefer och förklarar sig vara utbrända och får diagnosen utmattningsdepression. Jag lägger ett socialmedicinskt och folkhälsoperspektiv och inte ett individperspektiv, eller moraliskt, på problemet. På individplanet finns det säkert en kärna av personer som till art och grad har så svåra problem att de kan behöva en högspecialiserad sjukvård och vars problem snarast döljs bakom de nu populära diagnoserna. I arbetslivet har det visat sig att tidiga insatser med rehabmöten och rehabplaner stöter ut anställda från arbetsmarknaden istället för tvärtom som var intentionen. Istället för att bygga på det friska och fungerande hos den anställde så kom det dysfunktionella i allas fokus. Individen förlorade en del av sitt friska perspektiv och en utstötningsprocess kunde ta plats.
Forts. följer och redigering
måndag 8 december 2014
Handla med fienden!
Handla med fienden! Vad mera är ha också diplomatiska förbindelser. Prata med dem i FN, WHO osv. Samtal och handel är inte samarbete, eller samförstånd och instämmande.
De senaste hundra åren visar hur påfallande ofta dagens eller gårdagens fiender är morgondagens bästa vänner. Japan var vän och allierad med England och USA i första världskriget, men behandlades svinaktigt av USA först vid förhandlingsbordet och även genom ökad rasistisk politik mot asiater med udden mot japaner. Den demokratiskt och anglosachsiskt vänliga regeringen i Tokyo ersattes av en fientlig som så småningom gick till militär offensiv i Asien, bombade USAs baser på Hawaii, Pearl Harbor. USA slog tillbaka och släppte två atombomber över Japan. Sedan blev Japan och USA åter bästa vänner.
I 100 år har krigen ni Europa i stor utsträckning haft Tyskland och Frankrike som huvudfiender. Nu utgör de en fredsaxel i Europas kärnområde.
Sverige nedrustade kraftigt från mitten av 20-talet. Nästan som de senaste 20 åren eller åtminstone hälften. När andra världskriget närmade sig i slutet på 30-talet så var situationen smått desperat. En av lösningarna var att köpa krigsmatr. från det fascistiska Italien, som ännu inte helt satt I Hitlers knä, men som både erövrat Etiopien i ett blodigt angrepp 1936 och intervenerat i Albanien. Mussolini gillade den svenska folkhemstanken och ställde sig positiv. Den italienska krigsindustrin sålde bl.a. fyra jagare, en del flygplan etc. som 1940 dvs. under kriget transporterades till Sverige och hjälpte oss att försvara vår neutralitet och frihet. Det här skulle aldrig Miljöpartiet kunna förstå och inte heller Aftonbladet. Hur som helst kan vi kanske vara överens om att dessa fyra jagare m.m. inte kom att användas av Hitler och Mussolini. Samtidigt hade Sverige trots sin alliansfrihet 1939 överlämnat 70000 handeldvapen till det av Sovjet angripna Finland och tiotusentalet svenska frivilliga varav många militärer stred tillsammans med de finska bröderna för tt försvra vår gemensamma frihet.
I århundrande var Sverige och Danmark varandras arvfiender, t.o.m. under trettioåriga kriget då de krigade på samma sida passade de på att så fort det stora kriget erbjöd en paus att bekriga varandra, vilket gav Sverige landvinningar. Finland var en lika självklar del av det gemensamma riket Sverige, som Svealand eller Götaland, i 700 år, men erövrades för drygt 200 år sedan av det expansiva Ryssland. För precis 200 år sedan erbjöds Sverige att få Åland tillbaka och e.v. i förlängningen hela Finland,men den nye märklige regenten J.B. Bernadotte valde istället att Norge skulle lösgöras från Danmark och tillföras Sverige i en union. Idag har vi fem Nordiska länder som samarbetar harmoniskt.
Sverige nedrustade kraftigt från mitten av 20-talet. Nästan som de senaste 20 åren eller åtminstone hälften. När andra världskriget närmade sig i slutet på 30-talet så var situationen smått desperat. En av lösningarna var att köpa krigsmatr. från det fascistiska Italien, som ännu inte helt satt I Hitlers knä, men som både erövrat Etiopien i ett blodigt angrepp 1936 och intervenerat i Albanien. Mussolini gillade den svenska folkhemstanken och ställde sig positiv. Den italienska krigsindustrin sålde bl.a. fyra jagare, en del flygplan etc. som 1940 dvs. under kriget transporterades till Sverige och hjälpte oss att försvara vår neutralitet och frihet. Det här skulle aldrig Miljöpartiet kunna förstå och inte heller Aftonbladet. Hur som helst kan vi kanske vara överens om att dessa fyra jagare m.m. inte kom att användas av Hitler och Mussolini. Samtidigt hade Sverige trots sin alliansfrihet 1939 överlämnat 70000 handeldvapen till det av Sovjet angripna Finland och tiotusentalet svenska frivilliga varav många militärer stred tillsammans med de finska bröderna för tt försvra vår gemensamma frihet.
I århundrande var Sverige och Danmark varandras arvfiender, t.o.m. under trettioåriga kriget då de krigade på samma sida passade de på att så fort det stora kriget erbjöd en paus att bekriga varandra, vilket gav Sverige landvinningar. Finland var en lika självklar del av det gemensamma riket Sverige, som Svealand eller Götaland, i 700 år, men erövrades för drygt 200 år sedan av det expansiva Ryssland. För precis 200 år sedan erbjöds Sverige att få Åland tillbaka och e.v. i förlängningen hela Finland,men den nye märklige regenten J.B. Bernadotte valde istället att Norge skulle lösgöras från Danmark och tillföras Sverige i en union. Idag har vi fem Nordiska länder som samarbetar harmoniskt.
Det kan vara bra eller dåligt ur miljösynpunkt att Finland samverkar med Ryssland för att bygga ett nytt kärnkraftverk i Finska Österbotten Ur freds, handels och utrikespolitisk synpunkt är det sannolikt utmärkt.
Mer och redigering följer... :)
söndag 7 december 2014
Mittpartierna M och S
Nya moderaterna, det nya arbetarpartiet och Socialdemokratiska arbetarpartiet. De båda partierna är idag 2014 Sveriges två mittenpartier. Tillsammans och i konkurrens med varandra har de en väljarpotential på uppskattningsvis 50-70%. Socialdemokraterna har gått från att vara en folkrörelse, arbetarrörelsebaserad socialistisk företeelse till en välfärds respektive stats-fokuserad. Från att rädda massorna från höga skatter till att förhärliga och själva näras av just höga skatter. Parallellt har den också åstadkommit en sammansmältning mellan begreppen samhälle och stat, så att en stark socialdemokratisk stat innebär ett gott samhälle.
Moderaterna har gått från att vara det gamla konservativa högerpartiet, som var konservativt både i den lilla och stora världen. Det gamla Högerpartiet var också kallsinnigt till både arbetarrörelsen och övrig folkrörelse. Redan på 60-talet började en uppgörelse inom Högerpartiet med den tidigare höger-konservativa inriktningen, vilket underströks med namnbytet till Moderata samlingspartiet. Samtidigt började också folkrörelsepartiet, Bondeförbundet en liknande vandring mot mitten och tog namnet Centerpartiet. Båda partierna började nu indirekt också att konkurrera med den svenska demokratirörelsens liberala organisation, Folkpartiet tidigare också kända som de frisinnade. Under lång tid fanns ingen konservativ högerflank inom svensk riksdagspolitik. Den luckan täpptes till hälften då Kristdemokraterna (Kd) kom in i riksdagen. Kd är konservativt beträffande den lilla världen (familj etc.) och liberalt i den stora. Skall man nu mäta en global och cirkulär politisk värld med en gammaldags trälinjal med en vänster respektive högersida samt ett centrum, så kan Kd till hälften betecknas som ett högerparti.
Under Reinfeldt och hans tydliga kursförändring för moderaterna har de etablerat sig som ett mittenparti. Då de svenska socialdemokraterna inte förmådde att förnya sig under den långa systemkris som de befunnit sig i, så har moderaterna gått in i den lucka som uppstått då S väljarunderlag minskat. Moderaterna har idag en snarlik politik som engelska New Labour hade under Tony Blair. Ett par av skälen till att socialdemokraterna inte förmått förnya och utveckla sig är att de som skattefinansierat kader-parti klarar sig ändå. Moderaternas nya fokus var på välfärd och sambandet mellan riktiga arbete och välfärd. Det blev Nya Moderaterna. Tydligast kan den kursförändringen ses genom Anders Borg som finansminister. Hans finanspolitik kan jämföras med en socialdemokratisk gigant som Ernst Wigfors. Den utvecklingen har också inneburit att moderaterna gjort en politisk rockad med centerpartiet och folkpartiet och placerat sig i mitten (i centrum).
Utopistiska rörelser både politiska och religiösa pekar ut olika slag med problemfria paradis som målet. Socialdemokraterna har haft både folkhemsideal och det sociala servicesamhället på sin agenda. Överslagen efter detta är att människor med relativt normala problem vänder sig till kommun och stat för att få en lösning. Redan de socialmedicinska forskarna, makarna Inghe började på 60-talet utge en årlig serie böcker med rubriken den Ofärdiga välfärden. Socialdemokratin hamnade i en fälla där alla typer av enskilda behov skulle lösas av offentligt anställda, men tyvärr var ofta dessa uppgifter som att lära barn gå utan att barnen skulle behöva anstränga sig eller använda kroppen. Det förhållningssättet har passiviserat hundratusentals vuxna svenskar och spridit sig i skolans värld med risk för de uppväxande generationerna. Sanningen är att välfärden alltid kommer att vara ofärdig - den behöver ständigt att byggas. På samma sätt som demokratin - den har inga slutmål utan ständigt utvecklas och kämpas för i både det lilla och stora samhället. Här finns en skillnad mellan S och M. Moderaterna har genom att de tidigare inte varit lika knutna till regeringsmakten och sammanblandningen mellan begreppen samhälle och stat, kommit längs i denna insikt.
Socialdemokratin skulle ha kunnat använda de åtta åren i opposition till att utveckla sin förstenade och ålderdomliga partiorganisation och bristerna i politiken. Tyvärr har den mest används för maktstrider mellan fraktioner och personer.
Nästan all forskning pekar på att i en nära framtid kommer det att krävas mycket stora och utvecklade resurser, inte minst metodiskt och organisatoriskt. Detta framförallt för kommunerna.
I de samhällspolitiska målen har S och M nästan identiska mål beträffande skola, vård och omsorg. Utrikes- och försvarspolitiskt är de också lika.
S sitter dock i praktiken fast i sin skoltradition som har några dysfunktionella och nihilistiska komponenter - förakt för bildning, förakt för krav på elever och lärare, nedvärdering av kompetensens betydelse, dvs. kunskap och meriter något som medfört en statussänkning och nedprioritering av utbildning. Det uttryckts bl.a. i sänkta lärarlöner och att S-regeringen och staten dumpar ansvaret för skolan på primärkommunerna. En av grunderna för detta finns i själva den ledande S-kadern från 70-talet och följande decennier - den saknade i stort meriter från akademiska yrken och utbildning, samtidigt som folkbildningsfolket förlorat terräng - ett stort undantag är gamle skolministern, ABF-aren Bengt Göransson. En av samtidens klokaste politiska tänkare. En del av oss som var aktiva i rörelsen för kunskap i skolan hade också bundsförvanter i en del socialdemokratiska pedagoger som gick emot partiströmmen.
S sitter dock i praktiken fast i sin skoltradition som har några dysfunktionella och nihilistiska komponenter - förakt för bildning, förakt för krav på elever och lärare, nedvärdering av kompetensens betydelse, dvs. kunskap och meriter något som medfört en statussänkning och nedprioritering av utbildning. Det uttryckts bl.a. i sänkta lärarlöner och att S-regeringen och staten dumpar ansvaret för skolan på primärkommunerna. En av grunderna för detta finns i själva den ledande S-kadern från 70-talet och följande decennier - den saknade i stort meriter från akademiska yrken och utbildning, samtidigt som folkbildningsfolket förlorat terräng - ett stort undantag är gamle skolministern, ABF-aren Bengt Göransson. En av samtidens klokaste politiska tänkare. En del av oss som var aktiva i rörelsen för kunskap i skolan hade också bundsförvanter i en del socialdemokratiska pedagoger som gick emot partiströmmen.
Skillnaden är att är att moderaterna säger att medborgarna kan få ut mycket mer av de skatter de betalar. De både säger och till stor del har visat att skattesänkningar till en mer internationell nivå gynnar skapandet av arbetstillfällen och faktiskt också indirekt leder till ökade skatteintäkter.
I detta mittens rike, som gynnar de allra flesta medborgarna direkt och indirekt kanske alla, så erbjuder moderaterna samma välfärd till kostnaden av 75%, vilket ger utrymme för förväntade ökningar, Socialdemokraterna påstår istället att den snarare skall kosta 110% och nämner inte de nya utmaningarna som tillkommer.
(siffrorna är höftade)
Många ytliga beskrivningar av politiken görs utifrån en höger-vänsterskala, som är väldigt svart-vit, eller
Många ytliga beskrivningar av politiken görs utifrån en höger-vänsterskala, som är väldigt svart-vit, eller
blå-röd. Ofta är det som att försöka mäta en jordglob med en gammal skollinjal av trä med en blå respektive röd ände...
För att försöka komplicera det bara en smula. Betrakta ett tag istället politiken som en cirkel där mitten utgörs av en centralpunkt där ett fiktivt optimalt värde för medborgarna i landet finns. Mitt intryck är då att i en inre cirkel som upptar drygt halva volymen finns socialdemokraterna och moderaterna som ett yin-yangmärke - den ena droppformade färgat gul med en blå prick och det andra droppformat blå med en gul prick. I det cirkelformade fältet utanför yin-yang kan man beroende av väljarunderlag relativt fritt placera centerpartiet, miljöpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna. Sedan en första yttre cirkel,Vänsterpartiet som har totalitära i gamla kommunistpartiet, men idag i huvudsak är ett socialdemokratiskt parti, även om där fortfarande finns många socialistiska revolutionsromantiker, varav en del ser sig som kommunister. I den yttersta ringen finns Sverigedemokraterna, som sannolikt är en slags ondskefull enhetsfront för främlingsfientlighet i dess kärna finns sannolikt djupt rasistiska och fascistiska element, men de som visar sig utesluts för att frontens fasad inte skall spricka.
I SVTs program Agenda sönd. 14 december 2014 konstaterar den förre socialdemokratiska statsministern Göran Persson mycket av ovanstående bedömning av att S och M idag är de stora mittenpartierna då faktiskt moderaterna har fört sin politik in i mitten. Han pekade på en rad frågor t.ex. om arbetsmarknaden och LAS, där M står närmare S än de övriga partierna gör. Han pekade också på att Mp tidigare visat en politisk mognad och funnit lösningar tillsammans med alliansregeringen. I höst har de dock lyft fram en del omogna troféfrågor t.ex. att hindra Förbifart Stockholm vilket blockerat möjligheten till en dialog och förhandling mellan S-Mp-regeringen och den borgerliga oppositionen. Persson konstaterade att läget är ganska lugnt den tagna allians-budgeten går att regera med även för sittande regering. Det kan bli en riktigt spännande valrörelse med rikspolitiken i centrum
För att försöka komplicera det bara en smula. Betrakta ett tag istället politiken som en cirkel där mitten utgörs av en centralpunkt där ett fiktivt optimalt värde för medborgarna i landet finns. Mitt intryck är då att i en inre cirkel som upptar drygt halva volymen finns socialdemokraterna och moderaterna som ett yin-yangmärke - den ena droppformade färgat gul med en blå prick och det andra droppformat blå med en gul prick. I det cirkelformade fältet utanför yin-yang kan man beroende av väljarunderlag relativt fritt placera centerpartiet, miljöpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna. Sedan en första yttre cirkel,Vänsterpartiet som har totalitära i gamla kommunistpartiet, men idag i huvudsak är ett socialdemokratiskt parti, även om där fortfarande finns många socialistiska revolutionsromantiker, varav en del ser sig som kommunister. I den yttersta ringen finns Sverigedemokraterna, som sannolikt är en slags ondskefull enhetsfront för främlingsfientlighet i dess kärna finns sannolikt djupt rasistiska och fascistiska element, men de som visar sig utesluts för att frontens fasad inte skall spricka.
I SVTs program Agenda sönd. 14 december 2014 konstaterar den förre socialdemokratiska statsministern Göran Persson mycket av ovanstående bedömning av att S och M idag är de stora mittenpartierna då faktiskt moderaterna har fört sin politik in i mitten. Han pekade på en rad frågor t.ex. om arbetsmarknaden och LAS, där M står närmare S än de övriga partierna gör. Han pekade också på att Mp tidigare visat en politisk mognad och funnit lösningar tillsammans med alliansregeringen. I höst har de dock lyft fram en del omogna troféfrågor t.ex. att hindra Förbifart Stockholm vilket blockerat möjligheten till en dialog och förhandling mellan S-Mp-regeringen och den borgerliga oppositionen. Persson konstaterade att läget är ganska lugnt den tagna allians-budgeten går att regera med även för sittande regering. Det kan bli en riktigt spännande valrörelse med rikspolitiken i centrum
lördag 6 december 2014
SD - Nynazister? - nja snarare en frontorganisation
Är Sverigedemokraterna nazister? Nja snarare en frontorganisation med en nazistisk kärna
Många gamla medlemmarna i Sd är förmodligen nynazister. De lockades till organisationen då den uppfattade sig som nazistisk och visade upp sina hakkors och andra identitetsmarkörer. En del av den nuvarande ledningen kan ha övergivit det perspektivet, men mycket talar för att det finns kvar. Det rimliga idag är att betrakta Sd som en bredare inriktad front där den nazistiska ideologin hålls i bakgrunden. De politiskt initierade inser att inte ens på 30-talet då många svenskar beundrade Tyskland pga tidigare kulturella samhörighet och beundran av dess återhämtning efter första världskriget, industriutveckling och idrottsevenemang som OS i Berlin 1936. Detta gäller tiden före både andra världskriget och förintelsen. Inte ens då hade nazisterna stöd av mer en enstaka procent av den svenska befolkningen. Sd som vitmakt och nynazistisk organisation kunde inte räkna med ett folkligt stöd. Därför behövde den gamla Sd-ledningen för ett tiotal år sedan (10-20) skapa ett bredare frontparti, en slags enhetsfront bakom en mer begränsad kärnfråga som kunde säljas till fler. Det utvecklades till dagens Sd med fokus på invandringsfientlighet. Idag utnyttjar Sd alla sprickor i migrationspolitiken och slår in sina kilar allt de förmår. De vänder sig också till grupper som av olika skäl känner sig missnöjda. Något de har lyckats bra med. Skulle de plocka fram sina flaggor med svastikor, uniformera sig och börja marschera på gatorna skulle de snabbt förlora minst 90% av de som röstade på dem i valet 2014. Förmodligen har inte heller många av de nya aktiva medlemmarna en nazistisk ideologi. Det är skillnad på att vara nazist, rasist respektive ha en restriktiv och kritisk syn på immigration. Alltför ofta används nämnda termer och begrepp på ett slarvigt sätt, vilket också förekommer i uppslagsverk. När populistiska, men demokratiska grupper som håller sig inom demokratins ramar med auktoritära och främlingsfientliga program är det sällan fruktbart att kalla dem t.ex. nynazister. Fascism och nationalsocialism är totalitära och revolutionära företeelser som förankrar sin politiska rörelse i näringslivet. Sd har dock nazistiska rötter.
Identifiera Sd utifrån deras egna historiskt uppvisade identitetsmarkörer i kombination med det de idag visar upp i sin politik, sina handlingar och företrädare. Exempelvis: I sin politiska taktik vill de minska invandringen med 90%. De har riksdagsmän som slåss på gatorna, en har knarkat ihjäl sig och den sjukskrivna partiledaren har själv eller med sin partner spelad bort hundratusentals kronor.
Det som Sd i likhet med de andra högerextrema organisationerna Sverige saknar, är dock stödet från tunga delar av storkapitalet. Det var en grundförutsättning för de tyska nazisterna och italienska fascisterna. I det avseende uppfyller Sd inte kriterierna. Den front som Sd uppvisar är främlingsfientlig i en nykonservativ form. Sd är inte revolutionär och framstegsvänlig. Tittar man krasst på de svenska högerextremisterna idag så finns där inga inflytelserika personer eller organisationer som kan jämföras med den tyska nazismen eller italienska fascismen. Det räcker inte med att vara bråkmakare och ha våldsamma ungdomar som likt fotbollsfirmorna söker likasinnade med andra klubbflaggor som de kan leka gängkrig med på gatorna. Med historien som facit skulle vid ett fascistiskt, eller nazistiskt maktövertagande i Sverige inte många medlemmar ur organisationer som Svenskarnas parti och kärnan av Sd, överleva. Efter kristallnatten i Tyskland då SA tjänat ut sin roll så fängslades tusentals ur SA och avrättades. Som gatu-busar behövdes de en kort period sedan utrotades de med stöd av deras egen ideologi. Det samma gäller för andra totalitära maktövertaganden, ryska kommunister. Skulle ISOLs upprätta ett kalifat så skulle de stökiga förortsungdomarna från Europa som varken förstår koranen eller annat och nu söker äventyr i Mellanöstern, De skulle inte klara sig särskilt länge. De intellektuella europeiska islamisterna skulle säkert användas.
Det är intressant att studera den framlidne Malmöpolitikern Sten Anderssons utveckling för att i det lilla se vad som tycks ske med Sd som parti och deras nu stora valmanskår. Född i början av 40-talet började han sin yrkeskarriär som varvsarbetare på Kockum, engagerade sig fackligt i LO och var socialdemokrat. Bytte parti till moderaterna och blev riksdagsman. När sådana som han skulle rekryteras till Sd gick det inte an att ha SA-stollar som viftade med hakkors och heilade. Anderssons politiske sekreterare i Malmö (Sd) var den nuvarande t.f. partiledaren Mathias Karlsson.
Så på en skala är Sd negativt till flyktinginvandring, de uttrycker främlingsfientlighet om än alltmer inlindat, de skulle kunna beskyllas för rasism och har påvisbara rötter i nazismen. Det finns en viss parallellitet med vänsterpartiet som var ett stalinistiskt kommunistparti, som först ändrade namn till Vänsterpartiet kommunisterna och vars förre partiledare då de var stödparti till socialdemokraterna kallade sig kommunist.
Inget av dessa två partier har gjort upp med sin bakgrund, sin partihistoria. Vänsterpartiet har dock haft en längre tidsperiod på sig och hade en första uppgörelse med stalinismen redan på 50-talet, men de har aldrig tagit ansvar för sitt stöd till Sovjetdiktaturen vilket pågick till 1990. De första generationerna stalinister lever inte längre eller utgör ingen maktfaktor, men det finns en hel del revolutionsromantiker kvar som har kvar attributen och drömmer om proletariatets diktatur. Politiskt för Vänsterpartiet idag en slags socialdemokratiskt politik som står mycket nära den socialdemokratiska vänsterfraktionen. Perspektivet är att staten och kommunerna skall äga och driva maximalt av samhället, vilket skall finansieras genom höga och ständigt ökade skatter.
I vardagspolitiken finns det inte någon poäng att använda uttryck som fascister, nazister eller kommunister för att beteckna dessa partier, utan det är viktigare att fokusera på den konkreta dagspolitik de för och ta striden. Det kan dock ibland finnas skäl att lyfta fram deras historia och ideologi
Många gamla medlemmarna i Sd är förmodligen nynazister. De lockades till organisationen då den uppfattade sig som nazistisk och visade upp sina hakkors och andra identitetsmarkörer. En del av den nuvarande ledningen kan ha övergivit det perspektivet, men mycket talar för att det finns kvar. Det rimliga idag är att betrakta Sd som en bredare inriktad front där den nazistiska ideologin hålls i bakgrunden. De politiskt initierade inser att inte ens på 30-talet då många svenskar beundrade Tyskland pga tidigare kulturella samhörighet och beundran av dess återhämtning efter första världskriget, industriutveckling och idrottsevenemang som OS i Berlin 1936. Detta gäller tiden före både andra världskriget och förintelsen. Inte ens då hade nazisterna stöd av mer en enstaka procent av den svenska befolkningen. Sd som vitmakt och nynazistisk organisation kunde inte räkna med ett folkligt stöd. Därför behövde den gamla Sd-ledningen för ett tiotal år sedan (10-20) skapa ett bredare frontparti, en slags enhetsfront bakom en mer begränsad kärnfråga som kunde säljas till fler. Det utvecklades till dagens Sd med fokus på invandringsfientlighet. Idag utnyttjar Sd alla sprickor i migrationspolitiken och slår in sina kilar allt de förmår. De vänder sig också till grupper som av olika skäl känner sig missnöjda. Något de har lyckats bra med. Skulle de plocka fram sina flaggor med svastikor, uniformera sig och börja marschera på gatorna skulle de snabbt förlora minst 90% av de som röstade på dem i valet 2014. Förmodligen har inte heller många av de nya aktiva medlemmarna en nazistisk ideologi. Det är skillnad på att vara nazist, rasist respektive ha en restriktiv och kritisk syn på immigration. Alltför ofta används nämnda termer och begrepp på ett slarvigt sätt, vilket också förekommer i uppslagsverk. När populistiska, men demokratiska grupper som håller sig inom demokratins ramar med auktoritära och främlingsfientliga program är det sällan fruktbart att kalla dem t.ex. nynazister. Fascism och nationalsocialism är totalitära och revolutionära företeelser som förankrar sin politiska rörelse i näringslivet. Sd har dock nazistiska rötter.
Identifiera Sd utifrån deras egna historiskt uppvisade identitetsmarkörer i kombination med det de idag visar upp i sin politik, sina handlingar och företrädare. Exempelvis: I sin politiska taktik vill de minska invandringen med 90%. De har riksdagsmän som slåss på gatorna, en har knarkat ihjäl sig och den sjukskrivna partiledaren har själv eller med sin partner spelad bort hundratusentals kronor.
Det som Sd i likhet med de andra högerextrema organisationerna Sverige saknar, är dock stödet från tunga delar av storkapitalet. Det var en grundförutsättning för de tyska nazisterna och italienska fascisterna. I det avseende uppfyller Sd inte kriterierna. Den front som Sd uppvisar är främlingsfientlig i en nykonservativ form. Sd är inte revolutionär och framstegsvänlig. Tittar man krasst på de svenska högerextremisterna idag så finns där inga inflytelserika personer eller organisationer som kan jämföras med den tyska nazismen eller italienska fascismen. Det räcker inte med att vara bråkmakare och ha våldsamma ungdomar som likt fotbollsfirmorna söker likasinnade med andra klubbflaggor som de kan leka gängkrig med på gatorna. Med historien som facit skulle vid ett fascistiskt, eller nazistiskt maktövertagande i Sverige inte många medlemmar ur organisationer som Svenskarnas parti och kärnan av Sd, överleva. Efter kristallnatten i Tyskland då SA tjänat ut sin roll så fängslades tusentals ur SA och avrättades. Som gatu-busar behövdes de en kort period sedan utrotades de med stöd av deras egen ideologi. Det samma gäller för andra totalitära maktövertaganden, ryska kommunister. Skulle ISOLs upprätta ett kalifat så skulle de stökiga förortsungdomarna från Europa som varken förstår koranen eller annat och nu söker äventyr i Mellanöstern, De skulle inte klara sig särskilt länge. De intellektuella europeiska islamisterna skulle säkert användas.
Det är intressant att studera den framlidne Malmöpolitikern Sten Anderssons utveckling för att i det lilla se vad som tycks ske med Sd som parti och deras nu stora valmanskår. Född i början av 40-talet började han sin yrkeskarriär som varvsarbetare på Kockum, engagerade sig fackligt i LO och var socialdemokrat. Bytte parti till moderaterna och blev riksdagsman. När sådana som han skulle rekryteras till Sd gick det inte an att ha SA-stollar som viftade med hakkors och heilade. Anderssons politiske sekreterare i Malmö (Sd) var den nuvarande t.f. partiledaren Mathias Karlsson.
Så på en skala är Sd negativt till flyktinginvandring, de uttrycker främlingsfientlighet om än alltmer inlindat, de skulle kunna beskyllas för rasism och har påvisbara rötter i nazismen. Det finns en viss parallellitet med vänsterpartiet som var ett stalinistiskt kommunistparti, som först ändrade namn till Vänsterpartiet kommunisterna och vars förre partiledare då de var stödparti till socialdemokraterna kallade sig kommunist.
Inget av dessa två partier har gjort upp med sin bakgrund, sin partihistoria. Vänsterpartiet har dock haft en längre tidsperiod på sig och hade en första uppgörelse med stalinismen redan på 50-talet, men de har aldrig tagit ansvar för sitt stöd till Sovjetdiktaturen vilket pågick till 1990. De första generationerna stalinister lever inte längre eller utgör ingen maktfaktor, men det finns en hel del revolutionsromantiker kvar som har kvar attributen och drömmer om proletariatets diktatur. Politiskt för Vänsterpartiet idag en slags socialdemokratiskt politik som står mycket nära den socialdemokratiska vänsterfraktionen. Perspektivet är att staten och kommunerna skall äga och driva maximalt av samhället, vilket skall finansieras genom höga och ständigt ökade skatter.
I vardagspolitiken finns det inte någon poäng att använda uttryck som fascister, nazister eller kommunister för att beteckna dessa partier, utan det är viktigare att fokusera på den konkreta dagspolitik de för och ta striden. Det kan dock ibland finnas skäl att lyfta fram deras historia och ideologi
torsdag 4 december 2014
2013 - Gott Nytt År - 2014
2013
Året kan för mig delas in i tre delar
Januari - april: Min avslutande period som barnpsykiatrisk kurator på Astrid Lindgrens barnsjukhus
Maj -september: Sommaren i Gössäter
Oktober - december: Två månader på Stora Essingen
Nyåret hann knappt börja innan det var dags att åka till det första Taikaiet i Helsingfors. Det var riktig vinter och vi bodde på hotellet nära Soke, vår stormästare i Tölö. Det var Olle, Robert, Björn och jag på hotellet. Övriga gänget var hos en av våra finländska vänner. Lägret avslutades med att Björn, Alex och Robert graderades till shodan, första graden av svart bälte i Hontai Yoshin Ryu Jujutsu.
När vi kom hem var jag lite förkyld och trött. Det visade sig att min syresättning på nätterna hade försämrats igen och den s.k. snark-skenan var dysfunktionell . Det skulle ta ett par månader att fixa en ny. Så jag bestämde mig för att minska min arbetstid och gå i pension den Första Maj i stället för efter sommarsemestern. Det blev några få intensiva månader att avsluta mitt patientarbete på ALB. Efter 47 år var det dags att avsluta mitt arbete i Stockholms läns landstings psykiatri och BUP... Jag känner mig nöjd med vad jag och mina arbetskamrater har åstadkommit under åren. Lika missnöjd är jag med hur illa som landstinget och generellt sett landstingen tagit tillvara den kompetens som finns bland de anställda. Det direktörsvälde som tog över under 80-talet har ständigt rivit upp och destruerat de organisationer som äntligen börjat komma i ordning efter deras tidigare ofta nedbrytande omorganisationer. Medborgarnas, skattebetalarnas skatter har istället för att betala rimliga löner till den akademiskt utbildade personalen, för att bl.a. trygga nyrekrytering, förslösats på en elefantsjuk administration. Befolkningen får alldeles för lite sjuk-och hälsovård per betalad skattekrona.
Avslutningen blev helt i min smak. Mina kära arbetskamrater hade köpt ett stort antal perenner, som nu är planterade på Kinnekulle. Min gamle arbetskamrat professor emeritus P-A Rydelius tog upp en del av vår gemensamma historik, enhetschefen Robert höll ett av sina suveräna hyllningstal och barnsjukhusets gastrochef, doc. Lena Grahnquist sade något som berörde mig djupt: att det hon lärt sig av mig i vårt nära samarbete var det salutogena perspektivet. På bio-psykosocial nivåer. Bygg på det friska - identifiera det hälsobefrämjande utan att negligera sjukdomen och det patologiska...
Det blev sedan en resa till Budapest med sonen Patrik. Utomhusbad, båttur på Donau, fantastisk mat och trevliga PUBar. En kanonstart på pensionärslivet. Våren fortsatte med Kinnekullelägret. Besök på Forshems gästgiveri, trevliga kvällar på bryggeripuben, umgänge med både barn och barnbarn. En nyhet var också att ha myskankor, vilket blev en succé. Jag började också att träna iaido i Takenoko budoklobb. I mitten av oktober var det dax att återvända till Stora Essingen och den andra vintern i nya lägenheten.
Julen och nyåret firades på Kinnekulle
Året kan för mig delas in i tre delar
Januari - april: Min avslutande period som barnpsykiatrisk kurator på Astrid Lindgrens barnsjukhus
Maj -september: Sommaren i Gössäter
Oktober - december: Två månader på Stora Essingen
Nyåret hann knappt börja innan det var dags att åka till det första Taikaiet i Helsingfors. Det var riktig vinter och vi bodde på hotellet nära Soke, vår stormästare i Tölö. Det var Olle, Robert, Björn och jag på hotellet. Övriga gänget var hos en av våra finländska vänner. Lägret avslutades med att Björn, Alex och Robert graderades till shodan, första graden av svart bälte i Hontai Yoshin Ryu Jujutsu.
När vi kom hem var jag lite förkyld och trött. Det visade sig att min syresättning på nätterna hade försämrats igen och den s.k. snark-skenan var dysfunktionell . Det skulle ta ett par månader att fixa en ny. Så jag bestämde mig för att minska min arbetstid och gå i pension den Första Maj i stället för efter sommarsemestern. Det blev några få intensiva månader att avsluta mitt patientarbete på ALB. Efter 47 år var det dags att avsluta mitt arbete i Stockholms läns landstings psykiatri och BUP... Jag känner mig nöjd med vad jag och mina arbetskamrater har åstadkommit under åren. Lika missnöjd är jag med hur illa som landstinget och generellt sett landstingen tagit tillvara den kompetens som finns bland de anställda. Det direktörsvälde som tog över under 80-talet har ständigt rivit upp och destruerat de organisationer som äntligen börjat komma i ordning efter deras tidigare ofta nedbrytande omorganisationer. Medborgarnas, skattebetalarnas skatter har istället för att betala rimliga löner till den akademiskt utbildade personalen, för att bl.a. trygga nyrekrytering, förslösats på en elefantsjuk administration. Befolkningen får alldeles för lite sjuk-och hälsovård per betalad skattekrona.
Avslutningen blev helt i min smak. Mina kära arbetskamrater hade köpt ett stort antal perenner, som nu är planterade på Kinnekulle. Min gamle arbetskamrat professor emeritus P-A Rydelius tog upp en del av vår gemensamma historik, enhetschefen Robert höll ett av sina suveräna hyllningstal och barnsjukhusets gastrochef, doc. Lena Grahnquist sade något som berörde mig djupt: att det hon lärt sig av mig i vårt nära samarbete var det salutogena perspektivet. På bio-psykosocial nivåer. Bygg på det friska - identifiera det hälsobefrämjande utan att negligera sjukdomen och det patologiska...
Det blev sedan en resa till Budapest med sonen Patrik. Utomhusbad, båttur på Donau, fantastisk mat och trevliga PUBar. En kanonstart på pensionärslivet. Våren fortsatte med Kinnekullelägret. Besök på Forshems gästgiveri, trevliga kvällar på bryggeripuben, umgänge med både barn och barnbarn. En nyhet var också att ha myskankor, vilket blev en succé. Jag började också att träna iaido i Takenoko budoklobb. I mitten av oktober var det dax att återvända till Stora Essingen och den andra vintern i nya lägenheten.
Julen och nyåret firades på Kinnekulle
onsdag 3 december 2014
1914-2014
2014 hundra år efter första världskriget
Idag kan vi konstatera att det första världskriget hade inte behövt ske. Ett storfurste-mord och sedan en rad irrationella beslut. Mycket av krigsutbrottet och eskaleringen berodde på enskilda händelser och reaktioner på dessa. Miljoner slaktades. Fredsförhandlingarna i Versailles ritade om främst Europas karta. Det angloamerikanska maktcentrumet flyttade från London till Washington. Kolonialismen övergick från kolonialism till imperialism. Det övergick till det stora krigets nya faser och med en allt starkare krigsindustri och produktionsapparat bakom.
Första världskrigets start fick också stora konsekvenser beträffande några grundantaganden från upplysnings- och demokratirörelsen.
Det demokratiska och progressiva perspektivet från upplysningstiden och fram till 1914 var att den demokratiska samhällsutvecklingen var oundviklig och att förnuftet styr och kommer att styra världen.
De tankarna ledde både den socialdemokratiska och socialliberala rörelsen. I Norden t.ex. folkrörelsen för religionsfrihet, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, fredsrörelsen och arbetarrörelsen. Sverige hade varit förskonad ett feodalt samhälle och den stora bondeklassen varav hävd en representerad självständig politisk kraft. De slavsamhällen som fanns i Europa och större delen av Asien var inte rasistisk, utan slavarna kom från den egna befolkningen eller besegrade grannar. Under 1800-talet uppstod rasismen som en hydra med många huvuden och ansikten.
Fram till 1914 var pacifismen ett rimligt projekt utifrån de teorier och erfarenheter som då fanns. Den hade internationellt ett starkt inflytande. Tankarna om att lösa internationella konflikter genom skiljedomar skulle vara möjligt. I Norden fick den tanken ännu starkare bekräftelse genom att unionen mellan Norge och Sverige löstes fredligt och den dominerande makten i Stockholm accepterade att västra unions-delen, Norge gick sin egen väg 1905. Det fanns inledningsvis ett vapenskrammel som dock dämpades av de demokratiska krafterna.
Fram till 1914 var den socialdemokratiska (socialistiska) rörelsen demokratisk och inriktad på parlamentarism. Många av de unga och växande demokratierna var fortfarande monarkier beträffande statsskick. England var den dominerande kolonimakten och Ryssland en i århundraden expanderande, fortfarande feodal, reaktionär krigsmakt. Svagheter hos regenter och krigsförlusten mot Japan 1905 pressade fram en viss parlamentarism. De anarkistiska inslagen med bombattentat ökade härskarnas våldsapparat. Socialdemokraterna precis som liberala demokrater tog bl.a. därav helt avstånd från enskild terror.
Den ryske socialdemokraten Lenin proklamerade efter att de tyska vännerna röstat för krigskrediter att han nu inte längre var socialdemokrat. Han kom nu att kalla sig kommunist och lämnade den demokratiska vägen - den nya vägen blev att eliten, avantgardet skulle ta makten. Kampen blev inte att förbättra arbetarna, proletariatets villkor utan klasskamp för att krossa de andra klassernas inflytande. Den nya klasskampsinriktningen ledde till att hans arvtagare Stalin kunde mörda tiotalsmiljoner av den egna befolkningen. Kommunismen är våldsam och samhällsomstörtande, revolutionär.
Efter kriget drog den italienske socialisten (socialrevolutionären) och tidigare pacifisten Mussolini en nu aggressiv politisk slutsats som påminde om Lenins,men istället för klasskamp skulle avantgardet regera med hjälp av korporation där arbetare och företagare skulle flätas ihop. Han kallade sin rörelse fascism och såg den som en utveckling. Den var totalitär men inte ideologiskt, rasistisk.
I det sargade Tyskland, det nästan slaktade Ungern och Österrike satte de segrande 1918 ned sin klack. Det gynnade en stark revanschism. Den misslyckade konstnären, krigsskadade och rasistiska Hitler klev då fram och tog 1800-talets då progressiva och positivt laddade nationalismen med det bland arbetarna lika positiva socialismen till nationalsocialismen. Bakom denna fasad dolde sig en aggressiv militarism, revanschism och rasism, främst i antisemitisk form.
Under 20 och 30-talet tog fascismen makten i hela Sydeuropa. Nazismen tog makten i Tyskland och stora delar av Centraleuropa.
Fascismen var ambivalent till Hitlerismen. Francos Spanien höll sig neutral under kriget. Mussolini som inledningsvis var negativ till Hitler vacklade omkring. En detalj var att han var positiv till den svenska socialdemokratin och Per Albins folkhemsbygge. Då Sverige efter sin förödande nedrustning, från 1927 i slutet av 30-talet, inför nästa krig var tvungna att rusta, så kom Mussolini till hjälp. Italien som ett framstående industriland sålde fyra nya jagare, samt flygplan och krigsmaterial till Sverige
Under 20 och 30-talet räddade de svenska socialdemokraterna, den demokratiska socialistiska rörelsen genom att omdefiniera den. Politiska tänkare som Wigfors (finansminister från 20-talet till 1947) hämtade näring från andra socialistiska tänkare än Marx, betoningen kom att ligga på folkrörelse, folkhem, trygghet, välfärd, rättvisa och rättfärdighet.
Fram till 1914 hade folkrörelserna inklusive arbetarrörelsen och de demokratiska partierna en kritisk syn på staten och en tydlig distinktion mellan begreppen samhälle respektive stat. De nämnda rörelserna var också
Fram till 1914 hade folkrörelserna inklusive arbetarrörelsen och de demokratiska partierna en kritisk syn på staten och en tydlig distinktion mellan begreppen samhälle respektive stat. De nämnda rörelserna var också
tydliga gräsrotsdrivna. De var också skattekritiska. I kampsångerna skanderades t.ex. att arbetarna under skatter dignar ned. Efter första världskriget började detta att förändras.
Fortsättning och redigering fäljer
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)