Jag är väldigt förtjust i den svenska folkrörelsen och ser historiskt även arbetarrörelsen som en del av denna. Nykterhetsrörelsen som såg de negativa effekterna av det gamla klassamhällets supvanor och hur både de gamla och nya uppåtstigande förtryckarna skapade sig makt och kontroll med hjälp av sprit. Min mormors morfar startade den första frireligiösa nykterhetslogen (Majblomman) i Ångermanland. Den frireligiösa rörelsen som riktade sig mot det statliga monopolet över tro och tänkande. statskyrka, statsreligion. Fredsrörelsen och den fredliga kampen mot krig och förtryck, t.ex. Svenska freds-och skiljedomsföreningen. Min morfar arbetade frenetiskt i Svenska fred för att försöka förhindra krig. Han åkte land och rike runt, höll föredrag och startade nya fredsföreningar. Bonderörelsen för att organisera bönderna t.ex. i kooperativa föreningar, mejerier m.m. Slutligen också arbetsrörelsen och fackföreningsrörelsen. Under 1800-talet växte industrialismen, politiskt och ekonomiskt ihop med den gamla överheten och makten i landet. De anställda, arbetarna hade en mycket svag och vanmäktig ställning. Bortsett från de konkreta vardagsmålen och den praktiska agendan hade de olika folkrörelserna också andra mer abstrakta och utopiska mål. Nykterhetsrörelsens mål om alkoholförbud och absolut nykterhet har testats och visat sig ohållbar och kontraproduktiv, vilket bl.a. visade sig under förbudstidens USA. Frikyrkorörelsen som hade en stark demokratisk grund dock med nya religiösa mål - drömmen om en gud och ett paradis för alla - stämmer inte med min syn på att gudar sannolikt inte finns och inte heller några religiösa paradis. Arbetarrörelsens kamp mot förtryck fick också sina utopiska mål i socialism och kommunism. Själva rörelsen har varit mycket framgångsrik i kampen för demokrati, bättre arbetsvillkor och levnadsförhållanden. Där utopierna försökt genomföras med klasslöst samhälle eller proletär diktatur har det slutat med förskräckelse och skapat några av historiens värsta tyrannier. Drömmen om en socialistisk utopi har vridits ur demokratiska kontroll och ideologi. Socialdemokraten och kommunisten Lenin vacklade en del mellan en fredlig, demokratisk väg respektive en elitistisk, kuppartad. Han strök bort det demokratiska och kallade sig sedan kommunist. !905 hade en demokratisk revolution med relativ liten blodsspillan genomförts i Ryssland och på liknande sätt mitt under brinnande krig februarirevolutionen 1917. Så långt var den en i huvudsak successivt genomförd demokratisk process förankrad i parlamentet, duman. i oktober-november 1917 genomförde Lenin och bolsjevikerna en väpnad statskupp. Direkt så började de mörda de tidigare partikamraterna de s.k. mensjevikiska socialdemokraterna, andra socialister och demokrater. Efter Sovjetunionens fall 1989-90 beräknade ryssarna själva att kommunismen under sina 70 år vid makten hade avrättat, torterat och pinat ihjäl 34 miljoner människor enbart i Ryssland.
Socialrevolutionären och socialisten Benito Mussolini tjänstgjorde under första världskriget som prickskytt, vilket anses ha påverkat hans politiska synsätt. Han höll kvar en del av de tidigare metoderna och synsätten som påminde delvis om den svenska socialdemokratins, men inslagen med samarbete mellan arbetsgivare och banker, korporativa idéer som återfinns t.ex. i arbetsdomstol, Saltsjöbadsavtal. Med sin nya rörelse kallad fascismen kapade Mussolini banden till demokratin och gjorde liknande genvägar som de ryska kommunisterna - gripa makten, luta sig mot gatans parlament och sedan gärna ta ledningen över polis och militär. Marschen mot Rom 1922. Tyskland som på många områden varit ett demokratiskt föregångsland och mer progressivt än andra stormakter var fullständigt slaget i spillror efter första världskriget och dessutom fortsatt plundrade av segermakterna. Där fanns en grogrund för revanschism. Den talföre och hatiske, österrikiske korpralen Adolf Hitler pekade ut de judiska bankirerna och ytterst alla judar som ansvariga till krigsförlusten och som hinder för ett stortyskt evighetsrike. Hitlers nära medarbetare, propagandisten Goebels pekade direkt på de ryska kommunisterna som en inspiration. Avtalet mellan Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen om hur delar av Europa t.ex. Polen skulle delas i den s.k. Molotov-Ribbentrop-pakten är inte så överraskande och inte heller att Sovjet inledningsvis hjälpte Tyskland att ockupera Norge. en andra sidan är att under 20-30-talet slogs man på de tyska gatorna bakom stalinisternas röda flaggor med hammaren och skäran, respektive nationalsocialisternas Röd-vita fanor med svastikan. Den fredliga, demokratiska rörelsen med socialdemokrater och liberaler trängdes bort. Redan före Hitler tog makten i Tyskland, via riksdagsvalet 1933 hade kommunisterna i Sovjet mördat 200000 judar, trots att det inte ens fanns på deras politiska tio i topp-lista. De totalitära, socialistiska riktningarna hade en gemensam grund i den populära socialismen och sitt förakt för demokratin och ett humant rättssamhälle. Samtidigt var de också bittra fiender och konkurrenter. Mussolinis forna bröder i Ryssland, socialrevolutionärerna tillhörde de politiska krafter som kommunisterna förföljde och avrättade.
I Spanien upptäckte generalen Franco den italienska fascismen och i sitt uppror mot den demokratiska och socialistiska regeringen sökte han stöd hos både Mussolini och Hitler, som ingrep bl.a. med att bomba regeringsstyrkorna. Det finns tydliga tecken på att Mussolini föraktade Hitler och nationalsocialismen, inte minst dess rasism. Fascisterna kunde nog tänkas avrätta och tortera de som motsatte dem och hade säkert fler fördomar än de flesta men inte explicit rasistiska. År för år blev dock Mussolini och Italien alltmer beroende av det betydligt starkare Tyskland. Franco verkar också haft en liknande reservation mot Nazityskland och höll sitt Spanien neutralt och utanför andra världskriget. Man ser också hos Mussolini en annan tendens eller kanske vacklan. Kring 1940 sålde han fyra jagare och en hel del annat krigsmaterial till Sverige som hade försummat att bygga sitt försvar. Det såldes i konkurrens med de egna italienska behoven. Ett skäl sägs vara att Mussolini var imponerad för att inte säga inspirerad av P-A Hanssons folkhemstanke och samhällsbygge. I transporten till Sverige stoppades konvojen av britterna som dock släppte igenom den. I trettio år patrullerade sedan dessa jagare Östersjön och värnade vår väpnade neutralitet. Det kan var något att beakta inför idéerna om att bryta avtalen med den saudiska diktaturen.
Den svenske kommunistledaren Hermansson intog många olika politiska positioner under sin karriär. Han skrev svulstiga hyllningar till både Lenin och Stalin. I våra nordiska grannländer bröt kommunisterna med sin stalinistiska historia och ideologi, bildade vänster-socialdemokratiska partier. I Sverige var det enbart enskilda medlemmar t.ex. läkaren Nils Bejerot som lämnade då Sovjetdiktaturens fasor blev kända. I Sverige pudlade Hermansson och de värsta stalinisterna kring gamle ledaren Hagberg förlorade inflytande. Partiet förändrade namnet marginellt till Vänsterpartiet kommunisterna och fortsatte sedan ungefär som tidigare och deltog på varenda kommunistkongress i Östeuropa i trettio år till och applåderade diktaturens kreatur (som Palme sa) Under Hermansson började man mer att tala om vänster än som tidigare om socialism och kommunism. Vad betyder då denna vänster-term och begrepp. Vad betyder vänster?
Den fd. VPK-ledaren C.H. Hermansson skrev en bra sammanfattning om den politiska vänstern i en minnesskrift över framlidne Nils Bejerot:
När jag talar om vänstern menar jag inte någon sekteristisk
grupp som låser in sig med sina egna åsikter
och ser allt och alla utanför det egna huset som onda
fiender. Jag avser den historiska vänsterrörelse som har
sitt ursprung i franska revolutionens och upplysningstidens
ideer och som sedan berikats med marxismens
betraktelsesätt och den anti-imperialistiska rörelsens
solidaritetsbegrepp. Till den hör både den klassiska
liberalismen och arbetarrörelsen liksom de moderna
solidaritetsrörelserna. Vänstern i denna mening har sett
många av sina idéer segra och genomsyra det allmänna
medvetandet.
Vad betyder då socialism idag?
Den totalitära socialismen som beskrivits tidigare har då ingenting kvar med Hermanssons beskrivning av vänstern. Då världen till stora delar föll samman urartade stora delar av den internationella arbetarrörelsen. Ungefär som de nykteristiska idealen i USA föll ihop under förbudstiden.
I Sverige skedde en annan utveckling. Socialdemokraterna kom i regeringsställning och inriktade sig på ett brett samförstånd. Den andra och tredje generationen socialdemokrater hade några oerhört framstående politiska tänkare och praktiker som Per-Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigfors. Istället för utopiska mål blev fokus mer på rättvisa och rättfärdighet, trygghet och välfärd. Wigfors som i sin ekonomiska teori var tidigare än Keynes om hur staten skulle investera i lågkonjunktur och spara i hög... Där fanns också tilltron om att kunna övertyga näringslivet att det hade allt att vinna på att arbetarna också hade något att hämta i sitt arbete - en rimlig dröm om en bättre framtid.
I mitten av andra världskriget fanns det bara tre demokratiska länder på Europas fastland, ett av dem Finland låg i krig med Ryssland. Det demokratiska Sverige ställde sig inte neutrala, eller alliansfria utan stödde Finland även med vapen och tusentals frivilliga varav många var försvarsanställda. Sverige förklarade sig dock vara icke krigförande gentemot Sovjet-Ryssland. I övrigt var Sverige neutralt och alliansfritt. Schweiz var den tredje demokratin och utanför kriget. Alla andra länder var totalitära diktaturer eller ockuperade av sådana. Många demokratiska politiker från övriga europeiska länder vistades som flyktingar i Sverige under kriget och speciellt den svenska socialdemokratins utveckling kom senare att påverka med i deras arbete efter kriget t.ex. Willy Brandt i Tyskland, Bruno Kreitsky Österrike, Gro Halem Brundtland Norge...
Här har vi den faktiska demokratiska socialismen, socialdemokratin under ca. 60 år mellan 1920 och 80-talet. Under större delen av denna period talade de socialdemokratiska ledarna om de fyra demokratiska riksdagspartierna, dvs. förutom (S) också Moderaterna, Centern och Folkpartiet. Kd fanns då inte i riksdagen. Det var fullständigt otänkbart för socialdemokraterna att samarbeta med kommunisterna, hur mycket v de än lade till partinamnet. Kommunisterna röstade vanligen med S och kallades skämtsamt för kamrat 4%. Det var dock otänkbart att de demokratiska partierna gav kommunisterna något stöd.
Vad står då Socialdemokratin och den demokratiska socialismen för idag?
Det är något att återkomma till. Ett intryck är dock att istället för framtida mål så används termen vänster och då kitta ihop de mest horribla politiska idéer...
Det är i dagarna (febr. 2016) 30 år sedan människan, partiledaren och Sveriges statsminister Olof Palme mördades. Det har lämnat ett ärr efter sig. Ett vidrigt brott som skadade oss alla. En av de värsta konsekvenserna är att det närmast omöjliggjort att kunna utvärdera Sverige från 60-talet och t.o.m. 1986. Det förvred också en viktig del av vårt rättssamhälle. Polisarbetet politiserades och basarbetet försummades. Domstolarna verkar ha släppt sitt normala sätt att bedöma bl.a p.ga. moderiktningar i vittnespsykologi. Lite påminnande om skandalerna kring Quick - där inga bevis fanns, men ändå en massmördare konstruerades. Vid Palmemordet fanns en tidigare känd mördare, missbrukare som var hemmastadd i området som han ett stenkast därifrån redan kallblodigt ansikte mot ansikte begått ett mord. Ett brott som han dömdes för och sedan aldrig borde ha blivit frisläppt från. Handläggningen av Palmemordet säger också mycket om både Palme och Palmes tid, utan konspirationsteorier - de visar också på en handlingsförlamning som sedan dess kännetecknar stora delar av rättsapparaten...
Palme med sin intelligens hade haft många möjliga karriärer, precis som Carl Bildt som kom från samma krets fast en generation senare. Personligen tror jag att hans möte med verkligheten utanför Östermalm, t.ex. vid Ungdomsinternationalen, vistelsen i USA - fick honom att gå från att vara en konservativ studentpolitiker till socialdemokrat. Han lär också ha blivit mycket påverkad av Ernst Wigforrs grand final i en epokgörande debatt 1948. På femtiotalet fanns det egentligen ingen politisk toppkarriär utanför SAP. Jag fick aldrig chansen att möta Palme, en mycket intressant människa. Det skulle ha varit kul att prata med honom. Jag tog dock hand om hans mamma en kort period då hon var gammal och skröplig. Min sons dagis hade kontakt med hans fru som var expert i Sthlms stad. Vi och dagiset ville ha möjlighet till att ha kvällsöppet för barn till oss sjukhusanställda, men Lisbeth sade kategoriskt nej - det skulle vara skadligt. Utrikespolitiskt tycker jag att Palme var halvbra. Inrikespolitiskt var han usel och det är ingen slump att S under Palme, två gånger förlorade regeringsmakten efter 40 år i regering. Tyvärr fanns det då inget regeringsdugligt alternativ. Då Palme kände sig trängd eller hotad så kom hans arrogans från uppväxtmiljön fram och han levererade dråpslag som den soldat han också var. Han slog då ofta under bältet och mot bättre vetande, t.ex. vid bordellaffären, IB och ev. skattefusk efter föreläsningar i USA. Tidvis var han melankolisk och oförmögen att leda regeringen, vilket Feldt beskrivit och påverkade det katastrofala sätt som Sverige släppte valutaregleringen och mitt i en högkonjungtur slungade Sverige ned i en egenproducerad ekonomisk kris utan internationellt motstycke. Palme ledde också socialdemokratin från en folkrörelse/ arbetarrörelse med massförankring och massrörelse till det kader-parti vi ser idag, parallellt med LOs motsvarande process (tänkt dagens Kommunal). Mordet på Palme är en fortgående sorg för hela landet, en tragedi för hans familj, en skandal av uselt polisarbete och att ett trovärdigt vittne Lisbeth, viftades bort. Det har också blivit ett hinder för att kunna på ett rimligt sätt utvärdera socialdemokraterna och Palmes politik under 15-20 för Sverige, avgörande år. Kulten efter Palme är närmast religiös och t.ex. Svenska kyrkan försöker ofta uppträda som ett Palmeparti. I Palmes namn kan alla kräva allt till alla. Många har också som t.ex. Jan Eliasson gjort karriär på att ha tillhört Palmekretsen, ungefär som skådespelarna kring Ingmar Bergman. Vilket är helt ok - fast det bidrar till kanoniseringen - kan man hitta något om att han egentligen var katolik så skulle han nog så småningom kunna helgonförklaras.
Febr. 2018
En journalistprofessor klagar i tidskriften ETC. den socialistiska hipstervänsterns favoritorgan, över att den svenska pressen är borgerlig - Jag tror att han menar det jag kallar demokratisk.
I Tyskland skall miljonen socialdemokratiska medlemmar få rösta om partiet skall ingå i en regering med Merkel. I svenska socialdemokratin pratar man på partiexpeditionen, Sveavägen. Sen bestämmer sig partiordföranden och partisekreteraren om v, mp... Ungefär som då man utsåg en ny partiordförande för stupröret. koleriske Juholt måste bytas ut. Gänget på expeditionen tittar sig omkring och ser plötsligt på sin sekreterare, men vänta hennes man då han har ju varit på verkstadsgolv och är pålitlig metallbas. Ni vet Stefan. Sen är det klart. Var finns rörelsen, arbetarrörelsen och folkrörelsen? Idag finns det ett representantskap uppifrån och ned... Vilka befolkningsskikt representerar egentligen de svenska socialisterna idag? Hur har socialisterna företrätt och förbättrat löner och arbetsvillkor för undersköterskor, hemtjänstbiträden, sjuksköterskor de senaste åren??? Vad har den socialistiska journalistiken gjort under tiden? Att de partierna fortfarande får deras röster (samt från de pensionärer de svikit) beror snarast att partierna blev som fotbollsklubbar - man håller ofta på sin barndomsklubb oavsett. Politiken, de samlade demokratiska partierna, där socialdemokratiska partiet nästan varit enväldigt långa perioder, men under lång tid lutade sig mot böndernas och landsbygdens parti Centern. För att efter katastrofen (för dagens pensionärer) med ATP så vände Centern dem ryggen omkring 1960, så man började luta sig mot kommunisterna, kamrat 4%. Efter 30 år av ATP och man upptäckte att ATP imploderade - alla hade betalat till 10- 20- och 30-talisterna, men pensionskistan började bli tom då den skulle börja betala till de största inbetalarna 40- och 50-talisterna. Prognosen framåt såg ännu värre ut. Desperat samlade då på 90-talet Göran Persson (S) riksdagens partier till en pensionsöverenskommelse - nåt måste göras - läget var desperat - en överenskommelse skedde. Persson förstod vad de gjort och sade vid något tillfälle - vänta bara till folket förstått vad vi gjort. Nu var det inte längre tal om 80% av de fem bästa åren, snarare 50-60%. Idag kontrar socialisterna med att strö lite extra bidrag till de s.k. fattigpensionärerna. Det blir en orättfärdig lösning vars budskap är att det inte lönar sig att arbeta. Det blir ingen skillnad av vad en lätting som aldrig ansträngt sig till att bidraga till samhället får ut i pension jämfört med vad en sjukvårdare eller skolvaktmästare får efter närmare 50 års yrkesarbete. Så kan inget genuint arbetarparti resonera och i längden komma undan med. Den narcissistiska socialismen svävar på hög höjd över marken.
