Nya Karolinska - storlandstingets Poltava, kalabalik i Bender och dödsmarsch

 Carolus Rex

En rimligt perspektiv i Erik Bergs reflektioner över Nya Karolinska. Superhybris som verkat som crack och metamfetamin på landstingets narcissistiska elit - det botas inte med lite Concerta Det har funnits tidigare misstag av samma slag. Precis då denna i grunden dysfunktionella organisation, storlandstinget (som nu börjas döpas om till region) infördes 1971 har liknande tänkande funnits, då parallellt med Hjalmar Mehr och sossarnas skövlande av Stockholms innerstad. Projekteringen av de då två nya storsjukhusen (Huddinge sjukhus och Enskededalens) led av liknande slags elefantsjuka. Fem i tolv tvingades man inse det och Enskededalen stoppades med en projekteringsförlust på omkring 100 miljoner. Huddinge fick många problem inledningsvis men förbättrades successivt av alla engagerade anställda. Ett annat sjukhus som drabbades av pop-ideologi och management-flum "lean-hospital", var ALB som avsåg att i bantade lokaler ersätta två barnsjukhus S:t Göran och KS. Strax före invigningen 1997 bestämde sig landstinget att också lägga ned Danderyds barnklinik och slänga in det i ALB-lokalerna. Den trångbodda tappra personalen slet som djur för att klara vården och rädda barnen. Nästa idioti (från sossarna nu och deras politruker) var att till miljardkostnader slå ihop Huddinge sjukhus med Karolinska. Välfungerande kliniker med olika slags forskning och kliniska metoder slogs sönder och samman - tvingades in i en för liten sko (som Askungens systrar) forskare och klinikchefer fick slåss om sina tjänster och osämja spreds. Barnens sjukhus i Huddinge slogs samman med ALB. De nya sektionscheferna (för t.ex. gastro) fick pendla mellan Solna och Huddinge. Likaså en del andra tjänster. Mitt i denna byråkratiska hybris projekterades Nya Karolinska. Redan byggstarten var illavarslande. Då kronprinsessan talade och den första sprängningen skulle ske klarade man inte ens av att göra det på ett säkert sätt utan sprängstenar slungades tiotals meter upp i luften inte alltför långt bakom kungligheterna... Visst hade projektgrupperna tillgång till praktiker, men man visste inte hur de skulle användas. En av sektionscheferna (motsvarande klinikchef) kallades till ett möte för att bestämma placering av stickkontakter i en lokal man inte ens bestämt om barnsjukhuset skulle använda. Vi har också exemplet om hur barnpsykiatrin slogs sönder och samman 2001 - fem kliniker blev en. Kompetensbaserade verksamheter som tagit årtionden att skapa lades ned. En s.k. divisionschef för hela BUP i Storstockholm som värvats utifrån förstod aningslöst inte vad den skulle användas till. Samma mekaniska syn på sjukvård, medicin och människor fanns bakom. Idag skriker samhället efter den barnpsykiatri som slängdes i sjön och inte kan återskapas inom det närmaste årtiondet. Istället har ofta privata företag fått spelrum att sälja diagnosutredningar till skola och kommuner. En del läkare, barnpsykiatrer fick t.o.m. yrkesförbud i länet för de passade inte längre in. Enligt en av läkarförbundets representanter hade ett 50-tal högspecialiserade barnpsykiatrer lämnat Stockholms län omkring 2010. Landstingen klarar inte att driva och planera högspecialiserad sjukvård. Moderaterna hade förstått det innan fru Rheinfeldt blev sugen på landstingskarriär och nu verkar de ha tagit över betong-sossarnas gamla roll och sitter i skiten. Sedan 1971 har SLL missbrukat de sjukvårdsanställda som fram tills nu fått allt sämre löner i de kvinnodominerade yrkena. Rekryteringen har därmed blivit katastrofal - nu har man i några år desperat strött ut löneökningar lite hipp som happ utan metod - man har dock lika lite som i skolan, eller inom polisen i grunden gjort något för att trygga försörjningen av kompetenta anställda vare sig på två eller tjugo års sikt. Det påminner om de naivt upphandlade helikopterprojekten, eller om Kommunals lyxkrog på Odengatan. Smarta företagare med framtidsforskare i spetsen slår blå dunster i ögonen på naiva politiker och politiska administratörer, som oreglerat köper det storslagna som passar en narcissistisk elit - och där finns inget barn som kan utbrista att kejsaren saknar kläder - och inga åskådare som i tid kan se den bleka kroppen... Det bidde en gigantisk och väldigt dyr tumme. Undrar vad Astrid Lindgren skulle ha skrivit om detta?

Den narcissistiska eliten, vår demokrati och frihet (ett utkast)

Igår kom tidskriften Axess februarinummer 2018. Fantastiskt bra. Ett tema är robotsamhället - hur beroende kommer vi människor att bli av robotar? Stefan Fölster reflekterar och jämför med Iphone och andra smartphones - redan nu är AI på 50 Iq tillgänglig (Ifånens Siri ligger på ca. 25 Iq) Om du sedan har en robot som avläser dig, svarar på dina vanor och behov, kanske gör dina val åt dig med belönande support: bra val!!! ... Behövs något mer? Demokratin då? - som Siri svarar på frågan - allt finns i molnet :) I numret lyfter Svante Nordin upp min favorit-filosof från senare delen av 1900-talet Christopher Lasch, som började med att analysera samtidens kulturella tendens i boken Den narcissistiska kulturen med sinnebilden av människan på disco - dancing by myself... - ensam i grupp. Hans sista bok som publicerades strax efter hans död 1995 fokuserade på eliten och hur den under 1900-talet bytt dygden att återföra sin framgång till samhället, kulturen och nationen. Den har ersatts av ett narcissistiskt projekt att konsumera, vara snygg, lycklig och framgångsrik. Ha de rätta åsikterna. Idealen av den extrema eliten, enstaka på miljonen smittar av sig på skikten närmast under. Lasch utgår i första hand från USA, men med tanken att motsvarande fenomen fanns i Europa. Min intention är att granska dagens Sverige och vår geopolitiska situation, samt globala kulturella tendens utifrån Lasch. Han var en filosofisk analytiker av sin tid, kultur och mentalitet. Min tanke blir mer handlingsfilosofisk och politiskt lösningsfokuserad. Om kapitalet blivit rotlöst och demokratiskt ignorant neo-kapitalismen driver både demokratier och diktaturer. Dess överbyggnad och administratörer utgörs av en intelligentia som traskar patrullo och identifierar sig med en spolformad ytlig narcissism. Terminologin har den tagit över från den tidigare medborgarrättsrörelsen, fredsrörelsen och miljörörelsen m.fl. De delar av befolkningen som förlorat på neokapitalismen och eliternas narcissism avslöjar dem ofta och har en frontstage-tolkning av det som sägs som kan uppfattas populistisk och ibland är det. I socialantropologin talas om fenomenet backstage dvs. en person gör i situation A ett yttrande som där gynnar denne men i situation B yttrar något helt annat. På 70-talet studerade man vid SU vad unga stökiga personer sa då de besökte sin socialsekreterare. Sedan fanns det också en forskare som avlyssnade vad de yttrade till sina vänner utanför socialkontoret, vilket ofta var något helt annat. Frontstage C skulle då vara hur t.ex. olika slags åskådare, lyssnare och TV-tittare tolkar den en politiker säger från sin scen eller talarstol, samt om en reporter ställer relevanta frågor. Här har vi t.ex. skämten om de Sovjetiska ledarnas löften till folket på 1:a maj. Om fem år skall varje medborgare ha en egen bil - smattrande applåder - talaren tar ny sats och om femton år skall varje medborgare ha en egen helikopter - en åhörare (Svejk) frågar spontant - men kamrat varför skall alla ha helikopter - jo tänk dig att du är i Moskva och det finns kött och potatis i Volgograd... :) Nu förs sådana resonemang på nätet, pubar och arbetsplatser i hela västvärlden. Hur kan rimliga regler skapas för neo-kapitalismen. Analyserar man den narcissistiska kulturen djupare - hur kan man differentiera mellan den eventuellt positiva narcissismen respektive den patologiska. Likaså i den globala kapitalismen. Vilka positiva sidor finns i den narcissistiska eliten och want to be-medelklassen? Vad består den största risken i?

Sverige - kombinationen mellan elitens narcissism och en masochistisk kultur
Sverige skiljer sig från omvärlden genom sin masochistiska kultur. Den tar en del av det självplågande perspektivet i kristendomen, samt offermentaliteten i större omfattning. Trots att den traditionella gudstron närmast försvunnit verkar var och varannan svensk vara beredd att bli uppspikad på korset. Det verkar i stora grupper saknas en naturlig självbevarelsedrift. Vi saknar erfarenhet av att direkt ha drabbats av krig i 200 år. Jämför med Finland som drabbats fem krig på sitt territorium mellan 1918 - 1945. Det finns också en historisk mentalitet av skuld och skam av att vi klarade oss då andra drabbades av krig och förföljelse. Så om vi kombinerar de två begreppen narcissistisk- respektive masochistisk kultur och använder diskotek-metaforen så ser vi i Sverige en offerkofta i hörnet på diskot som dansar för sig själv - fortfarande lite som i Robyns låt Dancing by myselt - dvs. den övergivne Baby puts herself in the corner - dansar och klagar... Den andra sidan av masochismen är sadismen. Dels så provocerar den fram sadistiska reaktioner och sadister. (slå mig sa masochisten - nej sa sadisten) Även inom masochisten och den masochistiska kulturen lurar destruktiva sadistiska reaktioner och krafter.

 Den rotlösa och narcissistiska eliten

Eliterna blir alltmer elitistiska och globalt svävande, precis som kapitalet som rör sig fiktivt över alla gränser i casino-ekonomierna. Värden som skapas av att någon (individ, företag eller stat) erhåller ett lån. Neo-kapitalismen som är betydligt mer oreglerad än den traditionella med gamla tiders marknad, med finanser baserad på guldfot, råvaror, tillverkningsindustri, transporter, försäljning. Förr gick 10% av ett företags vinst till ägarna, aktieägarna - nu går ofta 90% till dem. (återfinns i kapital-molnet). Elitens delar kan också snabbt raderas som t.ex. Lehman Bros. 1800-talets harmoniliberalism som trodde att marknaden reglerar sig själv visade sig ha fel - den behöver grundläggande spelregler. Vi lever i kapitalismens tidevarv sedan 1800-talet och under överskådlig framtid. Alla världens länder är idag kapitalistiska. Kapitalismen kan anpassas till både demokratiska länder som till auktoritära diktaturer. Den förekom i forna Sovjetunionen och dagens Kina som statskapitalism. Den har medfört det bästa samhälle för flertalet, som någonsin funnits, men också det förmodligen farligaste. I Sverige tog för 150 år sedan företagsbyggandet och vårt moderna välfärdssamhälle en väldig fart. Bygget leddes av liberalerna. 30-talets socialdemokrater (och centern) löste sedan uppgiften att fördela den nya rikedomen till hela folket och fick näringslivet med sig. På företagsnivå matchade ägarna och arbetarna varandra (de lämnade den gamla reaktionära kungahus-högern bakom sig). Företagarna var just företagsamma och yrkesarbetarnas ideal var yrkesstolthet, ett ideal att vara flitiga, nyfikna och vetgiriga. Det fanns en stor begåvningsreserv. Företagsledare och fackföreningsledare möttes ofta med ömsesidig respekt. Dagens neo-kapitalism matchas av nyliberalismen som motsvarar 1800-talets harmoniliberalism och med liknande brister. Folkrörelserna inkl. arbetarrörelsen finns inte att känna igen. Ledarna tillhör den narcissistiska eliten och försöker efterlikna deras ideal - tänk Kommunals lyxkrog. De är också lika lena i munnen som Tusk, Bill Gates och vet vad de skall svara och hur de kommer undan och vill vara coola. Idealen för arbetare och anställda är inte längre yrkeskunnande, eller hårt arbete. Det som fokuseras nu är allt annat, rätt attribut, intryckskontroll, offerkofta, eller att vara dysfunktionell. Utgångspunkten är inte heller att vi alla är födda jämlika, alla vuxna har samma rösträtt och alla medborgare tillerkänns medborgerliga fri- och rättigheter. I grundlagen försöker man nu byta ut begreppet medborgare till det flummiga "var och en" , vilken gör sig bra i molnet - det är ju annars bara nåt på ett papper. I stället gäller en ökad finfördelning av identiteter där alla skall ha förstfödslorätt utifrån en historisk diskriminering, faktisk eller falsk. Nu handlar det att ta från de stora grupperna som barn, grundskolans elever, ålderspensionärer och riktigt gamla, de svårast handikappade och svårast sjuka för att strö resurser avsedda för dem på små och udda identitetsgrupper. Det handlar om mentalitet. Till det kommer också den nya breda folkvandringen, där ett fåtal Geneveflyktingar, de genuint asylsökande blandas med annan migration. Kring detta fenomen uppstår ett skymningssamhälle med ett nytt slaveri vi inte sett tidigare i Sverige på 700 år. Elitens lösning är att fly ansvar genom att säga nåt avväpnande eller röra sig som i en pist. Där det skaver mellan grupper medborgare, eller världsmedborgare sprejar man lite balsamplåster. Ur detta föds protester, ärlig höger- respektive ärlig vänsterpopulism som pekar på faktiska problem men ur olika perspektiv. Där föds också de mer extrema och radikala, totalitära neo-fascistiska, neo-nazistiska, neo-kommunistiska, neo-anarkistiska och islamistiska fenomenen. Eftersom samma värderingsskifte också färgat av sig inom rättsväsendet, försvaret, arbetsförmedlingen och försäkringskassan så får medborgarna ut alldeles för lite av sin skattepengar. Delar av politiken löser det med mer av samma metod, mer skattepengar till det dysfunktionella. Ingen tar itu med de odugliga och dysfunktionella, dvs. som inte gör sitt jobb, vilket kan vara en tredjedel av de offentligt anställa.. I kulturen är de den nya normen, inte minst bland de normkritiska. Eliten märker inget för de känner sig inte bundna - de har andra lösningar - ungefär som riksdagens avtal med Sofiahemmet. När man nu konstaterar att totalförvaret monterats ned bekymrar det inte eliten i våra större innerstäder. Passar det inte kan man flytta till Kanada, eller Australien... Att vårt grannland Finland fick utkämpa fem krig på 37 år under 1900-talet. Att broderfolket ingermanlänningarna deporterades och till 90% utplånades skulle aldrig kunna hända på Söder, Kungsholmen eller Östermalm? Sånt finns bara på TV, eller i spännande videoclips. Pussy Riot kan känna sig trygga här, där det inte kommer att finnas hemska män med oxpiskor? Vi har nu sett hur stora fredliga, välmående städer som Beirut i Libanon, Sarajevo på Balkan, Bagdad, Homsk, Raqua, Syrien, eller Libyen först tagits av en politisk identitetsgrupp och sedan bombats sönder och samman av Ryssland eller USA, i samarbete eller konkurrens. I ett proxykrig skulle det kunna hända Luleå, Sundsvall, Visby, Karlskrona eller Stockholm. 1000 gerillakrigare (stödda av Ryssland?) skulle kunna ta en stad eller delar av - som sedan bombas sönder av USA (Nato). Eller att Ryssland fruktar att Natos kärnvapenbestyckade bombplan skall placeras på Kallax och bombar ut Luleå, vilket inte vore märkligare än det som skedde i Georgien, på Krim, eller i Syrien. Är det någon I Sverige som minns att det förra Krimkriget på 1800-talet började vid Svarta havet och fortsatte i Östersjön med Gotland som flottbas... Sverige bör vara fredligt och välbeväpnat, ha en klok diplomati och bra handel. Ingen lyssnar på ett land som inte kan värna sig. En mus som ryter lockar bara katten. 

Från det allmänna till det särskilda. Hur kan man se denna allmänna globala, eller åtminstone västliga tendens i Sverige och geopolitiskt närområde?

 kronorTill den svenska narcissistiska eliten och den svenska ömsom narcissistiska, ömsom masochistiska kulturen. Lasch använde en psykoanalytisk modell och begreppsapparat för att undersöka, förstå och tolka sin samtid och de fenomen han mötte för 40 år sedan. Därefter granskade han och såg en motsvarande tendens inom makteliten och dess konsekvenser. Politiskt gick han också från sin bakgrund inom vänstern (medborgarrättskampen i USA och motståndet mot Vietnamkriget) till att förstå och i viss mån sympatisera med de populistiska protesterna mot maktelitens narcissism och ihåliga s.k. politiska korrekthet - det gällde där att säga rätt saker, inte göra det rätta, alltså ha en idealistisk, moralisk syn på att säga det goda fast inte att då konsekvent göra det rätta. Det här var före Lasch död 1995. Han blev ingen populist. Idag fortsätter den tendens han analyserade i mycket förvärrats och blivit än rotlösare. Samtidigt kan man stämma av även med Roslings beskrivning som visar att globalt har de flesta fattiga lyfts ur fattigdom och att när det gäller grundläggande behov har mänskligheten det bättre än någonsin. Parallellt med att Lasch utvecklade sin teori om den narcissistiska kulturen skedde också en utveckling av begreppen bland de ledande psykoanalytikerna i USA som t.ex. Masterson, Kohout och Kernberg. Den senare kom att skilja mellan en positiv narcissism respektive en elakartad. Det kan finnas något gott i en självuppskattning, att bespegla sig själv, självkärlek, men till en viss gräns. Det får inte skada eller allvarligt störa vare sig den egna personen eller andra. Den patologiska narcissismen är hänsynslös. En försiktig tolkningsmall över eliten skulle ge att den lokala eliten och den lokala kapitalismen var i huvudsak nationella fenomen där det fanns en symbios mellan t.ex. de äldre bröderna Wallenberg och Sverige. Familjen hade från beslutet om näringsfrihet 1864 utvecklats ur den svenska myllan. De arbetade i sitt anletes svett dygnet runt året runt. De och deras kultur var lika anonyma och grå som den gängse gråsossen.  I Saltsjöbadsanda kunde man reglera och fördela det skapade mervärdet i linje med ett tryggt folkhem. Nu har vi både en ekonomisk och politisk elit som är mer rotlös och narcissistisk. Tyvärr så gröper de senaste decenniernas in i myndigheterna och välfärdssystemen. Kunskapssamhället verkar ha stått på sin topp under 70-talet då grundskolan och det nya gymnasiet nyligen genomförts. Så länge de födda på 40- och 50-talet funnits och finns i arbetskraften på olika nivåer har det gått att parera för de uppkomna bristerna. Den generationen är stor och de började arbeta senast vid 20 års ålder. Stiliserat beskrivet: Den senaste generationen ut på arbetsmarknaden har haft tendensen att börja med tio års ungdomspension och sedan börja arbeta närmare 30-års åldern, samtidigt som en stor del av dem kommit på att de inte är arbetsdugliga och borde fortsätta få statspension. Sedan klagar man över att deras pensionsålder måste ökas med ett par år. Med migrationen har en parallell utveckling skett. Efter kriget och några årtionden framåt kom allra de dugligaste från t.ex. Finland, Italien, Jugoslavien och Grekland. De gick direkt in i industrin och arbetade från första dagen. Många kvinnor började i vården. De försörjde också med råge kostnaderna för flyktingar, asylsökande eller ev. asociala landsmän. Idag har vi också ett stort behov av konstruktiv arbetskraftsinvandring vilket haltar fram. Samtidigt har vårt perspektiv skiftat från ömsesidig solidaritet med de som kommer till att likna de religiösa välgörenhets hennen som Strindbergs snickare i Röda rummet mötte på sin tid. Alltså en mycket ytlig syn på vilka som är mest utsatta i världen och hur Sverige bäst hjälper dem. Sedan betraktar delar av eliten dem som små, svaga och hjälplösa - ungefär som 1800-talets missionärer betraktade de stackars infödingarna i Asien och Afrika. Så nu dröjer det 7-8 år innan en majoritet av de asylsökande kommer in på den reguljära arbetsmarknaden. Precis som vid helikopteraffären så tror de narcissistiska beslutsfattarna att det räcker med en påse skattepengar och ett välvilligt beslut så är allt löst. Kan man bota detta, eller är nästa fas den autistiska kulturen och eliten? Inte bara självupptagna utan ingen identifikationsförmåga, inkännande-förmåga eller avläsningsförmåga - alla i sin egen isolerade identitets-ö specialiserade i sitt egna utsnitt av universum.