Några tankar om missbruk, gängbrottslighet och kriminell livsstil
Nu får de väl döpa om nån arena till Einar.
Ett sorgligt slut för en ung man att förlora 60 - 70 år av sitt möjliga liv. Sverige med sin sedan lång tid så självplågande, masochistiska kultur odlar några myter som det är svårt att göra upp med.
att knarkare (och andra missbrukare) börjar ta droger för att det är synd om dem sedan födsel och tidig barndom. De som lanserar de tankarna är verkligen Cherry pickers om de finns i akademiska sammanhang. Ofta är den slags pseudo-forskning de pekar på med cirkelbevis-föring.
Fakta är att de flesta som börjar ta droger gör det utifrån höga förväntningar. I det skiljer sig inte femton-åringens första fylla från nitton-åringens första sil med amfetamin eller heroin. Fast det senare är som en orgasm upphöjt till tio och kan hos de som är kemiskt och psykiskt redo för det ta över hela känslolivet. Det är drogen som all förälskelse och begär inriktas på. Människor, sexualparners blir sekundära hjälpmedel. (mellan den legala, tröga alkoholen och heroin finns en uppsjö droger som alla vanligtvis har en. Initialt kan nästan vem som helst fastna i drogberoende. För de som sedan sitter fast och försöker ta sig ur det så är de socio-kulturella-ekonomiska faktorerna väldigt olika fördelade. Den gemensamma faktorn i ungdoms-knarkandet är att tonåren kännetecknas av äventyrlighet och behov att få pröva och ev. omvärdera de vuxnas vanor, påståenden och normer.
Beträffande kriminella ungdomar. Deras kriminalitet är också en sorts missbruk med häftiga kickar. Den viktigaste faktorn är att de aktuella brotten är väldigt lönsamma. Den kriminella industrin omsätter miljardbelopp bara i Sverige. Brotts-organisationer vill rekrytera de lämpligaste för uppgiften, oavsett vilken nivå. Kan de nyrekryterade då tjäna tiotals gånger mer än deras skötsamma föräldrar. Varför skall då tonåringen utbilda sig till målare, barnskötare eller gå långa akademiska utbildningar. En av många orsaker till de sjunkande skolresultaten, att i de flesta klasser från mellanstadiet och uppåt finns dominanta individer som vill bli rika kriminella och redan i skolan visa sin makt.
Den kriminella livsstilen har sett olika ut genom åren. Ledarskiktet har ofta varit ungefär som de gamla Wallenbergarna som ville verka, men inte synas. De ville minst av allt ha uppmärksamhet. Gäng-kriminaliteten och de nyrika brottslingarna. De vill synas och impa på andra. Flotta bilar, krogar, villor och prylar. I Väst kom bikersgängen med sina attribut redan för 70 - 80 år sedan. De införde ett parallellt samhälle med egna regler och lagar, belöningar och bestraffningar. Uniformerade och med västar som motsvarade fotbolls-ligornas klubbfanor. Man vill synas, beundras och fruktas. Den kriminella livsstilen, gängen och klanerna är förmodligen svårare att lämna, än att både sluta röka, ta kokain eller heroin. Både för att det är svårt att byta starka vanor, men också för att det inte accepteras av omgivningen. Man blir en potentiell risk, svikare och tjallare. Straffet för det kan bli skoningslöst. En del av tonåringarnas gängkriminalitet är som ett slags tonårens rollspel, eller vuxnas lajv - 10 - 12 åringarnas Vilda Västern och Robin Hood fortsätter med tonåringarnas gangster-lek.
En annan stark faktor bakom kriminalitet är våld (aggression) och beroendet av våld. Vi människor bär en vålds-potential inom oss, som kan vara olika stark, öppen eller dold. Jägare, fiskare och slaktare lär sig på olika sätt att handskas med den. Likaså sådana som jag som sysslar med kampsport. Det är väldigt kul att fightas, brottas, boxas osv. En del sådana grenar har en tunn fernissa över det. Andra söker lösningar på att vara fredliga krigare som inte skadar andra man tränar med, eller lär ut tekniker som kan missbrukas av "fel" personer. Inom den budo som jag utövar finns en buddhistisk moral att alltid söka medkänsla och att reglera de motsägelser vi alla bär inom sig. Precis som vi bygger medkänsla med våra medmänniskor så sprids den känslan också till våra med-djur och vår natur. Det här fredliga, pacifistiska synsättet visar dock Zen-buddhismen måste kombineras med att då ondskan (våldet mot människor, djur och natur) dyker upp så är det inte bara rätt att ställa sig ivägen och stoppa den utan också en plikt. i de gängkriminella miljöerna så är generellt sett våld ok mot de externa människorna så länge det inte drabbar gänget. Inom gänget är det ok då ledarna och gänget sanktionerar det mot de upplevda interna hoten.
Utöver det våld och utlevelse av våld som finns i normalbefolkningen så finns även promillen av våldsamma, sadistiska psykopater. Sådana har ofta en stark inlevelseförmåga (en negativ empati) men saknar medkänsla. Kriminella sociopater och psykopater skulle kräva en egen bok att beskriva. Här beskrivs bara människor ur normalbefolkningen dvs.den 95 - 99" procenten av oss. Där också ett beroende av skadligt våld kan byggas upp och läras in samt gränser suddas ut. Vi ser de här faktorerna vid kvinno- och barnmisshandel, men också våldet på gator och torg. Rån som i första hand går ut på att misshandla och i andra hand att stjäla. Gängvåldtäkter och mord. Det här kan inte vårdas bort med några idag kända metoder. Snarare krävs en konsekvenspedagogik där en framtid med fortsatt brottslighet ter sig som rena helvetet och att lämna gänget, knarket, status och höga intäkter, väger lätt inför alternativet av ett värdigare liv med chans till utveckling och att må bättre efter det hårda slitage som sker med de gängkriminella.
De ca. 150 unga, kriminella människor som hittills dött genom skjutningar de senaste fem åren är rent cyniskt, en mycket god ekonomisk affär för samhället och staten. Om man räknar på vad de skulle kosta samhället under ett för gruppen normal-långt liv, kan det handla om flera miljarder. Nu slipper samhället all kostnad för både försörjning, vård, behandling och fängelse. Ur det demokratiska rätts-samhällets perspektiv är det dock en katastrof. Där kriminaliteten härskar finns ingen demokrati.