Guillou - frågan är vem som är mest politiskt bombad i pallet :)

Kapitel 1

 Var finner Guillou sin bomb-höger?

Har Guillou kollat uppgifterna om de 100000 ryska trupperna vid Ukrainas gräns? Stämmer de?

Det är ungefär samma avstånd mellan Malmö och Kiev som mellan Malmö och Kiruna. Kollar man på nätet körsträcka och tid. Så tar det om man kör lagligt 22 timmar från Malmö till båda orterna.

Tar man avståndet mellan Skåne och Ukraina är det ungefär lika långt som mellan Malmö och Umeå. De sträckorna beräknas ta ungefär 13 timmar att köra. Kör man dem med pansarfordon lär det väl ta ett dygn eller två. Ukraina ligger i vår del av världen och i en geopolitisk zon som vi ingår i.

Tycker Guillou att det var ok att ryssarna ockuperade och annekterade Krim? Om bomber: Har inte alltid Guillou varit en bomb-tolerant vapen-fetischist. Åtminstone är det mitt intryck .Via hans förtjusta deltagande på palestinska terrorist-organisationers guerillaläger. Då var attityden lite annorlunda än vid hans reportage i FIB/kf från hans deltagande i ett sk mansläger. Den själv-bespeglande beskrivningen om det hat och avund det väckte hos de andra, de velourklädda feminiserade männen, då han en vacker alfahanne trädde ut på gräsmattan.

Guillou är både en skicklig skriftställare och ett värdekonservativt ego. Han trivs bland de sina på Östermalm men vill som herrskaps-socialist vara en radikal refraktär då han betraktar världen från sitt elfenbenstorn på Banérgatan. Dekorerad med Leninpriset. Eller från ett jakttorn spanande efter nya exotiska trofeer, kanske en lovlig elefant, ett vackert kattdjur. Minns för ca. 30 år sedan.då Guillou skulle säga några ord vid en FIB/kf- konferens och mkt utstuderat lutade sitt hjortgevär mot talarstolen. - vilket då roade mig.

Personligen har jag inget emot jakt då den utförs av vanligt folk, t.ex. med rötterna i landsbygden som mina grannarna på landet och alla de jag växte upp med. Det ger tillskott i frysen och ofta en bättre balans inaturen. Själv jagar jag inte då jag inte är road av att skjuta djur. Ända sedan den gamle skogsarbetaren och jägaren Fredrik lärde mig skjuta med salongsgevär och älgstudsare då jag var elva år så har jag tyckt det är kul och spännande. Det förstärktes under värnplikten. Uppväxt i en pacifistisk familj är det inget givet. Jag behöll mycket av släktens filosofi, men insåg att små länder har rätt att försvara sig och måste då vara beredda att gripa till vapen. Det är lärdomen från 1900-talets världskrig.

Fast Kommunist-Ryssland startade en "fredsrörelse" via DDR som i Sverige bl.a. infiltrerade svenska kyrkan och placerade agenter som präster. Deras uppgift var att splittra folkopinionen och propagera för nedrustning i Sverige och övriga Västeuropa samtidigt som den kommunistiska Warzawapakten rustade upp och flyttade fram sina kärnvapen. De flesta av de fredsföreningar som drogs in i det och snälla, vanlig präster var nog naiva sk nyttiga idioter. Huruvida den biskop som var ordförande i Vänskapsföreningen Sverige-DDR var nyttig idiot eller agent så lutar jag mot det senare. Han grät av sorg då Berlin-muren föll 1989.

När jag ser mig runt i rummet så har jag fem japanska svärd inom tre meters avstånd. Två av dem är rakbladsvassa. Ännu närmare har jag min meditationskudde och en sjungande skål.

I mitt bröst slåss inte de två vargarna - de skall båda kunna älska, försvara sig och överleva. De behöver båda matas och balanseras.

Jag ser mig som en väldigt fredlig krigare. Var utanför den extremistiska promillen av nationalsocialister, kommunister och islamister hittar Guillou idag en bomb-höger? Vilka är de? Var hittar Guillou de som offensivt vill angripa våra grannar med bomber, bombplan, robotar och raketer. Detta oavsett vilket grannlandet är. Vår historiska fiende Danmark? eller Norge där vi bedrev vårt senaste offensiva krig för 200 hundra år sedan? Alldeles efter det Ryssland angripit och erövrat Sveriges östra landsdel. Vilken svensk utanför extremistpromillen vill angripa och bomba, Finland, Tyskland, Polen, Ryssland, Lituaern, Estland, Lettland eller andra länder i vår geopolitiska del av världen? Svaret är ingen. Inte ens Jan Myrdal på äldre dar och enligt Guillou, då lite gaggig skulle påstå det. Så är det här utslag av Guillous städiga vendetta mot sina fiender på Expressen som är av ungefär samma natur som stans olika fotbollsligor då de viftar med Bajern, Gnaget eller Djurgårdens fanor mot varandra.

Han ter sig lite som Rysslands ambassadör eller utrikesminister då de försåtligt bedriver sitt propagandakrig mot Sverige, Norge och Finland. Den snällaste slutsatsen då är att Guillou i sin självupptagenhet är deras nyttiga idiot.

Eller är det enbart en mental åldersförändring: att börja ta emot Lenin-priset i den gamle diktatorn och folkmördarens namn, från en exentrisk, rik "klassförrädare" i Varberg. Samma figur som tog den åldrande Myrdal under sina vingar och lät honom bo hos sig. Guillou beskrev nyligen Myrdals brist på omdöme på äldre dar.

Nu är det Guillou som inte klarar en enkel omvärlds-analys.

Kapitel 2

Guillou är idag en politisk härdsmälta. Hans politiska tänkande är som en rosa klappgröt. Ena dagen troféjägare med elefantbössa i Afrika och homofob. Nästa tar han emot Leninpriset från en röd badmästare i Varberg. Han går i samma fotspår som sin mentor Jan Myrdal och gör liknande felskär.

Jan M föddes in i politiken och den socialdemokratiska aristokratin. Han hade en elak pappa och en mot honom falsk mamma. Båda var i topp tio av folkhemmets ideologer. Båda i nobelpris-klass. Båda frikostiga med pengar till sonen. Jan, en ung rebell som inte behövde mogna, och en brilliant skriftställare. Från mitten av 60-talet fram till slutet av 70-talet knivskarp i sina samhällsanalyser. Sedan kom sanningen om de röda kmererna och deras mord på befolkningen i Kambodja - och Myrdals styvnackade förnekelse. Efter det blev Myrdal alltmer en parodi på sig själv.

Jan G började väl mest som en äventyrlig journalist på Lektyr. Politiskt gick han från höger till vänster. Jobbade med det av Myrdal startade Folket i Bild/kulturfront. Den del av socialistiska 68:a rörelsen som jag fortfarande gillar allra mest, tillsammans med soliaritetsrörelsen för Indokinas folk.

Guillou skrev sin fantastiska ungdomsbok Ondskan och i FiB/kf avslöjades den illegala Informations Byrån, IB. Han blev TV-kändis. De här åren gjorde väl inte han fler misstag än andra svenska toppaktörer. I likhet med sin namne verkar han inte ha kunna lära av sina misstag, särskilt inte stora sådana. Palestinernas sak behövde berättas och han gjorde det bra. Kolonialismens brott mot alla semitiska folk behövde också lyftas upp, arabernas och judarnas, men också andra folk i Levanten och Afrika.

I början av 80-talet insåg de flesta av oss som varit inspirerade av Kinas uppgörelse med kolonialisms ok, och ockupationen under 2:a världskriget. Att deras väg mot socialism inte var ett demokratiskt projekt. Jag hade från dag ett, väldigt svårt med Mao-kulten, fast gillade Chou-en-Lais framtoning. Problemet I Kina var samma som i stora delar av det Afrika som befriade sig från kolonialism. Det saknades ett demoratiskt tänkande och tradition.

De gamla rebelledarna som störtat de koloniala regimerna blev själva auktoritära förtryckare. De mesta umbärandena i Kina, årtiondena efter 2:a världskriget, måste tillskrivas det hundraåriga förtryck de varit utsatta för. 1945 hade Kina inga goda eller enkla val.

En väldigt bra sida med den "kina-orienterade" 68-vänstern är att den var anti-sovjetisk. Den betraktade kommuniskt-ryssland som social-fascistiskt och stod 100% för en solidaritet med de förtryckta och av Sovjet ockuperade folken i Östeuropa. Vi såg att Sovjet hade ett öppet agentparti i Sverige (APK) med potentiella femtekoloniare uppe i Malmfälten. I Göteborg fanns ett stalinisktiskt parti R-arna. VPK var ett parti med Janus-ansikte - i Sverige snälla vänsterpartister. Fast internationellt satt de på kongresser och applåderade varje kommunistikt broderparti

i det sovjetiska Östeuropa.

Missförhållandena bakom järnridån avslöjades bit för bit. Först med Sovjets egen uppgörelse med Stalins terror mot det egna folket 1956. Det hindrade dem dock i inte för att slå ned frihetsrörelsen i Ungern samma år. Det blev också alltmer uppenbart att den kommunistiska kuppen i Ryssland (revolutionen) under 1:a världskriget ledde till fortsatta strider och förluster i människoliv. Det kunde man inte skylla på kommunisterna som drog Ryssland ur kriget. Den röra och katastrof som drabbade världen och inte minst Europa och Ryssland pga det helt onödiga och ytterst brutala kriget, samt den efterföljande pandemin. Den skymde dock Lenins auktoritära politik och folkmord. T.ex. efter att Lenin 1918 utlöst allmäna val till parlamentet och bolsjevikerna/kommunisterna förlorade, så fördrev de vinnarna socialrevolutionärerna. Det skedde utrensningar och avrättningar.

Ska man i efterhand vara ärlig så var de politiskt aktiva runt mig betydligt mer inspirerade av Beatles, (Paul, John och Yoko), Stones, Jimi Hendrix, Bob Dylan, Joan Baez, än av gamla socialister och kommunister. De faktiska politiska förebilderna var Martin Luther King, Gandhi, Mandela m.fl.

Det som gällde under mina/våra ungdomsår (1963 - 1983) var en demokratisk anti-auktoritär motkultur. Jämställdheten var på agendan. Nya gemenskapsformer. Avskaffa titelsjukan och auktoritära levnadsvanor. Förändrade könsroller. Mentalisering och önskan att kunna reflektera över sig själv. Avskaffa den diagnostiska kulturen - dvs. stämpla inte diagnoser på människor för att sortera dem och placera dem i fack. Förklara inte människor, individer genom att stämpla dem. Bedöm och diagnostisera sjukdomstillstånd enbart för att kunna bota och lindra sjukdomar osv.

Tillbaka till Jan M och Jan G så är det mitt intryck av båda att de inte förmådde att ta in de politiska fakta som framträdde under 1980-talet och även efter Sovjet och murens fall. De blev faktaresistenta i avgörande frågor. Låsta i sina positioner och sedan i märkliga allianser och sammanhang.

Deras förmåga att formulera sig och produktiviten fortsatte, men en sammanhängande analys saknades. Samhälleligt och politiskt blev de irrelevanta. Båda fortsatte att skildra sin släkt och i Myrdals fall relationerna i uppväxten och sedan i förhållandet till sina kvinnor. För att undvika den politiska elefanten i rummet blev Myrdal alltmer långrandig för att hela tiden ta sig förbi det uppenbara.

Med Guillou så har han t.ex. inte kunnat ta sig vidare från att på 70-talet ha fört fram de åsidosatta palestinernas situation och förtrycket av araber och muslimer. En röst och ett perspektiv som måste fram. Religionsfrihet handlar i vår grundlag om att medborgarna som individer får tro på vad man vill, som en del av tanke- och yttrandefriheten. Precis som mitt resonemang av det postkoloniala Kina efter kriget, så finns några årtionden av postkolonilism i Levanten och Nordafrika. Där mycket av skulden finns hos gamla kolonialmakter. Från 80-talet och framåt ligger dock huvudansvaret i de egna regimerna.

Sedan försöker stormakter och konstellationer av stormakter bekämpa varandra med by proxy-politik och krig. Vi har hela härvan från Turkiet, Syrien, Irak, Iran, Saudi. Auktoritära regimer som förrycker sina folk. Flera av dem är islamistiska, men med olika riktningar. Idag inga förtryckta kolonier, utan precis som stormakterna utnyttjar dem, så utnyttjar de konflikterna mellan stormakterna. I flera av dem byts nu allianser med USA mot nya förbund med axelmakterna Kina-Ryssland.

Guillou verkar förblindad beträffandede de senaste 40 årens globala och geopolitiska skeenden, eller med stora skygglappar. Väldigt mycket verkar hans politiska strider, främst stå mellan honom och hans fiender på Expressen.

Jag har flera närstående som är eller har varit troende muslimer. Har även troende kristna vänner och judar. Själv är jag inte gudstroende, men är starkt påverkad av buddhism och anamar bra moraliska ståndpunkter från de stora religionerna. Här finns en tolerans som jag är beredd att kämpa för.

Fast jag accepterar inte den katolska kyrkans historiska förtryck och ofta människofientliga antifeministiska historia och fortsatta verksamhet. Lika lite accepterar jag fascistisk islamism eller människofientliga diktaturer som utnyttjar islam.

Jag tolererar inte heller att sådana regimer rekryterar unga kriminella i Sverige - inte minst för att skapa kaos och skada oss. Ett av mina största motstånd mot Nato-medlemskap är att det kan bli ett stöd till t.ex. Turkiet och en allians med Saudi m.fl.

Var en tolerant människa, men intolerant mot de intoleranta! Det är en av mina dialektiska paradoxer...

För övrigt: Den gamle brännvinskungen Smith anställde vid 1800-talets slut en egen revolutionär som i ett första steg i kampen mot kapitalismen skulle angripa spritmonopolet så att Smith i ett första steg skulle kunna öppna en spritfabrik i Stockholm etc. Varje gång revolutionären frågade Smith om det inte var dags för revolutionen nu, så svarade denne - vänta ett tag vi måste bli klara med det här först.

Min musiks yin och yang

Min musiks yin-yang är rak och rå Blues (dvs. tonal folkmusik)  som jag vill spela - visavi Bartok, R. Strauss, Stravinsky, Schönberg samt John Coltrane och hans 12-tons-skala samt deras efterföljare. De senare som jag mest vill lyssna på eller kanske jamma loss för mig själv på landet där slingor och licks uppstår - rena toner blandas med kul toner...

Då jag lirar blues på munspelet vill jag ha det enkelt, rakt och rått. Gärna inpluggat, men jag är ingen gear-gubbe eller pryl-snubbe, max. 1-2 pedaler sedan in i förstärkaren. Förr körde jag bara (till 90%) crossharp i E eller G-dur. Blues-skala och crossharp spetsar ju dur-tonarterna med lite mollkänsla. Slidespelet på blues-gitarr har två rötter: 1/ de blinda musiker som försörjade sig som gatumusikanter eller på enkla hak kom på att använda baksidan av en bordskniv eller en kapad flaskhals för att glida fram till rätt ton och ackord på gitaren. 2/ Gitarister både akustiska och el, försökte att spela duett med munspelare, eller härma ett blues-harp sätt att kunna glida över tonerna och böja dem.

Jag tror inte att PentaHarp får samma blueskänsla som crossharp, De pentatoniskt stämda munspelen för moll-spel t.ex. A-minor fokuserar på solospel och lite licks, inte på triader, ackord och komp (rytm) vilket kan gå fast inte lika lätt.

Jag gillar all bra musik och det finns skickliga musikanter i all slags musik. Jag gillar att dansa och då funkar tonal blues- rock och pop bra. Folkmusikbaserad dans som schottis, polka osv. har jag bara lite begränsad erfarenhet av. Dansbanden är för stora raggningslokaler, låtarna oftast själsdödande, torra om det inte är riktigt skickliga musiker som klarar bra rock och pop- cover osv.

Ofta både börjar och slutar de styckena på samma grundton (rootnote) eller ackord som de är stämda i t.ex. i C-dur börjar och slutar man på C så att lyssnaren/dansaren efter en låt på 3-4 minuter känner harmonin över att ha kommit hem

Tar man det försiktigt ett steg mot kontrapunkt i en kanon, som Broder Jakob så slutar den första stämman före den eller de andra. Inte lika enkelt att dansant veta vilken melodi/stämma att följa om den spelades som kanon av ett rockband. Redan från Palestrina kommer kontrapunkten in sedan får den en första topp med J.S. Bach och hans fugor

Jag gillar bra opera och balett - där verken placeras i den tidsinramning där de skapades.

Jag skiljer en hel del på den musik som jag vill spela och dansa till för att ha kul och den musik som är utvecklande att lyssna på, kanske jamma till eller fritt spela och leka med. Den senare är ofta atonal även om egentligen ingen musik kan vara utan ton om man inte skall gå till John Cage mest kända verk. 4'33"

Två tolvtons-skalor inspirerar mig dels ansatsen i Schönbergs samt John Coltranes. Det här har följt mig sedan tioårsåldern. Hemma fanns det då jag var 10 - 17 år både klassisk musik och jazz. Det fanns mycket som jag gillade Grieg, eller Nielsen, Tjajkovsky, Mozart, Bethoven, men framför allt Prokofjevs Peter och vargen som riktade sig till barn, men som öppnade upp att lyssna på mer av Prokofjev och sedan Stravinsky.

Den jag tyckte var mest spännande, Bela Bartok. Hans musikalitet har den komplexitet som jag gillar. Bartoks patos för den folkliga musiken. Hans expeditioner och jakt efter spännande folkmusik i Ungern, Balkan, Turkiet, Algeriet och Spanien. IUngern upptäckte han att olika slags folkmusik, t.ex. den romska ofta byggde på pentatoniska (5-ton) skalor. Här blandas även in asiatiska penta-skalor. Bartok älskade asymmetriska rytmer i bulgarisk dans. Den här folkmusiken kan man på en nivå se som enkel, men sammantaget blir det komplext. Går man sedan till hans samtida kollegor och inspiratörer, så hamnar vi hos mina absoluta favoriter från 1900-talet Stravinsky, Schönberg och Richard Strauss. Det här visste jag förmodligen inget om som 15-åring. Däremot hörde jag väl både hans folkton, harmoni och disharmoni

Den andra hemmaskolning jag bedrev var jazzen. I den musik som fanns hemma var det bluesens del av jazzen som jag fastade för. Sarah Vaughan som bl.a. var i Sverige 1964, självklart Billie Holiday och Ella Fitzgerald, som jag inte såg förrän på Skeppsholmsfestivalen. för typ 30 år sedan.

Jazzmusikerna var främst Louis Armstrong och Sydney Bechet. Ska jag vara uppriktigt mest den senare som spelade klarinett och sopransax. Kompisen Jannes pappa hade en platta (EP?) med den vilda klarinettisten Tony Scott "Swinging in Sweden" som var mer komprimerad bebop. (de flesta klarinettister ogillade jag då det de spelade på platta eller i TV var för inställsamt (Putte Wickman och Benny Goodman gick inte hem hos mig) inte ens om de spelade med Dompan. Sedan kom den nya rock- och popvågen och svepte in. Bob Dylan var helt unik och spelade i en egen liga. Brittpopen med världens bästa band Beatles som inte hade rötter till Deltabluesen eller Chicago utan mer Little Richard (min första och största rockidol som jag så småningom också såg på Skeppsholmsfestivalen), och Chuck Berry.

Stones startade med bluesmusikern Brian Jones och jazztrummisen Charlie Watts som tongivande. De förankrade bandet i bluesen. Brian kunde spela allt. Han körde slide på gitarren, spelade munspel på första LPn, sedan sitar (som George Harrison) men han brände samtidigt sitt ljus från alla håll och gick sönder. Brian hade dock skolat in gänget i bluesen, Mick Jagger klev alltmer fram och Keith Richard också. Stones har sedan alltid haft minst ett ben i blues och countryblues. Fast mitt fokus skiftade från 1965 över till Pretty Things, Yardbirds, John Mayalls Bluesbreakers och de musiker och band som kom därifrån Cream, Peter Greens Fleetwood Mac, New Yardbirds som efter ett femtontal gig i Danmark och Sverige i september 1968 blev Led Zeppelin. 1967 kom en musikalisk geni från USA Jimi Hendrix och plötsligt var det som en mutation av Bartok, Miles Davies, Peter Green och Clapton svepte in. I Sverige hade vi samtidigt sett en annan sammanslagning av jazz, blues och rock i orgeloch trummor-duon Hansson& Karlsson. Där fanns också gränsöverskridandet mellan det tonala och post-tonala (atonala) en enkel melodi kunde de improvisera runt i en halvtimma, ackord eller skalor kunde köras i vilken ordning som helst. Bosse var en bra gitarrist som bara växlade över till hammond och då det inte fanns andra musiker ivägen kunde han göra vad han ville med skalor och tonarter hela tiden intuitivt uppbackad av Janne. Det fanns ju också band som var kreativa "cirkusartister" som The Fugs, samt senare danska Röde Mor. Fast på en spelning i Stockholm våren 1968 hörde jag The Nice lett av Keith Emerson på orgel .Det blev som ett slags yin-yang-komplettering av H&K. Keith gav sig på stora klassiska verk och gjorde det till kreativ rock. The Nice största framgång var deras intensiva version av Bernsteins America från West Side Story. Efter kort tid slog Keith Emerson sig ihop med gitarristen från det progressiva math-rockbandet King Crimson, Greg Lake och den fantastiska trummisen Carl Palmer till supertrion Emerson, Lake & Palmer. De fortsatte att bryta upp och utveckla det vi nu kan kalla post-tonal tendens i rocken, math-rock där man inte följer bluestolvor mer än ibland. Vi har nu i 2gthr.co representanter för många utvecklingslinjer från nämnda artister senaste stjänskottet är Daniele Gottardo och i helgen tillkommer math-rockaren Yvette Young.

Musik som jag inte brinner för blir jag lätt uttråkad av. När jag var barn gillade jag att se och lyssna på Toots Thielemann då han var i Sverige. Han var väldigt cool uppträdde ofta med författaren Pär Rådström på gitarr. Nu när jag lyssnar på en platta av Toots så är jag med under en låt under den andra kroknar jag. Bortsett från en del gamla artister känns Rocka-billy som roliga timmen i skolan med en kul hatt på basisten. Lite mera punkigt som psychobilly eller den nutida amerikanska bluesens psychoblues känns kul. Soulen är det lite snarlikt med - en viktig musikform i USA och medborgarrättsrörelsen ungefär som hiphop. Kul att dansa till då det begav sig. Kan vara kul att spela någon låt, fast precis som med funken blir banden lätt uppstyrda - saxarna står där tills de skall fyra av några toner. När Peter Green återvände för att rädda Fleetwood Mac under USA-turnén 1971 då Jeremy Spencer plötsligt impulsivt lämnat gruppen. Greens krav var då att man skulle lämna hel låtlistan och jamma sig igenom konserterna t.ex. ett par timmar kring låten Night Watch...

Det händer nu väldigt mycket spännande musikaliskt i USA. Brilliante musikern Luther Dickinson har jag följt i åtminstone 15 år. Han och brodern Cody går i pappa Jims fotspår. De står dessutom på axlarna av den äldre generationen Mississippi Hill Country Blues som de växte upp med. Familjen Burnside, Otha Turner, Jr Kimbrough. Luther har länkat det vidare till en rad andra musiker som i 2gthr.co bl.a. J.D.Simo, Danielle Nicole, Angela Petrilli och varit mentor för många och medspelare. Birds of Chicago med JT Nero och Allison Russel, Samantha Fish, Ami Helm. Luther som kan spela enkel 1-3 ackordsblues på en CBG lyfter sedan som den ekvillibrist sitt gitarrspel till vilka höjder han vill. Ständig medmusikant med de bästa Black Crowes, Allman Brothers, Anders Osborne, Derrick Truck & Susanne Tedeskie. Igår 18/1 -22 fyllde han 49 år. Jag har i tio år hållit Luther som världens bästa gitarrist och han har många skickliga i sin generation omkring sig och en hel del i min också som Greg Martin, Jorma Kaukonen, Jeff Beck... Fast nu kommer 20- och 30-åringarna. Till min glädje finns då också nya linjer till 12-tonsskalor (dvs alla halvnoter räknas in) och post-tonalt utvecklat gitarrspel...

Motkulturell Jujutsu - Tankar och minnen ur en Intervju

 Motkulturell Jujutsu

Tankar och minnen ur en intervju

Utkast till blogginlägg.

Filmintervjun i veckan fick mig att både minnas och fundera.

Min syn på mig själv och världen formades i grunden i tidiga tonåren. Det bejakande ett kulturarv väldigt mycket förmedlat av min mormor och några få äldre. Det sökte också förändring och utveckling på många plan.

Mormor Frida var en fantastisk berättare. Mycket av hennes berättelser utspelades vid sekelsiftet 1900. I skolan var historia mittfavoritämnet. Jag förstod mer och mer av demokrati, folkrörelser och arbetarrörelsen. Familjen och släkten hade under 100 år varit engagerad i den frireligiösa folkrörelsen, främst då mormors morfar. Nykterhetsrörelsen samma person.

I nästa generations- led gällde den profana nykterhetsrörelsen, fredsrörelsen och arbetarrörelsen. Min morfar kämpade på alla dessa områden. Han var nykterist, men inte absolutiskt. Krävde traditionen vid undertecknandet av ett avtal att man skålade, så tog han den nubbe som erbjöds. Han var en militant fredsvän som reste land och rike runt, höll föredrag och organiserade fredsföreningar. I trettio år satt han i kommunfullmäktige för sossarna, ofta som ordförande.

Han tyckte i mitten av 40-talet att S svek på avgörande punkter och gick till de frisinnade liberalerna. Det var ett mindre steg än många kanske tror. Under 1900-talets tre första årtiondena byggdes det demokratiska moderna demokratiska Sverige främst av liberaler och socialdemokrater. Båda partierna var social-liberala.

Från liberalernas kris efter skotten i Ådalen Lunde-kravallerna, så splittrades och försvagades det liberala partiet. Under nästan trettio år så drevs utvecklingen av Sverige som industrination, välfärdsland och folkhem, av det alltmer social-liberala Bondeförbundet/Centerpartiet och de allt starkare socialdemokraterna. Samtidigt återhämtade sig folkpartiet.

Brytningen i deras samarbetet och ofta regeringskoalition kom vid pensionsstriden då S drev igenom det fullständigt vansinniga ATP-systemet. Där Centera hade ett betydligt bättre som kombinerade kollektiva pensionsfonder med enskilda så att varje anställd parallelt fick ett eget pensionskonto. Åren kring 1960 blev också brytningspunkten då socialdemokratin gick från att vara ett folkrörelse- och arbetarparti till ett kaderbaserat, statsbärande maktparti.

Jag blev samtidigt engagerad och påverkad av den utvecklingen och förändringen i samhället. Strukturrationaliseringen där landsbygden förtrycktes och även bönder, små- och medelstora företag. Begreppet monopolkapitalism uppstod och S främsta projekt var att bygga en axelmakt mellan en allt mer dominant stat respektive storkapitalet och den stora exportindustrin.

Själv blev jag en uttalad motståndare rill rovdriften på människor och natur. De åren på 60-talet var vänsterliberalerna i folkpartiet och dess ungdomsförbund, de ledande krafterna i den internationella solidariteten. Det var de som åkte till Sydafrika och larmade om apartheit, samt till USA och stödde medborgar-rättsrörelsen. Samtidigt skedde i ungdomsgenerationen, globalt i hela västvärlden en kulturell revolt. Den hade legat och pyrt i musiker och konstnärskretsar. För mig blev den främst uttryckt av Beatles och Bob Dylan. Beatles attityd gestaltade att där fanns mer att hämta och det skulle komma mera. Twist and shout!

Flertalet av de äldre blev förfärade. 1964 kammade jag ned luggen och slutade "halv-snagga" mig. Jag köpte samma år Dylans The times they are a changing. Åkte hem till min morbror och moster, båda lärare och präktiga sossar med plattan. Tänkte att de gillar ju trubbadurer - men reaktionen var som att ha gett dem en stöt. Tio år senare hade de accepterat Beatles två första LPn.

När man nu ser Peter Jacksons bearbetsning av Beatles-filmen Get Back så framstår ju också tydligt den conterculture som det handlade om, en motkultur som med jujutsuteknik bringar eller försöker bringa en förstelnad alltmer dysfunktionell maktdominerad kultur, i en annan och bättre riktning.

I alla demokratiska rörelser så sker misstag. Om då rörelsen eller riktningen är sant demokratisk så korrigeras de. Ifall den organisation som uppstått kring de demokratika projekten förstelnar, blir egennyttig så blir den också organisationskonservativ. Organisationens bevarande blir uppgiften och byråkraternas egennytta

. Demokrati, frihetlig, dvs. liberal demokrati, blir aldrig färdig. Den är ingen utopi - den lovar inget paradis. Den utopiska politiken blir alltid auktoritär,.Är den religiös finns där ett prästerskap som vet. Vi har IS som ett brutalt exempel. Historiskt, katolska kyrkans roll i folkmorden i Latinamerika, eller Ku-klux-klan i USA. Är utopin kommunistisk (revolutionärt socialistisk) så finns det klassfiender som skall utplånas. Det är ett världsligt prästerskap som vet bäst, förtruppen, avant gardet som tar makten i arbetarnas intresse och bygger sitt proletariatets diktatur. Konkurrenter och dissidenter skickas till läger i Gulag. National-socialisterna, som likt andra fascister är radikala, slår kilar i demokratins svaga punkter tar politiken ut på gatan med våldsamma upplopp - eller som Mussolinis marsch mot Rom.

Den tidiga insikten sedan ungdomsåren är att alla vi människor är från födseln absolut jämlika. Det är demokratins grundbult. Absolut jämlika, men olika till kroppar och mentalitet, samt födda till olika historiska- och samhälls-situationer.

Öka jämställdheten, förbättra ett alltmer rättvist och rättfärdigt samhälle. Det är demokratiska projekt.

Jämlika och olika.

(fortsättning följer)