Hittills har fredagen den 13 maj 2022 varit en strålande fin vårdag här i Bromma och Beckomberga området.
När jag var barn och ung fanns det inte mycket tid för att reflektera. Jag hade fullt upp med att leva och överleva. Det är först på äldre dar jag haft tid för medkänsla över den där grabben jag en gång var.
Idag har ständigt ett minne kommit tillbaka från mitt påsklov 1962. Då var jag 13 år gammal och hade gått 1½ termin i läroverket i Härnösand. Jag bodde igen hos mormor. Mamma och Sonja hade flyttat med den alkoholiserade sadisten, Kalle till Upplands-Väsby. Jag bodde redan hos mormor i veckorna för att få utrymme till läxläsning. Det fanns ingen matbespisning i läroverket så det var praktiskt att få gå hem till mormor och äta.
När påsklovet började så tog jag tåget till Väsby. Resväskorna då var inte barnanpassade utan otympliga och hårda. Innehållet var väl häften mitt och resten grejer som jag skulle ta med. Resan tog åtta timmar. Jag fick byta tåg i Rosersberg till lokaltåg, därefter till Tureberg (tror jag) och sedan lokaltåget tillbaka några stationer till Väsby. På stationen stod ett gäng unga små-raggare. Med den tunga resväskan att släpa på var det en bra bit till den lilla tvåan.
Jag hittade huset, porten och tog mig uppför trappan. Ringde på dörren. Kalle öppnade och slängde igen dörren i ansiktet på mig med ett intensivt hat i blicken.
Jag bara stod där. Efter en stund öppnade mamma. Sedan hade jag att vara där i en vecka. Sonja var tvungen att stanna längre i den krigszon som rådde mellan de två vuxna. Kalle tålde Sonja, men det raseri han provocerade fram hos mamma den drabbade Sonja lika mycket som honom. Polisen var en återkommande besökare efter att grannarna larmat.
Jag berättade inte så mycket för mormor då jag kom hem. Hon var ju alltid den som själsligt hjälpte mig att överleva. Då kom den andra chocken, utan att mormor eller jag tillfrågats tvingades jag att flytta hem till min morbror S-U och ingifta moster Betty. Det hade de vuxna bestämt, dvs. mamma och mina yngsta morbröder. Tre år tidigare hade det varit bra då jag själv tagit ett sådant initiativ, men efter två år tvingats tillbaka. I fyran bodde jag i lärarbostad ovanför skolan och hade ingen restid. Nu i 1:3an, dvs årskurs sju skulle jag få två timmar restid per dag sex dagar i veckan. Vi hade lektioner på lördagarna också.
S-U var en bra karl, men förstod sig inte på barn, utom som lärare och i katedern med pekpinnen till hands. Han bestämde att nu skulle det roliga vara slut så jag kunde koncentrera mig på skolan. Jag fick sluta att ta klarinettlektioner och sluta att gå till badhuset och simma osv. Vänner kunde jag få träffa varannan helg hos mormor.
Min hjärna var utmattad efter påsklovet. Dessutom hade hösten varit ett rent helvete, innan de hade flyttat ned till Väsby. Nu fick den utmattade hjärnan ingen påfyllnad med positiv energi under hela våren. Småförkylningarna avlöste varandra. Trots intensiva läxförhör så stod skolresultatet stilla. Jag hade godkänt i alla ämnen och inte så mycket mer. Fast kunskapsnivån då var ca. tre årskurser högre än i dag. Vid grundskolereformen och det "nya" gymnasiet så tappade vi kunskaps- och kompetensmässigt tre utbildningsår. Detta för att anpassa all undervisning till den lägsta begåvnings-kvartiljen. Parallellt med detta tappade lärarlönerna attraktionskraft och även lärarutbildningen i grundskolan och gymnasiet anpassades till den lägsta begåvningsnivån. Länge klarade sig skolorna på de lärare som utbildats före 1980.
Ca. 40 år senare sade Betty lite ömsint - det var inte mycket vi förstod om barn de åren du bodde hos oss, vilket jag nickande och lika ömsint kunde hålla med henne om. När hon senare gick bort så behövde S-U för första gången ha kontakt dvs. få prata lite mer än bara det nödvändiga. Tidigare var det vuxna mönstret att jag ringde dem i Hälledal och svarade S-U så lämnade han direkt över luren till Betty (när jag inte hann hejda honom).
Men så för ca. 20 år sedan pratade vi lite mer och råkade komma in på Kalle. Det visade sig att S-U helt hade fallit för "Sällskaps-Kalle" och lyfte fram hur trevligt det var då Betty spelade piano och Kalle sjöng. S-U var ju idrottare. Hade som ung åkt skidor och framför allt hoppat höjd, spelade också fotboll, sedan som vuxen tennis och slutligen golf. Kalle hade varit lokal fotboll-stjärna i IFK Härnösand.
S-U saknade all förståelse för hur Sonja och jag faktiskt hade haft det som barn.
Jag hade alltid trott att han på nåt sätt försökt skydda mig. Fast han hade bara försökt vara bussig mot sin syster som bodde lite trångt. Mamma hade ingen som helst del i att Kalle blev alkoholierad. Hon tog skada av deras fem år långa och extremt destruktiva relation. Sedan hade hon en tendens att söka sig till struliga karlar, närmare bestämt charmiga, farliga och destruktiva män. De hjulspåren verkade bli djupare för varje varv.
Sista gången jag träffade Kalle var 3-4 år senare. Mamma och jag hade var sin 1:a med kokvrå intill varandra i Rotebro. Hon hade gjort slut med Kalle. Det mesta var fortfarande väldigt dysfunktionellt. Sonja sov hos mamma, men hängde hos mig där våra egna och gemensamma kompisar umgicks, som på ett slags mini-ungdomsgård. Det fanns inga pengar, så jag fick förfalska SL-kort eller planka för att ta mig till Häggvik-skolan. De pengar som jag tjänat då jag var på sjön under sommaren var slut. En dag efter skolan steg jag på tåget i Häggvik och där satt Kalle - väluppfostrad som jag var gick jag fram och hälsade. Han hade varit på Systemet i Tureberg (stationen innan Häggvik) och köpt sprit. Han hade öppnat ett helrör och redan druckit en hel del då jag kom ombord. Två stationer senare då jag klev av hade han druckit ur hela flaskan. Någon månad därefter fick vi veta att Kalle hade dött. Han var på väg att besöka sin alkoholläkare, Moltas på Ulleråker, men fått en störtblödning i halsen då han var i porten. Det var ett alkohol-relaterade åderbrock i halsen som sprack, så han förblödde, 42 år gammal.
Ingen av oss är släkt med Kalle, så det finns inga genetiska arv från honom. Det finns dock andra faktorer som kan påverka och ibland t.o.m. bilda mönster. Erfarenheterna från min uppväxt gjorde det viktigt för mig att försöka hjälpa barn och unga som hade det svårt. Det var alltid objektivt de andra dvs. de utsatta familjerna som var i fokus och jag fick ju lön för att hjälpa dem. Redan tidigt märkte jag hur gott det gjorde mig själv då jag ibland lyckades. En slags bonus på den låga landstingslönen. En annan bidragande faktor var att då jag var till sjöss som 16-åring, märkte att jag var bra på att lugna och ta hand om psykiskt sjuka arbetskamrater. 18 år gammal insåg jag att jag måste försörja mig själv, så jag pausade gymnasiet och började arbeta här på Beckomberga, där jag nu åter befinner mig, fast i ett något större och finare rum.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad som startade det här 60 år gamla ekot i mitt huvud. Hoppas jag inte tråkat ut er som orkade läsa det eller retat er i onödan. Det jag beskriver är också en inre bild från mig själv som säkert lyser igenom ibland. Då man arbetar med att hjälpa andra så ökar de flesta sin kapacitet, samtidigt stjäl man alltid nån del av den omsorgsförmåga som bio-psykologiskt är avsedd för de allra närmaste, ens barn och partners, Omsorgen går rån dem till kretsen utanför. Jag hörde på jobbet, en liten flicka säga om sin mor: att mamma bryr sig mer om de andra barnen... att konkurrera med brorsan var väl en sak, men med de tjugo ungarna på dagis då...
Nu kom jag på något som kan ha utlöst ekot. Jag såg igår en märklig dokumentfilm på TV om min gamle bekant Jan Myrdal. Filmen hette - I väntan på Jan Myrdals död
Han snodde en detalj jag berättade för honom 1979 till sin bok Barndom. Det kändes då både lite märkligt och samtidigt kul
Jag gillade inte att Myrdals politiska perspektiv efter 1980. Hans försvar av Pol-Pot och t.o.m. förintelseförnekare samt att återvända till en slags hardcore stalinism. I stort och smått historie-förfalskade han också skamlöst - i det personliga beskrev han det helt öppet.
Min gamla chef Karin Rössel och hennes tvillingsyster Greta Hofsten (FIB/kfs ordförande ) var mina vänner, inte nära, men goda. De var båda ungdomskompisar med Jan Myrdal. Karin sa till mig att allt det Jan skrev om föräldrarna i sina memoarer och mer till stämmer. De var för jävliga mot honom. Som vuxen förringade och förhindrade de hans arbete, samtidigt som de ekonomiskt sponsrade honom. Fadern Gunnar var dessutom även rent fysiskt elak mot Jan. Han var som pojke överviktig och Gunnar brukade bl.a. rått sticka sina hårda fingrar i buken på honom.
Filmen visar också att det finns inget sådant som en fri lunch. Jan hade inte kunnat hålla i sina pengar ens på äldre dar. Han hade ett av världens största privata bibliotek i flera små uthus i Bergslagen. Då hans fru, härliga, smågalna Gun Kessle dog efter 50 års äktenskap, så gifte han om sig med en mycket yngre latinamerikansk kvinna han träffat i Mexiko. Han blev misshandlad och vänner hjälpte honom att separera.
En excentrisk, revolutions-romantisk, stenrik, skogstokig, hotellägare och svårt alkoholiserad lumpsamlare från Varberg lade beslag på honom. Myrdal införlivades med hans andra samlingar.
Relationerna från Myrdals barndom spelades upp i repris. Den rika kompisen hade haft Myrdal som idol i ungdomen. Så allt Myrdal hade gjort då höjdes till skyarna. Samtidigt förringades allt han gjorde de senaste årtiondena. Allt han skrev var skit. Han påstods ha alla diagnostiska bokstavskombinationer som finns och var den mest egocentriske i världshistorien enl. vännen. Så som man sger med vissa vänner så behövs inga fiender.
Mycket i filmen handlar om hur dessa gubbar (70 resp. 90 år) går på muggen, eller ligger i var sitt badkar och talar negativt om den andre, haltar och åker rullstol. Myrdal vill inte att hans bibliotek bara skall bli en del av hotellens turistindustri. Under tiden filmen görs så publicerar Jan två böcker "Ett andra anstånd" 2020 och en ny utgåva av ungdomsromanen Maj , en kärlek med ett 27-sidigt efterord. Både får stora kritikerframgångar.
Myrdal sitter i sin märkliga.Varbergs-fästning i en ytterst bisarr värld. Hans hat-och kärleks- mecenat vet inte riktigt vad han skall göra av sin intern. Han har bildat Jan Myrdal-sällskapet och de börjar ge ut stora priser i Jan Myrdal och diktatorn Lenins namn. 100000 kronor får både den ene och den andre att bita i det förgiftade äpplet och sova sig igenom ceremonin. Myrdal säger i filmen att han inte ger mycket för familjer. Det är ett överskattat fenomen.
Jag har träffat Jan med hans livskamrat Gun, och de två plus katterna är nog en familj han inte kan förneka. Det var nog det enda han behövde.
I filmen förnekar han sonen Janken (professor i ekonomisk historia), vilket känns sorgligt. Jag har träffat Janken vid ett par tillfällen vilket han nog inte vet. En gång på Balkan och sedan på nåt föräldramöte då hans dotter gick i Emmas grundskoleklass. Jan konstaterar - de umgås inte längre.
Jag har lärt mig väldigt mycket av Jan Myrdal. Han sökte kontakt med mig via facebook för flera år sedan, men jag såg ingen poäng med det.
Jan har alltid varit usel på att verbalt förklara och beskriva (tio gånger värre än jag) - skrivna tal funkar och långa skrifter och romaner. Jag har alltid beundrat hans arbetskapacitet. Politiskt fastnade han, blev förstelnad och reaktionär i slutet av 70-talet. Han var tidig att använda ordbehandlare och dator. Oavsett om någon läser det tror jag att både Myrdal och jag använder skrivandet som ett sätt att tänka och bearbeta tankar. Han gjorde det medvetet som proffs och jag som amatör. Han struntar i familjen och du-et i min dialog är de nära mina barn och kompisar, mina barnbarn och om jag är riktigt framgångsrik mina barn-barns barn och barnbarn. Ungefär såsom då jag publicerade min morfars Valborgtal 1945, en dryg vecka före Tysklands kapitulation.
Allt som senare hänt politiskt 1980-2020 försökte Myrdal alltid pressa in i det tidiga 1900-talets tolknings-ramar. Ibland blev han som ett eko av en slags personlig Molotov-Ribbentrop-pakt i proportionerna 60-40. Han deltog av grötiga skäl på möten med svensk extremhöger för en slags samhörighet mellan nygamla stalinister som ville återupprätta ett Sovjet 2.0 samtidigt som ryska och svenska nationalister också drogs åt det hållet.
Myrdal dog 2020. Vi slapp se vad han skulle ha skrivit om Putins angrepp på Ukraina. Han skulle kunnat ha gjort en rak anti-imperialistisk analys och fördömt angreppet och sedan grävt djupt i historien, samt ha gjort en psykoanalytisk genomgång av Putin för att förklara det.
Tyvärr hade han lika gärna kunnat snurrat till det och i en dunkel, dubbelt så lång förklaring ha dragit in både Muhammed, palestinierna och Robespierre för att försvara Putin.
Min vän Gunnar Bergström var med Myrdal i Kampuchea på 1978. Strax efter hemkomsten avslöjades Pol Pot och de röda khmerernas folkmord på den egna befolkningen då en fjärdedel av befolkningen 2 miljoner människor avrättades eller svalts ihjäl. Brotten går ju hand i hand med den miljon ukrainare som Lenin lät döda eller svälta till döds 1920 och de tio miljoner Stalin, utränsade, eller svalt till döds i Ukraina 1930.
Gunnar tog del av de fakta som kom fram och tog avstånd från alla de brott mot mänskligheten som framkommit. Den svenska vänskapsföreningen hade ingen kännedom om brotten, lika litet som andra motsvarande svenska organisationer mot t.ex. apartheit i Sydafrika, eller demokratiska oppositioner mot diktaturer kan veta om allt som sker i krig.
Jan Myrdal klarade inte de fakta som framkom utan började med inkrökta bortförklaringar, övertygad om att detta var en amerikansk konspiration. En granskande skribent måste ha en förmåga till misstänksamhet, hos Myrdal uppfattar jag den också som en del av personligheten.
Ett tag trodde han att det fanns ett slags maktövertagande från Jan Guillou då denne vurmade för den nya amerikanska journalistiken i Folket i Bild. Vid ett annat tillfälle blev jag själv indragen. Myrdal var I Kina under en längre period då min kompis Nils Gärdegård var ordförande för FIB/kf.
En krets runt Myrdal gjorde honom misstänksam mot Nisse och man började söka en annan ordförande. Jag rådde Nisse att använda jujutsu-teknik ala Minuchin vid dysfunktionella familjer - kliv åt sidan och låt dem passera med all energi, så får Tom visa vad han går för. Vilket Nisse gjorde - buffelhjorden rusade förbi. Valberedningen bad Nils om att fortsätta som vice ordförande och att backa upp Tom. Alla glada fraktionspolitiker som älskade internstrider, stod där som fågelholkar. Föreningen höll ihop utan splittring. Myrdals misstänksamhet rann av honom. Nisse kunde flytta hem till Sundsvall igen och satsa på roligare och mer angelägna uppgifter. Synd att ingen kunde nå Myrdal om Pol Pot. Hans galenskap där har kastat en skugga över den goda solidaritetsrörelse som fanns för 40 - 60 år sedan.
Fattar fortfarande inte varför jag tänkt så mycket på Lill-Christer påsken 1962 idag. Fast det kanske finns nåt i min situation här i Klockhuset på Beckis som triggar gamla minnen. Det kanske finns någon sadism hos den alkoholiserade blod-badmätaren i Varberg där han trakasserar den beroende Myrdal. Det finns en situations-bunden vanmakt. Vad skall den lilla killen med den tunga resväskan göra då dörren slängs i ansiktet på honom och sedan tvingas att bo och sova hos fienden i en dryg vecka. Redan nästa dag kom nästa frontalangrepp. Kalle beskyllde mig för att ha repat hans badkar trots att jag ännu inte varken badat eller duschat. Förmodligen hade de ev. små reporrna kommit från några hinkar tvätt som stod där. Fast jag var i hans våld tills jag kunde ta tåget hem. Det fanns inget att säga eller göra för att förändra det. Spåren finns kvar som en järnväg i själen.
Lite så med Myrdal också i filmen "I väntan på Jan Myrdals död" - själv skulle jag nog ha kallat den Myglaren 2.0 efter han kända TV-pjäs.
Myglaren 2.0 - i dödens väntrum.
Den tragikomiske myglaren här skulle nog då vara den rike knösen, Lenin-badets blod-badmästare, eller snarare kanske de dolda myglarna, dvs. filmarna och producenterna.
Om det någon gång skulle ges ett äkta pris till Jan Myrdals minne, så borde det heta "Stora Myglarpriset" och utgå från perspektivet i den TV-pjäsen och dess skildring av maktens korridorer..