Fred betyder slaveri på Orvell-ska

 I dessa hårda tider i Europa. Efter årtionden i Sverige har utrikespolitiken och försvarspolitiken knappt funnits på någon politisk dagordning. De flesta svenskar har visat sig snabbt begripa att vi har en ny Hitler i Europa och precis som Hitler har han ett mycket stort stöd i sitt folk. I åtta till tjugo år har det europeiska kriget smugit sig på oss. Den 24 februari kom rovdjuren, det ryska monstrets språng. Hela begreppet om att skyddas av att vara ett fredligt, demokratiskt och alliansfritt land slogs i spillror av Ryssland. Före det kunde vi teoretiskt och hypotetiskt resonera om olika utrikespolitiska alternativ. Världen hade lyckats förhandla ned kärnvapnens antal med tre fjärdedelar. I mars avslöjade Ryssland sina nya kärnvapenbärare och kärnvapenspetsar - de är nu klustervapen som skickar iväg en hagelskur...

För drygt femtio år sedan infiltrerade KGB, östtyska stasi (DDR), dvs. sådana som Putin då var, den svenska fredsrörelsen, så att hela, eller delar av denna blivit agenter, nyttiga idioter och ev. framtida femte kolonare till ett nationalistiskt Storryssland, ett Sovjet 2.0.

Många blev chockade då ordförande i Sveriges Fredsråd, Agneta Norberg i ett yttrande önskade att de ryska trupperna skulle stanna i Ukraina och göra klart sitt jobb mot "nazisterna". Hon kommer från Svenska kvinnors vänsterförbund, som hon representerar i rådet förutom att vara rådets ordförande. (Dadgostar har lite att bita i där) Jag blev lite skakad av att se vilka organisationer och personer som ingår i "fredsrådet". Jag brukar gå in och kolla liknande fenomen, om det är tillfälligheter, olyckshändelser eller något djupt strukturellt.

En av deras framstående personer en professor, aktiv i både Sverige och Argentina, Atilio Boron, skriver på deras hemsida idag. Texten är en gröt av dynga som avslutas:

Citat:

"Slutsats: Som vi sa innan vi kände till detta dokument och när vi kollar noggrannare har kriget i Ukraina omoraliskt provocerats fram av USA och europeiska allierade. Utan att beakta krigets fruktansvärda mänskliga kostnaderna, som västmakterna nu gråter krokodiltårar över, stängde de alla alternativ för Ryssland, som till och med vid ett tillfälle föreslog att de skulle inleda samtal om att gå med i Nato, en attityd som inte väckte minsta vilja i de mycket demokratiska och humanistiska västmakterna att ens börja prata om ämnet. " Kort sagt påstår prakt-svinet att bombningarna av bostadsområden, sjukhus, skolor och teatrar, systematiska våldtäkter, våld och mord på civila i Ukraina. Det är de demokratiska västländernas fel. Kalsongsförgiftaren och sumprunkaren i Kreml tvingades av oss i Väst att göra det för honom så plågsamma... När de skriver fred, läs tyranni, förtryck och underkastelse. Sveriges Tyranni-råd för total underkastelse. På nytt ekar Orvells språkbruk i Djurfarmen - vi hör Goebel och Stalins stämma - Vi hör Storebror gris ord om att alla djur är jämlika utom vissa som är jämlikare.

Jag känner starkt för alla svenskar som önskar att de fått mer tid på sig att sätta sig in i Sveriges säkerhetsläge. De kanske hellre önskat att Sverige stod ensamma och borde satsa 5-6% på försvaret. Kanske bara behövt ett halvår till på sig att se att efter den 24/2 är alliansfri = ensam = i vårt fall med knappt en fjärdedel av Ukrainas befolkning = lika med ensam och utsatt = mors lilla Olle utsatt i skogen till den hungriga ryska björnen.

I rådet ingår också bl.a. Svenska Fredskommittén, Syrien Solidaritet, Kvinnor för Fred, Artister för Fred, Riksföreningen Nej till Nato, Svensk Kubanska föreningen, Irakiska demokraters förbund, FIB/kf Sthlm

Med de yttranden som nu finns från deras "Råd" är de nedsmetade med Ukrainas blod och det vet vi nu. De hoppas dessutom förmodligen att få bada i vårt. Vi vet var vi har er. Er "fred" betyder förtryck, tyranni och underkastelse för Ukraina, Norden

och Baltikum, Ni tjänar en utländsk makt som krossar säkerheten i världen och begår folkmord. Era organisationer bör inte få en krona i föreningsstöd.

Minnen på fredagen den 13 maj 2022

Hittills har fredagen den 13 maj 2022 varit en strålande fin vårdag här i Bromma och Beckomberga området.

När jag var barn och ung fanns det inte mycket tid för att reflektera. Jag hade fullt upp med att leva och överleva. Det är först på äldre dar jag haft tid för medkänsla över den där grabben jag en gång var.

Idag har ständigt ett minne kommit tillbaka från mitt påsklov 1962. Då var jag 13 år gammal och hade gått 1½ termin i läroverket i Härnösand. Jag bodde igen hos mormor. Mamma och Sonja hade flyttat med den alkoholiserade sadisten, Kalle till Upplands-Väsby. Jag bodde redan hos mormor i veckorna för att få utrymme till läxläsning. Det fanns ingen matbespisning i läroverket så det var praktiskt att få gå hem till mormor och äta.

När påsklovet började så tog jag tåget till Väsby. Resväskorna då var inte barnanpassade utan otympliga och hårda. Innehållet var väl häften mitt och resten grejer som jag skulle ta med. Resan tog åtta timmar. Jag fick byta tåg i Rosersberg till lokaltåg, därefter till Tureberg (tror jag) och sedan lokaltåget tillbaka några stationer till Väsby. På stationen stod ett gäng unga små-raggare. Med den tunga resväskan att släpa på var det en bra bit till den lilla tvåan.

Jag hittade huset, porten och tog mig uppför trappan. Ringde på dörren. Kalle öppnade och slängde igen dörren i ansiktet på mig med ett intensivt hat i blicken.

Jag bara stod där. Efter en stund öppnade mamma. Sedan hade jag att vara där i en vecka. Sonja var tvungen att stanna längre i den krigszon som rådde mellan de två vuxna. Kalle tålde Sonja, men det raseri han provocerade fram hos mamma den drabbade Sonja lika mycket som honom. Polisen var en återkommande besökare efter att grannarna larmat.

Jag berättade inte så mycket för mormor då jag kom hem. Hon var ju alltid den som själsligt hjälpte mig att överleva. Då kom den andra chocken, utan att mormor eller jag tillfrågats tvingades jag att flytta hem till min morbror S-U och ingifta moster Betty. Det hade de vuxna bestämt, dvs. mamma och mina yngsta morbröder. Tre år tidigare hade det varit bra då jag själv tagit ett sådant initiativ, men efter två år tvingats tillbaka. I fyran bodde jag i lärarbostad ovanför skolan och hade ingen restid. Nu i 1:3an, dvs årskurs sju skulle jag få två timmar restid per dag sex dagar i veckan. Vi hade lektioner på lördagarna också.

S-U var en bra karl, men förstod sig inte på barn, utom som lärare och i katedern med pekpinnen till hands. Han bestämde att nu skulle det roliga vara slut så jag kunde koncentrera mig på skolan. Jag fick sluta att ta klarinettlektioner och sluta att gå till badhuset och simma osv. Vänner kunde jag få träffa varannan helg hos mormor.

Min hjärna var utmattad efter påsklovet. Dessutom hade hösten varit ett rent helvete, innan de hade flyttat ned till Väsby. Nu fick den utmattade hjärnan ingen påfyllnad med positiv energi under hela våren. Småförkylningarna avlöste varandra. Trots intensiva läxförhör så stod skolresultatet stilla. Jag hade godkänt i alla ämnen och inte så mycket mer. Fast kunskapsnivån då var ca. tre årskurser högre än i dag. Vid grundskolereformen och det "nya" gymnasiet så tappade vi kunskaps- och kompetensmässigt tre utbildningsår. Detta för att anpassa all undervisning till den lägsta begåvnings-kvartiljen. Parallellt med detta tappade lärarlönerna attraktionskraft och även lärarutbildningen i grundskolan och gymnasiet anpassades till den lägsta begåvningsnivån. Länge klarade sig skolorna på de lärare som utbildats före 1980.

Ca. 40 år senare sade Betty lite ömsint - det var inte mycket vi förstod om barn de åren du bodde hos oss, vilket jag nickande och lika ömsint kunde hålla med henne om. När hon senare gick bort så behövde S-U för första gången ha kontakt dvs. få prata lite mer än bara det nödvändiga. Tidigare var det vuxna mönstret att jag ringde dem i Hälledal och svarade S-U så lämnade han direkt över luren till Betty (när jag inte hann hejda honom).

Men så för ca. 20 år sedan pratade vi lite mer och råkade komma in på Kalle. Det visade sig att S-U helt hade fallit för "Sällskaps-Kalle" och lyfte fram hur trevligt det var då Betty spelade piano och Kalle sjöng. S-U var ju idrottare. Hade som ung åkt skidor och framför allt hoppat höjd, spelade också fotboll, sedan som vuxen tennis och slutligen golf. Kalle hade varit lokal fotboll-stjärna i IFK Härnösand.

S-U saknade all förståelse för hur Sonja och jag faktiskt hade haft det som barn.

Jag hade alltid trott att han på nåt sätt försökt skydda mig. Fast han hade bara försökt vara bussig mot sin syster som bodde lite trångt. Mamma hade ingen som helst del i att Kalle blev alkoholierad. Hon tog skada av deras fem år långa och extremt destruktiva relation. Sedan hade hon en tendens att söka sig till struliga karlar, närmare bestämt charmiga, farliga och destruktiva män. De hjulspåren verkade bli djupare för varje varv.

Sista gången jag träffade Kalle var 3-4 år senare. Mamma och jag hade var sin 1:a med kokvrå intill varandra i Rotebro. Hon hade gjort slut med Kalle. Det mesta var fortfarande väldigt dysfunktionellt. Sonja sov hos mamma, men hängde hos mig där våra egna och gemensamma kompisar umgicks, som på ett slags mini-ungdomsgård. Det fanns inga pengar, så jag fick förfalska SL-kort eller planka för att ta mig till Häggvik-skolan. De pengar som jag tjänat då jag var på sjön under sommaren var slut. En dag efter skolan steg jag på tåget i Häggvik och där satt Kalle - väluppfostrad som jag var gick jag fram och hälsade. Han hade varit på Systemet i Tureberg (stationen innan Häggvik) och köpt sprit. Han hade öppnat ett helrör och redan druckit en hel del då jag kom ombord. Två stationer senare då jag klev av hade han druckit ur hela flaskan. Någon månad därefter fick vi veta att Kalle hade dött. Han var på väg att besöka sin alkoholläkare, Moltas på Ulleråker, men fått en störtblödning i halsen då han var i porten. Det var ett alkohol-relaterade åderbrock i halsen som sprack, så han förblödde, 42 år gammal.

Ingen av oss är släkt med Kalle, så det finns inga genetiska arv från honom. Det finns dock andra faktorer som kan påverka och ibland t.o.m. bilda mönster. Erfarenheterna från min uppväxt gjorde det viktigt för mig att försöka hjälpa barn och unga som hade det svårt. Det var alltid objektivt de andra dvs. de utsatta familjerna som var i fokus och jag fick ju lön för att hjälpa dem. Redan tidigt märkte jag hur gott det gjorde mig själv då jag ibland lyckades. En slags bonus på den låga landstingslönen. En annan bidragande faktor var att då jag var till sjöss som 16-åring, märkte att jag var bra på att lugna och ta hand om psykiskt sjuka arbetskamrater. 18 år gammal insåg jag att jag måste försörja mig själv, så jag pausade gymnasiet och började arbeta här på Beckomberga, där jag nu åter befinner mig, fast i ett något större och finare rum.

Jag vet fortfarande inte riktigt vad som startade det här 60 år gamla ekot i mitt huvud. Hoppas jag inte tråkat ut er som orkade läsa det eller retat er i onödan. Det jag beskriver är också en inre bild från mig själv som säkert lyser igenom ibland. Då man arbetar med att hjälpa andra så ökar de flesta sin kapacitet, samtidigt stjäl man alltid nån del av den omsorgsförmåga som bio-psykologiskt är avsedd för de allra närmaste, ens barn och partners, Omsorgen går rån dem till kretsen utanför. Jag hörde på jobbet, en liten flicka säga om sin mor: att mamma bryr sig mer om de andra barnen... att konkurrera med brorsan var väl en sak, men med de tjugo ungarna på dagis då...

Nu kom jag på något som kan ha utlöst ekot. Jag såg igår en märklig dokumentfilm på TV om min gamle bekant Jan Myrdal. Filmen hette - I väntan på Jan Myrdals död

Han snodde en detalj jag berättade för honom 1979 till sin bok Barndom. Det kändes då både lite märkligt och samtidigt kul

Jag gillade inte att Myrdals politiska perspektiv efter 1980. Hans försvar av Pol-Pot och t.o.m. förintelseförnekare samt att återvända till en slags hardcore stalinism. I stort och smått historie-förfalskade han också skamlöst - i det personliga beskrev han det helt öppet.

Min gamla chef Karin Rössel och hennes tvillingsyster Greta Hofsten (FIB/kfs ordförande ) var mina vänner, inte nära, men goda. De var båda ungdomskompisar med Jan Myrdal. Karin sa till mig att allt det Jan skrev om föräldrarna i sina memoarer och mer till stämmer. De var för jävliga mot honom. Som vuxen förringade och förhindrade de hans arbete, samtidigt som de ekonomiskt sponsrade honom. Fadern Gunnar var dessutom även rent fysiskt elak mot Jan. Han var som pojke överviktig och Gunnar brukade bl.a. rått sticka sina hårda fingrar i buken på honom.

Filmen visar också att det finns inget sådant som en fri lunch. Jan hade inte kunnat hålla i sina pengar ens på äldre dar. Han hade ett av världens största privata bibliotek i flera små uthus i Bergslagen. Då hans fru, härliga, smågalna Gun Kessle dog efter 50 års äktenskap, så gifte han om sig med en mycket yngre latinamerikansk kvinna han träffat i Mexiko. Han blev misshandlad och vänner hjälpte honom att separera.

En excentrisk, revolutions-romantisk, stenrik, skogstokig, hotellägare och svårt alkoholiserad lumpsamlare från Varberg lade beslag på honom. Myrdal införlivades med hans andra samlingar.

Relationerna från Myrdals barndom spelades upp i repris. Den rika kompisen hade haft Myrdal som idol i ungdomen. Så allt Myrdal hade gjort då höjdes till skyarna. Samtidigt förringades allt han gjorde de senaste årtiondena. Allt han skrev var skit. Han påstods ha alla diagnostiska bokstavskombinationer som finns och var den mest egocentriske i världshistorien enl. vännen. Så som man sger med vissa vänner så behövs inga fiender.

Mycket i filmen handlar om hur dessa gubbar (70 resp. 90 år) går på muggen, eller ligger i var sitt badkar och talar negativt om den andre, haltar och åker rullstol. Myrdal vill inte att hans bibliotek bara skall bli en del av hotellens turistindustri. Under tiden filmen görs så publicerar Jan två böcker "Ett andra anstånd" 2020 och en ny utgåva av ungdomsromanen Maj , en kärlek med ett 27-sidigt efterord. Både får stora kritikerframgångar.

Myrdal sitter i sin märkliga.Varbergs-fästning i en ytterst bisarr värld. Hans hat-och kärleks- mecenat vet inte riktigt vad han skall göra av sin intern. Han har bildat Jan Myrdal-sällskapet och de börjar ge ut stora priser i Jan Myrdal och diktatorn Lenins namn. 100000 kronor får både den ene och den andre att bita i det förgiftade äpplet och sova sig igenom ceremonin. Myrdal säger i filmen att han inte ger mycket för familjer. Det är ett överskattat fenomen.

Jag har träffat Jan med hans livskamrat Gun, och de två plus katterna är nog en familj han inte kan förneka. Det var nog det enda han behövde.

I filmen förnekar han sonen Janken (professor i ekonomisk historia), vilket känns sorgligt. Jag har träffat Janken vid ett par tillfällen vilket han nog inte vet. En gång på Balkan och sedan på nåt föräldramöte då hans dotter gick i Emmas grundskoleklass. Jan konstaterar - de umgås inte längre.

Jag har lärt mig väldigt mycket av Jan Myrdal. Han sökte kontakt med mig via facebook för flera år sedan, men jag såg ingen poäng med det.

Jan har alltid varit usel på att verbalt förklara och beskriva (tio gånger värre än jag) - skrivna tal funkar och långa skrifter och romaner. Jag har alltid beundrat hans arbetskapacitet. Politiskt fastnade han, blev förstelnad och reaktionär i slutet av 70-talet. Han var tidig att använda ordbehandlare och dator. Oavsett om någon läser det tror jag att både Myrdal och jag använder skrivandet som ett sätt att tänka och bearbeta tankar. Han gjorde det medvetet som proffs och jag som amatör. Han struntar i familjen och du-et i min dialog är de nära mina barn och kompisar, mina barnbarn och om jag är riktigt framgångsrik mina barn-barns barn och barnbarn. Ungefär såsom då jag publicerade min morfars Valborgtal 1945, en dryg vecka före Tysklands kapitulation.

Allt som senare hänt politiskt 1980-2020 försökte Myrdal alltid pressa in i det tidiga 1900-talets tolknings-ramar. Ibland blev han som ett eko av en slags personlig Molotov-Ribbentrop-pakt i proportionerna 60-40. Han deltog av grötiga skäl på möten med svensk extremhöger för en slags samhörighet mellan nygamla stalinister som ville återupprätta ett Sovjet 2.0 samtidigt som ryska och svenska nationalister också drogs åt det hållet.

Myrdal dog 2020. Vi slapp se vad han skulle ha skrivit om Putins angrepp på Ukraina. Han skulle kunnat ha gjort en rak anti-imperialistisk analys och fördömt angreppet och sedan grävt djupt i historien, samt ha gjort en psykoanalytisk genomgång av Putin för att förklara det.

Tyvärr hade han lika gärna kunnat snurrat till det och i en dunkel, dubbelt så lång förklaring ha dragit in både Muhammed, palestinierna och Robespierre för att försvara Putin.

Min vän Gunnar Bergström var med Myrdal i Kampuchea på 1978. Strax efter hemkomsten avslöjades Pol Pot och de röda khmerernas folkmord på den egna befolkningen då en fjärdedel av befolkningen 2 miljoner människor avrättades eller svalts ihjäl. Brotten går ju hand i hand med den miljon ukrainare som Lenin lät döda eller svälta till döds 1920 och de tio miljoner Stalin, utränsade, eller svalt till döds i Ukraina 1930.

Gunnar tog del av de fakta som kom fram och tog avstånd från alla de brott mot mänskligheten som framkommit. Den svenska vänskapsföreningen hade ingen kännedom om brotten, lika litet som andra motsvarande svenska organisationer mot t.ex. apartheit i Sydafrika, eller demokratiska oppositioner mot diktaturer kan veta om allt som sker i krig.

Jan Myrdal klarade inte de fakta som framkom utan började med inkrökta bortförklaringar, övertygad om att detta var en amerikansk konspiration. En granskande skribent måste ha en förmåga till misstänksamhet, hos Myrdal uppfattar jag den också som en del av personligheten.

Ett tag trodde han att det fanns ett slags maktövertagande från Jan Guillou då denne vurmade för den nya amerikanska journalistiken i Folket i Bild. Vid ett annat tillfälle blev jag själv indragen. Myrdal var I Kina under en längre period då min kompis Nils Gärdegård var ordförande för FIB/kf.

En krets runt Myrdal gjorde honom misstänksam mot Nisse och man började söka en annan ordförande. Jag rådde Nisse att använda jujutsu-teknik ala Minuchin vid dysfunktionella familjer - kliv åt sidan och låt dem passera med all energi, så får Tom visa vad han går för. Vilket Nisse gjorde - buffelhjorden rusade förbi. Valberedningen bad Nils om att fortsätta som vice ordförande och att backa upp Tom. Alla glada fraktionspolitiker som älskade internstrider, stod där som fågelholkar. Föreningen höll ihop utan splittring. Myrdals misstänksamhet rann av honom. Nisse kunde flytta hem till Sundsvall igen och satsa på roligare och mer angelägna uppgifter. Synd att ingen kunde nå Myrdal om Pol Pot. Hans galenskap där har kastat en skugga över den goda solidaritetsrörelse som fanns för 40 - 60 år sedan.

Fattar fortfarande inte varför jag tänkt så mycket på Lill-Christer påsken 1962 idag. Fast det kanske finns nåt i min situation här i Klockhuset på Beckis som triggar gamla minnen. Det kanske finns någon sadism hos den alkoholiserade blod-badmätaren i Varberg där han trakasserar den beroende Myrdal. Det finns en situations-bunden vanmakt. Vad skall den lilla killen med den tunga resväskan göra då dörren slängs i ansiktet på honom och sedan tvingas att bo och sova hos fienden i en dryg vecka. Redan nästa dag kom nästa frontalangrepp. Kalle beskyllde mig för att ha repat hans badkar trots att jag ännu inte varken badat eller duschat. Förmodligen hade de ev. små reporrna kommit från några hinkar tvätt som stod där. Fast jag var i hans våld tills jag kunde ta tåget hem. Det fanns inget att säga eller göra för att förändra det. Spåren finns kvar som en järnväg i själen.

Lite så med Myrdal också i filmen "I väntan på Jan Myrdals död" - själv skulle jag nog ha kallat den Myglaren 2.0 efter han kända TV-pjäs.

Myglaren 2.0 - i dödens väntrum.

Den tragikomiske myglaren här skulle nog då vara den rike knösen, Lenin-badets blod-badmästare, eller snarare kanske de dolda myglarna, dvs. filmarna och producenterna.

Om det någon gång skulle ges ett äkta pris till Jan Myrdals minne, så borde det heta "Stora Myglarpriset" och utgå från perspektivet i den TV-pjäsen och dess skildring av maktens korridorer..

Korpberget - Samtal om pappa Stig

 Pratade idag i telefon en längre stund med min faster Astrid. Vi talade en hel del om min far, Stig Ekman. Han smittades i 10-11 års åldern av TBC i en benskada och hamnade 1½ år på sanatorium på Västkusten. Kom sedan hem, avslutade skolan... Hade i tonåren många intressen, skytte var ett, spela trumpet var ett annat. Han spelade i ett blåsband i Söderhamn med bl.a. den senare kände klarinettisten och bandledaren Gunnar Hammarlund. (som bl.a.i sitt band hade Söderala-sonen Jan Johansson som pianist. I Härnösand spelade Stig i FCO-orkestern. Då han kom i 15- 16 årsåldern engagerades Stig som luftbevakare, flygspanare och placerades vid gränstrakterna i norr, Pajala. Kanske det stimulerade hans flygintresse då han senare skaffade sig pilotutbildning och flygcertifikat. Hemkommen åkte han senare till Härnösand för att utbilda sig vid Vanföranstalten, vars utbildningar han var behörig till efter benskadan. Hans önskemål var ursprungligen att utbilda sig till konditor, men rekommenderades istället skräddaryrket och han blev en skicklig skräddare. Då han gick skolan och utbildade sig lärde han känna min mor, Solveig som då arbetade som sjukvårdsbiträde inom den ortopediska sjukvårdsdelen. Han var där också god vän med Dr Heijne. Den senare kommer jag ihåg som en av Härnösands få ägare av ett privatflygplan en Cessna (tror jag). Efter skilsmässan gick Stig först till sjöss. Enligt Astrid var det väldigt svårt för honom att inte få träffa sina barn (folk var inte så vana vid skillsmässor då) Han gick till sjöss och flyttade sedan till Göteborg. Stig anställdes som skräddare i välrenomerade Wettergrens kappfabrik, körde taxi, flög, tävlade i skytte, skidskytte osv. Många järn i elden - känns igen på nåt sätt

Stigs föräldrahem var helnyktert precis som Solveigs.

Nato, inget paradis, men det försvar som finns idag

 Torsten! Jag betraktar både EU och Nato som fredsbyggande organisationer i Europa. De gagnar oss bra och har på olika sätt i 70 år säkrat fred och frihet i Europa. Självklart har inte allt de gjort varit bra. Demokrater vet att allting måste alltid ständigt granskas och förbättras. Till skillnad från religiösa och politiskt totalitära projekt eftersträvas inga paradis vare sig i "himlen" eller på jorden. Inbördeskriget på Balkan under 90-talet, med folkmord utförda av serbiska och även kroatiska nationalister var fruktansvärda och bestialiska. Vi har alla träffat vuxna och barn som flydde det kriget. Omvärlden hade en moralisk plikt att ingripa. Om det sätt man gjorde det var i huvudsak rätt eller fel kan jag inte bedöma. Det fanns inga goda och optimala sätt. Khadaffis Libyen var en fruktansvärd diktatur utan goda lösningar inom räckhåll. Med facit i hand - skulle omvärlden ha ingripit - förmodligen inte. Det fanns inga möjligheter för FN, precis som i dagens Kongo, Jemen m.fl. Samtidigt är detta nästan outhärdligt att känna till all bestialitet och vanmäktigt titta på. Magda Gad larmar om Kongo. Jag och andra skickar pengar för att rädda enskilda lemlästade kvinnor, men sitter annars handlingsförlamade...

• Gilla

Hur förför man ett folk att bli inhumant?

 Hur lyckades Hitler och national-socialisterna sälja in tanken på det Tredje riket och tyskarnas rätt att utplåna de "lägre" stående.

Samma nu med Putin. Hur har han lyckats bränna in i den ryska folksjälen tanken på ett Storryssland, ett Sovjet 2.0. Där likt kannibalernas indelning av sig själva som människor och andra stammar som ätbara icke-människor. Där stor-människorna får röva andra länder, andra folk. 80% av ryssarna stödde annekteringen av Krim och proxykriget i Donbass som följde.

Det gav Putin grönt ljus att fortsätta mot det totalt bestialiska angreppskriget mot det fredliga, neutrala grannlandet Ukraina.

Skam över det ryska folket som är ytterst anvarigt för detta, precis som under kommunismens tid i Sovjetunionen. Allt stöd till de ryska dissidenter som både under Sovjettiden och nu står emot den genomruttna diktaturen och deras globala kreatur.

En hint om processen då en vansinnig, skadlig strategi kan säljas in i ett folk är början av pandemin i Sverige. Det skedde då en slags statskupp och med ett paradigmskifte. En storhets-vansinnig, köpernick och statsepidemolog kunde varje dag ställa sig i TV och massmedia och säga jag vet, jag tar befälet och sedan godtyckligt peka kors och tvärs, utan att behöva beakta någon lagstiftning, försiktighetsprincip eller tidigare hållbara strategier. Framför TV-apparaterna sitter ett lallande folk och en lallande politik, med en passiv och fäaktig statsminister i spetsen. Svenskarna dog i 5-10 gånger högre grad än i våra jämförbara grannländer.

En mycket kompetent granskningskommission tillsätts och den pekar just ut dessa brister och andra, samt de främst ansvariga för misstagen och missförhållandena.

De utpekade, spec. socialministern svarar som trotsiga sexåringar, ungefär: "Tycker du jaaa" Den mest utpekade myndigheten skickar ut sin chefsjurist för att dementera allt och lösaktigt påstå att kommissionen har fel. Sverige saknar konstittiondomstol. Den sk. tredje statsmakten, massmedia duckade i stort och gjorde inte sitt jobb. Demokratin sattes ur spel.

Tur att den charmige, tvärsäkra köpernicken från FHM, inte ville lösa Corona-krisen genom att militärt angripa och erövra Åland, - som ju egentligen är svenskt och borde följa den svenska pandemi-strategin...

Zen och krig

Zen och krig

Nichi-ren var en av Japans främsta buddhistiska tänkare. En person som jag på många sätt kan sympatisera med. Buddhismen är en religion som i sig saknar gudar och gudtro. Den går till de faktiska fenomenen och förståelsen av dessa, samt till människans etik, moral, insikt och sinnesfrid genom medkänsla. Under de drygt 2500 åren sedan den första Buddha har mycket skett.

Ett genomgående inslag har varit att religiösa människor har en tendens att söka sig till mystiska förklaringar och krångliga tolkningar. Redan från början längtade många till en animistisk gudstro, så ur buddhismen uppstod Hinduismen, i Japan kom de olika formerna av buddhism att vävas ihop med den brokiga Shintoismen, eller hamna i konflikt med den. Själv kan jag se Shinto som symboler för människan och andra fenomen i världen. Ungefär som de gamla nordiska religionerna, samt våra samtida tomtar och troll.

Jag uppskattar Dalai Lama som åter skalar av den tibetanska buddhismen knyter den till modern vetenskap och lyfter fram dess moraliska och dygde-filosofiska värderingar.

Nishi-Ren (Zen-Nichi-Maru) Han föddes 1223, dvs. samma år som Mongolstormen och Djingis Khan skövlade Nord-Asien och östra Europa. Nishi-Ren blev zen-mästaren Dogens elev. Dogen tillförde buddhismen och Zen att det inte gick att nå upplysning enbart genom meditation, sutror, teori och text. Det krävdes också praktiska sysslor (som klostrens trädgårds- köksarbete) Dvs. man blev inte from bara av att mässa - här kommer i det kinesiska och japanska perspektivet konfusianismen in - eller i kristet pespektiv Luther. Lite av det arbetande folkets perspektiv - det som ställer brödet på bordet.

Nishi-Ren fortsatte sedan in i andra buddhistiska riktningar, men fick kritiska betänkligheter mot alla. Han återvände då till den första sutran han mött. Den han fick sitt namn från Ren, dv. lotus. Han såg Lotus-sutrans 28 kapitel som det centrala. 1268 kom information om Kublai Khan och mongolernas planerade attack på Japan. Budbärare från khanen kom til Japan och krävde tribut, dvs. att Kejsardömet skulle betala skatt till mongolernas härskare. Nishi-Ren försökte då påverka den japanska ledningen att utgå från Lotus-sutran för att försvara Japan. Vilket avböjdes och han förvisades och dömdes t.o.m. till döden, fast räddades genom ett mirakel och frisläpptes, men var fortfarande kontroversiell.

Under förvisningen utvecklade Nishi-Ren att Buddha (sanning, upplysning, insikt om) även återfinns i naturfenomen som träd och gräs och att potentiellt är för evigt alla människor lärjungar och barn av Buddha. Nu talar bl.a. Dalai Lama om att varje människa kan utveckla sin egen, inre buddha.

1181 gick slutligen mongolerna till attack mot Japan. Deras flotta gick då under i en tsunami, mytologiskt beskriven som Kami-katze, ande-vinden. Militärhistoriskt är det som den spanska armadans undergång i tornadon i Irländska sjön 1588 då 50 fartyg förliste och England senare inte kunde intas.

Mytologiskt för Japan mer som då Moses och israels barn räddades undan de förföljande egypterna då havet öppnar sig. Ett tecken på att vara ett utvalt folk.

I Zens syn på kontrasten mellan att ha ett fredligt sinnelag och samtidigt kunna kriga finns symboler utifrån svärdskonsten, iai, iai-jutsu, ken-jutsu. Zen talar om "Dödens svärd" respektive "Livets svärd". Dödens svärd förs av den förblindade jagiska (själviska) viljan. En seger med detta svärd skapar ond karma och i fortsättningen det djupaste nederlag. Överger man jagiskheten, på djupet det själviska så verkar karmas eviga lag genom det svärdet. I Zen finns även en plikt att stoppa ondska där det uppenbaras. En slags skyldigheten att göra det rätta och det goda, inkl. att stå emot det felaktiga och onda.

Tillämpat på dagens krig så är en armé och ett vapen i Putin och den storryska nationalismens händer, ett "Dödens svärd" dvs. ondska och Ukrainas vapen och soldater "Livets svärd"

Rysslands krig i Ukraina är med Palmes ord ett orättfärdigt krig, medan den ukrainska befolkningens försvarskrig är ett rättfärdigt krig - de bär livets svärd i sin kamp...

En liten fotnot om Lotus-sutran. I ett av kapitlen ställer Buddhan frågan om någon av deltagarna har mött någon med den högsta upplysningen. En svarar att han mött en åtta-årig flicka med denna högsta insikt. Det väcker en närmast tumultartad reaktion. Det ansågs att inga kvinnor dittills kunnat nå nivån att bli buddhor. Den unga flickan hämtas och man börjar ställa frågor till henne. Hon har bra, kloka och insiktsfulla svar på dem alla. De medger att hon har den högsta nivån av upplysning.

För ett drygt år sedan deltog jag på ett videomöte mellan bl.a. Dalai Lama och Greta Tunberg. Jag minns med de vänliga, varma ögon som Dalai Lama såg på Greta och den vänliga respekt han erkände henne och hennes generation som bärare av vår strävan att försöka förbättra vår värld.

Den strävan efter att försöka göra det rätta och det goda som de flesta brukar ha. Samtidigt som andra hugger med dödens svärd mot hela mänskligheten och hela vår värld.