Korpnästet Lasarettet

 Lasarettet

1953

Del 1) 

Idag lekte jag mest själv. Rullade det lilla trätåget in under pinnstolarna och matbordet. Kröp fram till pinnsoffan vid köksfönstret och lät det rulla mellan benen på utdragsdelen. Det var kallt på korkmattan. Kylan kom upp från torpargrunden under huset, som nästan saknade isolering. På trasmattorna och närmare vedspisen var det lite varmare. Mormor höll ständigt elden igång. Det var spisen som värmde upp det stora köket. 

Idag var ingen glad dag. Stämningen var inte snäll. Mamma hade igår åkt in till stan på dans. Mormor var inte glad åt det, fast hon sa inget till barna, men det märktes. Christer hade vaknat mitt i natten av hemska skrik. Mindes att mamma skrek till mormor, som skrek tillbaka. Det blev tumult. Sen vaknade lilljänta som började gråta och sen skrek högt. Ceve försökte trösta henne, men hon var för uppskrämd, bara tre år gammal. De två kvinnorna tystnade och slutade slåss. Mormodern gick ut i köket och la sig i pinnsoffan. Vi talar om det imorgon. 

Mamman tog hand om jäntan och la sig i bäddsoffan. Christer somnade om i sin barnsäng. Han var van. Hans mamma var lättretad och exploderade ofta. Hon slog nästan aldrig barna då de var små. Däremot gav hon sig på sin mamma, Frida, vår mormor. Hon var dock starkare. En dryg decimeter längre, fortfarande kraftfull ännu inte fyllda sextio år. 

På morgonen då Christer skulle pinka så var pottan full av hår, både brunt och grått.  De hade luggat varandra så att hårtssar slitits loss. De vuxna brukade säga att man inte fick slåss. De brukade också säga att man inte fick slå någon som var mindre. Ceve tyckte det var fel att slåss och han ville inte att de vuxna slogs heller.  Han tyckte att ingen skulle slåss. 

Ibland var mamma och mormor som bästa vänner. Mamma försökte lära mormor att röka och lyckades till slut. Nästan allt i hemmet bekostades av mormors änkepension, även cigaretterna. De kunde sitta i köket, dricka kaffe och försöka se ut som filmstjärnor. Mamma brukade ha med ett paket Bill eller Ritz. Christer gillade inte att de rökte för det stack i ögonen. Värst var det när man skulle åka bil med någon av morbröderna. Flottare än att sitta i den silverfärgade Borgward Isabella TS med en cigg handen blev det inte. Fast vi barn höll på att storkna och det sved i ögonen. Cigarettröken var inte alls som då det eldades och det brann i vedspisen. Ritz var värst. 

Plötsligt kunde de bli arga. Mamma attackerade och de slogs som rasande katter, fräste, skrek och klöstes. Sällan på dagen och inte varje vecka. Oftast skedde det på nätterna i samband med att mamma åkte in till stan för att dansa och träffa karlar. Det var då säker minst varannan gång som hon inte kom hem med sista bussen, utan kom inbrakande mitt i natten eller kanske en eller ett par dar senare. Så fort Gullan blev rädd, eller arg så slog hon.

Mormor avskydde bråk, men var sedan barnsben van vid bråkstakar.. Hon hade fått nog av våld redan som liten. Ibland berättade hon om det. Hon var äldst av tolv helsyskon och fick ta hand om de yngre då pappan, skomakarmästaren, Alfred var i sina fylle-perioder. Han kom då hem och slog mormors mor, Alexandra sönder och samman. Han rörde dock aldrig Frida, hans förstfödda som han hade en unik respekt för sedan hennes födelse. Den ende som kunde få honom att bryta ett raseriutbrott - sätta sig ned och t.o.m. gråta eller kanske skämmas. Säger du det Fille, då får jag ändra mig, jamen då måste jag lugna mig... Nu kom dock våldet från ett håll hon inte var van vid. Alfreds våldsamhet verkade ha hoppat över en generation. Ett av skälen till att Frida gifte sig med Carl var hans milda natur och att han samtidigt var en stark och hängiven person, både aktiv fredsvän och nykterist. Han var inte absolutist utan kunde vid sällsynta tillfällen acceptera ett glas för att inte såra en värd. Han kunde vara en frän politisk debattör men privat eller i skolsituationen ha en väldigt lugnande effekt på omgivningen. Respektingivande, snäll och vänlig. Frida hade fått fyrtio goda år med Carl innan han gått bort i kräfta, alldeles för tidigt, bara 61 år gammal. Det hade nu gått fem år, men hon sörjde fortfarande. Hon hade behövt honom nu för att stödja henne med Gullan och barnen. Han hade kanske kunnat tala lite vett med henne.

Del 2

Bordet dukades under tystnad. Det var middag, tjockpannkaka. Pojken var inte hungrig. Tuggade och tuggade, men det var svårt att sväja och tänderna kändes långa. Det var som om både tuggan och tänderna växte i munnen. Han visste vad som gällde. Allt som lades upp på tallriken skulle ätas intill minsta smula skulle slösas bort. Mormor hade levt med knapp tillgång till mat under två krig. Inget fick förfaras. Det vore ett hån mot de som  var fattiga, hungriga och för de som förde maten till bordet.  

Carl-Christer! Vad nåkt du äter idag. Ta lite mindre tuggor. Är det nåt fel. Ser du Gullan. Han tar sig åt magen. Har du ont? Är du sjuk?

Pojken funderade - kanske lite. Under hela dan hade de bara brytt sig om lill-jäntan. Nu var plötsligt Christer intressant. Han spelade med, gjorde sig lite märkvärdig.

Plötsligt var konflikten mellan kvinnorna bortglömd. De hade redan lugnat sig för att trösta lilljäntan. Nu var de helt överens Pojken måste till sjukhus och undersökas. Distriktsläkaren kommer inte ut på några jourbesök hit på landet så här dags, annat var det på Dr Kaijsers tid. Ring efter Ivar och ta en droska in till lasarettet. 

Christer blev förfärade, helt enkelt skitskraj. Vore han mindre, en treåring hade han gjort på sig. Huvudet blev tomt - vad händer? Nej, nej jag har inte ont, ropade han. Det är inte så farligt. Han rusade in i kammaren och kröp in under sängen. Kvinnorna berättade nu historier om människor i byn som hade dött av magknip och brusten blindtarm. Oskar hade ätit en plåt med färska vetebullar, fått tarmvred och dött. En Nicander hade fått brusten blindtarm och dött innan hästskjutsen hunnit till stan. Det som Christer visste om sjukhus var att där dog folk. Det föddes barn på sjukhus, på det som kallade BB. Nu var de helt övertygade om att Christer hade blindtarms-inflamation. Det såg du väl - han tog sig åt sidan. Lilljänta hade nu fått utrymme att slappna av, så hon somnade i barnsängen. Christer flydde från köket och kröp längst in under sängen i sovrummet. Han kände det som om två stora korpar började cirkla över huset.

Tio minuter senare kom Ivar. De hade då redan dragit fram mig underifrån sängen i sovrummet och klätt på jackan. Jag gav upp såg ingen chans att ta mig ur det här. Det enda som nu kunde lugna dem var att vi träffade doktorn på lasarettet. Christer satt påpälsad på pinnstolen i köket. Nu hördes droskan. En halvtimma senare låg han på en undersökningsbrits på lasarettet och en kvinnlig läkare, dr Ågren klämde honom på magen om lyssnade med sitt kalla, runda stetoskop Hon hittade inget anmärkningsvärt, men kunde inte utesluta diffusa symptom av appendicit, dvs blindtarmsinflamation. Så sjukhuset behöll honom för observation i en vecka. Taxi-Ivar hade stannat kvar utanför och Gullan återvände hem med honom.

Jag var nu mest förvånad och överraskad av händelserna. Sjukhuset hade ingen barnklinik eller barnavdelning, däremot fanns en sal med sex vårdplatser avsatta för barnsjukvård. En sjuksköterska och ett biträde hade tagit med honom. Han hade fått lämna sina kläder och klätt på sig sjukhuskläder dvs. en nattskjorta och nu låg han där ensam i ett mörkt rum. Det var jättehögt till taket. Han kunde se konturerna från de stora fönstren med sina långa tunga gardiner. Det kom in lite ljus i gliporna högst upp, som gav skuggor mot taket. Det kom in en del ljus från korridoren och det hördes, steg ibland då någon gick förbi. Det verkade ligga barn i åtminstone ett par av de andra sängarna, fast de sov redan. Utanför hade korparna följt med från Ramsås. Var de hans vänner eller otäcka och ville honom illa. Visste de att han bluffat?

Känslan av förvåning fortsatte. Vad hände? En förundran. Hade han haft ont, eller var det bara att magen inte gillade allt bråk. Det är svårt att äta efter att mamma och mormor skriker, slåss och skrämmer lilljäntan. När han sade att det gjorde ont så ville han få uppmärksamhet. Leda bort dem både från bråket och lillsyster Han blev ju själv rädd vid bråket, men lilljäntan behövde alltid tröstas först, sen fanns inget kvar. Han fortsatte att följa skuggorna i taket, lyssna på den nya ljuden utifrån. Fantiserade och började drömma lite halvvaken. Sen sov han lugnt och gott.

Del 3

På salen fanns andra barn. Pelle, grabben i sängen intill var lite äldre. Han verkade sjukhusvan, hade ett gott humör och sjöng glatt. Han berättade historier. Ole dole doff kinke lane koff, binke bane... ole dole doff. Vi barn fick inte lämna våra sjukhus-sängar, inte gå runt i salen, eller lämna den, om inte någon sjuksköterska hämtade oss. Jag kunde sitta på sängkanten, prata och leka med min nya kompis. På dagarna var de tunga gardinerna fråndragna så man kunde titta ut. Det mörknade tidigt. Klockan sju så släcktes ljuset och vi barn skulle sova. Klockan nio kom nattpersonalen och sedan satt ett nattbiträde, snett utanför vår sal ute i korridoren. Hon verkade läsa. Ibland var hon borta. Det var mycket skuggor på väggarna och i taket. Det kunde ta en stund att somna och då tänkte jag på sagorna i Bland tomtar och troll. Fantiserade om sagorna och tänkte på nya som påminde om de jag kunde, fast jag fanns med i dem i mina fantasier. Märkte korparna därute något?

Två dagar senare kom mamma på besök. Hon hade väldigt goda blå vindruvor med sig. Jag älskade vindruvor, men hade tidigare bara ätit gröna. De här var mycket godare och smakade mera. Jag fick inte följa med hem. Tänk om de lämnade mig här. Mamma och sjuksystern berättade att de inte hade funnit något i de provsvar de fått, fast de ville göra några fler undersökningar och tyckte jag såg lite blek ut. Jag fick stanna. Jag tänkte. Man hade berättat att morfar dog samma år som jag föddes. Han hade kräfta. Både grannarna och mina morbröder fiskade kräftor. Varför sa man fiska kräftor. Kräfta är ingen fisk. Fast att kräfta kräftor skulle låta väldigt konstigt. Christer hade i somras sett en hink med kräftor. Svarta kräftor med stora klor som kunde nypas. Tänk att ha kräfta i kroppen. Huga, usch. Tant Hanna vår granne Kalle Svenssons fru. Hon hade haft tuberulos. Hanna som varit byns småskolärarinna hade arbetat med morfar. Tuberkulos var en hemsk sjukdom. Hanna hostade och det kom blod. Sista året lämnade hon inte huset och besökte oss då inte. Fast Kalle tittade in på en slät kopp kaffe ibland. En kväll kom ambulansen och hämtade henne. Hon hade dött. Huset stängdes och gasades för att döda smitta. Kalle bodde kvar ensam.

Tänk om jag hade barnförlamning. Jag hade hört om barnförlamning, eller polio som man också sa på radion. De som fick den dog eller kunde inte röra på sig - det kallades förlamning. 

Döda människor grävde man ned vid kyrkan. Jag hade sett döda råttor som katta, Mischa släpat in i köket. Så att vara död var väl ungefär som med en trasig och nedblodad mus. Den kastades i sophinken om inte katten smet iväg och åt upp den. Köttet vi åt till middagen kom ju också från kor och grisar. Fast sen kom jag ihåg att jag var frisk och ville hem och leka. Jag hade ju bara låtsas vara sjuk. 

Ett par dagar senare kom mamma och hämtade mig. Doktor Ågren som verkade väldigt snäll sa att jag verkade kärnfrisk men behövde få lite mer sol på mig. Fast jag hade alltid varit en blekfis och det gick inte över. De gav mig en vitaminspruta i rumpan. Sprutan var av glas och metall. Det kändes lite då man sprutade in vitaminen genom den långa nålen. Pelle på salen hade sjungit om kusin Vitamin som hängde och slängde i en gardin, Nu kunde jag nog hänga och slänga i gardinerna också. Chrille Vitamin hoppar och studsar som en kanin. Njä och ekorre rimmar inte, flygmaskin kanske. Jag dagdrömde. Vi åkte ingen droska hem, utan gjorde först några ärenden på stan och gick till Elmgrens konditori. Där var det fint och luktade gott, ungefär som då mormor bakade min födelsedagstårta i somras. Jag fick hallonsaft och mamma kaffe, till det åt vi marsipanbakelse. Servetrisen med sitt blonderade, uppsatta hår såg ut som en filmstjärna. Hon var artig ungefär som på bio och talade till mig som vore jag en liten vuxen. Hon lät ungefär som moster Cissie, som skämtsamt kallade sig en Söderböna, en stockholms-amris. Önskar herrskapet något mer undrade hon? Jag hade sett några filmer som man ibland visade hemma på hembygdsgården. På Storgatan på väg från sjukhuset hade vi gått förbi biografen Fyren och sedan Paladium. Där hade jag fått stanna och nyfiket tittat på alla bilderna. Mamma ville också titta på filmstjärnorna på affischerna. Hon visste vad de hette. Fast bio var inte på riktigt, utan på låtsas. Precis som mina sagoböcker. Jovisst böckerna fanns och biografen fanns, t.o.m. sagorna fanns fast det var hittpå. Var kom drömmarna och sagorna egentligen ifrån.

Mamma verkade tycka om att gå på stan med mig. Det var inte ofta vi två gjorde något, själva. I byn kände vi alla och jag var uppfostrad att hälsa artigt på alla vi mötte. Det gjorde jag nu också, bockade och sade: Goddag tant, goddag farbror till alla. De vi träffade tyckte om det och kom ofta med vänliga kommentarer. En sådan artig liten pojke. Vilka fina skrattgropar. Jag tror att mamma blev glad och smickrad. Hon hade lyckats få mig att ge ett gott intryck. Nästan alla människor jag träffat var snälla och sade man nåt snällt så blev de glada. Vi lämnade kondiset och gick Nybrogatan ned till busstationen. I Ramsås fanns Vegsjöarna och ån. Härnösand var en ö i havet och Nybron gick mellan ön och fastlandet. Här fanns den stora hamnen där det låg fartyg. När vi gick över bron såg vi Jonssons stora ljusblå bussar vid stationen. Mamma köpte biljetter av konduktören och vi åkte hem. Undrar om korparna visste om att jag skulle få åka hem. De hade nog flugit hem till Ramsås. Byn hade fått namnet från sina korpar. Ram betyder korp. Det hade jagats kråka väldigt hårt och det fanns tidigare en belöning om benen och fötterna från döda kråkor lämnades in på polisstationen. Många jägare passade då på att också skjuta korpar. Så alla korpar i Ramsås hade skjutits och var borta. Det var vad de flesta trodde i alla fall. Fast byns klokaste och starkaste korpar hade överlevt. En del jägare påstod att korparna kunde döda griskultingar, får och kalvar. Fast Uno trodde det var fantasier, kanske något de läst i Nils Holgersson, eller någon annan bok av Selma Lagerlöf. Moster Cissie hette också Lagerlöf i efternamn, fast de var inte släkt. Hennes man hade varit uppfinnare och sjökapten. Han hette Holger i förnamn. Våra korpar bodde i en tall bakom Torpet och kunde sitta på sitta på vårt tak. De cirklade inte över byn längre utan rörde sig in i skogen mot Aspnäs. Korpar hade ett långt och gott minne. De kände igen alla bybor och familjer och visste vad de gick för. Korpar blev ungefär lika gamla som katter och hundar. De var skickliga på att förmedla sin kunskap vidare till sina ungar.