Saknaden
76 år gammal och i en period av livet då många generationskamrater går ur tiden.
Min gode vän och främste samtalskompis om politik och filosofi dog för några år sedan av alzheimer. Min första hustru, roliga, spännande, snygga men också oberäkliga Jeanette, min sons mor gick bort 2022.
En av de verkligt forskningsintresserade inom barnpsykiatrin, Öbackagrabben PA Rydelius, som var vår avdelningsläkare på S.t Görans BUP, 1972, avled för ett par år sedan. Han hade professuren i barnpsykiatri vid KI sedan slutet av 1980-talet. Den både forsknings- och sjukvårdsfientliga landstingsbyråkratin avskiljde professuren från klinik-chefskapet då man först minskade de fem BUP-klinikerna till två, vilket sammanföll med att Astrid Lindgrens barnsjukhus (ALB) öppnade och ersatte tidigare Karolinskas BUP och barnkliniken, samt S:t Görans barnsjukhus inkl. BUP-kliniken. Som salt på såren stängde de dessutom helt utanför planerna och utrymmet på ALB, även Danderyds barnklinik. De falska landstingsbyråkraterna hade lurat PA och hans kollega på Huddinge om fler och större resurser samt antytt om ev. ytterligare en professur i länet. Så två klinikledningar accepterade. Vi i ledningarna på de övriga tre BUP-klinikerna motsatte oss det och föreslog fyra kliniker med varsin tårtbit av länet samt ca, sju primärkommuner vardera att serva förutom en fjärdedel av Stockholms stad. Vi tre blev överkörda.
Till skillnad från övriga Karolinska och den somatiska delen av ALB, där resp. klinikchef både är överläkare, specialist, samt innehar en professur vid KI, så kapade man här i BUP den kliniska verksamheten från forskning och högre utbildning. Det här var 1997 och fyra år senare slog landstinget även ihop de två klinikerna i en länsomfattande elefantias som kastade hälften av den kunskap och utveckling som skett under drygt femtio år i sjön. Samtidigt lades samtliga av de mest utvecklade verksamheterna ned. Det var 2001 och jag valde att inte acceptera en flyttning av min anställning som kurator till den snöpta kliniken på Sachsska som jag inledningsvis varit med att planera. Jag godtog en flyttning till ALB och den barnpsykiatriska konsultenheten för barnsjukhuset. PA hade då sin forskningsverksamhet i lokaler angränsande till Konsultenheten. PA var två år äldre. Vi kände inte varandra tidigare, fast våra kretsar hade tangerat varandra i Härnösand. Då han kom med sin chef Ingvar Nylander från Umeå till S:t Göran 1972 var han alldeles färsk på specialistutbildningen och inne på sitt första år i barnpsykiatrin. Jag hade sju år bakom mig inom psykiatrin varav 1½ inom BUP, samt två bra utbildningar 1) flygvapnets enormt kvalificerad 1-åriga sjukvårdskurs, samt den 2-åriga skötarutbildningen för psykiatrisk vård. Min tjänst kallades psyk-assistent, fast jag fungerade som försteskötare och hade 1971 lagt hela schemat för BUP-klinikens fyra avdelningar, till klinikföreståndarens stora belåtenhet. Första tiden på S:t Göran var landets första professor i barnpsykiatri Sven Ahnsjö vår klinikchef och överläkare på avdelningen. Det var stort att som ung vara med under hans sista år före pension. Det var uppenbart att han gillade oss unga och vårt engagemang. Då jag började var klinken köns-segregerad med en avdelning för små pojkar, en för tonårspojkar, resp. en för småflickor och en för tonårsflickor. Jag och vår avdelning fick med "farbror" Sven på att omvandla den till fyra könsneutrala, åldersfördelade avdelningar. Det var bättre för våra patienter och utnyttjade antalet vårdplatser effektivare. Sommaren 1971 gick professor Ahnsjö i pension och Michael Boman kom in som tf professor och klinikchef. Han visade stor uppskattning för mig, hela vår personalgrupp och den verksamhet vi bedrev och utvecklade, vår kontaktmannasystem, våra förberedelser inför intagning osv. Michael blev en slags mentor för mig. Vi hade väldigt roligt och allt utvecklades över förväntan. Efter ett år avgjordes vem som fick professuren och blev klinikchef. Det gick till Ingvar N. pga att Michael efter sin läkarexamen tillbringat tid i Paris som konstnär innan han kom hem och disputerade på en avhandling om adopterade barn. Meriterna räckte för att ta professuren i Umeå, men ur min synvinkel inte i Stockholm och på KI. Idag för hans son Hannes stafettpinnen vidare som forskare och kliniker inom BUP. Dottern Jenny Boman träffade jag på i mitt intresse för musik. Hon blev en av landets främsta bluesartister som låtskrivare, vokalist, munspelare och gitarrist. Tyvärr drabbades hon i 40-årsåldern av svår sjukdom och gick bort alldeles för ung.
Sommaren 1972 visade sig vår nya chef Ingvar vara väldigt fyrkantig och hade svårt att lyssna på andra. Han hade en period varit på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus före det ersattes av det nya S:t Görans barnsjukhus 1970. Under hans långa frånvaro hade det hänt mycket i stan som han inte förstod, främst den exploderande narkotikaepidemin bland unga, samt organisatoriskt att det totalt misslyckade storlandstinget hade tagit över psykiatrin från både Stockholms stad och staten. Öppenvården PBU (nu BUP) var kvar inom kommunen. Avdelningspersonalen ansträngde sig verkligen för att få ett bra samarbete. Ingvar trodde vi skämtade eller lurade honom då vi beskrev konkreta omständigheter. Han blev så paranoid på en av mina arbetskamrater att han ombad denne att säga upp sig. Efter sin pension har han t.o.m. i skrift förringat sina företrädares insatser och varit orättvist kritisk mot dem.
Hyggliga PA som jag ofta inom vården var överens med till 90% hamnade i kläm mellan vår kliniska verklighet och hans chef. Vi hade sedan setts genom åren i kliniska sammanhang och med en god känsla. Nu var det 2001, dags att vara grannar på jobbet igen.
2001 - 2013. Flera av teammedlemmarna på Konsultenheten, ALB, accepterade aldrig, kanske inte ens förstod att de vanor de hade från S:t Göran, då PA och andra specialistläkare tog hand om journalföring mm - inte gällde längre. Nu förväntades de göra hela sitt jobb själva, framförallt följa Journallagen och dokumentera sina patientinsatser, för deras säkerhet. De sista 6-7 åren före min pension, arbetade vännen och skolforskaren Lennart Grossin i samverkan med PA. Lennart hade jag först lärt känna på 70-talet i samband med RNS sommarläger i Hassela som vi båda besökte och tältade intill varandra. Vi var ett gäng som gick på långa kvällspromenader och dryftade socialpolitik, skolor, alkohol- och narkotikapolitik. Det var förutom oss två pr. Nils Bejerot och hans fru Carol, dotter Susanne Bejerot med pojkvän Mats Humble, skribenten och experten på tryckfrihet och yttrandefrihet, Nils Funckte. Ibland kanske någon annan. Under ett par år hade Lennart och jag en del samarbeten. Han föreläste då jag anordnade föreläsningar på Beckomberga, samt med medarbetare Karin Rosenqvist från deras sk Botkyrkaprojekt ägnade en eftermiddag åt vår fortbildning på dagverksamheten vid Brommasektorn av vuxenpsykiatrin. Jag träffade sedan Lennart på Peddan dvs pedagogiska institutionen på SU där han var en slags legend efter 30 år. Vi ägnade oss åt olika områden av lärande och sågs bara av mer personliga skäl för korta pratstunder, mellan och efter andra aktiviteter. Vanligen droppade jag in på hans kontor. Vilket jag fortsatte med då han senare var hos PA. I början av året upptäckte jag att även Lennart hade dött. Med PA och Lennarts bortgång förlorade svensk barnpsykiatri- och forskning nästan det sista av sin socialpsykiatriska kompetens. Kvar har blivit den tunna amerikanska neuro-biologiska diagnos-kulturen och oändliga utredandet med nästan ingen praktisk behandlingsverksamhet. Den vanligaste barnpsykiatriska diagnosen, ADHD är till 80-90% överdiagnostiserad långt in i normalpopulationen. Detta var något som PA motsatte sig. För de 80-90-procenten är det snarast omgivningen, skolor, dagis kamratkretsar och föräldrahem som borde diagnosticeras. Där kommer Lennarts forskning in med bl.a. det som kännetecknar framgångsrika skolor. Han betonade ledningens kompetens, samt det känslomässiga klimatet i skolan.
Min kompis och barndomsvän Jan Enberg håller på ålderns höst att sy ihop sin doktorsavhandling i musikvetenskap, om Roman. Janne har fått komplettera sina kurser i vetenskapsmetodik då tidigare handledare som blivit till åren och lite trötta, inte har dokumenterat den litteratur och de poäng han betat av genom åren. Varje generation av forskare, professorer har sin tids rådade mentalitet, normer och paradigm inom sitt område (tänk Törnebohm). Fast själva resan och vägen är värd en hel del också. Det ger mig chansen till många långa och intressanta resonemang med Janne. Vi har talat om von Wrights praktiska vetenskapsfilosofi och hur vi använde tankarna om intention, i forskningsseminariet på Peddan. Min handledare i C-uppsatsen var Ola Halldén. Nu var jag mest intresserad av min handledare vid masteruppsatsen på 30 poäng Inger Wistedt. Både min pension och Covid-pandemin har distanserat mig från mina gamla kunskapsintressen och ännu mer allt kring mitt arbetsliv. Till min stora sorg upptäckte jag att även Inger hade gått ur tiden i början av 2024, 80 år gammal.
Inger Wistedt hade en av de skarpaste hjärnor jag träffat på, kreativ, snabb och med en skarp tunga då det behövdes - med en glimt i ögat. Det var ingen slump att hon varit livskamrat med en av landets främsta jazzmusiker Staffan Abeleen (1940 - 2008) Ingers intellekt hade både den slags tonsäkerhet och improvisationsförmåga som återfanns hos Jimi Hendrix, Miles Davies och John Coltrane m.fl. Deras tidigare mentor prof. emeritus Åke Edfeldt var ju också ett jazzfreak och hängde ofta upp liknelser med bilder från jazzen. Ingers forskning på undervisning och kunskapsbildning inom matematik var banbrytande. Hon fick de sista åren projektet att utforma metoder för de matematiskt specialbegåvade barnen. Hela 40 personer kom att som doktorander eller andra sätt delta i hennes projekt. Inger, hennes medarbetare och doktorander användes också som experter och rådgivare av Skolverket. Under en period var hon ordförande i Professorernas förening i Sverige. Nu har även fina, kloka Inger gått ur tiden.
I mitten av 1990-talet återinförde man examen till fil.kand resp. fil.mag. i Sverige. På fil.mag-nivån införde man två varianter den första med uppsatsarbete på 10p (15) och sedan ngt som på Peddan benämndes forskarmagister med en uppsats på 20p (nu 30) som sedan kom att benämnas master. För den beräknades förutom kurserna själva uppsatsarbetet ta en termin på heltid. Jag antogs till den senare inriktningen. Jag hade redan gjort två uppsatsarbeten om lärande och kunskapsbildning under handledning inom psykiatrin. Nu var det dags för en fördjupning. Inger Wistedt höll en föreläsning vid ett större seminarium inom programmet. Jag ställde en fråga utifrån mitt intresseområde. Inger bara svarade lite konstaterande - att då kanske du skall ha mig som handledare. Vi pratade lite kort efteråt och gjorde ett avtal, samt planerade då vi skulle ses. Inger knöt till sig ytterligare två master-studenter, Max Scheja och Cecilia Lundholm. Det var ett verkligt privilegium att få tillhöra det här handledningsgänget. Institutionen hade beslutat att alla kurser inom masterprogrammet kunde man tillgodoräkna sig vid ev. framtida doktorand-studier. Efter en rel. kort tid bytte Max och Cecilia upp sig till doktorandprogrammet. Min situation inom den vetenskapsfientliga landstingsregionen och den behavioristiska nygamla mentaliteten inom både BUP och vuxenpsykiatrin, så gavs den ingen möjlighet för mig att snäppa upp mina studier. I sak skulle det ha underlättat stort. Nu blev jag tvungen att halvera datainhämtning och ta bort ett av två forskningsantaganden (hypoteser) det blev perspektivet på intentionalitet och med-subjektivitet som fick stryka på foten. Vi hade ett fantastiskt kreativt forskarseminarium i kunskapsbildning ledd av Ola Hallden och med ett halvdussin av framstående forskare med Inger i spetsen. Till seminariet anslöt sig också Björn Wrangsjö som höll på med en mastodontavhandling. Han hade PA som handledare men arbetet svällde och gick i stå. För varje kapitel publicerade Björn en bok i familjeterapi. Nu hade han tagit Ola som andre handledare i hermenevtik och fenomenologi. Sedan tog det bara ett år att sy ihop arbetet och disputera. Jag var åhörare då på Läkarsällskapets lokal i stan. Björn hade jag träffat redan på 70-talet då han randade sig på S:t Göran. Jag värvade in honom som personalhandledare. Vi hade även setts då han föreläste vid min psykoterapiutbildning och handledarutbildning. En annan doktorand var Monica Kempe som varit redaktör inom Svt och lett den första TV-debatten om utvecklingen inom "Mentalvården" 1969 som jag var en av debattörerna vid. Hon började en forskarutbildning efter att ha gått i pension. Efter något år kunde jag presentera min uppsats som behandlades formellt på samma sätt som en avhandling med opponent, åhörare från institutionen osv. Inger och institutionen grattade mig med blommor m.m. Uppsatsen har nr 32 av institutionens magister och masteruppsatser. Ingers främste adaept av oss, Max är nu själv professor och institutionsledare. Sista gången jag träffade Inger var för tjugo år sedan på Max disputation på SU. En del av hans forskarstudier hade han gjort vid en av de främsta universiteten beträffande pedagogik, den i Edinburg. Nu var den framstående professorn där hans opponent vid disputationen. Han hade väldigt mycket gott att säga och smickrade oss med att några av de främsta vetenskapsverken i UK, skrivs av icke-britter. Fast på en punkt tyckte jag inte riktigt han hade förstått Max (och vår) grund hos von Wright och verkade likställa intentionalisation med conceptualisation. I en kort paus såg jag Inger stående på sidan av sittplatserna så jag gick fram till henne och frågade lågmält: Har jag missat ngt, men opponenten verkar inte ha förstått den här kärnan i avhandlingen. Jag fick ett leende och en liten nick - nej han har missat det. (undrar hur många av de andra som uppmärksammade det).
Vila i frid Inger! Tack för hjälpen och alla goda samtal och synpunkter. Du gjorde ett helt fantastiskt jobb och dina arbeten är verkliga skott i vattenlinjen på hela flumskolan. Rent medmänskligt är det en väldigt viktig insats att värna de superbegåvade barnen som riskerar att kvävas av syrebrist och tristess då ribban skall anpassas så långt ned på Iq-skalan som det går. En matematikens Duplantis skulle väl få kasta sin stav och istället krypa under hoppgropen och madrassen.
