Sommaren 2001 skedde en stor förödelse inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm. Det som tidigare varit fem lokalt förankrade barnpsykiatriska kliniker slogs i två korta etapper sönder och samman till en enda kraftigt nedbantat och starkt byråkratiserad BUP-division. De politiskt-administrativa politrukerna kunde inte finna någon baneman med lokal och regional förankring så den nye storchefen fick rekryteras bland några antipsykiatriskt influerade i norr. Personen som valdes hade på ett skenradikalt sätt lagt ned de barnpsykiatriska avdelningarna i Umeå. Personal som jag kände på lokala BUP-mottagningar beskrev att de inte längre kunde räkna med hjälp för de barn som mådde sämst - ibland kunde vuxenpsykiatrin ge en hjälpande hand - ibland fick kommunen använda LVU för att hindra ett självmord. Vänsterpartiets representant i SLL yttrade vid ett tillfälle att barn inte skall vara på sjukhus. Undrar om hon skulle säga det i Syrien idag också eller till de svårt sjuka barns jag senare arbetade med på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Under sommaren 2001 krossades större del av den barnpsykiatri som utvecklats vid Långbros ungdomsklinik, Västerängskliniken och Södra BUP. 35 års utvecklingsarbete och en förödande förstörelse av s.k. humankapital. Först lades akutavdelningen som några år tidigare flyttats dit från Huddinge sjukhus ned. Jag hade handlett personalen på Huddinge och kände en stor sorg över administrationens förödande behandling av enheten och falska förförande lockelser till den tidigare klinikchefen och dennes närmast. I organisationer som SLL finns inga minnen och ingen moral. Administratörerna är också politiker lite på dekis, ofta belönade för trogen tjänst. Den nye Divisionschefen valde till sin nya klinikchef för den bantade totalkliniken i länet, en tidigare medarbetare till honom som ett halvt år tidigare fått sparken från Maria Ungdom (akut- och behandlingskliniken). En amoralisk kvinna som ena veckan förtroligt lovade mig att den mycket avancerade spetskompetens som KTV (korttids- och utredningsavdelningen) utgjorde aldrig skulle komma att röras. Divisionens bisarre och virrige ekonom hade plötsligt tappat bort sex miljoner i juni och desperat bestämde den nytillsatta klinikchefen att KTV omedelbart skulle läggas ned - stänga och inte öppna efter sommaren trots väntelistor på ungdomar som behövde en extra kvalificerad utredning. Vi i personalgruppen vände oss till SVT och media men det drunknade i sommarregnet. När vi samlades för att packa ihop våra saker så var bland det sista vi såg tillsammans i dagrummet på KTV sändningarna från New York och 9-11. Vi upplevde ungefär samma terroristiska angrepp inifrån mot Stockholms barnpsykiatri och barnens psykiska hälsa i länet. Divisionsekonomen hittade sedan de saknade sex miljonerna, men då ville inte cheferna backa. Jämförs dagens behandling av BB i Sollefteå. Den sortens chefer inom vården som säljer sig för karriärens grynvälling hyser jag bara förakt för. Behandlingsavdelningen på Västeräng klarade sig åtminstone till hälften och blandades in i restkliniken. Paradoxalt var det min gamle klinikchef och vår ledningsgrupp som hade initierat ombyggnation och anpassning av Sachsska barnsjukhusets lokaler till BUPs behov, men då var det ämnat bara för södra och sydöstra delen av länet. Nu servar det hela. Jag ingick i projektgruppen för ombyggnaden och hade många synpunkter. Projektledaren föreslog också senare att ett av de stora rummen som var lämpat för stora nätverksmöten och konferenser skulle namnges efter mig - men då jag genom min kritiska hållning var en no-no-person så hade cheferna sett ut som russin eller citroner. Så det blev det inget av med. Efter slakten på akutavdelningen och sedan KTV, kom sedan nedläggningen av behandlingshemmet Bonden på Söder och 1-2 år senare av ungdomshemmet Villa Rödkinda i Farsta, som jag i egenskap av enhetschef ledde utvecklingen vid 1990-95.
Det var en mellanvårdsform som erbjöds kommunerna för några av länets mest behövande ungdomar, som var färdigutredda på KTV, men där långsiktiga insatser måste till. Ungdomshemmet gav kommunernas socialtjänster en tid på sex månader att i samverkan med barnpsykiatrin tillskapa dessa resurser. KTVs utredningar var i sig också behandlande och ibland mognade den behandlingsprocessen under boendet på Rödkinda så att en del unga kunde flytta hem med hjälpinsatser från skola, soc och lokalt BUP. Allt detta slog den nya nihilistiska ledningen sönder. Då de inte längre kunde erbjuda lokala BUP-mottagningar och länets 27 kommuner och hundratals skoldistrikt en kvalificerad barnpsykiatri i tillräcklig art och grad, så började man försöka muta kommunerna som alla trodde sig kunna få hela BUPs gamla budget - en s.k. BUS-utredning med ett avtal - visade hur BUPs budgetdelar istället för barnpsykiatri skulle strös lite här som där - häpp, häpp så var det löst. Denna divisionsledning som sedan härskade i tolv år höll sig på en så hög höjd över verkligheten att de aldrig skulle behöva möta de utsatta barnen och deras föräldrar. Landstingen klarar helt enkelt inte av högspecialiserad sjukvård. Vi ser det nu vid Nya Karolinska där backantiska, ekonomiska orgier har fått härja så medborgarna fått betala flera gånger mer än för motsvarande sjukhus i andra västländer. Moderaterna hade tidigare precis som Kd tanken att slopa landstingen som huvudman för vården. Sedan klev frun Rheinfeldt in i landstingspolitiken och fungerade sedan snabbt som vilken socialdemokratisk landstingspolitiker som helst. Nu verkar Ms landstingspolitiker ha lett jakten på att avsätta Anna KB. Till sist kommer nog den lojala och slitstarka sjukvårdspersonalen trots allt att göra sitt yttersta för att rädda sina patienter. Precis som vanligt eller?
Nu till tidskapseln jag hittade idag två papper från 2001 som jag nu kommer att skriva av:
Utredningsavdelningen Västeräng BUP 2001-08-31
Till våra samarbetspartners vid BUP-mottagningarna
Utredningsavdelningen på Västeräng läggs ned fr.o.m. den 1 september
Tack för det fina samarbetet och de spännande utrednings- och behandlingsuppdrag vi samverkat med er om att genomföra. Vi har sett det goda arbete ni genomför ute i era områden och de svåra ärenden ni sitter med. Vi har också uppfattat att ni ibland behövt en kraftfull uppbackning från den s.k. slutenvården (dvs. med sängplatser/ min nya kommentar) Ibland har vi kunnat bistå er i några av de så som ni beskriver det, allra svåraste ärendena. Ofta har vi på grund av kraven på prioriteringar fått hjälpa er med hänvisning till andra möjligheter. Det är med sorg vi ser att genom nedläggningen först av akutavdelningen och sedan vår utredningsavdelning så blir det ett glapp i vårdkedjan. Vi hoppas på att de utlovade tillskotten kan komma er till del på ett sätt så att ni kan hjälpa de ungdomskategorier vi tidigare samverkat kring.
Det har varit mycket roligt och stimulerande att samarbeta med er under de gångna åren.
Stort tack!
Utredningsavdelningen genom de f.d. remissamordnarna
Christer Ekman, kurator Irené Möller, kurator
Nu i efterhand kan jag konstatera att det istället hade behövts ytterligare tre utredningsavdelningar (enheter) i Storstockholm, samt tre ytterligare mellanvårdsformer som ungdomshemmet Rödkinda på gränsen mellan barnpsykiatri, kommunernas socialtjänst och skola. S:t Örjans rektorsområde som skötte sjukhusskolorna inkl. den på Västerängskliniken är nu nedlagd. Stockholms stad hade före storlandstinget (1971) då de psykiatriska klinikerna m.m. övergick från staten till landstinget och mentalvården gick från Stockholms stad till storlandstinget, en stolt tradition av socialmedicinska satsningar. Staden hade också byggt upp PBU märk psykisk barn- och ungdomsvård inte psykiatrisk, senare BUP-mottagningar, nu psykiatri. Vid införande av storlandstinget började staden lägga ned all sin socialmedicinska verksamhet, t.ex. så avskaffades socialläkarna, som var väldigt viktiga (tänk Skå-Gustav Jonsson) de arbetade främst med kriser och utsatthet inom normalbefolkningens yttre marginaler och användes i bl.a. barnavårdsnämnderna och nykterhetsnämndernas verksamheter. Ser man tillbaka med lite tidsdistans så är mitt starka intryck att bygget av folkhemmet och ett tryggt samhälle för alla hade utvecklats väldigt starkt i två generationer under en koalition av socialdemokrater och centerpartister - dvs. baserade på två folkrörelser, arbetarrörelsen och lantbrukarnas rörelse. Deras samarbetskris kom vid ATP-striden. Under rekordåren på 60-talet och 70-talet hade socialdemokratin byggt upp en politisk kader av politiker-administratörer som i grunden tyckte att medlemmar och medborgares inflytande stod i vägen för deras projekt och karriärer. Ungefär som ett småsyskon kommer in i rummet och ser de konstruktioner som de äldre syskonen byggt upp med sina klossar - instinktivt puttar de omkull dem för att få leka sin egen lek och bygga sitt eget lilla slott (eller herrgård). Folkhemmets välfärdssamhälle hade långtifrån hunnit nå alla men projektet och intentionen var att alla skulle få samma trygghet, samma rättigheter och mkt viktigt samma skyldigheter. Den rasering vi sett nu inom stora delar av staten och kommunernas kärnverksamhet handlar inte ett skvatt om pengar och skattekronor. Det handlar om politisk vilja och skicklighet att driva välfärdens verksamheter, samt ansvarstagande. Huvudmännen, dvs politiker och chefsadministratörer, samt mellanchefer och enskilda tjänstemän måste ha tydligare direktiv och snabbare kunna ställas till svars då deras arbete brister. Chefsadministratörer bör kunna sparkas - any time - any reason då de brister i ansvar. Se den idag löjliga AD-rättegången då Maria Ågren till sist sparkats från regeringskansliet vilket chockat hela den socialdemokratiska kadern. Hon har stämt sin chef, i princip statsministern. I andra, vuxnare, demokratiska länder kunde hon ha dömts till flerårigt fängelsestraff för sitt brott mot landets säkerhet. Nu kan latmaskar slappa sig igenom ett helt yrkesliv inom våra myndigheter och strunta i allt, andra göra det som förväntas medan den ansvarstagande tredjedelen sliter och släpar med tredubbla bördor. Under några av mina sista yrkesår var jag under en tid t.f. enhetschef för alla fyra teamen vid Stockholms barnsjukhus. Vid en konferens med teamen betonade jag då att i semestertider med vikarier både inom somatiken och hos oss själva i BUPs konsultteam, var det extra viktigt att direkt skriva journalanteckning om t.ex. patientsamtal och bedömningar så att andra behöriga kunde få nödvändig information. Jag poängterade också att journallagen var väldigt tydlig att detta skulle ske genast och hur det tolkades i lagens kommentarer. En av teammedlemmarna yttrade då hånfullt - jaha lagar ja... reste sig och gick. Sådant hade vederbörande kommit undan med i hela sitt jäkla yrkesliv utan konsekvens, den fick andra ta.
Efter det som hände med KTV och Västerängskliniken har jag varit en mycket argare människa än tidigare. Turligt nog tränar jag Budo vilket oftast gör mig glad, mediterar en stund eller spelar lite blues (för att parafrasera Hasse & Tage
I den tidigare omorganisationen 1995 råkade jag som enhetschef riktigt illa ut. Min personal som fem år tidigare till hälften rekryterats för att rädda en försökslägenhet med personal som inte längre fungerade hade tillsammans med mig gjort gigantiska förändringar för att utveckla verksamheten och vi hade lyckats över alla förväntningar och började nu användas som en modell för andra sektorer och andra landsting. Då slår det dysfunktionella landstinget till med en helt onödig sammanslagning av BUP-kliniken på Huddinge och Södra BUP, Västerängskliniken. Huddingekliniken skulle läggas ned och den avdelning där som jag tidigare hade handlett skulle flyttas till Västeräng. Klinik-chefskapet hängde i luften. Det känslomässiga utrymmet för ungdomarna minskade. En outredd lättkränkt pojke med en svårare störning än enheten var bemannad och strukturerad för slog i de sprickor som uppstod. En eftermiddag då jag skulle hem och tog första steget i trappan till nedre våningen fick jag ta emot tre snabba slag från en kötthammare av metall, i mitt bakhuvud. Jag trodde jag avvärjde det andra slaget, men det var det fjärde. Min rörelse fick honom att huvudstupa falla nedför trappan och halvt medvetslös, med svartvitt tunnelseende tog jag mig ned och avväpnade honom och höll honom. Hela trappan var fylld av blod och på golvet nedanför en blodpöl med en meter i diameter. Jag sa omedelbart upp hans plats. Polis tillkallades. Den utredande polisen som senare tog mitt vittnesmål rubricerade det som grov misshandel och mordförsök, men pga hans låga ålder och psykstatus så väcktes inget åtal. Min biträdande enhetschef fick i ilfart köra mig in till Södersjukhuset, vi bedömde det snabbare än att invänta ambulans. På sjukhuset jag syddes ihop fick observerades ett tag. Reaktionerna i personalgruppen var starka och delvis otäcka ungefär som det kan vara i kriser som skilsmässa, begravningar och vid bouppteckningar. I kriser är nästan alla reaktioner vanliga. Min grupp var i chock och jag kunde inte hjälpa den. En av tjejerna som kom in i situationen förstod inte vad som hänt och trodde det var vatten på ledstången och blev helt förfärad när hon upptäckte att handen var fylld av blod. Min biträdande och gode vän som jag då hade arbetat med i femton år fick trots sin kris på sitt mjuka, men bestämda och rätt moderliga sätt ta hand om gruppen. Jag träffade gruppen igen när såren på huvudet läkt lite. Det var tydliga reaktioner från alla. Det första intrycket som också blivit bestående var ett en tredjedel var genuint ledsna och skakade, hos en tredjedel fanns det en ny rädsla hos som jag inte hade sett tidigare och en tredjedel var arga och anklagande (ungf. det var jag som chef som utsatt dem för det här) Jag hade med mig en konsult från personalhälsan som efteråt konstaterade att det här var det kusligaste möte hon varit med på. Mitt fantastiska gäng i åldrarna 25 till 60 år med lika många kvinnor som män kände jag mig inte längre kunna leda. Jag begärde en omplacering av min chef. Han och den tillträdande chefen från Huddinge, där jag handlett tonårsavdelningen, placerade mig på en vakant kuratorstjänst. S. påtalade dock att på den nya tjänsten skulle nog min löneutveckling på sikt minska, vilket han hade mer än rätt i. Ingen löneökning på fem år. Min utmärkta enhetschef på ALB noterade det direkt och korrigerade det. När den enheten efter fem år på samma sovjetsätt, administrativt slogs samman med några fler team och nya nya svaga enhetschefer tillkom så fick jag åter absoluta minimipåslagen de sista sju åren. Det här är bara några år sedan, men trots masterexamen och fler terapiutbildningar än de flesta och bevisligen hög prestationsnivå både kvalitativt och kvantitativt kom jag efter 47 år i vården och 17 år efter min guldklocka inte upp till en månadslön på 30 tusen kr/månad. Så det är inte dit kravet på höga skatter går däremot innebar mot slutet alliansens skattelättnader en stor skillnad - de gav mig ungefär en extra månadslön per år - mer än vad något fack någonsin lyckats med - facken har tvärtom varit högst politiskt aktiva bakom reallönesänkningarna inom vården från 70-talet från till 2006. Skattesänkningen krävde inget rövslickeri för att öka det som blev kvar i plånboken. Inte undra på att Kommunals ledning blev vansinniga och tvungna att supa till på sin lilla ö Marholmen och sedan starta lyxkrog med porrstjärnor och kosta sina medlemmar en 100 miljoner och precis som i dagens skandaler kring regeringens ansvar för rikets säkerhet vid Transportstyrelsens brott så skyddades chefen. Den vidlyftige kassören i Kommunal offrades för att rädda sin ordförande Annelie N som nu hoppade i nästa tomma tunna och tänker kandidera för Fi i nästa val - sicka tok - eller tokkna ståller som man skulle sagt i min barndoms Ådalen. Det slaget av utopiska sekter har idag ersatt mycket av det religionen tidigare stått för. Den rundnätte socialistiska debattören Göran G önskar också mer sådana kvasireligiösa utopiska inslag i socialdemokraternas propaganda - får mig att tänka på Joe Hill och dennes - you get pie in the sky when you die. Ge fanbärarna och flaggviftarna mer utopiska drömmar så står de ut med skatteplundringar, nattvandrarstaten och softstate-svampspridningen. Samma löjeväckande beteende om än diaboliskt ser man bland vitskjortorna och de flabbande trashankarna som motdemonstrerar på Medis.
Beslutet att sätta mig på kuratorstjänsten skapade inledningsvis en viss oreda i handläggargruppen där var och varannan kollega hade försökt värva någon till tjänsten och nu skulle den inte utannonseras. Det är också intressant att studera hur man i en så försvagad situation som jag då befann mig i provocerar fram sadism hos andra där man inte sett den förr. Jag förstod också att det uppstått många alternativa versioner av vad som inträffat på Villa Rödkinda. Det är en del av den masochistiska kulturen i Sverige - nog måste väl brottsoffret ha gjort något dumt för att bli slagen - tiggt om stryk, eller om att bli våldtagen? Ganska snart var jag dock introducerad i utredningsarbetet och ledde mina utredningar i ett team av tre handläggare samt kontaktpersoner från KTV-avdelningen. Vid varje utredning skulle det finnas en läkare, dvs. barnpsykiater, en barnpsykolog och en kurator (jag). Enheten hade dubbel uppsättning av varje. Sjukhusskolan var en viktig del av bedömningen och de samarbetade med ungdomens vanliga skola. Vi skaffade oss ett tre-indelat utredningsuppdrag 1) en remittent vanligen bestående av lokal socialtjänst och lokalt BUP, 2) föräldrar 3) ungdomen själv. Ungdomen lades in i sex veckor för dygnet runt observation och utredande behandling (miljöterapi) Ett psykolog-testpaket med tio tester. Specialistläkarbedömning. Djupintervjuer av vardera förälder. Minst två stora nätverksmöten med nätverksterapeutisk och pedagogisk modell. Familjesamtal med intilliggande spegelrum. Hembesök, ibland besök i hemskolan... Många gånger såg inte problemen och lösningarna alls ut som de verkade inledningsvis. Nu plötsligt blev jag ibland en leverantör av ungdomar till Rödkinda då de unga inte kunde eller borde flytta hem efter utredningen. Några fick det riktigt bra på ungdomshemmet och de kunde fortsätta få ordning på skolgången. Dessa dysfunktionella och skadliga omorganisationer. En av mina skyddslingar på Rödkinda där hon väntade på placering på behandlingsavdelningen högg senare en kniv i bröstet på min kollega som var enhetschef där - hon klarade sig turligt turligt nog. Kniven gick inte in i lungan eller hjärtat. En skötare hann avväpna henne innan det kom fler hugg. Ganska höga pris att betala för två av fem enhetschefer som fått bära både sin personal och sina patienters frustration under svåra omorganisationer. Väldigt låga löner och dessutom att faktiskt riskera livet. Fortfarande blir mina ärr i hårbotten inflammerade några gånger per år. Många av personalen från Huddinge trivdes inte på Västeräng t.o.m. rätt unga anställda gick i väggen blev sjuka och förtidspensionerades. Andra slutade pga av den ökade restiden till jobbet. Ledningen kunde inte harmonisera. Den socialdemokratiska politruk som var sjukhusdirektör på Huddinge spelade på ett fult sätt ut de båda tidigare klinikcheferna mot varandra och sådde osämja. En reporter som intervjuade på Västeräng lyckades spetsa till en skillnad mellan klinikerna vilket sårade en överläkare. Det som fick oss anställda på Södra BUP att psykologiskt överleva 1996-2001 var att vi vilade i patientarbetet. Människa till människa så är det nästan alltid ett ömsesidigt givande och tagande. Vi arbetade narrativt med deras berättelser frågade och berättade den tillbaka - omformulerade ibland tillsammans - sökte, hittade och konstruerade lösningar. Det är alltid häftigt när en medmänniskas liv förändras till det bättre och du får vara med en bit - vara en slags barnmorska för en bättre framtid.
Den politiska administrationen i min generation hade en affärsidé sedan 1980 om att ständigt driva omorganisationer. Jag hade mycket väl kunnat tillhöra den om jag inte klivit tillbaka från topfloor på psykiatriblocket på Beckomberga till patientarbete som intresserar mig mer. De skapade sin karriär på att omorganisera och det fortsatte de med ända fram till pensionen. Det finns inget konspiratoriskt i det utan bit för bit rör man sig i sitt intresse och anammar samma mentalitet och för-givet-taganden och rör sig som ett lagtempoteam på cykel - ger varandra draghjälp. Barnpsykiatrin angrep de genom att söndra för att kunna härska. I den första omorganisationen 1995 då fem kliniker blev två så lockades först klinikchefen och professorn på S:t Göran som lovades större resurser om hans klinik slogs ihop med den på Karolinska, Solna vilket redan var på gång i planeringen av Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Nytt var att också slå ihop med Danderyds BUP-klinik. Samtidigt hade administrationen en hemlig plan på att lägga ned hela barnkliniken på Danderyd så att inte bara två tidigare barnkliniker skulle in på ALB utan tre, vilket det inte var dimensionerat för. Vi andra som konsekvensbeskrev omorganisationen för våra enheter yttrade oss rätt beskt. Jag uttalade bl.a. en skriftlig kritik mot S:t Göran som jag senare undrar om den missbrukats. Den som ledde genomförandet av den omorganisationen var en företrädare till mig på tjänsten som utredningssekreterare på Beckis. (han blev senare sjukhusdirektör) och han blev rätt förtjust i verksamheten på Rödkinda och förordade även en sådan verksamhet i norra länsdelen (kanske ville han bara plocka bort mig som motståndare) Jag gillar inte sammanträffanden lika lite som Leif GW men vederbörande kom från samma norrländska stad som man senare plockade divisionschefen från - kan vara en slump. Det som dock skedde -97 var att min gamla arbetskamrat från S:t Göran på 70-talet och nu professor, efter omorganisationen plockades bort som klinikchef och endast blev kvar som forskningschef på KI och med lokaler på KI. Landstingets omorganisationer äter även de sina. Ett tungt argument för att ha en enda klinik på norrsidan var kopplingen till KI, dess läkarutbildning och forskning vilket har sin poäng, men lurad blev han. Tio år tidigare hade förvaltningen gjort något liknade under den s.k. sektoriseringen av psykiatrin och USOM2. Professorn i vuxenpsykiatrin på S:t Göran, L.W. följde inte förvaltningen anvisningar så den plockade bort honom som klinikchef, fast hans professur på KI kom man inte åt. På Huddinge var det snarlikt. Den lokala politruken och sjukhusdirektören gav inte kliniken de resurser de blivit lovade vid barnpsykiatrins sektorisering i fem kliniker så de blev tvungna att låna hjälp från andra. Hon hade uppdraget att genomföra det men struntade i det. Istället lockades klinikchefen och hans närmaste överläkare med att fick de Västeräng så slapp de tigga henne om hjälp, plus argument om forskning och läkarutbildningsresurser... De gick på det. Förmodligen hade man i politruk-världen redan skissat på en enda BUP-kolchos. Nu fanns det inte längre plats för några av de starka eldsjälarna i Stockholms BUP. Min chef S blev först BUP-chef i Västmanland där jag nu bor. Jag var inne och höll i en utbildningsdag hos honom i Västerås och arbetade med tanken på att utveckla ett behandlingshem med krympande resurser efter Villa Rödkindas modell. Efter en tid i Västerås påbörjades en liknande process som i Stockholm. Det skulle skäras ned inom BUP. S vägrade och sade upp sig och blev klinikchef för hela Göteborgs barnpsyk. När han senare återvände till familjen i Sthlm och så småningom sökte en verksamhetschefstjänst inom BUP förklarade Divisionschefen på tumanhand att han inte ville ha honom i sin organisation. S fick alltså yrkesförbud i hela Storstockholms barnpsykiatri. Han sadlade om och har därefter arbetat som vuxenpsykiater. Bra för dem men vilket resursslöseri. Han var inte ensam. Jag hade tidigare från läkarförbundets representant, en siffra på hur många barnpsykiatrer som lämnade Stockholms Landsting pga den dysfunktionella BUP-organisationen och det var flera tiotal i en relativt liten yrkeskår. Den Kafkaorganisationen är nog det närmaste Sovjet jag kommer under min livstid och det kanske var politrukernas avsikt. En del av deras slogans kunde Orvell inte ha formulerat bättre i Djurfarmen. Mina arbetskamrater och chefer från Huddinge for väldigt illa i omorganisationen. Den ene, överläkare såg sitt hjärtebarn akutavdelningen rasa samman. Jag tror också att de behandlades med misstänksamhet av de andra avdelningar som också var i sin kris. Han såg också ofta betryckt ut då jag träffade honom. Vi träffades faktiskt första gången redan under mina sista månader på S:t Göran 1975 innan jag då återvände till Beckis. Han kom som en rätt färsk läkare som det var lätt att samarbeta med. Jag påminde honom vid något tillfälle att jag faktiskt kände mig delaktig i hans avdelnings utveckling på Huddinge då han och personalen valt mig som handledare och som jag gjort mitt bästa att sköta - vilket fick honom att lysa upp. Klinikchefen från Huddinge arbetade nästan ihjäl sig och hade säkert 80 timmars arbetsvecka. Han hade ju också forskning och läkarutbildning att sköta förutom de nu skakiga enheterna. Det skadade förmodligen hans familjeliv också. Efter några år lämnade han befattningen och fokuserade på sin forskning om adoption. Jag kom senare att ingå i hans proffsnätverk, där fanns bl.a. vid Adoptivcentrum Moderaternas nuvarande ekonomiske talesman. Tillsammans med barnneurologen Bo Eriksson hade vi ett projekt att försöka få ett tillskott på ALB för att kunna erbjuda alla adoptivföräldrar en bio-psyko-social bedömning, särskilt neurologisk och barnpsykiatrisk av den utlandsadopterade barnen. Det fanns tecken på att särskilt vissa länder valde ut barn med i viss mån neurologiska handikapp för adoption. Ibland kunde hjälpsamma läkare ge neurologiska diagnoser till friska barn för att underlätta deras adoption. Då kanske föräldrar gick och oroade sig i onödan. Tyvärr rev divisionschef upp det välbeprövade adoptions-nätverket inom BUP. Han ersatte det sedan med ett eget hopkok som saknade forskningsanknytning och så vitt jag förstår även kontakt med adoptivcentrum.
Då hela länet blev en enda barnpsykiatrisk kolchos så fanns det inga andra alternativ, olika enheter förbjöds konkurrera med varandra om anställda. Ingen enhet fick ge högre lön än andra. Löner sattes efter grad av rövslickeri och inte kompetens och resultat. Dysfunktionella respektive svaga mellanchefer och enhetschefer föredrogs då de var lättare att toppstyra. Självklart fanns det undantag med St-läkarnas utbildning sjönk i kvalitet - mot slutet kände de nya specialisterna inte till den tidigare forskningen och de avhandlingar som t.ex. skrivits av de professorer verkat på KIs professur och andra viktiga avhandlingar. Jag som kurator hade arbetat med dem alla från landets förste professor i barnpsykiatri Sven Ahnsjö, Margit Bellman som inte fick professuren utan blev rektor för Ericastiftelsen, Michael Bohman (en annan av de tre) Ingvar Nylander som första året hade svårt att återanpassa sig till Sthlm och med knepiga informanter som varit i konflikt med tidigare chefer, men som sedan gjorde stora insatser för att bl.a. öka samverkan med somatiken, Härnösandsgrabben P-A Rydelius som byggde vidare på Ingvars forskning m.fl. De unga läkarna fick mest den trångsynta amerikanska sjukvårdsindustrins propagandateorier med imperativet: sätt alltid ADHD, eller Asberger ev. kryddat med något annat, social fobi eller Tourette. Det bipolära började öka i popularitet och rädslor betecknas som panikångest. Räckte inte symptomen så beskriv det som autismliknande och sätt ändå diagnosen. Blunda för psykotiska symptom. Använd alltid några få preparat som alla känner till helst centralstimulantia, gammalt amfetamin i nya förpackningar - om inte så kunde det åtminstone ge en placeboeffekt på både barn, föräldrar och remittenter från somatiken.
Min goda chef S (topp tre under mina yrkesår). skrev ett brev under sina sista månader som chef för Södra BUP 1995.
Rubriken var: Vad vet hälso- och sjukvårdens chefer om sjukvårdens själ?
Han fokuserar i sitt brev på landstingsledningens bristande förtrogenhet med sjukvårdens kärna och att de kvalificerade sjukvårdsutbildade tagits bort från ledningarna. (det skede i de s.k. USOM 1+2 på 80-talet då blockorganisationen ledd av en specialistläkare (ofta docent eller professor) inom det givna området, avskaffades. I övergången på min gamla arbetsplats, som utredningssekreterare och administrativ genomförare på Beckomberga, så ersattes den siste läkaren som var chef under de sista månaderna av förvaltningsområdets planeringschef, T.D. Denne hade en kort period varit vikarierande skötare på en av mina gamla avdelningar, sedan blev han politisk sekreterare åt ett centerpartistiskt landstingsråd. Den gamle sjukhusdirektören för Västra förvaltningsområdet V.H. fattade tycke för honom och efter kort tid blev han planeringschef. Han blev sedan sjukvårdsdirektör i ett annat landsting. Här är ett rätt typiskt exempel från denna tid hur politik och administration sammansmälte. Jag har ett annat närmare exempel då en kompis f.d. hustru gjorde karriär. Hon var sekreterare i Kommunals enhet på Långbro och aktiv socialdemokrat, en bra och kraftfull kvinna. På kort tid fick hon en anställning som toppadministratör i Stockholms stad med kontor i Stadshuset och politiskt blev hon ordförande i sjukvårdsstyrelsen för Södra sjukvårdsområdet. Sådant hade inte förekommit i tidigare generationer.
S. beskriver vidare att sjukvårdens kärnkompetens är att människor tar hand om människor. Han påvisar en platsannons om en sjukvårdsdirektör att det skulle kunna vara en direktör för vad som helst...
I dåtidens managementteorier så skulle budgeten användas som styrmedel. Vid besparingar skulle principen - hälften var - användas - spara en miljon så får du behålla en halv till nästa år. Landstingets fastigheter bolagiserades och med hutlösa vinster så det utbröt en frossa bland de nya fastighetsdirektörerna det s.k. Locums vinst första året var 600 miljoner - samma år gick SöS med 100 miljoner i förlust mest för ökade hyror. Den direktören skulle bestraffas. Köp - sälj blev en annan modell, fast då det stack för mycket i ögonen på medborgarna så omformulerades det till beställare och utförare. En enhet fick en påse pengar och sedan beställde de sjukvård från en annan enhet. Man lekte bank och industri. När försvaret började en liknande process där huvudmannen politiker - ÖB helst ville slippa tänka på de anställda - värnpliktiga som skulle utbildas - respektive hot mot landet och ev. fiender. Då började sjukvården låna termer från krigsmakten - BUP-divisionen - smaka på det. Som gammal flygvapensoldat undrade jag när skall man börja använda rotlar, flottiljer och andra luftburna termer :)
S. visar också hur det alltmer handlar om formen och inte innehållet. Han konstaterar också att vårdkvaliteten sjunker när omorganisationerna blir för många. Det här tär alltför mycket på de anställda som får allt mindre tid att ägna sig åt patienterna, de människor som de anställts för att hjälpa.
Min kommentar här är att att den alltmer egocentriska, narcissistiska politiskt-administrativa överbyggnaden av politiska adm kräver företräde framför patienterna. Vi ser också hur ledarsidorna alltmer uppträder som fotbollssupportrar. Skit i politiken - vifta med fanorna - håll på laget i vått och torrt. Skribenter börjar med sportjournalistik eller pop- och rockskribent - plötsligt sitter de på ledarsidorna. Förväntat neutrala programledare på SVTs samhällsredaktion sitter plötsligt i Bryssel som partipolitiker och profiterar på sitt kändisskap. Snacka om bedrägligt beteende med dubbel agenda. (vet hut fähundar) Det är de senaste ideologiska skoven inom politisk-administration, administrativ-politik som har tolkningsföreträde framför patienterna i sjukvården. Därför kan politiker som träffas på Bommersvik anställa varandra som konsulter och då räkningarna blir för höga läggs BB i Sollefteå ned.
S. fortsätter också sitt ledsna brev med hur svårt det är att beskriva förtrogenhets-kunskaper
inom vården. Han lyfter fram den hermeneutiska aspekten. Den förförståelse som finns hos en professionell individ eller i en grupp. En hint, ett ljud en rörelse från en patient som identifieras, reflekteras över och förmedlas. Jag tänker på vetenskapsfilosofen Håkan Törnebohm och det s.k. Göteborgsparadigmet. T. konstaterar bl.a. att människor inte delar samma personlighet den är individuell, men en grupp människor kan ha samma mentalitet och mentaliteten kan följa olika paradigm i stora eller mindre sammanhang, t.ex. ett forskarsamhälle eller inom sjukvården. Här behöver ett ledarskap t.ex. på kommunal eller regional nivå vara förtrogen med de i samtiden nödvändiga paradigm och mentaliteter som råder inom t.ex. sjukvården - hur vill vi att människor möter människor ansikte mot ansikte. Har vi en politisk administration (partifärg ointressant) som helst slipper människor och som inte vill ha patienter och personal som ställer till det för dem. En ledning som drömmer om att robotar skall sköta om våra gamla så man slipper deras lukter och påminnelse om den egna rätt snara framtiden - livet är kort - även 100 år går rätt fort. Vill man slippa att ha läkare i Vilhelmina och i Stockholms skärgård. Kanske kan man utleasa det till ett callcenter i Indien, eller låta ryska läkare i Murmansk ta hand om Norrbotten. Drömmen om det o-mänskliga samhället sitter djupt hos dessa karriärister. Man hänvisar till framtidsforskare som försöker styra politiken i sin riktning. Det vi hittills vet om framtidsforskningen är att de på lång sikt inte brukar ha rätt. Törnebohm påvisar också att de tre grundläggande forskningsperspektiven alltid måste finnas i all forskning. 1) den positivistiska från naturvetenskapen 2) den kritiska från samhällsvetenskapen 3) den hermeneutiska från handlings- och beteendevetenskapen. Dvs. även i naturvetenskapen behöver frågan ställas om hur det kommer sig att man nu satsar på denna grundforskning eller tillämpade forskning, samt personligheten och mentalitetens betydelse i datainsamling, bearbetning och slutsatser.
Hur kommer det sig att sjukvårdens administration kräver att få vara personalens mest prioriterade patient den sjuka huvudmankräver omedelbar? Hur kommer det sig att för några år sedan byggadministratörerna på Nya Karolinska kräver att gastrosektionens chef för både Solna och Huddinge skall prioritera att vara med på ett möte om placering av elkontakter och eluttag i en lokal som man t.ex. ännu inte hade bestämt om barnsjukvården skulle in i. Hur kan detta resursslöseri få ske. Det här är en fartblindhet som på 1600-talet då Wasa byggdes och kantrade eller Kronan sänktes utanför Öland. Fast nu blir ingen hängd eller steglad på stadsmuren, vilket ibland fortfarande känns som rimligt. Fattar inte dessa narcissistiska politiska administratörer att sådana prioriteringar kostar patienters liv. Det är barn med blödande tarmar inneliggande på ALB som får sämre vård för att de har en så självbespeglande planering inom administrationen. Det leder till en vrede inom befolkningen som inte handlar om populismen, men som kan utnyttjas av populister. Då man ser samma eller liknande processer inom polisen och rättsväsendet, inom skolan och alla typer av sjukvård, inom arbetsförmedling, försäkringskassa, pensionsmyndighet, transportstyrelse. Poängen i detta politiskt administrativa paradigm är att folket skall tjäna myndigheterna, folket skall tjäna kommunen, landstinget och staten. Det är inte längre så att all offentlig makt utgår från folket - utan att all offentlig makt utgår från ett representantskap för folket, från de som bet folkets bästa, på samma sätt som inom fackföreningsrörelsen. Folkets avantgarde - låter det bekant - var det inte så som den gamle socialrevolutionären i Italien resonerade efter att han som desillusionerad prickskytt återvände från första världskriget till politiken och några år senare började marschen mot Rom. Det var Mussolini. Lenin och de ryska kommunisterna resonerade likadant, fast Lenin lät mörda socialrevolutionärerna som vann valet efter kuppen (revolutionen) 1917. Samma andas barn fast konkurrenter.
S. pekar också på att den förtrogenhets-kunskap som förmedlas mellan individer och i välfungerande arbetslag, genom rutiner, förmedling mellan olika yrkeskategorier, äldre utbildade med lång erfarenhet och kompetens visavi de med färsk utbildning, senare teorier och kanske tillskott i gruppen med ökad vitalitet och energi. Det här tar lång tid att utveckla men kan snabbt raseras. Det påminner också om hälsan som kan skötas och vårdas hos var och en utan garantier. Den kan snabbt knäckas och sedan vara svår att återupprätta. Vid t.ex. en kronisk inflammatorisk sjukdom kan inte klockan vridas tillbaka. Hälso- och sjukvården har drabbats av en sådan förmodligen kronisk sjuka. Den har spridits från det narcissistiska politiskt administrativa ledarskapet ned och inflammerat hela hälso- sjukvården så att den blir så upptagen med sitt eget sjukdomsparadigm att patienterna blir lidande. Denna byråkrati som nu verkar finnas i all offentlig verksamhet fungerar som en nedknarkad heroinist. Den skriker i högan sky efter mer heroin eftersom toleransutvecklingen gör att den kräver mer. Mer resurser, höj skatten! Fast alla ökade resurser ökar problemen och löser ingenting. 33% i kommunalskatt för alla där jag bor och ledarskribenterna på regeringssidan skriver vi måste få mer - finansministern plankar skattehöjarparadigmets fader Sträng och pressar på - höj skatten! Efter att socialdemokraterna presenterade sin sista reform 1978 har deras företagsidé bara handlat om att höja skatten för att kunna anställa fler som förväntas rösta på dem. Fast alliansregeringen ökade skatteintäkterna genom skattesänkning är den politiska administrationen fortfarande så chockade i sitt paradigm att man populistiskt tjatar om högerns skattesänkningar. Läs tydligt - man fick in mer skatt och byggde ut den offentliga sektorn, men såsom tidigare slukades det mesta av den oändligt dysfunktionell byråkrati. Ett tydligt exempel var när frivården inom kriminalvården i Sundsvall fick fördubblat anslag för att anställa dubbelt så många för att bättre kunna socialisera fängelsekunderna efter avtjänat straff. Kriminologerna skulle utreda resultatet. Den otåliga kriminalvården ville ha sådana resurser i hela landet så de orkade inte vänta på utredningsarbetet (av pr. Kühlhorn) utan genomförde det över hela landet. När utredningen kom visade det sig att den fördubblade personalstyrkan blev så tungrodd att administrera så ingen del av resursökningen kom klienterna till godo - den fördubblade styrkan presterade inte ett dyft mer, men medborgarnas kostnader för frivården fördubblades och regeringen kunde slå sig för bröstet med sina stora satsningar. Kanske behövdes höjda skatter? Förmodligen var de anställda också dubbelt så trötta när de kom hem på kvällen - det blir man i organisationer som inte fungerar.
Febr. 2018
Jag ser nu på Västmanlandsnytt. Den nuvarande BUP-chefen förklarar att de har för långa köer pga kompetensbrist. För drygt tjugo år sedan var min tidigare chef Sigge Soback chef för BUP i Västmanland och jag anlitades som konsult för att utveckla ett av deras behandlingshem. Tyvärr gjorde sedan landstinget allvarliga nedskärningar av BUPs kärnverksamhet. Sigge lämnade i protest sin chefstjänst då han vägrade att genomföra de nedskärningar som sedan visat leda till dagens situation. Kärnan i all psykiatri är vården av de psykiskt sjuka, de som har eller riskerar psykossjukdomar som schizofreni, eller psykos-nära depressionssjukdomar och mano-depression (svår bi-polär sjukdom). Tyvärr är detta sjukdomskategorier och handikappade som är mycket röstsvaga. Det finns också mer lindriga neurologiska sjukdomar och handikapp som ger psykologisk och social påverkan. Idag kommer dock ofta personer ur normalbefolkningen i fokus dvs. från normalpopulationen på 90-95% som har vardagssvårigheter, vilka i olika utvecklingsstadier kan öka. Normalsvårigheter som förstärks av stökiga skolmiljöer och sviktande familjeförhållanden. Tyvärr råder då en (amerikansk) utredningshysteri, då den ena utredningen avlöser den andra och diagnoser staplas på varandra utan rimliga resultat. Differential-diagnostik saknas nästan helt då det gäller de idag överexploaterade A-diagnoserna.
På Jannes fråga om vad differential-diagnostik är. T.ex. om det rinner ur näsan kan det vara allergi, snuva orsakad av virus eller att man varit ute i minusgrader... För det mesta då symtomen inte är så svåra kan man vänta och se. Blir det värre och lymfkörtlarna i halsen är svullna då gäller det att ta reda på vad det handlar om. Det kan vara en infektion, men i värsta fall en cancersjukdom. I så fall kan det vara viktigt att kunna ge besked om att patienten har en halsfluss orsakad av streptokocker eller stafylokocker respektive att man hittat en tumör. Då räcker det inte med någon jaså-diagnos som inte leder någonstans och i värsta fall döljer en farlig sjukdom. Idag tillhör många av de inom skolhälsa och BUP, diagnostiserade barnen kanske inte en sjukdomskategori , men får en uppsjö diagnoser. Symboliskt tänkt kanske de har känsliga slemhinnor som inte klarar den torra luften i klassrummet. Då är det meningslöst att göra omfattande hälsoutredningar och behandla dem som vore de cancersjuka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar