onsdag 16 oktober 2013

Vänsterpolitik?!

Jag känner mig ofta stolt över många av mina vänner och bekanta från sextio- och sjuttiotalets solidaritetsrörelse. Jag menar de som kritiserade den då statsbärande socialdemokratins betongpolitik i Sverige som fördes i allians med de allra starkaste företagen och bankerna (monopolkapitalet). Själva den socialdemokratiska parti-organisationen och hela den fackliga organisationen hade byråkratiserats. Inflytandet och makten flyttades från gräsrötterna i stora och breda medlemsorganisationer till representanter och ombudsmän närmast onåbara för den vanlige medlemmen. Ideologiskt uttryckte (S) ett utbrett förakt för små- och medelstora företagare, de s.k. småborgarna. I den förhärskande ideologin skulle också allt gammalt jämnas med marken, t.ex. skulle alla stadskärnor se likadana ut. Alla gamla hus rivas. I Stockholm revs Klara-kvarteren. Den första stora motståndsstriden och segern i Stockholm stod 1971 omkring almarna i Kungsträdgården, en vändpunkt. 70-tals generationen inom socialdemokratin kan beskrivas som en tredje, s.k. förgörar-generation. Branting-generationen byggde en folkrörelsebaserad, vänster-demokratisk grund, sida vid sida med den vänster-liberala rörelsen ledd av Karl Staaf och man tog över regeringsmakten fr.o.m. 20-talet. Sedan följde generationen, Per Albin Hansson som tillsammans  med Ernst Wigfors förvaltade och utvecklade bygget av demokrati och välfärd... Den i sin person, ängslige och försiktige förvaltaren och akademikern Tage Erlander tillsammans med den karismatiska Olof Palme var inga folkrörelsemänniskor. Palme med adliga anor, var löjtnant i kavalleriet och kom direkt från unghögern och blev socialdemokratisk statssekreterare hos T.E. Han drevs mest av sitt internationella engagemang och var en lysande, kantig och orädd internationell politiker, som skolpolitiker en katastrof med sina beryktade UKAS och PUKAS-angrepp vilka konfronterades av såväl socialistiska som borgerliga studenter. Statsministern Palmes största bedrift var att blunda då hans finansminister Feldt förledd av riksbankschefen över en natt avskaffade valutaregleringen på 80-talet och Sverige mitt i en stabil internationell konjunktur släppte valutaregleringen och helt på egen hand skapade den allvarligaste, svenska ekonomiska krisen någonsin med billionförluster för landet. Genom sitt genuina ointresse, eller o-kunnande beträffande  vanliga arbetare, tjänstemän och företagare lämnade E/P-generationen ett stort utrymme för despotiska småpåvar, partipampar och fackpampar. Finansministern Gunnar Sträng var lite av prototypen - saknade han argument sablade han pompöst ned opponenten, ungefär så som Göran Persson senare gjorde i lite mindre skala. All politik löstes med ökade skatter och avgifter. Det fanns ingen känsla för de enskilda arbetarna och tjänstemännens privatekonomi. Såg man att de inte kunde betala de nya höga hyrorna för miljonprogrammets bostäder så ökades skatterna så att vissa kunde få offentlig återbäring i form av t.ex. bostadsbidrag. Då måste också en speciell administration för detta byggas med ökade skatter osv. De nya bidragssystemen skiljde sig från det geniala barnbidraget, som var exakt lika för alla barn, vilket kräver minimal administration. Barnbidrag till enstaka miljardärs-barn fick en obetydlig påverkan, men i låginkomstfamiljen en enorm påverkan. Med Palme som ledare förlorade socialdemokraterna 1976 regeringsmakten för första gången på ca. femtio år. (I den bästa av världar borde Palme ha blivit statssekreterare på UD, sedan utrikesminister och därefter likt Eliasson ha fått avsluta med en karriär inom FN. Sverige var en för liten arena för honom.) Precis som dagens näthat så var det många som riktade både berättigad, men ofta personlighets-störd ilska mot Palme. Personligen tror jag att det var C.P. som dödade honom och Lisbeth Palmes iakttagelser vid mordet verkar övertygande. Däremot oklarheterna över varför C.P. befann sig i området, slumpmässigt inkl. psykologiskt uppdrag från hans vän "bombmannen", tips från frifräsare inom någon myndighet. Ingen vet säkert. När det gäller störda personer med politiska mål som lasermannen, Mangs, Breivik, Anna Linds mördare är det väldigt svårt för socialt välfungerande att förstå hur de tänker. Sådana "kniven i köttet-politiker" eller "yxan i huvudet-sällskap" har sin egen inre logik, som för andra verkar helt orimliga. Jag läste ett stycke ur ett vittnesmål beträffande en av mina gamla patienter - hennes svärfar tog spritflaskan som stod på bordet, då högg hon kniven i honom tills han dog - blev överlämnad till psykvård och sedan släppt rätt snart - familjetragedi (en rätt äcklig term)... Hade hon blivit arg på Palme skulle hon förmodligen ha gjort det. Inom ungdomspsykiatrin hade jag som föreståndare bra relation till en tonårsflicka som kände sig trygg med mig. Hon flyttade sedan till en ungdomsavdelning där hon högg en kniv i bröstet på den mycket hygglige och snälla, kvinnliga föreståndaren. Själv fick jag en kötthammare av metall slagen i bakhuvudet av en tonårspojke som jag några timmar tidigare varsamt hindrat från att skada sig själv då han höll på att slå sin hand in i en spegel, därefter försökt lugna och trösta. Det går inte att se in i huvudet på andra. De här personerna finns och jag tror Palme råkade ut för en sådan.

Högerpartiet efter Hjalmarsson sågs som enbart korkade och dammiga, mest attraktiva för delar av Östermalm och kretsarna kring kungahuset/riddarhuset och det gjorde man sitt bästa för att leva upp till.

Den andra sidan av solidaritetsrörelsen var den antikoloniala och anti-imperialistiska delen. Den tog ställning för de förtryckta folken i Östeuropa mot Sovjets förtryck och ockupationer. 40-talisterna hade upplevt att Sovjetryssland slog ned frihetssträvandena i Ungern 1956 och senare den s.k. Pragvåren 1968. Därefter demonstrerade den äkta vänstern utanför Sovjets ambassad den 21 augusti varje år. Rörelsen var antirasistisk och stödde kampen mot apartheit i Sydafrika och stödde de svartas medborgarrättsrörelse i USA. Den bekämpade också USAs orättfärdiga, stormaktspolitik och urskiljningslösa krig i Indokina. Det kunde upplevas som en kluvenhet att rörelsen så tydligt bekämpade den rådande amerikanska utrikespolitiken och samtidigt bejakade amerikansk och anglosaxisk kultur. Såg man de svenska demonstrationstågen kunde det likaväl ha vara engelska mods och rockers, eller amerikanska hippies och beatniks... USA var den första demokratiska republiken och den koloni som först lyckades frigöra sig från, den under ett par sekler dominerande stormakten/kolonialmakten, England. USA som efter en isolationistisk politik ingrep i första världskriget och i andra världskriget krossade Nazityskland och då förde ett enligt folkrätten, rättfärdigt krig. Antikrigsrörelsen var också mycket stark i USA under slutet av 60-talet och fram till krigsslutet 1975. Beträffande demokrati, fred och frihet under det senaste seklet har USA växlande spelat på båda planhalvor. Då de dessutom är en demokratisk nation med sin bakgrund har världen rätt att ställa högre krav på dem. Tyvärr verkar tendensen vara fortsatt bekymmersam med reaktionär, närmast religiöst totalitära inslag t.ex. Tea-partyrörelsen som skulle kunna utvecklas till en neo-fascistiskt parti om de inte lyckas med sin kupp inom Republikanska partiet. På 70-talet tog ungdomsrörelsen avstånd från USAs utrikespolitik och gick sedan på en rock eller jazz-klubb t.ex. Bullerbyn och lyssnade på amerikansk (ibland svensk-amerikansk) blues, rock, pop och jazz...

Den fd. VPK-ledaren C.H. Hermansson skrev en bra sammanfattning om den politiska vänstern, i en minnesskrift över framlidne Nils Bejerot:

När jag talar om vänstern menar jag inte någon sekteristisk
grupp som låser in sig med sina egna åsikter
och ser allt och alla utanför det egna huset som onda
fiender. Jag avser den historiska vänsterrörelse som har
sitt ursprung i franska revolutionens och upplysningstidens
ideer och som sedan berikats med marxismens
betraktelsesätt och den anti-imperialistiska rörelsens
solidaritetsbegrepp. Till den hör både den klassiska
liberalismen och arbetarrörelsen liksom de moderna
solidaritetsrörelserna. Vänstern i denna mening har sett
många av sina idéer segra och genomsyra det allmänna
medvetandet.

Både Bejerot och Hermansson hade varit med i SKP/VPK sedan krigstiden. Då Stalins tyranni avslöjades 1956 lämnade Bejerot partiet. Han betecknade sig inte som kommunist, utan hade en period tanken att bygga ett socialistiskt folkparti ungefär som man gjorde i Danmark och Norge, men fokuserade på sin socialmedicinska forskning och blev en av världens ledande forskare angående ungdomsnarkomanin. Väldigt många missbrukare kände igen sig och upplevde sig förstådda av Bejerot. En del tog det negativt då de kände sig avslöjade. Vid Norrmalmstorgs-dramat önskade bankrånare Olsson att få prata med Bejerot som han kände förtroende för. Bejerot analyserade senare det fenomen som uppstod i relationen mellan kidnappare och gisslan - han benämnde det Stockholmssyndromet. Ett begrepp som idag är internationellt lika känt som IKEA. För genomhygglige Bejerot som aldrig gick förbi en människa i nöd räckte det inte bara med en akademisk karriär. Parallellt med sin professur träffade han de mest utsatta i Stockholm som konsult åt polisen. Brandattentatet/-en mot Bejerot tror jag vållade hans död ett par år senare. Det knäckte hans hälsa. Precis som beträffande Palme klarade inte polisen upp det brottet. Ett personligt minne: Vi hade varit på nåt väldigt seriöst möte inne i Stockholm i början av 80-talet. På en av biograferna på Kungsgatan visades Blixt Gordon. Nisse tyckte vi kunde gå in och se den. Han hade på femtiotalet skrivit boken "Barn, serier och samhälle" och varnat för övermännisko-ideal samt rasistiska inslag i främst amerikanska tecknade serier. Bejerot var ingen dogmatiker utan det gick att som en bagatell tillsammans gå in och kolla på en äventyrsfilm och lyssna på Queens musik... Jag hade möjligheten att få samarbeta med Nisse för att stoppa ett allvarligt försök att införa en ny psykiatrisk tvångslag som skulle bryta mot deklarationen om de mänskliga rättigheterna i FN-stadgan. Nils Gärdegård och jag startade Beckombergakommittén mot LPM-lagen med stöd från samtliga fackföreningar, samtliga överläkare och hela sjukhusledningen. Jag blev ordförande för Rikskommittén mot LPM/LPV-lagen. Vi lyckades få stopp på den efter ett par år. Samarbetet med Nils Bejerot medförde också att jag under några år engagerade mig i kampen mot narkotikan. Han verkade också i och genom FIB/kf - bl.a. i rörelsen för Kunskap i skolan - det var inte Björklund som upptäckte risken med flumskolan - effekterna märktes redan kring 1980 - fp har dock enbart anammat halva perspektivet... Vi verkade också för en bred försvarsvänlig vänster. Jag hade bl.a. annat nöjet att lifta med honom till en sådant evenemang ordnat i Örebro. I bilen satt också Nils Gärdegård som var ordf. för FIB/kf, samt en kvinna som var ledare för Lottaförbundet, eller någon annan frivilligorganisation. En mycket intressant, spännande och rolig biltur - inte minst Bejerots mustiga skrönor för den lätt chockade damen. Det kan ibland vara svårt att se glimten i ögat på någon då man sitter i en bil och tittar framåt.

Hermansson stannade 1956 kvar och verkade för ett avståndstagande från den totalitära kommunismen. Han forskade också, skrev böcker och avhandlingar om den ekonomiska maktstrukturen i landet. Hermansson var en av de intelligentaste och klokaste partiledarna i modern tid. Uppgörelsen och avståndstagande från den totalitära kommunismen avbröts enligt min uppfattning av hans efterträdare Werner som hukade för öststatskommunismen. Han framstod som en hygglig karl, men inte med företrädarens resning och stod inte emot trycket från öst, förmodligen påverkat av en del personliga problem. Under Hermansson bröt sig den stalinistiska falangen av de mest Sovjettrogna med centrum i Norrbotten och kring tidningen Norrskensflamman ut och bildade ett eget parti. Den milde Hermansson kunde sätta ned sin fot. Hans kända yttrande på en partikongress: "Nån jävla ordning får det väl vara i ett part!"  Gudrun Schyman som började sin politiska bana inom Folket i Bild/kf fortsatte senare som partiledare för vänsterpartiet en viss uppgörelse med den kvarvarande kommunistiska falangen, men trots partiets framgång lyckades hon inte med det. Hennes efterträdare Lars Ohly kallade sig öppet för kommunist. Ett av de sista mötena jag var med på i FIB/kf, omkring 1990 satt jag i samma seminariegrupp som Hermansson och Sture Ring med väldigt stimulerande resonemang på hög nivå. Hermansson hade inte varit aktiv i organisationen, men vänligt sinnad. En liten kul detalj från plenarmötet var då Jan Guillou, jakt-klädd skulle upp i talarstolen och först ställde hjortgeväret i ett hörn.

Flyttar vi över Hermanssons ovanstående vida vänsterbegrepp som utgår från upplysningstiden, franska revolutionen och hela den demokratiska rörelsen, till samtidens Sverige. Då finner vi att flertalet av riksdagspartierna verkar i denna demokratiska vänstertradition.
Tyvärr har dock många politiker och partimedlemmar ett behov att definiera sig ungefär som inom lagsporterna. Nyss var en moderat kommunpolitiker i TV och spjärnade emot partiets nuvarande position - han deklarerade att moderaterna befann sig till höger om mitten, men tillade sedan att (M) är ett center-högerparti. Inom sossarna delar man upp sig i vänster resp. högerfalanger och slåss om centrala partiposter - det enda man riktigt verkar vara överens om är att landet har en höger-regering.  Liknande falanger finns inom (V) som per def. ändå ser partiet som vänster och (S) som en slags vänster-höger. Massmedia verkar älska detta slags banaliserade uppdelning som skymmer realpolitiken.

Granskar man partierna mer faktiskt så framträder en annan bild: Vänsterpartiet är i demokratiska perspektiv kluvet genom sin tidigare bundenhet till diktaturerna i Östeuropa och en kvardröjande kommunist- och revolutionsromantik, men flertalet medlemmar och företrädare verkar idag vara identifierade med ett demokratiskt vänsterperspektiv, fast utan CHs breda synsätt.
Miljöpartiet verkar också alltmer i en liberal, demokratisk vänstertradition.
Socialdemokraterna och folkpartiet är den ursprungliga svenska, demokratiska vänstern och trots sina brister befinner de sig i den demokratiska vänsterfåran.
Centerpartiet kommer ur den folkliga bonderörelsen och är idag i mångt och mycket ett slags blandparti med olika politiska falanger, med både reaktionära krafter, populistiska kring t.ex. jakt, fiske och jordbruk, respektive progressiv miljöpolitik, liberal, demokratisk företagspolitik, samt en postmodernistisk, dekonstruktivistisk s.k. Stureplanscenter.
Moderaterna har genomgått en genuin metamorfos från det reaktionära konservativa partiet för 100 år sedan, via ett demokratiskt högerparti till ett både traditionellt och modernt demokratiskt och liberalt välfärdsparti.
Kristdemokraterna (KD) värnar också välfärden, men saknar idag folkrörelseförankring trots sin start i frikyrkorörelsen. För att kunna bygga ett parti var dock Alf Svensson tvungen att lämna pingströrelsens grundare Levi Petrus. Idag är de ett mer individuellt, familjefokuserat, värdekonservativt parti. KD är inget vänsterparti. Det populistiska nyhöger-partiet,
Sverigedemokraterna(SD) har nynazistiska rötter som partiledningen om inte annat så för att bredda sitt väljarunderlag försöker fjärma sig från.

Det konsensus som finns i Sverige kring både demokrati och välfärd kan vi känna oss glada och stolta över och både Staaf och Brantings ättlingar kan slå sig för bröstet. I svenska media verkar det dock som om Sverige sedan sju år leds av högerpolitik. Synar man detta ur ett internationellt perspektiv faller påståendet. Jämfört med USA så skulle knappast ens den mest välfärdsinriktade, tredjedelen av Demokratiska partiet platsa inom den ovan beskrivna vänsterskalan. Det finns i Sverige ett stort politiskt konsensus om välfärdspolitiken och även om utrikespolitik och biståndspolitik. Precis som inom kommunalpolitiken är det dock viktigt att olika alternativ diskuteras, stöts och blöts. De brösttoner som man dock tar till i partipolitiken och demoniserar varandra verkar lite lånade från lagidrotten där man glömmer sitt gemensamma intresse för sport och främjar huligan-ligornas perspektiv på att få hata och slåss med andra hatfyllda. Tyvärr förstärks det av den politiska kommentatorskulturen i massmedia som verkar lånade från sporten och ungefär lika begåvad. Istället för att låta lyssnarna i fred få höra vad politikerna säger i debatter, utfrågningar osv. så dränks det av mer eller mindre inskränkta kommentatorer som förklarar för de obildade massorna vad politikerna egentligen menar. Åsikts- och attitydmässigt befinner sig journalistkåren långt ifrån befolkningen i allmänhet. Den är på intet sätt representativ och borde i sin yrkesfunktion vara mer återhållsamma med sina uppfattningar och åsikter. Inte undra på att media blivit så förtjusta i programserier med personer som garanterat har mindre än 70 IQ. (De mentalt retarderade är en del av befolkningen som självklart ska ha sin del av media-utrymmet. Tyvärr har jag på offentliga platser, bussar, tåg etc. hört kommentarer som känns skrämmande, då en del personer verkar se deras handikapp som lustiga varianter av Family guy, eller Simpson. Jag kan ibland också känna kluvenhet inför alla dessa sjukhusserier, både den rena fiktionen, men också när TV-bolagen finns närvarande på t.ex. barnsjukhus, som min gamla arbetsplats ALB. Magnus Ladulås införde kvinnofrid i Sverige. Hur vore det med sjukhus-frid. Fast vården behöver också granskas, men hur...

Då socialdemokratin under andra delen av 1900-talet började förstelna och föra en betongpolitik fanns det inga andra regeringsdugliga alternativ. 70-talets borgerliga regeringar som mötte en ekonomisk kris förde en desperat socialdemokratisk politik på ett ytterst inkompetent sätt. Betänk varvskrisen och de desperata borgerliga förstatligandena av varvsindustrin och mångmiljard-rullningen.

Förändringen av moderaterna och alliansen har gett Sverige demokratiska alternativ inom ett välfärdsperspektiv. Det ger också socialdemokratin chansen att förändra och utveckla sin förstelnade organisation och utveckla en modern välfärdspolitik. Granskar man det alliansregeringen utfört så har man bibehållet välfärden på samma nivå som tidigare, med samma styrka internationellt, men fortsatt också många brister. Man har samtidigt lyckats rädda det svenska samhället och ekonomin mitt i ett Europa som har tvingats till stora nedskärningar inom alla samhällssektorer. Det man visat med sina skattesänkningar är att det är bättre att få in skatter genom ökat arbete med fler i riktiga jobb, som ökar hela bruttonationalprodukten och större inkomster som beskattas via moms och andra metoder. Dvs. moderaterna kan erbjuda socialdemokraternas välfärd till en lägre kostnad. Redan på 60-talet skrev socialmedicinarna, makarna Inghe rapporter om "Den ofärdiga välfärden" och dessa brister måste alltid granskas, oavsett regering. Välfärden blir aldrig färdig. Tendensen verkar vara att man löser problem för tre personer men skapar ett nytt för en fjärde, då det går bra. Det kan bli omvänt också. Den välfärds- och arbetsmarknadspolitik som socialdemokraterna förde kunde dölja stora brister inom välfärdssystemen. S-ledningen kunde tillsammans med ett fåtal exportföretag och banker föra en ytterst centralistisk politik. Avskedade och arbetslösa kunde förtidspensioneras. Det kunde också spridas till att t.ex. anhöriga som fruar i glesbygden som hade o-stimulerande arbeten hellre stannade hemma. En stor del av, denna nästan en miljon stora grupp i arbetsför ålder som inte förvärvsarbetade, finansierades av de extremt låga lönerna för de kvinnodominerade yrkena inom skola, vård och omsorg. Det har dessutom blivit direkt olönsamt att skaffa sig akademiska utbildningar inom denna sektor. Det här har skadat hela denna sektor för flera decennier framöver och situationen förvärras alltmer, då dessa sektorer för varje år får allt svårare att konkurrera om de mest begåvade och kreativa studenterna. Om några år är det en kvartil av de minst begåvade studenterna som skall vara legitimerade lärare ute i våra skolor. De kan självklart vara individuellt väldigt lämpade och kompetenta, men som stor  viktig yrkesgrupp med hundratusentalet verksamma bli det en allvarlig försvagning.

Den metod som förenade ungdomsrörelsen, solidaritetsrörelsen under 70-talet var enhetsmetoden, eller enhetsfrontspolitiken som den kallades. Exempel på denna var Folket i Bild/kulturfront, Vietnamrörelsen m.fl. Den gick ut på att i viktiga frågor som t.ex. att stoppa en skövling av natur, känsliga stadsmiljöer, rättsröta, orättfärdiga krig osv. så finns en skyldighet att söka enhet oavsett andra politiska meningsskillnader. Ett bra exempel var RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, som under 70-80-talet hade en riksdagsman från varje riksdagsparti i sin förbundsstyrelse, vilket var mer genialt än förbundsledningen själva riktigt begrep då det ibland kunde bli lite kortsiktigt tungrott.

En bra företrädare för en modern, internationell demokratisk, fredlig enhetspolitik är Gene Sharp och hans principer för hur diktaturer kan störtas med fredliga metoder och t.o.m. så att om kampen tillåts att föras på diktatorernas starkaste sida dvs., våldet och vapenstyrkan är de demokratiska krafterna dömda att förlora. Sharps metoder användes av demokratirörelsen på Balkan under 90-talet och har använts under den arabiska våren. Den finns säkert i Syrien, men där har den i så fall vridits ur händerna av den del som tog upp en väpnad kamp, vilket utmynnat i en blodbad och ömsesidiga brott mot mänskligheten. Istället för att internt tålmodigt vrida makten ur diktaturens händer blir nu Syriens folk offer för stormaktspolitik och uppgörelser mellan regimen, Ryssland, USA, Iran och Turkiet, samt med EU och FN som åskådare.

Jag är sedan trettio år tillbaka inte anhängare till något politiskt parti. Jag uppfattar mig som en stark demokrat, i ett oändligt  demokratiperspektiv, utan utopiska mål, tydlig början eller slut. Demokrati förutsätter som Diderot påtalade, ett upplyst folk, det förutsätter också nationell frihet, valfrihet, demokratiska val och demokratiska institutioner, parlament, (riksdag). Lika avgörande är demokratiska, medborgerliga fri- och rättigheter, osv. Utifrån Hegels dialektik ser vi också den ständiga rörelsen och förändringen av allt, samhälleligt, politiskt och ekonomiskt så förändras termer och begrepp när de brukas. En tendens kan dölja en annan. En nedläggningshotad Konsumbutik i glesbygden tas över av de anställda och byborna, vilket kan gynna alla. Ett par decennier senare så har KF plötsligt skickat mig min ägarandel, min insats på en dryg tusenlapp som jag haft innestående sedan jag blev medlem för 47 år sedan. Många Konsumbutiker bedrivs nu privat. Medlemskortet är nu ett kundkort som hos alla större butikskedjor. Samhället stod oförberedd inför 60-och 70-talets narkotika-epidemi. Ideella krafter startade terapeutiska och pedagogiska kollektiv, t.ex. Hassella-rörelsen till gagn för alla. Fyrtio år senare har företag som går under den benämningen anklagats för fusk och bedrägerier. S:t Görans sjukhus kunde när de började drivas i privat regi faktiskt erbjuda en bättre, mindre byråkratiserad vård än de flesta jämförbara sjukhus till en kostnad av 90% av de som drevs av Stockholms läns landsting. S:t Göran verkar fortfarande fungera bra. Idag dominerar dock en handfull stora vårdbolag den vårdsektor som upplåtits till privat drift inom såväl sjukvård, hemtjänst och äldrevård.

Professor. Marta Szebyhelys gedigna forskningsrapport som nyligen presenterats visar att resultaten av de privata alternativen och konkurrensutsättningen inom vård och omsorg, inte har medfört några mätbara förbättringar i några avseenden. Hon har då granskat samtliga nordiska länder och gjort jämförelser. Därmed inte sagt att det inte går att ha utvecklingsfördelar med alternativa utförare inom välfärdssektorerna. Parollen "bort med vinsterna i vården" är väldigt enfaldig - då den inte är konsekvent dvs. de traditionellt manliga företagen som bygger sjukhus, är fastighetsägare, bedriver instrumentproduktion, it, transport, läkemedelsproduktion är ok men inte de som bedriver själva vården... Den nuvarande S-ledaren var som Metall-bas en av de som allra starkast bidrog till att pressa ned lönerna inom de kvinnodominerade sektorerna. Det har ökat löneklyftan mellan manligt resp. kvinnligt dominerade yrken inom LO.  Om inte han gör en lönepolitisk U-sväng blir kvinnorna (och männen i dessa yrken) de största förlorarna om (S) vinner valet 2014. Det gäller LO-kvinnorna inom Kommunal, men i än högre grad i de kvinnodominerade akademikeryrkena, vars fackföreningar idag helt domineras av socialdemokratiska betongpampar ofta i kjolar. I hela denna sektor har ledningsmässigt dominerats av ett kunskaps- och kompetensförakt. Karriärer görs främst av de som inte gillar grunduppgifterna t.ex. att undervisa i klassrummen - det är risk för att det är de som också blir utvalda för karriärtjänster, i landstingen av personer som inte gillar eller förmår ha egen patientkontakt osv. Situationen har i årtionden räddats av duktiga lärare och vårdarbetare som t.ex. trots alla administrativa galenskaper räddat sina patienter och bedrivit en vård i världsklass. Då rekryteringsunderlaget allvarligt försämrats under lång tid kommer detta inte att hålla så länge. Svensk sjukvård håller toppklass, men har fler anställda per patient än något annat land och ändå tror svenskarna att man är allmänt underbemannade och utsatta för nedskärningar inom vården. För en rimlig företagsrevision. Vad gör de anställda inom vård- och omsorg - hur prioriteras resurser och insatser?

Mitt perspektiv är att rå-kapitalismen alltid måste hållas på mattan - lämna inga blottor till sociopater och sociopatiska grupperingar. Då spelar det mindre roll om de är motorcykel-burna eller inte. I den både nationella och internationella ekonomin är den s.k. fiat-företeelsen och direktörskulten hotande och destruktiv. I Sverige ser man direktörsfasonerna inom alla samhällssektorer. I banker, industri och andra företag, men också i kommuner, landsting, SKL, kommunala aktiebolag, bostadsföretag och ideella  organisationer som Röda Korset, ställer sig direktörerna högt över ägarna, familjer-, aktie-, pensionsfonder, (ungefär som sossarnas ombudsmän gjorde redan på 70-talet). Gemensamt är att de kortsiktigt genom bonusar, feta löner och förmåner roffar åt sig allt de kommer över. De gör det dessutom i det närmaste riskfritt. För att komma till tals med dessa behövs en demokratisk enhetspolitik mellan riksdagspartierna och medborgarna, väljarna, kommun-innevånarna, aktie- och fondägarna osv. Här behöver Anders Borg och Magdalena Andersson ställa sig sida vid sida och vara uppbackade av sina partiledare. Att hurtigt ropa Heja röda laget, alternativt Heja blåa laget det kan man förvisa upp på läktarna på idrottsanläggningarna. Alternativt plocka fram FC Barcelonas färger och ropa heja Blå-röda laget...

Oavsett utgången i nästa val vore den största utmaningen att skapa en ALLIANS FÖR VÄLFÄRD, en regeringskoalition av socialdemokrater och moderater. Det skulle bli ett hästjobb för dem att finna nya hållbara lösningar för den framtida välfärden med skola, vård och omsorg samt en arbetsmarknad med riktiga jobb. Återförstatligande av skolan. Översyn av huvudmannaskapet av vården. Det enda rimliga i mitt perspektiv är att förstatliga den högspecialiserade sjukvården till regionala universitetssjukhus och i vissa fall nationella centrum. Den vanliga specialistvården, vanliga mottagningar och sjukhus borde läggas under hållbara primärkommuner så som man idag gör på utmärkta, men lite olika sätt på Gotland resp. Norrtälje. Ett väsentligt perspektiv är att välfärdens kärna aldrig får hotas av särintressen. Bo Rotsteins nyligen presenterade internationella forskning över alla faktorer för välfärden och befolkningens känsla av trygghet är att myndigheter och samhällsinstitutioner drivs av oväld, neutralitet (objektivitet), saklighet, förutsägbarhet. (min tolkning och sammanfattning). En utmaning för både starka stridshingstar, utan fruktan och sega arbetshästar som orkar baxa timmer... Frågan är om Reinfeldt och Löfvén har de kvalitéerna. Med tillräcklig styrka och kurage skulle det dessutom helt marginalisera (SD) och även (V).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar