torsdag 15 februari 2018

Nya Karolinska - storlandstingets Poltava, kalabalik i Bender och dödsmarsch
 Carolus Rex

En rimligt perspektiv i Erik Bergs reflektioner över Nya Karolinska. Superhybris som verkat som crack och metamfetamin på landstingets narcissistiska elit - det botas inte med lite Concerta Det har funnits tidigare misstag av samma slag. Precis då denna i grunden dysfunktionella organisation, storlandstinget (som nu börjas döpas om till region) infördes 1971 har liknande tänkande funnits, då parallellt med Hjalmar Mehr och sossarnas skövlande av Stockholms innerstad. Projekteringen av de då två nya storsjukhusen (Huddinge sjukhus och Enskededalens) led av liknande slags elefantsjuka. Fem i tolv tvingades man inse det och Enskededalen stoppades med en projekteringsförlust på omkring 100 miljoner. Huddinge fick många problem inledningsvis men förbättrades successivt av alla engagerade anställda. Ett annat sjukhus som drabbades av pop-ideologi och management-flum "lean-hospital", var ALB som avsåg att i bantade lokaler ersätta två barnsjukhus S:t Göran och KS. Strax före invigningen 1997 bestämde sig landstinget att också lägga ned Danderyds barnklinik och slänga in det i ALB-lokalerna. Den trångbodda tappra personalen slet som djur för att klara vården och rädda barnen. Nästa idioti (från sossarna nu och deras politruker) var att till miljardkostnader slå ihop Huddinge sjukhus med Karolinska. Välfungerande kliniker med olika slags forskning och kliniska metoder slogs sönder och samman - tvingades in i en för liten sko (som Askungens systrar) forskare och klinikchefer fick slåss om sina tjänster och osämja spreds. Barnens sjukhus i Huddinge slogs samman med ALB. De nya sektionscheferna (för t.ex. gastro) fick pendla mellan Solna och Huddinge. Likaså en del andra tjänster. Mitt i denna byråkratiska hybris projekterades Nya Karolinska. Redan byggstarten var illavarslande. Då kronprinsessan talade och den första sprängningen skulle ske klarade man inte ens av att göra det på ett säkert sätt utan sprängstenar slungades tiotals meter upp i luften inte alltför långt bakom kungligheterna... Visst hade projektgrupperna tillgång till praktiker, men man visste inte hur de skulle användas. En av sektionscheferna (motsvarande klinikchef) kallades till ett möte för att bestämma placering av stickkontakter i en lokal man inte ens bestämt om barnsjukhuset skulle använda. Vi har också exemplet om hur barnpsykiatrin slogs sönder och samman 2001 - fem kliniker blev en. Kompetensbaserade verksamheter som tagit årtionden att skapa lades ned. En s.k. divisionschef för hela BUP i Storstockholm som värvats utifrån förstod aningslöst inte vad den skulle användas till. Samma mekaniska syn på sjukvård, medicin och människor fanns bakom. Idag skriker samhället efter den barnpsykiatri som slängdes i sjön och inte kan återskapas inom det närmaste årtiondet. Istället har ofta privata företag fått spelrum att sälja diagnosutredningar till skola och kommuner. En del läkare, barnpsykiatrer fick t.o.m. yrkesförbud i länet för de passade inte längre in. Enligt en av läkarförbundets representanter hade ett 50-tal högspecialiserade barnpsykiatrer lämnat Stockholms län omkring 2010. Landstingen klarar inte att driva och planera högspecialiserad sjukvård. Moderaterna hade förstått det innan fru Rheinfeldt blev sugen på landstingskarriär och nu verkar de ha tagit över betong-sossarnas gamla roll och sitter i skiten. Sedan 1971 har SLL missbrukat de sjukvårdsanställda som fram tills nu fått allt sämre löner i de kvinnodominerade yrkena. Rekryteringen har därmed blivit katastrofal - nu har man i några år desperat strött ut löneökningar lite hipp som happ utan metod - man har dock lika lite som i skolan, eller inom polisen i grunden gjort något för att trygga försörjningen av kompetenta anställda vare sig på två eller tjugo års sikt. Det påminner om de naivt upphandlade helikopterprojekten, eller om Kommunals lyxkrog på Odengatan. Smarta företagare med framtidsforskare i spetsen slår blå dunster i ögonen på naiva politiker och politiska administratörer, som oreglerat köper det storslagna som passar en narcissistisk elit - och där finns inget barn som kan utbrista att kejsaren saknar kläder - och inga åskådare som i tid kan se den bleka kroppen... Det bidde en gigantisk och väldigt dyr tumme. Undrar vad Astrid Lindgren skulle ha skrivit om detta?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar