måndag 23 januari 2012

Brådska?!

Håkan Juholt konstaterade för drygt ett år sedan att hans parti-ordförande, Mona Sahlin, borde avgå. Mona Sahlin är en seriös och skicklig politiker, men något i hennes privata sfär spillde ständigt över i politiken. Hon framstod som slarvig och bortsett från människors politiska uppfattningar, blev det omöjligt för henne som statsministerkandidat. I de egna leden kastade Juholt den första stenen, åtminstone inom träff-avstånd. Några månader senare stod han i hennes position och trampar rakt in i hennes fotspår. För trettiofem år sedan kunde riksdagsmännen umgås med prostituerade, kopplare och gravt kriminella med en liten risk för upptäckt sedan kom Geijer/bordellaffären och de politiska ledarna började ljuga, offra journalister och  egna "opålitliga" riksdagsledamöter. Som bekant är, går svinhugg igen. Sedan dess har journalistkåren varit mer vaksam på politikernas förehavanden och omgivnings. Snart framkom att Juholts sambo dömts för att ha förskingrat en ansenlig summa pengar från sin arbetsgivare och avskedats. Får en politiker bo med en brottsling? Det beror på. Det handlar om förtroende. Juholts sekreterare hade varnat honom för att ta ut helt bostadsstöd från riksdagen, då sambon borde stå för halva hyran - men utan resultat. När det avslöjades omplacerades sekreteraren Svenska folket lär betala ett par miljarder till partistöd och girighetskulturen bland offentliga och privata direktörer verkar ha smittat av sig. Juholt plockade ut lön från riksdagen och lön som partiordförande men det räckte inte - förutom bostadsbidraget uppdagades att han en period hade två tjänstebilar och dessutom flerdubblade antalet ersättningsdagar för en utlands-representation. Juholt verkade tycka det var lika spännande, vilken uppmärksamhet han än fick. Likt en standup-komiker som gillar publikens reaktioner, oavsett om de applåderar eller buar. I kognitiv teori och behandling talas det om förstärkning av beteenden - genom både positivt och negativt bemötande. På ett närmast njutningsfullt sätt klädde han sig i säck och aska för en förlåtelse-turné i partidistrikten. förtroendet i befolkningen fortsatte att rasa. Sedan följde partiets brist på alternativ i politiken och Juholts oförmåga att hålla i budgetarbetet. Han hade nått sin inkompetensnivå, tog time out med en månads semester över jul- och nyår. Återkomsten skulle börja i hans basområde, försvarspolitiken . Juholt klampade direkt i klaveret och visade en tunn politisk förmåga. Hans styrka ligger i den tidigare yrkeskunskapen - ord och  bild  - tidningsredaktionen på en småstadstidning. Sälja in en rubrik och illustrera den. Det hade funkat att gå i Glada Hudik-teaterns spår och lansera sig som Elvis-fan, vilket många gillar. Nu ropade han likt tjuven som pekar och skriker - ta fast tjuven! - regeringen och sd... Det är kört - Elvis är död. Partiledningen tar sitt ansvar - fast dramatikern Juholt  - regisserar slutscenen på sin hemort och tvingar v.u. att stå sig i media och ljuga.
Nu börjar massmedia att hetsa partisekreteraren, Jämtin och partistyrelsen - alla vill vara först med nyheten om vem som blir ny ordförande. S har en av de mest föråldrade och förstelnade organisationsmodeller man kan tänka sig. Bara vansinnet att ha LO-ordföranden med i sin partistyrelse. LO kräver besked om hur riksdagsgruppen arbetar!?. Parallellt med att det gamla folkrörelsesamhället har försvunnit så krävs en annan form av demokratisk förankring i befolkningen för partierna.
Den oro som nu finns i s-partiet riskerar att de löser problemen med "more of the same" och fortsätter som om ingenting har hän, eller kastar sig mellan ytterligheter - tes -antites - tes - antites. Är de kloka så sätter de sig ned i båten och flyter med ett tag och begrundar sin situation. De behöver lyssna på hela befolkningen och fundera över vilken politik som landet behöver - inte lyssna så mycket på karriäristerna i partikadern, eller den lilla spillran i ungdomsförbundet - det behövs inga kamp-sånger om att färga sin fana i den unga högerns blod. Det krävs moget politiskt arbete. Mina nackhår reste sig idag när Jämtin yttrade sig i TV, först något om att de i partiet var överens och sams, sen kom det grova påståendet att det var regeringen som var fienden. Vänta nu - politiska motståndare - ok - men fiende. Talar hon om ett inbördeskrig? Vi lever i en demokrati - vi har en regering som försvarat landet i en pågående, svår, internationell, ekonomisk och politisk kris. Är det inte dags för reflektion?  Är det inte tid att börja reflektera över långsiktiga, hållbara lösningar. Var finns visionerna? Var finns proportionerna? Det finns en ledning i partiet, en styrelse, det finns en organisationsledare, partisekreteraren. Det kanske är dags för dem att mogna och leda sitt parti, utan att trampa på i Juholts fotspår med floskler och utspel likt hagelskurar. Ger man dumheten tillräckligt med rep så hänger den sig själv, vilket förmodligen sker om de bara skenar på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar