My generation... writing about my generation
Om man tänker i Eric Homburger Ericsons utvecklingpsykologiska modell, så befinner jag mig förmodligen i en generativ fas och försöker förmedla min erfarenhet och kunskap vidare. Det brukar sällan gå särskilt bra, i alla fall i förhållande till nästa generation. I stort och smått lär man av historien att man inte lär av historien. Det känns dock viktigt att vara trogen sina erfarenheter, vilket Ivar Lo Johansson konstaterade. Inom arkitekturen sägs att ingenting är så fult som trettio-åriga hus. Nåt decenium senare kommer ofta en omvärdering. Det kanske är likadant inom min yrkesverksamhet, psykiatrin (vård, skola och omsorg). Min son upptäckte när han kom ut på sitt första jobb på Soc. i Malmö att cheferna försökte genomföra gårdagens reformer, dvs sådant som var aktuellt när de gick sin utbildning ett tjugotal år tidigare - så kan det också vara - på bra eller sämre sätt... En del saker tar tid att utveckla och annat kan snabbt bli passé...
Jag har haft utmärkta läromästare i olika sammanhang, försteskötare Evert Bäckqvist på 47:an, Beckomberga och med Karin Rössel som överläkare. Kurator Gunnel Beander på S:t Göran, BUPs avd. 92 och Michael Bohman tf. klinikchef på kliniken. Nils Bejerot i socialmedicinska frågor, spec. beroendelära. Vi lyckades tillsammans med Nils Gärdegård stoppa LVM-lagen och få fram en fyrpartimotion i Riksdagen så att eländet drogs tillbaka. Min handledare och utbildningsledare i tillämpad psykoterapi Imre Scezödy, som själv var utbildad och handledd av Homburger Ericson i sin tur utbildad av Anna Freud... Känslan att få befinna mig i en rak linje med rätt kort avstånd till Sigmund Freud. Jag kan ibland ertappa mig själv med att yttra tankegångar jag har fått från min mormor och som hon hade fått från sin morfar. Det vore intressant att veta vilka tankar, frågor och förhållningssätt som ekar direkt tillbaka till dotter och far Freud.
En erfarenhet är att människan, dvs. människor i allmänhet är starka och anpassningsbara på ett bra sätt. Människan har en förmåga att göra det som är nödvändigt och klarar i allmänhet stora och svåra kriser. Ur ett folkrörelse- inklusive traditionell arbetarrörelseperspektiv så finns ett motstånd mot välmenande förmynderi och välgörenhet oavsett om det sker privat eller offentligt. Kom ihåg snickaren i Röda rummet då de fina damerna kommer på besök...
De senaste tjugo åren har t.ex. de sk. bokstavsdiagnoserna ökat lavinartat. Den amerikanska sjukvårdsindustrins DSM system är luddigt och har ofta otydliga kriterier t.ex. beträffande ADHD,som kommit att omfatta omkring fyra gånger större population av barn än WHOs internationella motsvarighet ICD. Det senare leder också till mycket bättre behandlingsresultat. När det gäller koncentrationsproblem, oro och motorisk oro så kan det bero på många faktorer och i den helhetsmodell som jag är skolad i bör samtliga beaktas. Träffar man på en tolvåring med sådana symptom skall man självklart beakta om det finns hjärnskador och neurologisk sjukdom. Är i så fall symptomen vanliga i den givna gruppen av neurologiska sjukdomar eller förvärvade hjärnskador? I så fall bör det finnas en precisering inom den diagnoskategorin och inte psykiatriseras och klistras på onödiga diagnoser...
På 60-70-talet fanns ännu ett för lågt kunnande om neurologiska sjukdomar beträffande de patienter som vårdades inom mentalvården. Det fanns dessutom i den diskurs som fördes ett alltför svagt intresse för neurologi. Det fanns dock ett stort kunnande och intresse för de psykosociala faktorerna. Det jag saknar idag är just dessa perspektiv då man träffar den oroliga, hyperaktiva pojken (eller flickan). Hur ser skolmognaden ut för att klara årskurs sex. Hur har han det i skolan? Kan barnens arbetsminne fungera i de givna klassrumsmiljöerna. Vilken slags ledning utövar läraren? Hur ser skolans ledarskap och klimat ut? Den sk. normala utvecklingen är väldigt utdragen om man betraktar en vanlig skolklass. Tittar man på individerna i årskurs fyra (10-åringar) och följer upp dem vid 15, 20 och 25 års ålder så skulle man bli rätt överraskad. De prediktioner man försökt göra i början stämmer sällan vid en uppföljning...
Nästa steg är familjen och hemmiljön. Har barnet det bra hemma? Barn utvecklas i huvudsak genom sin egen aktivitet, men behöver en bra och hygglig hemsituation. Det innebär också åldersadekvata krav, men inte överkrav. För lågt ställda förväntningar och mycket daltande hämmar också barns utveckling. Det förmodligen mest skadliga ur utvecklingspsykologisk synpunkt är dock en fientlig atmosfär och att bli sönderkritiserade... Förekommer missbruk och våld i hemmet, eller psykisk sjukdom hos nära anhöriga? Det kan peka både på utsatthet och sårbarhet. Att bryta en socialt och sociokulturellt arv är bland det svåraste som finns. Skador som redan har skett är ibland inte ens möjliga att åtgärda, men det finns ett ansvar att försöka och framför allt att erbjuda en hjälp till självhjälp. Den Hippokratisk eden förpliktar oss också att om man inte kan bota så går det att lindra (ge stöd) och att trösta.
Idag har mycket av kunskapen och förtrogenheten om detta gått förlorad inom barnpsykiatrin. Vi har unga barnpsykiatrer och även disputerade som inte har läst eller känner till banbrytande svenska avhandlingar av t.ex. Gustav Jonson (Skå-Gustav), Ingvar Nylander, Michael Bohman, Margit Bellman och Marianne Cederbladh...
Om vi lämnar denna tankenivån ett tag. För mig har det i jobbet alltid funnits en mycket konkret och praktisk nivå. Det handlar om att träffa en människa på en mottagning, avdelning, behandlingshem, eller hemmiljö. En vuxen eller barn... Försöka få en kontakt, ett samspel och möjligtvis ett uppdrag. Min kompetens bottnar i ett miljöterapeutiskt synsätt och ett helhetstänkande. Vilka är vi och vad gör vi här? Vad kan jag göra för att förbättra din eller er situation. Det kan börja med ett glas vatten, eller en kopp kaffe. Visa medkänsla, men ömka inte människor. Det kan få dem att ge upp när det faktiskt finns hopp. Det vi behöver förmedla är ett realistiskt hopp...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar