tisdag 2 april 2013

Thinking about my Generation...
Sedan jag bestämde mig för att pensionera mig på Första Maj i år, så har jag tänkt mycket över mitt 47-åriga arbetsliv. I mitt fokus är mestadels arbetet inom sjukvården, psykiatrin och barn- och ungdomspsykiatrin. Vad har jag och min generation egentligen åstadkommit? När jag är för mig själv, så tänker jag ofta i form av en inre dialog. Den kan handla om t.ex. fortsättningen på ett samtal som jag redan för med en yngre kollega, men också om vad jag skulle vilja säga på mitt avskedsfika den 24:e april. Perspektivet blir en slags normalkurva, med kvartilavvikelser, med lika stor del, en fjärdedel till vänster respektive höger. Den vänstra kvartilen har fört oss tillbaka till GÅ och stå över tre kast... Fjärdedelen till höger innebär områden där forskning och metodutveckling fört oss starkt framåt. I det stora mittfältet (halva skalan) fortsätter forskning och klinisk utveckling i sin egen  tradition. (science and treatment as usual)
Det sorgliga är att min generation i början av 80-talet lade ned barnets århundrande bl.a. genom att avskaffa barnavårdslagen och samtidigt barnavårdsnämnderna  i landets kommuner. Parallellt avvecklades det sociala perspektivet på psykisk ohälsa. Det blev en perspektiv-dominans för det bio-soma-neurologiska... Samtidigt sjönk lönerna, relativt sett, för alla kvinnodominerade, akademiska yrken inom skola, vård och omsorg. Jag tänker på hur jag och mina kurskamrater på Råckstaskolan kämpade för att göra en skillnad inom vården. Hur vi t.ex.stod på nätterna och stencilerade SMECO-nytt för att vården skulle bli bättre. Hur i slutet av 1968, jag och elva andra vårdyrkesstuderande från olika studentorganisationer inom vården startade Vårdfronten. Efter några möten var vi ett nätverk av ett par hundra engagerade, medicinare, socionomer, sjuksköterskor, mentalskötare, som nådde ut på varje avdelning på 30-talet sjukhus i Stockholm. 1969-70 var jag med och debatterade sjukvårdens och psykiatrins framtid med ca. 200 vårdfrontare närvarande på Beckomberga, ett möte arrangerat av sjukhusledningen och facket (vt -69). Under hösten 1969 i en paneldebatt på Medborgarhuset med bl.a. Södersjukhusets direktör, Margueliez - om demokrati och jämlikhet inom sjukvården. Det kulminerade ett halvår senare med den första TV-debatten om psykiatri. Den sändes med anledning av TV-filmen Vårdaren, av bl.a. Bengt Bratt, inspelad på avd. 16, Beckomberga under sommaren. Den drygt tre timmar långa debatten klipptes ned till 50 minuter, vilket gjorde att mycket av det som sändes blev rätt rumphugget och svårbegripligt. Monica Kempe som var debattledare hade jag tjugofem år senare som kurskamrat och seminariekompis på pedagogiska institutionen på Stockholms universitetet. Bland debattörerna fanns psykiatrins dåvarande grand old man, prof. Torsten Frey (son till pr. Frej Svensson), öl. Bengt Berggren, som bl.a. startade den första psykiatriska dagavdelningen (SÖS) och representant för de yngre psykiaterna var Clarence Craaford. En facklig representant för mentalskötarna i Lund åkte tåg, tur och retur till Stockholm, men yttrade inte ett ord under hela debatten. Efteråt fick vi frotteras med bl.a. författarna, regissörer och skådespelare på hotell Anglais, vilket var lite småkul. Så här i efterhand undrar jag om det var värt allt slit - ... det vet det sjutton. Någon på avd. 15 som jag då var placerad på för en 4 månaders praktiktjänstgöring blev paranoid på mig - tror det var försteskötaren vars bror var avgående fackpamp - såg till att få mig omplacerad - alla de ordinarie skötarna på 15 brukade sedan gå på fackmötena och ge mig allt sitt stöd och jag var omtyckt av klinikledningen inte minst den syndikalistiskt influerade liberalen doc. Martin Ekbladh och b.öl. Karin Rössel. Fast jag gick till en bra placering på avd. 14 i tre månader och återförenades med Dag Strömberg och fick några av mina bästa arbetskamrater någonsin.
(forts. följer)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar