lördag 11 september 2021

Den för mig dubbla katastrofen 9-11 2001

 Den dubbla katastrofen...

Den 11 september 2001 var vi en skara ledsna, besvikna, arga och övergivna anställda som höll på att packa ihop och städa efter oss på Södra BUP och Västerängsklinikens korttidsvårds- och utredningesavdelning (KTV) i Fruängen och Långbro.
Stockholms läns landsting med inkompetenta och opportunistiska byråkrater och politiker hade inlett en formidabel massaker på Länets och i förlängningen landets barn- och ungdomspsykiatri. För att klara det hade man bl.a. rekryterat överläkare och klinikchefer från andra län som inte hade en susning om hur den bio-psyko-sociala situationen såg ut i Storstockholms 27 kommuner, eller hade lojala och solidariska känslor för verksamheten där.
Man hade haft en del byråkratiska mysgrupper där önskemålet från drömmare i de 27 kommunerna samtliga ville ha de resurser som landstingets 5 BUP-kliniker hade. De trodde gräset var grönare i landstinget och BUP. En särskild korkad grupp kallad BUS lovade att ströa ut BUPs resurser på kommunerna. Vilket också skedde. Det märktes dock knappt i kommunerna, dvs. skolorna, dagis eller barnläkarmottagningar. Förutom då de senare behövde särskilt kvalificerade, högspecialiserade bedömningar och utredningar - för den resursen fanns då inte längre. Landstingets cynism var så stor att den externt rekryterade "Divisionschefen" fick till sin stora förtrytelse inte ens en inbjudan till BUS.
Så hösten 2001 skulle fyra av fem barnpsykiatriska kliniker läggas ned. Endast en blev kvar dvs. ett hopkok rester från de fyra nedlagda flyttade in i fd Sachsska barnsjukhuset. Dit var det tänkt att även vår avdelning KTV skulle. Med den mest utvecklade utredningsmodellen någonsin inom svensk barnpsykiatri. Vi skulle till Sachsska under hösten. I bakgrunden fast att 6-7 år tidigare hade vi i Södra BUPs klinikledning uppmärksammats på att barnsjukhuset på Sachsska skulle få nya moderna lokaler för somatisk sjukvård. Det gamla barnsjukhusets lokaler skulle passa Södra BUP utmärkt om de renoverades. Det vore en bättre service för befolkningen att få kliniken centralt i upptagningsområdet. I de fem ledningarna fanns det en stor samsyn på att S_t Göran och Karolinskas BUP-kliniker borde slås ihop då deras två barnsjukhus skulle slås ihop i nya lokaler på Astrid Lindgrens Barnsjukhus (ALB) 1997 och då serva västra och nordvästra Sthlms län.

Danderyds barnklinik och BUP skulle fortsätta att ha Nordöstra länet som upptagningsområde. Som så ofta i Stockholms kaotiska landstingsregion kom fem i tolv beslutet att också Danderyds barnklinik skulle in. Det fanns inte rum för dem i verkligheten, men på papperet såg det fin, fint ut. Den dysfunktionella byråkratin började då att likt Askungens styvsystrar skära hälarna av barnsjukvården Eftersom man nu tog från de rika och den övre medelklassen i Sveriges mest välbärgade område, skedde viss kompensation till befolkningen i Danderyd, Täby och Vallentuna under 2000-talet. En del barnsjukvård återuppbyggdes på Danderyds sjukhus. S.t Görans barnsjukhus hade man framsynt nog såld till Electrolux. Olika kommunalpamparna och deras ekonomer fattar ingenting av kapitalism och marknadsekonomi men de drömmer om att få vara det.

Norrtäljeborna tilläts knoppa av det ständigt nedläggningshotade Norrtälje lasarett genom att föra över det från landstings-sörjan till Norrtälje stads kommunala aktiebolag Tiohundra, som precis som Gotlands kommuns eget Visby lasarett, nu visade att det finns bättre sätt att bedriva sjukvård på. När landstingens usla struktur därmed avslöjades så tvingades Gotland att bli en egen landstingsregion och då började gotlänningarnas sjukvårdskris. Tiohundra har man hittills inte gett sig på. Inte ens landstingspamparna vill på sommaren sitta i oändliga bilköer med en gråtande huggormsbiten femåring i baksätet. I Norrtälje är det tätt mellan välbärgade sommarnöjen.

Att Sundsvalls-sossarna styckar av bit för bit av Ångermanlands sjukvård för att göda landets mest hänsynslösa pampar (mest uppmärksammat Sollefteå BB) är det inte en enda partipamp på Sveavägen som bryr sig om. Utanför Medelpad är det ingen som tål S-undsvallsmaffian, utom i Ss högkvarter i Sthlm Dessutom har de vanligen värvats i bastun på Bommersvik. Men i Jämtland, Härjedalen, Hälsingland och Ångermanland tål man dem inte. Sundsvall blockerar för sina grannar att bli hörda. Annat är det med en snorig unge i på sommarstället i Roslagen. Då går mobilerna varma till landstingsledningen från såna man bryr sig om att lyssna på. För att ingen vill att man skall spotta i maten på Riche eller pissa i ens Whiskey på Operabaren.

Tillbaka till BUP 2001. Fram till dess hade andra delar av länets barnpsykiatri funnits inom landstingets Sociala nämnd. Det var en rest sedan de överfördes från Stockholms stads socialmedicinska verksamhet och psykiska barn- och ungdomsvård (PBU) då det från början misslyckade sk storlandstinget tog över den psykiatriska vården från både staten och Stockholms stad i januari 1971. Nu var det tänkt att de 25 år senare skulle föras över till Hälso- och sjukvårdsnämnden.

Det fanns BUP-mottagningar runt om i länet och de skulle nu organisatoriskt fördelas och samordnas med de fyra BUP-klinikerna. Det fanns sedan länge ett bra samarbete. Dessutom fanns i den sociala nämnden i landstinget fyra högkvalificerade behandlingshem för ungdomar
Syd-sydöstra länet dvs. Nacka, Värmdö, Nynäshamn, Södermalm m.fl. skulle centreras till Södersjukhuset (fd Sachsska barnsjukhuset) Sydvästra BUP skulle utgå från BUP-kliniken på Huddinge sjukhus. Tyvärr var den kliniken extremt svältfödd av sin sjukhusdirektör (en fd sossepolitiker) som inte ville ge en krona av de utlovade som behövdes. Utan de skulle med mössan i hand tigga hjälp från de andra klinikerna samt av vuxenpsykiatri. Jag kände väl till situationen där då jag lett personalhandledningen på deras tonårsavdelning (M67) under några år. Det fanns en plan för hur BUP-klinikerna skulle utvecklas med behandlingshem och specialteam etc. Men redan på den tiden ville den giriga byråkratin hellre satsa på att bygga på sig själva och kompisarna på kontoret än att ha en verksamhet i vården (helst skulle de slippa både patienter och vårdpersonal. Såsom vid de mentalsjukhus de samtidigt från mitten av 1990-talet lade ned och sålde ut som fina bostadsområden för medelklassen.
Här har vi nog förklaringen till att nyaKarolinska kom att kosta tio gånger så mycket som jämförbara europeiska sjukhus.
Förmodligen ser vi här också grunden till att vi i Sverige har tio gånger så många döda i Corona-pandemin som våra nordiska grannar. Våra töddemöddingar till myndigheter har blivit vana att bara behöva prata och hålla presskonferenser inte att bedriva verksamhet för folket. (arbetsförmedlingen, a-kassan, försäkringskassan, migrationsverket, arbetsmiljöverket, kriminalvården, polisen) Kräver opinionen resultat slänger man in några spacade utredningar som sedan slängs i byrålådan. Dagen före valet minns man frågorna igen och kastar i hundra miljarder som samma töddemöddingar skall förvalta och ströa ut så att opinionen tystnar...
Fast sommare 2001 då en av klinikens avdelningar skall läggas ned och den andra vara en kärnverksamhet på den nya rest-kliniken. Då tappar plötsligt en klantig ekonom i juni bort sex miljoner. Vid årsskiftet hittade man pengarna igen så man kan undra. I desperation slog den tillförordnade klinikchefen till med sin smälla - hen skrek - lägg ned , lägg ned- och trodde det inte skulle märkas för det var ju dax för sommar och semestertider. Dennes brist på ledarskap hade redan tidigare uppmärksammats av missbrukarvården i Stockholm som gett hen sparken (dvs. inte förlängt sitt förordnande).
Nu litade lallarna på den stora kårandan bland läkarna. Inom medicinen brukar man inte bråka offentlig - konkurrens har man finare metoder för. TV uppmärksammade dock och pressen skrev en del. Vi som var ute och protesterade var sedan körda. Våra löner och karriärer var blockerade i hela länet for ever. Min tidigare klinikchef som under mellanåren hade varit chef inom barnpsykiatrin i Västmanland och senare Göteborg, fick då hen åter sökte en rimlig chefstjänst i Stockholms län höra av divisionschefen, sig vara persona non grata. Turligt nog dubbel-kompetent och kunde de sista tjugo åren till pension verka inom länets vuxenpsykiatri. Själv skulle jag som kurator omplaceras och mötte en slags skräckblandad respekt från vissa delar av landstingsledningen. De kände bl.a. till att jag 20 år tidigare torpederat delar av Socialberedningen och fått Riksdagen att återkalla allvarliga försämringar i den psykiatriska tvångslagen, eftersom förslagen bröt mot FN-stadgan och reglerna för psykiatrisk vård. En del av dem kände mig sedan den tid på 1980-talet, då jag var utredare och genomförare, direkt underställd blockchefen på Beckomberga, som hade ansvar för nästan hälften av länets vuxenpsykiatri.

Jag kunde inte tänka mig att bli en del av den rest av sluten barnpsykiatri som knappast kunde hålla sig över nivå för kvacksalveri med de uselt små resurserna. Så jag önskade mig till något av BUPs fyra konsult-team på barnsjukhusen som skulle hjälpa psykiskt svårt drabbade barn och unga, som av olika anledningar behövde kropps-sjukvård. Det blev teamet på Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Det blev tolv år där. Efter halva den tiden började de administrativa klåparna också ge sig på den verksamheten också. Man slog ihop och delade upp på nytt. Gav enhetschefer omöjliga uppdrag, samt skära ned. Det finns det alltid en minoritet av läkare och andra yrkesverksamma som är beredda att låna sig till vad som helst för att slicka makten i röven och ta sig uppåt.
Ungdomskliniken på Långbro, Västerängskliniken hade tagit 35 år att utveckla från de legendariska pionjärerna i svensk ungdomspsykiatri fram till den 11 september 2001. Efter det har Sverige inte haft en barnpsykiatri värd namnet, bara lite öar av kompetens här och där.

I debatten får bara normalbefolkningen uppmärksamhet - rastlösa barn i skolan, under-stimulerade
begåvade flickor osv. BUS mm lovade skolorna stålar om man stämplade bokstäver i pannan på ungarna. Fast resurser fick man inte utan bara vidare utredning osv. Ungefär som då regeringen vill dölja obekväma frågor från riksdagen eller folkopinionen.

Istället för att utreda, behandla/rehabilitera blev det utreda för att utreda vidare. Privata utredningföretag anlitades som för dyra pengar levererade diagnoser. Alla tester gav resultatet ADHD, Asberger och dyslexi. Högljudda, högstatus-föräldrar får resurser till sina ungar - andra inte. De normala identitetssökande barnen fick nu nya självbilder - stort A betydde inte längre ett högt skolbetyg utan till 80-90% påhittade psykiska handikapp och gula blinkande ljus (pest,pest,pest) för avnämarna dvs. blivande arbetsgivare att undvika att anställa... Psykiatern Anders Hansen skiver bra om dilemmat. På ett pedagogiskt och hyggligt sätt visar han hur vissa ofta genetiskt ärvda personlighetsdrag som fungerar i andra samhällen nu plötsligt r svårförenliga med dagens samhällen. Hans bedömning är att ca. 90% av de unga diagnosticerade inte uppfyller kriterierna för en sjukdomsdiagnos av den arten, utan tillhör den friska normalbefolkningen. Min bedömning under de senaste åren före min pension var att det handlade om kanske en ännu högre andel, då t.ex. mer omfattande, s.k. förvärvade hjärnskador under barnaåren inte bör räknas in. Det bör finnas differentialdiagnostik för dem. För att få diagnosen ADHD eller ADD så bör man minst kräva att de diagnosticerade har genen DRD4-7R, samt att de under en längre tid visat stora bekymmer med dopaminsystemet och har svåra sociala handikapp som följd. I Europa har ca. 15% av befolkningen den genen, i USA 20%, i Latinamerika en majoritet av befolkningen, i Kina 5% och Japan 0%.
Så där sitter vi i dagrummet på KTV med TVn på och har precis fått höra att ett flygplan kört rakt in i en skyskrapa i New York. Alla i rummet förvirrade. Vad händer i New York? Då flyger ytterligare ett plan in i den andra skyskrapan på World Trade Centre. Rykten säger att fler plan är på väg till Pentagon osv. Terrorn har drabbat USA hårt. Annars brukar ju USA bomba - ibland på de godas sida - fast oftare som en ond, orättfärdig handling... USA är kanske världens äldsta demokrati, men dess demokrati sträcker sig inte utanför dess gränser. Internationellt är de ofta ytterst dualistiska, med en hård utrikespolitik och handelspolitik. Nu attackeras de mitt i New York.
Vi sitter där i vår egen förödelse då ett självdestruktivt landsting bombat ut fyra av sina fem medicinska kliniker för de barnspykiatriskt svårast sjuka barnen 0-18 år i länet. Det som hängivna folkhemspolitiker och hälsovårdspionjärer byggt upp för mödosamt förvärvade skattepengar under sjuttio år. Det slängs på sopberget under några få månader 2001 och finns sedan inte mer... En särskilt korkad politiker (den gången på vänsterkanten) hävdar senare beskäftigt att - barn skall inte vara på sjukhus.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar