onsdag 19 januari 2022

Min musiks yin och yang

Min musiks yin-yang är rak och rå Blues (dvs. tonal folkmusik)  som jag vill spela - visavi Bartok, R. Strauss, Stravinsky, Schönberg samt John Coltrane och hans 12-tons-skala samt deras efterföljare. De senare som jag mest vill lyssna på eller kanske jamma loss för mig själv på landet där slingor och licks uppstår - rena toner blandas med kul toner...

Då jag lirar blues på munspelet vill jag ha det enkelt, rakt och rått. Gärna inpluggat, men jag är ingen gear-gubbe eller pryl-snubbe, max. 1-2 pedaler sedan in i förstärkaren. Förr körde jag bara (till 90%) crossharp i E eller G-dur. Blues-skala och crossharp spetsar ju dur-tonarterna med lite mollkänsla. Slidespelet på blues-gitarr har två rötter: 1/ de blinda musiker som försörjade sig som gatumusikanter eller på enkla hak kom på att använda baksidan av en bordskniv eller en kapad flaskhals för att glida fram till rätt ton och ackord på gitaren. 2/ Gitarister både akustiska och el, försökte att spela duett med munspelare, eller härma ett blues-harp sätt att kunna glida över tonerna och böja dem.
Jag tror inte att PentaHarp får samma blueskänsla som crossharp, De pentatoniskt stämda munspelen för moll-spel t.ex. A-minor fokuserar på solospel och lite licks, inte på triader, ackord och komp (rytm) vilket kan gå fast inte lika lätt.
Jag gillar all bra musik och det finns skickliga musikanter i all slags musik. Jag gillar att dansa och då funkar tonal blues- rock och pop bra. Folkmusikbaserad dans som schottis, polka osv. har jag bara lite begränsad erfarenhet av. Dansbanden är för stora raggningslokaler, låtarna oftast själsdödande, torra om det inte är riktigt skickliga musiker som klarar bra rock och pop- cover osv.
Ofta både börjar och slutar de styckena på samma grundton (rootnote) eller ackord som de är stämda i t.ex. i C-dur börjar och slutar man på C så att lyssnaren/dansaren efter en låt på 3-4 minuter känner harmonin över att ha kommit hem 🙂
Tar man det försiktigt ett steg mot kontrapunkt i en kanon, som Broder Jakob så slutar den första stämman före den eller de andra. Inte lika enkelt att dansant veta vilken melodi/stämma att följa om den spelades som kanon av ett rockband. Redan från Palestrina kommer kontrapunkten in sedan får den en första topp med J.S. Bach och hans fugor
Jag gillar bra opera och balett - där verken placeras i den tidsinramning där de skapades.
Jag skiljer en hel del på den musik som jag vill spela och dansa till för att ha kul och den musik som är utvecklande att lyssna på, kanske jamma till eller fritt spela och leka med. Den senare är ofta atonal även om egentligen ingen musik kan vara utan ton 🙂 om man inte skall gå till John Cage mest kända verk. 4'33"
Två tolvtons-skalor inspirerar mig dels ansatsen i Schönbergs samt John Coltranes. Det här har följt mig sedan tioårsåldern. Hemma fanns det då jag var 10 - 17 år både klassisk musik och jazz. Det fanns mycket som jag gillade Grieg, eller Nielsen, Tjajkovsky, Mozart, Bethoven, men framför allt Prokofjevs Peter och vargen som riktade sig till barn, men som öppnade upp att lyssna på mer av Prokofjev och sedan Stravinsky.
Den jag tyckte var mest spännande, Bela Bartok. Hans musikalitet har den komplexitet som jag gillar. Bartoks patos för den folkliga musiken. Hans expeditioner och jakt efter spännande folkmusik i Ungern, Balkan, Turkiet, Algeriet och Spanien. IUngern upptäckte han att olika slags folkmusik, t.ex. den romska ofta byggde på pentatoniska (5-ton) skalor. Här blandas även in asiatiska penta-skalor. Bartok älskade asymmetriska rytmer i bulgarisk dans. Den här folkmusiken kan man på en nivå se som enkel, men sammantaget blir det komplext. Går man sedan till hans samtida kollegor och inspiratörer, så hamnar vi hos mina absoluta favoriter från 1900-talet Stravinsky, Schönberg och Richard Strauss. Det här visste jag förmodligen inget om som 15-åring. Däremot hörde jag väl både hans folkton, harmoni och disharmoni 🙂
Den andra hemmaskolning jag bedrev var jazzen. I den musik som fanns hemma var det bluesens del av jazzen som jag fastade för. Sarah Vaughan som bl.a. var i Sverige 1964, självklart Billie Holiday och Ella Fitzgerald, som jag inte såg förrän på Skeppsholmsfestivalen. för typ 30 år sedan.
Jazzmusikerna var främst Louis Armstrong och Sydney Bechet. Ska jag vara uppriktigt mest den senare som spelade klarinett och sopransax. Kompisen Jannes pappa hade en platta (EP?) med den vilda klarinettisten Tony Scott "Swinging in Sweden" som var mer komprimerad bebop. (de flesta klarinettister ogillade jag då det de spelade på platta eller i TV var för inställsamt (Putte Wickman och Benny Goodman gick inte hem hos mig) inte ens om de spelade med Dompan. Sedan kom den nya rock- och popvågen och svepte in. Bob Dylan var helt unik och spelade i en egen liga. Brittpopen med världens bästa band Beatles som inte hade rötter till Deltabluesen eller Chicago utan mer Little Richard (min första och största rockidol som jag så småningom också såg på Skeppsholmsfestivalen), och Chuck Berry.
Stones startade med bluesmusikern Brian Jones och jazztrummisen Charlie Watts som tongivande. De förankrade bandet i bluesen. Brian kunde spela allt. Han körde slide på gitarren, spelade munspel på första LPn, sedan sitar (som George Harrison) men han brände samtidigt sitt ljus från alla håll och gick sönder. Brian hade dock skolat in gänget i bluesen, Mick Jagger klev alltmer fram och Keith Richard också. Stones har sedan alltid haft minst ett ben i blues och countryblues. Fast mitt fokus skiftade från 1965 över till Pretty Things, Yardbirds, John Mayalls Bluesbreakers och de musiker och band som kom därifrån Cream, Peter Greens Fleetwood Mac, New Yardbirds som efter ett femtontal gig i Danmark och Sverige i september 1968 blev Led Zeppelin. 1967 kom en musikalisk geni från USA Jimi Hendrix och plötsligt var det som en mutation av Bartok, Miles Davies, Peter Green och Clapton svepte in. I Sverige hade vi samtidigt sett en annan sammanslagning av jazz, blues och rock i orgeloch trummor-duon Hansson& Karlsson. Där fanns också gränsöverskridandet mellan det tonala och post-tonala (atonala) en enkel melodi kunde de improvisera runt i en halvtimma, ackord eller skalor kunde köras i vilken ordning som helst. Bosse var en bra gitarrist som bara växlade över till hammond och då det inte fanns andra musiker ivägen kunde han göra vad han ville med skalor och tonarter hela tiden intuitivt uppbackad av Janne. Det fanns ju också band som var kreativa "cirkusartister" som The Fugs, samt senare danska Röde Mor. Fast på en spelning i Stockholm våren 1968 hörde jag The Nice lett av Keith Emerson på orgel .Det blev som ett slags yin-yang-komplettering av H&K. Keith gav sig på stora klassiska verk och gjorde det till kreativ rock. The Nice största framgång var deras intensiva version av Bernsteins America från West Side Story. Efter kort tid slog Keith Emerson sig ihop med gitarristen från det progressiva math-rockbandet King Crimson, Greg Lake och den fantastiska trummisen Carl Palmer till supertrion Emerson, Lake & Palmer. De fortsatte att bryta upp och utveckla det vi nu kan kalla post-tonal tendens i rocken, math-rock där man inte följer bluestolvor mer än ibland. Vi har nu i 2gthr.co representanter för många utvecklingslinjer från nämnda artister senaste stjänskottet är Daniele Gottardo och i helgen tillkommer math-rockaren Yvette Young.
Musik som jag inte brinner för blir jag lätt uttråkad av. När jag var barn gillade jag att se och lyssna på Toots Thielemann då han var i Sverige. Han var väldigt cool uppträdde ofta med författaren Pär Rådström på gitarr. Nu när jag lyssnar på en platta av Toots så är jag med under en låt under den andra kroknar jag. Bortsett från en del gamla artister känns Rocka-billy som roliga timmen i skolan med en kul hatt på basisten. Lite mera punkigt som psychobilly eller den nutida amerikanska bluesens psychoblues känns kul. Soulen är det lite snarlikt med - en viktig musikform i USA och medborgarrättsrörelsen ungefär som hiphop. Kul att dansa till då det begav sig. Kan vara kul att spela någon låt, fast precis som med funken blir banden lätt uppstyrda - saxarna står där tills de skall fyra av några toner. När Peter Green återvände för att rädda Fleetwood Mac under USA-turnén 1971 då Jeremy Spencer plötsligt impulsivt lämnat gruppen. Greens krav var då att man skulle lämna hel låtlistan och jamma sig igenom konserterna t.ex. ett par timmar kring låten Night Watch...
Det händer nu väldigt mycket spännande musikaliskt i USA. Brilliante musikern Luther Dickinson har jag följt i åtminstone 15 år. Han och brodern Cody går i pappa Jims fotspår. De står dessutom på axlarna av den äldre generationen Mississippi Hill Country Blues som de växte upp med. Familjen Burnside, Otha Turner, Jr Kimbrough. Luther har länkat det vidare till en rad andra musiker som i 2gthr.co bl.a. J.D.Simo, Danielle Nicole, Angela Petrilli och varit mentor för många och medspelare. Birds of Chicago med JT Nero och Allison Russel, Samantha Fish, Ami Helm. Luther som kan spela enkel 1-3 ackordsblues på en CBG lyfter sedan som den ekvillibrist sitt gitarrspel till vilka höjder han vill. Ständig medmusikant med de bästa Black Crowes, Allman Brothers, Anders Osborne, Derrick Truck & Susanne Tedeskie. Igår 18/1 -22 fyllde han 49 år. Jag har i tio år hållit Luther som världens bästa gitarrist och han har många skickliga i sin generation omkring sig och en hel del i min också som Greg Martin, Jorma Kaukonen, Jeff Beck... Fast nu kommer 20- och 30-åringarna. Till min glädje finns då också nya linjer till 12-tonsskalor (dvs alla halvnoter räknas in) och post-tonalt utvecklat gitarrspel...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar