Idag kan vi konstatera att det första världskriget hade inte behövt ske. Ett storfurste-mord och sedan en rad irrationella beslut. Mycket av krigsutbrottet och eskaleringen berodde på enskilda händelser och reaktioner på dessa. Miljoner slaktades. Fredsförhandlingarna i Versailles ritade om främst Europas karta. Det angloamerikanska maktcentrumet flyttade från London till Washington. Kolonialismen övergick från kolonialism till imperialism. Det övergick till det stora krigets nya faser och med en allt starkare krigsindustri och produktionsapparat bakom.
Första världskrigets start fick också stora konsekvenser beträffande några grundantaganden från upplysnings- och demokratirörelsen.
Det demokratiska och progressiva perspektivet från upplysningstiden och fram till 1914 var att den demokratiska samhällsutvecklingen var oundviklig och att förnuftet styr och kommer att styra världen.
De tankarna ledde både den socialdemokratiska och socialliberala rörelsen. I Norden t.ex. folkrörelsen för religionsfrihet, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, fredsrörelsen och arbetarrörelsen. Sverige hade varit förskonad ett feodalt samhälle och den stora bondeklassen varav hävd en representerad självständig politisk kraft. De slavsamhällen som fanns i Europa och större delen av Asien var inte rasistisk, utan slavarna kom från den egna befolkningen eller besegrade grannar. Under 1800-talet uppstod rasismen som en hydra med många huvuden och ansikten.
Fram till 1914 var pacifismen ett rimligt projekt utifrån de teorier och erfarenheter som då fanns. Den hade internationellt ett starkt inflytande. Tankarna om att lösa internationella konflikter genom skiljedomar skulle vara möjligt. I Norden fick den tanken ännu starkare bekräftelse genom att unionen mellan Norge och Sverige löstes fredligt och den dominerande makten i Stockholm accepterade att västra unions-delen, Norge gick sin egen väg 1905. Det fanns inledningsvis ett vapenskrammel som dock dämpades av de demokratiska krafterna.
Fram till 1914 var den socialdemokratiska (socialistiska) rörelsen demokratisk och inriktad på parlamentarism. Många av de unga och växande demokratierna var fortfarande monarkier beträffande statsskick. England var den dominerande kolonimakten och Ryssland en i århundraden expanderande, fortfarande feodal, reaktionär krigsmakt. Svagheter hos regenter och krigsförlusten mot Japan 1905 pressade fram en viss parlamentarism. De anarkistiska inslagen med bombattentat ökade härskarnas våldsapparat. Socialdemokraterna precis som liberala demokrater tog bl.a. därav helt avstånd från enskild terror.
Den ryske socialdemokraten Lenin proklamerade efter att de tyska vännerna röstat för krigskrediter att han nu inte längre var socialdemokrat. Han kom nu att kalla sig kommunist och lämnade den demokratiska vägen - den nya vägen blev att eliten, avantgardet skulle ta makten. Kampen blev inte att förbättra arbetarna, proletariatets villkor utan klasskamp för att krossa de andra klassernas inflytande. Den nya klasskampsinriktningen ledde till att hans arvtagare Stalin kunde mörda tiotalsmiljoner av den egna befolkningen. Kommunismen är våldsam och samhällsomstörtande, revolutionär.
Efter kriget drog den italienske socialisten (socialrevolutionären) och tidigare pacifisten Mussolini en nu aggressiv politisk slutsats som påminde om Lenins,men istället för klasskamp skulle avantgardet regera med hjälp av korporation där arbetare och företagare skulle flätas ihop. Han kallade sin rörelse fascism och såg den som en utveckling. Den var totalitär men inte ideologiskt, rasistisk.
I det sargade Tyskland, det nästan slaktade Ungern och Österrike satte de segrande 1918 ned sin klack. Det gynnade en stark revanschism. Den misslyckade konstnären, krigsskadade och rasistiska Hitler klev då fram och tog 1800-talets då progressiva och positivt laddade nationalismen med det bland arbetarna lika positiva socialismen till nationalsocialismen. Bakom denna fasad dolde sig en aggressiv militarism, revanschism och rasism, främst i antisemitisk form.
Under 20 och 30-talet tog fascismen makten i hela Sydeuropa. Nazismen tog makten i Tyskland och stora delar av Centraleuropa.
Fascismen var ambivalent till Hitlerismen. Francos Spanien höll sig neutral under kriget. Mussolini som inledningsvis var negativ till Hitler vacklade omkring. En detalj var att han var positiv till den svenska socialdemokratin och Per Albins folkhemsbygge. Då Sverige efter sin förödande nedrustning, från 1927 i slutet av 30-talet, inför nästa krig var tvungna att rusta, så kom Mussolini till hjälp. Italien som ett framstående industriland sålde fyra nya jagare, samt flygplan och krigsmaterial till Sverige
Under 20 och 30-talet räddade de svenska socialdemokraterna, den demokratiska socialistiska rörelsen genom att omdefiniera den. Politiska tänkare som Wigfors (finansminister från 20-talet till 1947) hämtade näring från andra socialistiska tänkare än Marx, betoningen kom att ligga på folkrörelse, folkhem, trygghet, välfärd, rättvisa och rättfärdighet.
Fram till 1914 hade folkrörelserna inklusive arbetarrörelsen och de demokratiska partierna en kritisk syn på staten och en tydlig distinktion mellan begreppen samhälle respektive stat. De nämnda rörelserna var också
Fram till 1914 hade folkrörelserna inklusive arbetarrörelsen och de demokratiska partierna en kritisk syn på staten och en tydlig distinktion mellan begreppen samhälle respektive stat. De nämnda rörelserna var också
tydliga gräsrotsdrivna. De var också skattekritiska. I kampsångerna skanderades t.ex. att arbetarna under skatter dignar ned. Efter första världskriget började detta att förändras.
Fortsättning och redigering fäljer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar