Den diagnostiska kulturen var det som präglade en stor del av den sjukvård, särskilt då psykiatriska vård jag mötte som ung mentalskötare i mitten av 60-talet. Då en fri medborgare, en individ med medborgerliga fri-och rättigheter mötte sjukvården pga ett hälsoproblem uppstod en asymmetrisk relation med en överordnad person med tolkningsföreträde, läkaren (sjukvårdspersonalen) och en underordnad, patienten (och anhöriga). För sjukvården förklarade det å ena sidan uppgiften t.ex. att operera bort en inflammerad blindtarm, å andra sidan medförde den att personen med en inflammerad blindtarm ofta reducerades till - blindtarmen på 2:2 (tvåan-två).
Idag såg jag på Axess -TV en föreläsning av en gammal bekant, psykiatern och psykoanalytikern Clarence Craaford. Vi träffades första gången våren 1969 då han hade en kurs i intervjuteknik med en grupp medicine kandidater hemma hos Bo Werner på Dalagatan. Min arbetsgrupp i den progressiva s.k. Vårdfronten skulle ha möte hos Bosse samma kväll. Jag hade tagit miste på tid och kom en dryg timme för tidigt och fick vara med på Clarence kurs. Vi sågs sedan under hösten vid TV-inspelningen av en debatt om psykiatrin i samband med att Bengt Bratts pjäs Vårdaren sändes. Vid debatten deltog också en företrädare för den gamla psykiatrin, som inte var svart-vit negativ, utan var kliniskt negativ i många avseenden och vetenskapligt outvecklad. Det kan inte belastas den som antogs företräda det äldre perspektivet, professor emeritus Torsten Freij, som till en annan mytomspunnen professor i psykiatri, Freij Svensson. De nya perspektiven företräddes på olika sätt av psykiatern Bengt Berggren som hade startat landets första dagavdelning inom psykiatrin på Södersjukhuset tillsammans med bl.a. Imre Szecödy. Clarence var med som ung psykiater och systemkritiker. Mitt deltagande var pga att TV ville ha en företrädare för den unga avdelningspersonalen, dvs ha någon från samma generation som huvudpersonen i pjäsen, vårdaren. TV hade inte så stor rutin på debatter då utan ca. tre timmars inspelning utmynnade i 50 minuters sändning, så i den starkt klippta versionen var det svårt att följa en tråd eller hitta en dialog. Den satte dock tillsammans med pjäsen en del avtryck. Det hände att folk, ofta unga universitetstjejer hejdade mig på stan och undrade om det var jag som satte de gamla stofilerna på plats.
I mitt perspektiv kan en diagnos användas på ett beskedligt sätt eller ett beskäftigt, ungefär såsom man kan resonera om skyddsåtgärder på äldreboenden - för vems skull. Parallellt med konstruktionen av diskriminerande politiska teorier som rasismen vilket avsåg att beröva en kategori människor deras mänsklighet, t.ex. antisemitismen uppstod också andra snarlika teorier med över- respektive under-människoperspektiv. En sådan var synen på människor med psykisk sårbarhet. För att ge en tydlig beskrivning så kan en diagnos användas för att förstå ett svårt tillstånd hos en människa i nöd, att verklighetsuppfattningen påverkats med och av ökad oro, ångest, tillbakadragenhet, sömnlöshet och att mardrömmar i sömn och vakentillstånd börjar att blandas. Det kunde förenklas till psykos. Är tillståndet långvarigt kunde det betecknas som schizofreni, eller tidigare dementia precox. Indelningen i över och undermänniska kombinerat med en diagnostisk kultur rättfärdigar ett förtryck eller underordnande av den diagnostiserade. En sådan indelning kan man se i den psykiatriska vården fram till 1980-talet. En vårdplats för en relativt mindre drabbad patient för ängslig och nedstämd medel-och överklass på en psykiatrisk klinik kostade 2-3 gånger mer en för en psykiskt sjuk på ett mentalsjukhus (1982 i Stockholm var proportionerna 2½ gånger). I allmänheten odlades och frodades fördomarna. Den där sinnessjuka jäveln. Lås in han på Beckomberga, osv. Det spreds fördomar om att människor med diagnoser som schizofreni skulle vara mer våldsbenägna än andra. Bland de grova våldsbrottslingarna skilde sig sig inte de öppet psykotiska särskilt mycket från normalbefolkningen, däremot önskade rättsväsendet befria sig från kostnader och ansvar, samt började anamma ideologin att brott skulle vårdas bort, så utan medicinskt psykiatriska skäl överfördes under 70-talet ca 70% av alla mördare till psykiatrin istället för till fängelser. Bexelius-utredningen och dess psykiatriskt sakkunnige Rolf Lindelius satte delvis stopp för detta.
Liknande diskriminering fanns också för andra sjuka och sjukdomar, handikappade m.fl.
Under 60-och 70 talet fördes ett intensivt arbete för få bort denna form av diskriminering från sjukvården. Främst uttrycks det i skillnaden mellan den gamla sjukvårdslagen och den Hälso-och sjukvårdslag som kom på 80-talet och där patienten får ett ökat ansvar och ökad rätt i relation till läkare och sjukvård. Beskrivning av att två jämställda expertområden möts patienten som kommer med kännedom om sig och sitt liv möter den medicinska experten. Ett liknande förhållningssätt uppstod också inom den kognitiva psykoterapin i den form som Beck och Perris stod för. Psykoanalysen hade inte lyckats handskas med asymmetrin i den terapeutiska relationen. I behaviorism och beteendeterapi finns också kvar den manipulativa bristen på jämställd balans. Mycket förändrades snabbt. Särskilt på 80 och 90-talet mötte jag kommentarer från personer som kom från mer auktoritära samhällen, t.ex. patienter som häpnade inför att man fick säga du till doktorn, men också läkare som hade svårt att acceptera jämställdheten inom vården. I det svenska politiskt, ekonomiska området möttes det tyvärr av successivt sänkta löner får de akademiska vårdyrkena, sjuksköterskor, kuratorer, arbetsterapeuter, psykologer...
Den diagnostiska kulturen verkade mattas av. Sedan kom en helt ny våg inriktad på en bredare allmänhet. De amerikanska delstaterna saknade ett gemensamt diagnossystem för t.ex.psykiatrin och det s.k. DSM skapades och det amerikanska hälso- och sjukvårdsindustriella komplexet såg plötsligt en starkt växande marknad och modellen exporterades. Systemet byggde på att bedöma och kartlägga på längden och bredden. Nya tester lanserades där många frågor kan vara försåtliga och riskera att plantera in tankar om förväntat resultat, dvs. fungera som självuppfyllande profetior. Svaren jämförs med en manual och vips finns det en diagnos, ev. behöver inte individen själv svara utan en anhörig, en förälder fyller i formulären. Lagstiftningen förändrades för finansiering av vårdinsatser vid olika slags handikapp. Plötsligt befann vi oss i ett nytt kustodiellt samhälle och en ny diagnostisk kultur 2.0.
Bokstavsdiagnosernas tidevarv - en början i Sverige var MBD minimal-brain-disorder, dvs. en minimal hjärnskada - fast det var ytterst ovanligt att någon biologisk hjärnskada. Den diagnosen ersatte en Göteborgsdocent med DAMP - som i sin tur ersattes av det amerikanska ADHD dvs. en koncentrationsstörning som uttrycktes med överdrivet stor motorisk aktivitet. I damp skulle personen ha svårt med motoriken, enkelt uttryck lite klumpig. Det behövdes inte i ADHD som för säkerhets skull kompletterades med motpolen ADD för den som hade svårt att fokusera och var passiv och inte hyperaktiv. Sedan radades andra diagnoser upp autism som för de högre fungerande bl.a. kunde särskiljas från andra tillstånd genom en oförmåga till inkännande och medkänsla. (Jämfört med en sociopat/ psykopat som kan ha en negativ inkännande-förmåga, men sakna eller stänga av sin medkänsla) Sedan lanseras en luddig ersättning av diagnosen högre stående autism genom Aspergers syndrom på ett gränslöst sätt. Plötsligt finns nya termer i yrkesjargongen som Aspergerliknande symptom. Påståenden och tillmälen som att det är nog ett bokstavsbarn. Socialt missanpassade vuxna började söka efter diagnoser som skulle förklara varför samhället och inte de själva skulle stå för deras försörjning. Redan i psykoanalysens tidiga år uppstod erfarenheten att freudianska patienter drämde freudianska drömmar och att jungianska drömde jungianska drömmar. Dvs. de hjälpsökande anpassar sig till den hjälp som erbjuds - den verkligt hungrige äter vanligen det som bjuds. Beräkningar har gjorts att med de senaste 15-20 årens bokstavsdiagnoser så skulle mellan en tredjedel och halva den vuxna befolkningen kunna få en så kallad neuropsykiatrisk bokstavsdiagnos - (alla förbrytare , alla konstnärer, alla artister, minst halva KTH) I var och varannan talarstol, konferens och scen braverar man om sin chica diagnos - den kan förklara eller bortförklara det mesta. Inom sjukvården kommer också märkliga reaktioner. Neurologerna skickar sina patienter med förvärvade hjärnskador efter trafikolyckor, stroke osv. till psykiatrin för att de dessutom skall få bokstavsdiagnoser. På liknande sätt sker med patienter med neurologiska systemsjukdomar. Dessa skador och sjukdomar har ofta kända mönster som är vanliga. De behöver inga extra diagnoser. Det psykiatrin borde kunna hjälpa till med är coping att handskas med sin sjukdomen, ångest och oro den kan ge osv. När nu stora delar av befolkningen psykiatriseras, eller neurologiseras - vad händer med dessa personer - vad tänker de om sig själva. Den andra frågan är i ett relativt rikt samhälle som dock har en begränsad resurs - vilka är det som skall få dem. Hur går det för mina gamla patienter med en långvarig psykos sjukdom dvs. en procent av befolkningen med de allra svåraste psykiska problemen. Hur klarar de sig i konkurrensen med Lasse och Lisa som ruttnat på sina chefer och förklarar sig vara utbrända och får diagnosen utmattningsdepression. Jag lägger ett socialmedicinskt och folkhälsoperspektiv och inte ett individperspektiv, eller moraliskt, på problemet. På individplanet finns det säkert en kärna av personer som till art och grad har så svåra problem att de kan behöva en högspecialiserad sjukvård och vars problem snarast döljs bakom de nu populära diagnoserna. I arbetslivet har det visat sig att tidiga insatser med rehabmöten och rehabplaner stöter ut anställda från arbetsmarknaden istället för tvärtom som var intentionen. Istället för att bygga på det friska och fungerande hos den anställde så kom det dysfunktionella i allas fokus. Individen förlorade en del av sitt friska perspektiv och en utstötningsprocess kunde ta plats.
Forts. följer och redigering
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar