söndag 18 december 2011

Václav Havel

Författaren, dissidenten, motståndskämpen, den demokratiske, tjeckiske ex-presidenten Václav Havel är död. Den demokratiska världen kommer att sakna och minnas honom. Under mer en tjugo år bar han vårt hopp om ett demokratiskt och fredligt Östeuropa och ett återförenat Europa utan järnridå. Under åratal av demonstrationer utanför Sovjets ambassad gestaltade han för oss tillsammans med en, handfull andra rakryggade, intellektuella med civilkurage detta hopp. Den svenska sk. vänstern var splittrad, vänsterpartiet kunde tänka sig att demonstrera mot det demokratiska USAs orättfärdiga stormaktspolitik. Inför opinionen visade de ett janusansikte - de påstod sig kritisera Sovjet internt, men åkte till alla sina broderpartiers kongresser och applåderade diktaturerna. Den politik som då fördes i Sovjet och dess lydstater var socialfascism. Vänsterpartiet har än idag inte gjort upp med den politiken. Än idag är det i det partiet acceptabelt att stödja Kuba och andra diktaturer, så länge dessa går ut på 1 maj med röda fanor. Václav Havel och hans generation av demokrater befriade Europa från förtrycket från Vänsterpartiets broderpartier. Man kan hoppas att Jonas Sjögren som ledare för V förmår göra upp med Vänsterpartiets smutsiga historia. Det gamla högerpartistiska moderaterna å andra sidan hade svårt att kritisera USA för deras brott mot folkrätten som de begick i många delar av världen. USA må ha en stabil intern demokrati och en inre demokratisk utveckling mot rasism och för medborgerliga rättigheter. Utrikespolitiskt agerar de ofta omoget och kortsiktigt för sina stormakts-intressen och sina militärindustriella intressen. Idag är sex av riksdagspartierna i huvudsak demokratiskt sinnade i både inrikespolitik och utrikespolitik. Av dessa är socialdemokraterna illa ut efter att organisationen byråkratiserats och blivit en födkrok för en sedimenterad partikader. I moderaterna som på ett markant sätt lämnat den gamla dumhögerns politik ,för en demokratisk välfärdspolitik, kan man nu tyvärr alltför ofta, åter se fatcat-juniorer sticka upp sina huvuden med samma arrogans som i konservativ skolungdom på 60-talet. På 50- och 60-talet var det bara i och genom socialdemokraterna som den maktpolitiska ungdomen kunde hitta en ljus framtid, då gick de som Palme, reservofficer och ledare för studenthögern, direkt in i S-partiet för en rimlig politisk karriär. Nu går strömmen åt andra hållet.
Det skulle behövas en mer seriös demokratisk debatt om våra idag viktigaste frågor - särskilt mellan de demokratiska partierna för det är när de öppet kan bryta sina uppfattningar det går att granska politiken. Tyvärr är nu de TV-sända debatterna både i statstelevisionen och TV4 nån slags Lake, eller Springler-shower. Det finns inget utrymme för reflektion. Det vanliga sceneriet är att bjuda in en  diktaturkramare eller hangaround  från Vänsterpartiet, respektive någon från den nynazistiska sfären kring Sverigedemokraterna. I mitten försöker sedan  de demokratiska deltagarna resonera medan de bombarderas i korseld... Det här gör åskådarna, tv-tittarna fördummade. Big Brother Robinson har flyttat in i politiken och programledarna flinar över tummeltet. Radiolyssnarna röstar fram - In the Ghetto med Elvis Presley, som århundraderts låt och sossarna försöker vinna genom att välja en Elvisparodi som partiledare. Precis som den gamla dumhögern försökte lansera Holmberg som en svensk Kennedy. Den senare var ju trots allt en politiker, men Holmberg var inte mycket till politiker. Om Jurholt kan man bara konstatera att han vare sig är någon politiker eller Elvis-kopia av rang... Vi kanske skulle behöva en poet och författare som en-mansparti  - en ny Moberg, eller kanske Havel, men man får passa sig för att fortsätta plagiera andras framgångsrecept. Inspirationen från Havels gärningar räcker långt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar